Åh NEJ, Sverige-Rumänien 23-25

Alltså NÄE vad deppigt detta var, förlust idag innebar nämligen noll chans att gå vidare till semifinal och efter en faktiskt helt bedrövlig första halvlek med en miljon tekniska fel, tappade bollar, missade straffar medan det mesta gick rumänskornas väg så att de ledde med 5-6 bollar när första halvlek började gå mot sitt slut. Andra halvlek spelade Sverige bättre och knaprade sig upp till likaläge ett par gånger men det räckte inte. Och eftersom Sverige gick vidare till mellanrundan med noll poäng så finns det nu ingen chans att hamna bland de två bästa lagen i mellanrundan. SÅ DJÄVLA SURT. Aja, det är bara att hoppas det går bättre för herrarna i januari. 

Hiding from you and your soul of ice

Igår ledde jag ett möte där syftet var att skapa en handlingsplan för att åtgärda saker som framkommit vid en besiktning inom ramarna för vårt tillstånd. Vid besiktningen var TrögGubben med som sakkunnig när det gällde de tekniska bitarna, typ filteranläggningar, ventilation, tryckluft och liknande. Vi fick frågor om luftflöden som varken TG eller jag kunde svara på och blev av den anledningen ålagda att kartlägga våra luftflöden. Ja, det verkar väl rimligt om man inte har en aning, antar jag? Jaha, inför det här mötet så skickade jag ut rapporten från besiktningen och plockade sedan upp den och inledde med att kartläggning av luftflöden var en av sakerna som behövde åtgärdas. TG, eftersom det handlar om ventilationen så är det här en uppgift som bör hamna på dig, sa jag och TG muttrade att det var det väl, men sen började han ifrågasätta varför vi skulle göra detta överhuvudtaget, och jag svarade att jamen vet man inte något, och det visste vi ju uppenbarligen inte, så är det väl ändå en rimlig begäran att ta reda på det. Vad ska vi göra med den informationen sen? gnällde TG och jag svarade att det är väl nästa steg, första steget måste väl ändå vara själva kartläggningen och så får man väl ta det därifrån sen beroende på vad som kommer fram. Men TG bara fortsatte att tugga sina ifrågasättanden, och då sa jag något i stil med Du var med på besiktningen och det var du som var involverad i de här frågorna mycket mer än vad jag var, du höll med när de sa att en kartläggning behövde göras, har du synpunkter på det så kunde du ha framfört det till dom där och då. Nu är det här något som vi behöver göra och jag tänker inte ha den här diskussionen  om varför med dig här och nu. Allt sagt i en helt normal samtalston, men då bröt TG:s chef in och bara röt LÄGG AV! Håll inte på sådär, det känns som att ni bara försöker hitta fel på varandra istället för att komma framåt. Jag frågade kyligt om det var mig hen talade till och om, och då backade hen lite och bara nä, det var riktat till alla. Fast det var det ju inte eftersom TG:s chef håller honom om ryggen och daltar med honom alla dagar i veckan oavsett vad han gör, eller kanske snarare INTE gör.  

Blev piss-sur, tyckte inte jag förtjänade att bli ruten på (heter det ens så?) för att jag säger att jag inte tänker diskutera varför en sak som TG först hållit med om behöver göras sen inte skulle behöva göras. Är ju lätt för dom att säga som inte behöver sitta med tillsynsmyndigheter och förklara varför saker inte blivit gjorda. Eller nu har ju just det ju aldrig hänt eftersom jag alltid ser till att de blir gjorda, men det är ju otroligt tröttsamt att man alltid måste stå med piska i hand för att något ska hända. Fick fortsätta mötet för man måste ju vara professionell osv, men tror att TG:s chef nog tyckte hen också gått lite för långt för senare på dagen kom både hon och TG ner till mig i ett så uppenbart påhittat ärende att de lika gärna kunde ha sagt att de ville känna av vibbarna. Låtsades som inget, men jag är fortfarande sur. Försöker frammana bilden av my spirit animal GÅSEN. Allt ska rinna av, this too shall pass, karma kommer att drabba dom, den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi. OSV. 

