The sun's zooming in

Igår var det onsdag men kändes som söndag, så idag känns som måndag fast det är torsdag. Aja, det är väl inte hela världen när det är på det hållet, hade ju varit betydligt värre om det känts som torsdag och varit måndag. 

Valborgsmässoafton gick väldigt obemärkt förbi, måste jag säga. Var ju astrött pga att jag bara sovit kanske fyra timmar natten till tisdag. Kom inte heller från jobbet i tid pga ett möte som drog ut på tiden. Tog mig hem, gick till bibblan samtidigt som jag pratade i telefon med min bror. Det kändes lite märkligt att strosa runt på bibblan och prata i telefon, så gör man ju bara inte!, men det här var på meröppet-tid och det var bara jag där. Gick hem igen, avslutade samtalet, tvingade mig själv att träna ett pass pilates. Sen var det kväll och jag och min man bestämde oss för att kolla på en film. Började kolla på The Lobster på Netflix som enligt uppgift skulle vara a dystopian absurdist science fiction romantic dark comedy drama film men som enligt oss bara var skitdålig så efter ett tag stängde vi av och såg två avsnitt av den nya serien Baby Reindeer istället. Jag gillade den, min man tyckte den var obehaglig. Ja, det var den ju såklart också, det är ju inte så att stalking är behagligt för någon inblandad, men den var bra gjord. Tyckte jag åtminstone.

Gick och lade mig tidigt, somnade som en gris och vaknade rätt tidigt nästa dag upp till en alldeles ljuvlig vårmorgon. Powerwalkade 11 kilometer i skogen med två av tre hundar, den tredje (Remus) föredrog att ligga kvar i sängen och gotta sig med husse. Kom hem, körde ett pass tabata och sedan tog jag och min man tag i en riktig surdeg: baxade upp en jättestor och jättetung ekkista ur källaren. Det är helt obegripligt hur vi en gång i tiden lyckades få ner den, för upp ville den i alla fall inte. Vår källardörr är inte av standardmått utan både lägre och smalare än en normal dörr. Finns väl inga standardmått för gamla kistor, men den här är nog både längre och högre än brukligt. FATTAR INTE hur folk kunde baxa omkring med såna här kistor förr när de flyttade, de vägar ju bly även om de inte innehåller något. Efter mycket pustande och stönande och vändande och vridande så lyckade vi till sist ta nämnda kista på högkant uppför källartrappan och därefter baxa in den i carporten vedporten där den hädanefter ska få stå till döddagar för förvaring av fiberdukar och annat jox som man inte kan ha i uthuset pga att mössen ser det som byggnadsmaterial till miljonprogramsområden. Och vinterdäcken kan nu äntligen få komma ner i källaren. Vår källare är ju ett femtonspel av stora mått, kistan stod på ett annat ställe tidigare men den platsen behövdes till något annat enligt min man, och därför flyttade han den till första bästa lediga plats och detta råkade väl sammanfalla med den dag då antingen sommar- eller vinterdäcken skulle bytas eftersom det råkade vara tomt där. Då bestämde vi att flytta upp kistan ur källaren, men eftersom vi båda vet hur tung och otymplig den är så har vi dragit oss för det nästan orimligt länge. Men plötsligt händer det. 

Sen åt vi lunch och därefter släppte jag ut hönsen ur hönsgården så att de kunde gå ut i trädgården för nu ÄNTLIGEN har Jordbruksverket släppt på restriktionszonerna för fågelinfluensa. Själv satte jag mig med en bok och en kopp te och bara njöt av att det var sol och värme, även om jag i normala fall inte är en soldyrkare. Men efter den här långa, sega, kalla och grå våren så kändes det rimligt. 

            Varsågod, Annika! :) 

Ja, det var väl i princip allt som hände. Så skönt med en ledig dag där man bara kan gå runt och skrota. Bestämde mig också helt radikalt för att skippa tomatodling i år, sådde för ett tag sedan och har skjutit upp att plantera om dom och nu kände jag att jag blev helt trött bara av att tänka på allt jobb som det innebär med att plantera om och bära ut och in för att avhärda och sedan plantera ut, gödsla, vattna, tjuva etc. Odlingen (för oss hobbyodlare) ska ju vara lustfylld och inte i första hand en plikt och börda.  

