Through this maze of ugliness and greed

Överlevde gårdagens revision, tror till och med att det gick rätt så bra, men herreGUD vad slutkörd man blir. Och då var det här ändå en rätt så mild variant, eller om det är jag som blivit härdad och luttrad med åren. 

Efter jobbet åkte jag till stallet, fast först passade min man på att skicka mig till Hornbach, som ligger på vägen, för att köpa 50 meter elkabel som han behövde till något. På Hornbach hade de skaffat självscanningskassor sedan jag var där senast, men det var kö både till dom och till de bemannade kassorna. Högst oklart hur det kan vara så mycket människor på Hornbach strax innan klockan 14 en tisdagseftermiddag i början av maj, men det var det i alla fall. Scannade mina 50 meter kabel och fick upp ett meddelande att jag blivit "slumpvis utvald för kontroll" (seriöst? eller SEEEERIOOOO, som de säger i Love is Blind, Brasilien stup i kvarten, men det händer mig JÄMT) och ombads kontakta personal. Fanns det någon möjlighet att kontakta personal från självscanningskassan? Nej! Letade intensivt efter någon form av kommunikation, till exempel en knapp eller någonstans på skärmen att trycka på för att påkalla uppmärksamhet hos nämnda personal, men icke. Fick ta till den gamla hederliga hojta-och-vinka-metoden. Du har nog handlat för lite, sa den personal som till slut masade sig fram ur Hornbachs dolda gömmor lite skämtsamt. Det höll jag väl inte direkt med om för 50 meter elkabel kostar närmare 900 kronor, men man vill ju inte vara en sån kund som gnäller över priser till någon som har noll möjlighet att påverka, så jag sa något halvtorrt om att det får nog vara bra där för man vill ju inte få sladd, höhöhö. 

Åkte sedan till stallet för att titta på hur det systematiska arbetsmiljöarbetet bedrevs, en uppgift som jag blev inslängd på med superkort varsel för en av de som egentligen skulle ha gjort det hade fått förhinder, men jag är ju rent generellt van att skjuta från höften så det gick väl rätt så bra ändå. Fast det är mycket att göra, känns som att den förra styrelsen mest har fabulerat ihop hur de ville att det skulle vara, medan personalen såg ut som fågelholkar när jag frågade hur det förhöll sig med det ena och det andra som enligt uppgift skulle vara åtgärdat och implementerat. Är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med både det ena och det andra. 

Åkte hem, var dödstrött efter lång dags färd mot natt (som det kändes som, men klockan var faktiskt bara 16.30). Förhandlade med mig själv om att ge fan i träning och promenad, gjorde en kompromiss och kom  i alla fall ut på en promenad. Med inslag av löpträning enligt det nya programmet som jag fått av Fotspecialisten. Sen piggnade jag till något, duschade, åt kvällsmat och läste ett tag. Gick och lade mig och började läsa i en annan bok, drogs med av den berättelsen, så det där med att gå och lägga sig tidigt gick det väl lite sisådär med även om jag så att säga rent fysiskt gått och lagt mig. Men det blev ju inte mer sömn för det. Vaknade ändå vid 03.30 nånting och kunde inte somna om, men då var det ju i princip ändå dags att gå upp. 

Idag är det jobb, fast ett av två inplanerade möten blev inställt så jag tänkte försöka unna mig att ta det lugnt, få undan sånt som har fått skjutas upp och sen kanske sluta tidigt? Du slutar väl alltid tidigt, brukar folk säga till mig och det gör jag ju, men det är ju inte som att jag arbetar deltid. Ikväll är det styrelsemöte i stallet, och sedan är det FYRA DAGARS LEDIGT! Imorgon är det visserligen ridning som vanligt och på lördag är det viltspår, men annars är det inget inplanerat. GÖTT. Nä, men då ska jag väl ta tag i den här dagen. 