Åkte hem, gick ut en snabb runda med hundarna, städade och landade sedan i soffan precis lagom till att handbollen började. Hann precis se klart matchen, sen var det dags att svida om och åka till stallet. Efter ridningen satt jag och en ridkompis kvar till klockan 21 och snackade med instruktör N om en grej och som vanligt kommer man ju in på både det ena och det andra och det är högt och lågt om vartannat. Men det blev ett bra samtal, tycker jag. Åkte hem, duschade, gick och lade mig. Sov pissdåligt, vaknade av okänd anledning vid typ halv tre och hade svårt att somna om men det måste jag ju ha gjort för sen vaknade jag av att klockan ringde och då kändes det som att jag hade sovit en kvart. Totalt. Men ja, det är ju bara att gneta på. Idag ska jag hålla i ytterligare en internutbildning, sen ska jag köra min lilla intervallträning, åka till Lantmännen och köpa hönsmat och sen hem, göra fotrehab och kolla på handboll. Sen är det helg! Ska inte göra något speciellt förutom på söndag då jag ska rida Köttbullen för tränare. Sen är det bara TVÅ VECKOR kvar till julledigheten. Galet. 

Till stallet istället, v 49 2024, pt 3

Igår var det dressyrtorsdag och vi red en övning med bommar på böjt spår som jag faktiskt helt ärligt inte riktigt visste vad den skulle syfta till. Kändes som att instruktör V inte hade någon större inspiration utan bara höftade till vad vi skulle göra enbart baserat på att det redan fanns bommar inne i ridhuset, för om det fanns en plan så framgick den inte riktigt. Eller om det var jag som inte fattade. Kanske är det så mot slutet av terminen, alla är lite trötta och slitna. Köttbullen kändes lite seg i framridningen, men sen gick det bättre. På slutet galopperade vi på en volt och jag jobbade med formen. Det är så SVÅRT att liksom lirka med henne när hon bara kör upp huvudet och älgar iväg utan att lyssna, men det fanns sekunder där det kändes som att något hände. Tror det mesta sitter i hennes huvud, och möjligen är också muskelminnet inblandat. Ska rida för tränare på söndag, så då får vi kämpa vidare! 

Fasad

Har läst Fasad av Johan och Johanna Hurtig Wagrell. Detta är handlingen:

1995 försvinner 16-åriga Gabriella Gabby Sorani spårlöst i Kalmar. 25 år senare är fallet olöst.
I Stockholm är tv-producenten Sanna Lundgren i kris sedan en deltagare i realityprogrammet hon jobbar med hängt sig i direktsändning. Enda sättet för Sanna att rädda sin karriär är att åka till sin hemstad och göra en dokumentär om Gabby-fallet. 
Eftersom Sanna gick på samma skola som Gabby innebär det också att hon kommer att ställas öga mot öga med demoner från förr. Polisinspektör Elizabeth Hallman är samtidigt på väg att lämna Kalmar för en efterlängtad nystart i Stockholm. Men i takt med att hon dras in i den utredning hon försökt hålla sig borta från blir det lättare sagt än gjort.

Jag hörde talas om den här boken när jag lyssnade på ett avsnitt av Stephen King-podden i våras någongång? där författarna var inbjudna för att prata om Dolores Claiborne och då nämndes boken som en del i presentationen. Gjorde som jag alltid gör när jag hör talas om en bok som verkar bra, går in på bibblan och reserverar den och sen kommer den när den kommer. Vilket alltså var nu.
Till att börja med tyckte jag den här boken kändes som en väldigt slät polisdeckare, herregud vad fantasilöst, kan det inte finnas EN ENDA POLIS som inte har något mörkt förflutet som hen absolut inte vill prata om eller ens tänka på och som hen hanterar genom att dricka för mycket samt vara allmänt tvär och butter och motvalls. Och måste det ALLTID vara en polischef som är helt maktfullkomlig och inkompetent och som bara är ute efter att motarbeta den där polisen som samtidigt är DEN ENDA som ser samband och bevis som ingen annan ser? Sen tyckte jag det kändes överarbetat att lägga på en sjuk mamma i handlingen, tyckte inte det direkt tillförde något till berättelsen. Så jag var beredd att på sin höjd ge den här boken en slät trea, men så kom det en twist som jag faktiskt inte alls var beredd på och som livade upp. Fick bläddra tillbaka och läsa om en del stycken i ett nytt ljus, och tyckte plötsligt att det var ganska skickligt. Den här boken får därför fyra kalmarunioner av fem möjliga, så ni kan faktiskt ta och masa er iväg till bibblan. 