Då är det alltså torsdag. Har en lång dag framför mig, har möte med kollegor runt om i världen idag, vilket innebär ett tidigt för att matcha tidszonerna i Australien, samt ett sent för att kollegorna i USA ska slippa gå upp i svinottan. Kände att det var inte riktigt lönt att åka hem emellan, så jag packade med mig ridkläderna och åker till stallet direkt efter USA-mötet. En dust med Köttbullen får väl avsluta dagen, det blir fint. 

Jävla karlar

Har läst Jävla karlar av Andrev Walden och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

"En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant."

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Jag har sett den här titeln fladdra runt i periferin ett tag och på något vis fått för mig att det skulle vara en kvinnas berättelse, och det var det ju verkligen inte (annat än möjligen indirekt). Men vilken bok! Vilket språk! Vilken berättelse! Jag var helt tagen av alla känslor som vällde fram ur sidorna, ändå var den inte på något vis svårläst eller tillkrånglad. Genialiskt, skulle jag vilja säga. Den här boken får fem guldhamstrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

I cast off the chains that I was born with but it never was enough

Igår hade jag en förmiddag fullspäckad med möten, ändå mailade min chef (som till skillnad från många andra brukar vara duktig på att kolla folks kalendrar innan han skickar mötesförfrågningar) och ville klämma in ytterligare ett möte före tre andra som låg på rad i kalendern där han ville presentere 2024 års løneregulering. Vi har ju inga lönesamtal eftersom man inte har det i Danmark, i alla fall inte enligt våra danska chefer, utan man får en lapp med sin nya lön, vad det motsvarar i procent respektive i kronor och ören, samt något lamt om ifall man hade frågor eller kommentarer kring sin lön så var man välkommen att meddela det till sin chef. Inte jättemycket förhandlingsutrymme om man säger så. Nu är jag ju inte direkt missnöjd med vare sig min lön eller hur löneutvecklingen sett ut för mig de senaste åren så jag klagar inte, men lite märkligt är det även om det där med "löneförhandling" nog mest är spel för gallerierna. 

Vår bransch skryter verkligen inte rent generellt med den högsta lönenivån, åtminstone inte när det gäller vanliga dödliga, jag antar att situationen för höjdarna är en annan. Men min chef har aldrig någonsin inbjudit till någon "presentation" av löneöversynen tidigare, och inte blev det bättre av att han inledde med att han bara ville förklara lite hur han hade tänkt kring min lön. Fick liksom intrycket att han ville bädda in en medioker löneökning som bara motsvarade den avtalsenliga i  diverse dösnack om att det var bistra tider nu och att det absolut inte fanns utrymme för mer än det som avtalet gav och blablabla. Men det visade sig vara fel-fel-fel, den generella löneökningen var 3 % men jag fick 3,8. Det er fordi jag synes du gør ett godt stykke arbejde, det er den korte version, sa min chef som förklaring, så det var väl bara att tacka och ta emot. Hade egenligen gärna velat höra den långa versionen, men det kunde jag inte med att fråga om för det kändes som att gå med håven. 

Sen försökte jag göra skäl för det goda stycket arbete jag fick mer betalt för, men ibland är det svårt alltså. Vi ska snart ha en riktig jävelrevision och det är extremt petigt med allt som hör därtill. Hade därför bestämt att jag skulle göra en internrevision med en person som har något av en nyckelroll i det som ska revideras. Och den personen är kanske det sävligaste som finns på den här jorden, det känns som att han (för såklart är det en han) har en vilopuls på cirka tjugo slag i månaden. Han ger verkligen ett ansikte åt beskrivningen "flegmatisk". Det är så bra med honom, för han är alltid så lugn och stressar aldrig upp sig för något, är den allmänna sägningen om Den Flegmatiske Kollegan (fortsättningsvis kallad DFK), men jag är inte lika imponerad. Alltså, det är ju såklart bra att man är lugnet själv och inte stimmar och stressar och har sig, men jag tycker att DFK rätt många gånger både tangerar och passerar gränsen för när lugnet övergår i ren likgiltighet. Och det går ut över mig och mitt arbete och alla andras med, men nu är det ju en gång för alla så att vissa alltid kommer undan oavsett vad de gör eller inte gör. 
I alla fall. Hade förberett ett antal för den kommande revisionen relevanta frågor på vilka DFK inte kunde svara på EN ENDA. En annan person satt också med, och försökte hjälpa DFK genom att killgissa men det blev ju aldrig bättre än så. Sen bad jag att få se viss typ av dokumentation och det fanns inte och jag vet inte, om man säger att dokumentation är ett lagkrav och hänvisar till förordning si och paragraf så, då borde det väl ändå ha en viss bäring? Men nä, det tyckte uppenbarligen inte DFK för han bara ryckte på axlarna åt mig. Föreslog att man kunde ta fram checklistor att fylla i vad som var gjort och vad som behövde göras, men enligt DFK så behövdes inte det för  att NN (den person som utför mycket av det operativa arbetet som DFK ansvarar för) "vet vad han ska göra". Jaha, så vi ska bygga upp vår verksamhet på att EN person "vet vad som ska göras" och sedan förlita oss på att den personen är på jobbet alla dagar och aldrig blir sjuk, har semester eller går i pension? 