På riktigt

Har läst På riktigt av Marianne Lindberg De Geer, det kan du också göra. Det är den fjärde dagboken som inleds med Tvära kast, följt av Utan hänsyn och Faktiskt tyvärr och jag har läst och gillat allihop. Den här bara fortsätter i samma stil som de tre tidigare, här blandas tankar kring politik och kultur med vardagshändelser som tvättstuga, familjerelationer och fotbollsmatcher på tv. Älskar den mixen, men kanske mest att läsa om det vardagliga. Ska man vara pyttelite kritisk så blir det ibland lite upprepningar  som hade vunnits på att redigeras bort, och på ett ställe hajade jag till där hon skrev att hon tittade på fotboll och fick någon nyhetsflash "i halvlek". MARIANNE! ville jag ryta för hon som är så fotbollsintresserad och -kunnig borde väl veta att pausen mellan halvlekarna heter HALVTID? Har dock hört sportjournalister säga samma sak, så det kanske inte är så allmänt utbredd kunskap som jag trodde? Hur som helst så gillar jag Mariannes dagböcker, tycker hon verkar vara så smart och rolig, må hon leva och skriva i många år till. Den här boken får fyra stora köttbullar av fem möjliga. Bibblan, marsch, nu. 

They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell. 

 

Till stallet istället, v 19 2024, pt 1

Igår var det dags för HOPPNING igen. GULP. Hade Irländskan och vi skulle först hoppa en övning med travhoppning över ett kryss, sedan trava över en bomserie och sedan svänga och hoppa ett annat kryss på böjt spår. Det gjorde vi från lite olika håll och i olika varv och slutligen plockades bommarna bort och allt lades allt ihop till en bana med sammanlagt nio språng. Irländskan visade sig vara en DRÖMPONNY när det kom till hoppning, det var bara att styra så skötte hon resten med jämna fina språng och inga konstigheter någonstans. Det var till och med nästan lite roligt att hoppa banan på slutet där jag kände att jag kunde tänka på vad jag gjorde och planera min väg och till och med vågade trycka på lite framåt. Känner mig SJUKT nöjd med mig själv (och Irländskan), nästan som att jag också har vunnit världscupfinalen i Riyadh. Nästa vecka är det teori, sen går vi sjukt nog in i vårterminens sista block. Galet. 

En helg mellan hägg och syren

Hjälp vad våren bara har dundrat in med stormsteg. Det räckte med en vecka av tvåsiffriga temperaturer så har allting liksom exploderat. Så härligt. Nu blommar häggen i trädgården, min man vill hugga ner den för han tycker den tar näring från körsbärsträdet intill, men jag stretar emot med motiveringen att man annars inte kan veta när man är mellan hägg och syren. Det är man just exakt nu! 

I fredags åkte jag hem, möttes av en nöjd man eftersom han signat upp för nytt jobb. Det var väl inte Drömjobbet med stort D, men bättre än ett streck som vi i vår familj brukar säga, vilket har sitt ursprung i en miljon partier Yatzy där man varit tvungen att sätta till exempel två ettor eller något annat fjuttigt som ett par eftersom det inte fanns något annat. Drömjobbet med stort D är ett jobb som min man sökte typ i februari?, men de kan aldrig lämna något besked eftersom de väntar på något tillstånd av något slag (fattade jag det som) och det har dragit ut på tiden och sist min man kollade med bemanningsföretaget som rekryterar så trodde de inte att det skulle hända något förrän efter industrisemestern, typ. Segt. Men nu har han i alla fall ett jobb fram till dess, om det nu blir något av det villsäga. Vi diskuterade en stund om detta innebar att vi var tvungna att skaffa ytterligare en bil (suck, stön) och kom fram till att vi kunde vänta ett tag med det för det funkar att åka buss även om det är lite knöligt.  

Jag tog en promenad, körde ett benpass och åkte sedan till stallet och red. Kom hem, duschade och damp i säng för det var väl ungefär vad jag mäktade med. 

Vaknade till en härlig vårdag, tog med mig Laban och Tage på en 12 km powerwalk som innehöll lite mer power än vad jag hade planerat för jag skulle vara i spårskogen redan 11.30 vilket innebar att jag måste åka 10.45, vilket jag kom på när jag var kanske halvvägs på min runda och det fanns ingenstans att gena så det var bara att ånga på. Kom hem 10.20 så jag hade inte behövt stressa, men det är ju lätt att säga i efterhand. Såg årets (för mig) första sädesärla. 