Hurra, Sverige-Polen 33-25

Jag hann se matchen (som började 15.30 prick), tur! Första halvlek var ganska jämn och lite onödigt spännande när Sverige först ledde med 4-5 bollar, sen knaprade sig polskorna ikapp och förbi (detta har man ju tyvärr varit med om förr!), men sen tog Sverige tillbaka kommandot, vände matchen och vann slutligen tämligen överlägset. GÖTT. I eftermiddag väntar Rumänien, också 15.30 så man får ju verkligen säga att det är tätt mellan matcherna. Antar dock att det är lika för alla så det är ju inget att gnälla om, fast det blir ju ändå aldrig EXAKT lika för EXAKT alla så gnälls gör det alltid ändå. Det kan ju också mycket väl vara spornalisterna som vill få det till att det är "en grej". På världscupen i hoppning för några veckor sedan var ju banan väldigt oschysst byggd och efteråt fick både Peder och Henrik frågan om vad de tyckte om banan, och Peder svarade lite diplomatiskt att banbyggaren hade väl inte haft sin bästa dag på jobbet och Henrik var lite vassare och sa att om banbyggare kunde få gult kort så borde det ha delats ut ett sådant idag. Rubrikerna efteråt var SVENSKARNA RASAR, i krigsrubriksstorlek. Så det där får man kanske ta med en nypa. 

I know a thing or two

Igår höll jag en presentation där bland annat en riktig höjdare deltog. Presentationen innehöll ett förslag på förändring som jag hade illustrerat med hjälp av några flödesscheman. Inte blev det så att han slog ihop händerna och brast ut i jubelsånger och sa ja och amen till allt jag föreslog. Han sa i och för sig inte nej heller, bara att vissa saker behövde utredas mer innan beslut togs, vilket i sammanhanget är helt rimligt. Men efteråt skickade han ett mail där det stod  The suggestions for the process looked good (and one of few times in this company I have actually seen a well-prepared flow chart, and I love flow charts), och sen kom det en fortsättning över vad som behövde tittas vidare på.

Såatteh, vägen till den här höjdarens hjärta går tydligen genom flödesscheman, så det var ju kul att kunna bidra med ett som var well-prepared. Tyckte ändå inte det var sådär jättefancy, förutom möjligtvis att jag hade lagt in interna länkar så att man kunde hoppa mellan olika sidor i dokumentet vilket jag tycker ger lite proffsigare intryck än att behöva scrolla mellan till exempel första och femte sidan medan folk tittar på, men jag vet ju i och för sig inte nivån på de flödesscheman den här höjdaren har sett innan. Å ena sidan finns det ju folk i organisationen som är så extremt fumliga när det kommer till IT-relaterade grejer att man förundras över hur de ens har klarat snart ett kvarts sekel av 2000-tal. Å andra sidan finns det ju en marknadsavdelning som har tillgång till alla möjliga fancy designprogram som borde kunna producera betydligt proffsigare grejer än vad den vars kreativitiet styrs inom ramarna för vad Microsoft Officepaket har att erbjuda. I alla fall. I am the queen of fucking flowcharts! 

Sen höll jag i en internutbildning resten av förmiddagen, en del i strategin att eventuellt NÅGON DJÄVLA GÅNG ska slippa en del av mina arbetsuppgifter. Det var rätt deppigt, för alla är nya och ingen kan något och det känns som att vägen till att få en lite mer slimmad tjänst är så djävla lång och allt, allt, allt måste göras av mig för det finns ingen annan. Men, även en tusenmilafärd börjar med ett steg. Ju.  