GAH! Var så djävla irriterad efteråt att jag fick dra med mig vår VD ut på gården (för han sitter i rummet bredvid DFK och väggarna på vårt jobb är gjorda av papper) med någon förevändning att han skulle kolla på en grej, för att säga att nu får du banne mig ta tag i detta för det här är ENORMA brister, inte nog med att DFK inte sköter dokumentationen, han påstår dessutom att han inte har någon befattningsbeskrivning där ansvarsfördelningen framgår (ett annat lagkrav), när man pratar om riskbedömning (som ingår i DFK:s ansvarsområden) så sitter han som en fågelholk och vet inte vad jag pratar om och vad jag än säger så skiter han fullständigt i det. 
Tror dock inte det kommer att hända särskilt mycket där, för som sagt, it's a man's world och vissa kommer alltid undan med allt. I alla fall här. 

Avverkade resten av förmiddagens möten på ett uruselt humör, åt lunch, mailade irriterat med en kollega som, när man efterfrågar information, bara hänvisar till att informationen finns i dokumenthanteringssystemet utan att närmare precisera var någonstand. Just den delen av dokumenthanteringssystemets struktur bygger på att man vet vilket år ett visst projekt startades, vilket kanske är självklart för dom som var med men inte för mig som kommer in från sidlinjen och behöver ha tillgång till viss information flera år efter att projektet slutförts. Nu fick jag, efter att ha mailat fram och tillbaka 5-6 gånger, äntligen veta att projektet startades 2022, så då var det ju "bara" att gå in och leta systematiskt bland ett 20-tal mappar efter det jag behövde. Vilket den här gubbdjäveln kunde ha gett mig från början, men han är av typen som ska markera att det saknas resurser på hans enhet, och därför ska han inte hjälpa till med någonting man ber om. Det är ju bara det att de som beslutar om resurserna inte blir drabbade av detta för det märker dom aldrig, utan det skapar bara dålig stämning bland oss vanliga dödliga som sliter med att hålla hjulen rullande.
Aja, sen var det dags att åka hem. Vädret var i alla fall härligt! Gick med hundarna i skogen, tränade tabata och fot-rehab. Fick brev från vårdcentralen att de på röntgen hittat "lindriga förändringar härledda till artros" i min fot. När det gäller artros så har jag dock hört från flera av varandra oberoende källor att man kan ha röntgenfynd på artros utan att ha några som helst symptom, och man kan också ha massor av symptom men inte ett enda röntgenfynd, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den  här informationen. En remiss är skickad till en ortoped så jag får väl en kallelse cirka år 2035 eller så. 

Ja, det var väl gårdagen det. Tur man hade stallet som ventil! När jag åkte hem så var det någon form av underhållsarbete på den avfarten där man svänger av motorvägen för att komma mot Nästan-Österlen. Inte en skylt om det någonstans tidigare, då hade jag kunnat köra ett annat håll hem, men nu fick jag istället köra världens djävla omväg. Var inte hemma förrän typ 22.30. Nu väntar en zzzzeg dag tror jag. Men det är ju i alla fall valborgsmässoafton och ledig dag imorgon så allt är inte kattskit. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 1