Åkte till spårskogen, som var full av mygg. Såna detaljer förtränger man ju när man går där och suktar efter vår. Lade ett spår som jag ändå tyckte blev någorlunda hyggligt fast området var knöligt och svårframkomligt. Åkte sedan hem och flyttade ungefär 1.5 kubikmeter ved från där den legat ute och torkat till in under tak. Städade i hönshuset, gick sedan in och grep sedan en bok och sedan ut i trädgården för att slappa ett tag. Då hände detta rara: Hönsen, som gått och skrotat i ett annat hörn av trädgården, kom rusande i samlad flock, Ulrika till och med flög en liten bit för att komma först, när de fick syn på mig. Sedan organiserade de sig runt mig där jag satt och gick där och pickade och krafsade, som om de kände på sig att jag tycker det är höjden av mys. Mmm. 

Satt ute och läste någon timme, sen gick jag in och lagade mat. Vi började kolla på Love Is Blind, Brasilien och ja, det finns ju lite kulturskillnader kan man ju säga. Den svenska versionen kändes otroligt pragmatisk och rätt stel i jämförelse, och då hade vi ju ändå starka karaktärer som Sergio och Krisse-Ly som inte precis kändes som representativa för svenska folket, men i jämförelse med Brasilien var det rätt tamt. I USA-versionen (vi har bara sett säsong 6) så var det ju alldeles otroligt mycket snack och mycket drama (det kanske det blir här också), medan i Japan var alla helt otroligt stela och artiga och korrekta mot varandra och när paren fick se varandra så kramades de stelt och kantigt. Men i Brasilien (här började vi kolla på säsong 1) så var det rejäla tungkyssar och rumpklämningar redan vid första ögonkastet. Mycket passion, kan man ju säga. Vi får väl se hur långt det håller. 

Ställde klockan på 06 för det var samling i spårskogen 09, men vaknade redan 05, en annan sak som man (jag) förtränger i längtan efter våren: att sovdelen av mat- och sovklockan blir helt uppfuckad av allt ljus. Eller om det ljudet av fåglar  som börjar kvittra osv som väcker mig. Aja, det är som det är. Kravlade mig upp, åt frukost, gick ut med hundarna. Hörde årets första gök! Det var en västergök, "så det var ju bra" meddelade jag min man när jag kom hem, som om detta med att västergök är bästergök var ett vetenskapligt faktum att förhålla sig till. Åkte sedan till spårskogen och tillbringade en trevlig dag där, om man bortser från alla mygg. Fick dock inte så många bett, men hade också dränkt in mig i Salubrin myggspray. Laban hade det lite kämpigt med viltstörning i spåret, det är som att han inte har kommit på förrän nu att man kan följa andra spår än sitt eget, och nu måste han kolla både det ena och det andra. Men det är väl bara att harva på så han får jobba med att sortera ut vad som är vad. Tror dock att jag skippar nästa spårprov som dessutom ligger en helg som krockar med ett funktionärsuppdrag, bättre att träna och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där känslan av att kunna gå bakom och vara kanontrygg med att han följer sitt spår. 

Åkte hem, var dödstrött (både lördag och söndag genererade 20 000+ steg, så efter att jag satt deg på jäsning så lade jag mig på soffan och delegerade matlagningen till min man. Det händer inte ofta, men nu var det bara korv och potatismos som stod på matsedeln (regel nummer 1: förbered lättlagad mat på kvällen för man orkar inget annat efter en heldag i spårskogen). Det är inte så att min man är handikappad i köket, men han ser inte riktigt vitsen med att laga mat ordentligt från grunden utan tycker halvfabrikat är toppen, medan jag inte riktigt ser Felix Krögarpytt och motsvarande som något annat än absolut sista nödlösningen, och därför har det blivit att jag lagar i princip all mat. Klagar (oftast) inte, för det är inte speciellt betungande, men någon gång kan det vara skönt att slippa. Låg på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Hon är så duktig på att skriva om samtiden blandat med vardagligheter (till skillnad från den här bloggen som bara handlar om me, myself and I känns det som, har jag ens nämnt till exempel kriget i Ukraina?). Sen åt vi middag och kollade på ytterligare ett avsnitt av LIB Brasilien. Sen kollade jag vidare på Baby Reindeer, som min man sade sig inte vilka fortsätta med eftersom den var "så djävla jobbig". Han är lite känslig, hehe. Ja, sen var klockan hux flux 21 och det var läggdags.