Efter jobbet åkte jag till Jysk, ett ställe jag hatar hett och innerligt. Köpte påslakan på rea, äldsta barnbarnet (snart 16) har skaffat flickvän och då går det enligt honom inte längre an att ha gamla barnsliga påslakan med Batman och Manchester United-tryck (inte på samma påslakan dock), så han ska få nya, vuxna, värdiga dito i julklapp. Köpte också en jättetjock lurvig pläd till yngsta barnbarnet, han gillar att chilla och slappa och förra julen önskade han sig en kudde i julklapp. Anledningen till att jag hatar Jysk i Ankeborg är mestadels för att deras kassa är så undermålig, den är organiserad som om det fanns kölappar, detvillsäga det ser ut som att man ska kunna strosa omkring bland korgar med extraprisgrejer framför kassan i väntan på sin tur, för någon riktig plats att rada upp sig i kö finns det inte. Men trots det finns det inget kölappssystem, utan man får stå och trängas bland de här korgarna bland folk som vill ha en prydnadskudde för 99 kronor så man måste flytta sig och därför riskerar att komma ur kön, för det går alltså inte att stå i raka köer p g a de här ologiska placeringarna av extrapriskorgar. Och sen är det alltid någon före en som har köpt någon möbel som ska hämtas ut på baksidan och då ska det förklaras i otroligt omständliga ordalag, eller så är det någon annan som har köpt något via Click & Collect och då ska det planlöst börja letas efter det, allt tar hundra år medan man står där och svettas och blir knuffad hit och dit. Och sen har de som någon slags säljgrej att de alltid ska fråga en om man inte vill ha, och så någon vara som är på rea just då, också, och jag kan säga att när man har stått och svettats och trängts i oorganiserat köande framför kassan i en kvart så är man NOLL procent sugen på att vilja spontanköpa en ljusslinga för 29.90. Men antar att det måste funka, annars skulle de väl inte göra det? 
Igår var det i alla fall bara en framför mig så det var inte så mycket att hänga upp sitt Jysk-hat på ens för mig som får förhöjt blodtryck bara av att se deras logga. Slank sedan in på Rusta vägg i vägg och köpte en adventsstjärna, för de som Jysk hade att erbjuda var inte så mycket att hänga i julgranen (höhö). Hamnade i något slags stirr där jag bara vankade fram och tillbaka och inte kunde bestämma mig (mycket olikt mig) och jag tyckte allt var fult (inte så olikt mig), men tog mig till slut samman och åkte hem med en stjärna som väl på plats inte alls var ful, tvärtom. 

Släppte ut hönsen i trädgården och tog med mig hundarna på promenad. Det var kallt och friskt och jag gick längre än jag hade tänkt så när jag kom hem var det i princip mörkt. Stängde för hönsen, tränade ett benpass, gjorde fotrehab och städade sedan ur skohyllan i hallen, något jag tänkt göra ett bra tag men det är ju inte som att man känner enorm upphetsning över detta uppdrag. Men nu är det i alla fall gjort, Gud vad skönt att kunna bocka av DET på sin lista av tråk i alla fall. Sen kom min man hem, vi tittade klart på Sherlock Holmesfilmen som faktiskt var bättre än väntat, och sen var  det väl i princip läggdags. 

Idag är det dressyr- och även handbollstorsdag, har jag riktigt djävla flyt så hinner jag se hela Sveriges match mot Polen innan det är dags att åka till stallet. Matchen börjar enligt uppgift 15.30, men ibland har man blivit lurad av att det är själva sändningen som börjar vid det klockslaget, och så är det kanske en timme av försnack innan man så att säga (HÖHÖHÖ) kommer till skott. Aja, den som lever får se. Nu: jobbelijobb. 

Gotta get up upon your feet

Igår var det dags för lite löpträning efter jobbet, eller det lilla blygsamma intervallpass som Fotspecialisten gett mig. Var nästan lite nervös innan, för man vet ju inte hur kroppen svarar och senaste gången jag sprang (Tjejmilen i augusti) så kände jag mig som ett stenblock, tung, trög och varje steg var en kamp. Men nu kändes det BRA, BRA, BRA! Kände mig lätt i kroppen, blev inte trött, det gjorde inte ont någonstans vare sig under tiden eller efteråt. Så härlig känsla! Tror känslan av lätthet i kroppen till 90 % beror på temperaturen, jag blir så otroligt påverkad av värme. De andra 10 % tillskriver jag min övriga träning, nån djävla nytta måste den väl ändå göra? Väntar ständigt på att det ska trilla in någon sån där Wax on, wax off-effekt, detvillsäga att man kan få positiva sideffekter av något annat man gjort, men det händer kanske bara i Hollywood. 

Åkte hem via vad som kändes som tusen ärenden, var hemma vid 15-tiden och då var det så mörkt och kulet att hönsen redan hade börjat gå och lägga sig så det var inte ens lönt att släppa ut dom i trädgården. Jag har egentligen inget emot mörkret i november-december, tycker det är mycket värre med oxveckorna efter nyår. Men det är klart, när det börjar mörkna redan mitt på blanka eftermiddagen är det fan ingen större hit. Bäddade ner mig i soffan med en deckare och låg där tills det var dags att byta om och åka till stallet. 

Idag är det onsdag och har inget direkt planerat idag. Har ett sent jobbmöte där jag tror att jag egentligen inte ens behöver vara med. Ibland är det så att de som jobbar med andra delar av Projektet tänker att Nämen vi kanske ska bjuda in Yours Truly så att hon också känner sig lite delaktig, och så får jag sitta med på någon presentation där jag inte fattar ett skit, men det är inte riktigt läge att säga tack men nej tack heller. Ibland får man bita ihop, men det innebär också att jag inte kommer att komma hem förrän det är mörkt idag HELLER. Buuu. 

På mitt jobb är organisationen indelad i olika affärsområden, såkallde business units (ja, jag fattar att det inte är unikt för mitt jobb, men ni fattar att jag fattar...hoppas jag) som är baserade på ens företags geografiska placering. Den som är övergripande ansvarig för varje affärsområde som har titeln Business Unit Director, och så affärsområdets namn. Vårt affärsområdes yttersta ansvarig har således titeln Business Unit Director Northern & Central Europe. Nyss läste jag på intranätet om en person i organisationen har blivit Business Unit Director Rest of the World. Det låter å ena sidan som en otroligt mäktig titel, nästan som om det skulle ha stått på Darth Vaders visitkort (om han hade haft något). Å andra sidan låter det också lite som något av en slasktitel, liksom affärsområdenas motsvarighet till det som i min värld på den tiden det begav sig benämndes "klabbet", detvillsäga de två eller tre personer som alltid blev valda sist på brännbollen och som bedömdes inte  direkt kunna tillföra någonting av värde. Varje sån där urvalsprocess slutade (som jag minns det) med att någon av de som valde mot slutet sa Amen ni kan ta klabbet i en ton som att hen var generös som lät det andra laget få några fler spelare, fast det egentligen handlade om att hen var glad att slippa uppleva när någon mindre brännbollsbegåvad lagkamrat missade utslaget tre gånger med dasslocket och fick gå the walk of shame till första konen medan resten av laget höll på att bli utebränt. 

Business Unit Rest Of The World. Det är en titel att suga lite på. Inte självklart att den imponerar, eller är det bara jag? 

Min egen titel väntar ju för övrigt på en uppgradering. Eller nedgradering, beroende på hur man ser det.  Men under den solen är det fortfarande inget nytt. Igår mailade dock min chef och frågade exakt hur mycket tid jag lägger på Projektet, så någonting är kanske satt i rörelse. Den som lever får som vanligt se, någon gång åtminstone. 

Idag ska jag hålla en presentation för en annan sån där Business Unit Director-something something (det är mycket med titlar på mitt jobb) kring en grej jag har jobbat med som eventuellt, om det landar väl, kommer att bli svinbra för Projektets fortsatta implementering. Har presenterat det för projektledaren  lite inofficiellt och hon tyckte det var toppen, men nu ska det upp rätt många snäpp i hierarkin och tröskas runt, så GULP. Plus att den person som egentligen skulle ha gjort detta också är inbjuden till denna presentation. Och det var inte som att jag bjöd in till samarbete för det gör jag inte när jag får feeling utan jag bara gör och sen berättar jag efteråt att det är gjort. Så eventuellt känner sig denna person lite överkörd, och eventuellt kan det då på grund av det bli lite dålig stämning. Vi får väl se.