Den här veckan är det Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag och jag har tagit ledigt på fredagen. Inget speciellt är planerat heller för denna långhelg, det ska bli så skönt. Påsken blev ju lite upphackad av  diverse aktiviteter kändes det som, så att min kvot av att bara gå hemma och drälla är inte på något vis fylld. Har dessutom ny ved att hugga nu när vi har fått in den som låg ute. Mmm...hugga ved. Bästa gympasset. Först ska jag bara överleva en jobbrevision from hell, den är imorgon.     

Till stallet istället, v 18 2024, pt 3

 Det var ett gött gäng som slöt upp till igenridningen i fredags kväll. Förra gången jag red igen, det var kanske något år sen? så var det ju en väldig spridning på kunskapen, eller det var väl egentligen mest en gubbe som inte kunde hålla igång sin häst och liksom var helt oförmögen att a. hålla sig innanför spåret, b. fatta att tillsägelser även gällde honom. Så då var det lite störigt för det spelade liksom ingen roll hur man själv försökte planera sin väg, han var överallt och stoppade upp kändes det som. Den här gången kändes det som att alla var på hyfsat likartad nivå, eller så var det bara för att vi red på stora utebanan och då ska det mycket till om någon ska vara i vägen för någon annan. Jag fick Fullblodet och det var jag väl sådär lycklig över faktiskt. Det är ju en fin häst, absolut, men jag känner att jag inte riktigt hittar någon kemi mellan oss. Plus att jag tycker att hon har så stora rörelser och det är ju inte riktigt min grej. Aja. Vi red en övning som gick ut på att rida mellan två punkter och på mitten av denna sträcka lägga en stor volt där hästen skulle vara rakställd. Det var svårare än det lät. I ridhuset eller i en paddock har man ju lite hjälp av väggar/staket, men på stora utebanan fick man enbart förlita sig till hand och skänkel, hehe. Det gick väl ändå hyfsat. Solen sken och det hade inte regnat på en vecka eller så, och det dammade som om det var  tio John Wayne som red omkring i vilda västern. Är det inte det ena så är det fan i mig det andra. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 2

Förra torsdagen var ju Köttbullen inte alls på humör, seg och ovillig. Hörde sedan av personalen på ridskolan att de hade klippt benen på henne tidigare på dagen, vilket är något av det värsta hon vet. Köttbullen är en typisk irish cob-typ med massor av hovskägg och tyvärr också Mallander/Sallander (lär mig aldrig vilket som är vilket, men precis som att mugg och rasp är samma sak fast det ena är i karlederna och det andra på skenbenet så är det ena på bakbenen och det andra på frambenen) och därför är det ett måste att klippa. Tror egentligen att Köttbullen trivs bäst med att vara klippt för hon känns i alla fall mycket piggare och rör sig trevligare utan ett ton av hovskägg på benen, men vägen dit är inte rolig. Så det var kanske därför hon var sur förra torsdagen. Igår gick det i alla fall mycket bättre. Pigg och framåt är väl inte direkt Köttbullens signum, men hon kämpade på. Vi red en övning med bommar på olika avstånd så att hästarna skulle få länge respektive korta traven samtidigt som de fick lyfta lite på benen. Kanske inte en jättejätterolig övning i sig, men väldigt nyttig. Och jobbig! Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och jag fick gå in med henne i spolspiltan och duscha av henne, något hon inte heller är superförtjust i. Men aningen har hon börjat vänja sig eller så var hon för trött för att protestera, i alla fall stod hon som ett tänt ljus och lät sig spolas av. Mysigt! Skönt att kunna fixa sånt själv också, tidigare har jag bett folk om hjälp att antingen hålla i henne eller i slangen, för hon är inte rolig när hon börjar bröta omkring för att komma undan. Sen hade vi en super-MYZ-stund där jag kliade henne bakom öronen och hon stod och halvblundade och njöt. 

Idag ska jag rida igen eftersom jag ska rida igen. Haha. Rida igen, med betoning på igen, är att kunna ta igen en missad lektion, vilket man får göra två gånger per termin nuförtiden. Förr blev man inpetad i någon random grupp där det fanns plats, men det blev väl lite väl rörigt och jag antar också på goda grunder att instruktörerna tröttnade på att maila förslag på tider till folk som aldrig kunde men som ändå skulle, så nu är det en fast dag i månaden, tio platser och först till kvarn. Har varit lite dålig på att utnyttja det, men ikväll ska det alltså bli av.