Igår fick jag någon form av hjärnsläpp när jag skulle åka till stallet. Vi börjar ju rida klockan 20.00, för att vara i stallet 19.30 som man ju behöver vara om man ska hinna göra i ordning sin häst innan utan att behöva stressa, så behöver jag åka hemifrån cirka 19.00. Men igår satt jag i soffan i godan ro och fick för mig att det räckte om jag åkte 19.30. Tror jag blandar ihop det med att innan, när vi hade vår ridtid 19.30 så behövde jag lämna hemmet 18.30, fast det blev ju inte rätt ändå. Panik uppstod när klockan var 19.20 och jag fortfarande satt i soffan i Adidasbyxor. Bytte om i ilfart, kastade mig i bilen och körde som en  (förvisso rätt mesig) biltjuv mot stan. Hann sms:a till en ridkompis Jag är jättejättesen men på gång, kan någon som har häst som redan går börja borsta och fixa i ordning Irländskan åt mig? och Bästa Måndagsgruppen™ ställer ju alltid upp. Sladdade in på stallplanen 19.45 (så det där biltjuverikörandet var väl att ta i) och medan jag krängde på mig ridstövlar, spände fast sporrar och drog på säkerhetsväst och hjälm så fixades Irländskan i ordning av en annan ridkompis (det visade sig att den ridkompisen som jag sms:at OCKSÅ var sen och hon i sin tur hade sms:at en annan, som OCKSÅ var sen, alla var sena men de flestas hästar gick lektionen innan så det löste sig ändå och 20.00 var samtliga redo att sitta upp). 

Igår var det markarbete och vi red en evighetsbana med bommar som man skulle rida mellan och igenom och runt så att det blev mycket fokus på ställning och böjning. En nyttig övning för Irländskan som ju är stel som en planka. En tråkig övning, tyckte Irländskan, just för att hon är stel som en planka och allt som innefattar ställning och böjning är jättejobbigt. Fick väl inte riktigt till det, det kändes väl något bättre än förra gången jag red henne men lätt är det inte. Hon är stark som en björn och inte helt enkel att rama in mellan hand och skänkel. Men vi kämpade på. Mot slutet skulle vi galoppera över markbommar och då blev hon lite stark och springig. Hon gör ju inget, men lyssnar inte direkt heller. Tycker dock att det är en trevlig modell på häst (eller ponny som det ju är), lagom hög och med lagom stora rörelser. Du hade behövt rida henne en timme till, sa Ridlärare A efteråt när jag pustade över Irländskans ovilja att svara på lösgörande övningar, och sådär är det ju oftast. Man rider väl aldrig så bra som två sekunder innan ridläraren säger att man ska sakta av, ge lång tygel och klappa hästarna. Aja, det är bara att kämpa vidare. 

Helgen de luxe v 17

Alltså det där med att ta ledigt på en fredag och få en långhelg, det kändes som ett djävla GENIDRAG. I fredags morse skulle min man åka till Köpenhanm, så han for upp i ottan och jag låg kvar och drog mig. Somnade om, men vid 06-ish vaknade hönsen och med dom också jag eftersom vårt sovrum vetter mot hönshuset vilket såhär med facit i hand inte var den smartaste placeringen, men där hönsgården låg innan var bara en meningslös slänt med meningslösa barrväxter som inte gjorde någon människa glad, i alla fall inte i det här huset, medan höns ju gör en glad varje dag! Är ju heller inte som att bli väckt av tuppen, mer av ett lågmält skrockande och dunsar när de hoppar ner från sittpinnarna och gör sig redo att ta sig an den nya dagen. En normal människa hade kanske inte vaknat, men jag är ju extremt lättväckt och det är som det är med den saken. 

Tog med hundarna ut på promenad, kom hem, tränade, läste lite och åt en tidig lunch för jag skulle vara på personalmöte i stallet klockan 12 och sen var det samling i spårskogen klockan 16 så det var ju ingen vits att åka hem emellan. Sen ringde min man och var lite upprörd, förra veckan var han ju på intervju i tisdags för ett tillfälligt jobb, och fått besked på att han skulle börja som idag då. Men sen visade det sig att den  som han träffade inte hade fått klartecken från sin chef, så nu ska allting dras i långbänk ett varv till. Det här var ett vikariat för en som blivit sjukskriven två månader, känns väl mer som att dom ska förhala det så att den här personen ska hinna bli frisk igen och dom inte ska behöva anställa någon? Trist hur som helst. 

Efter mötet i stallet så åkte jag till Granngården för att köpa tvåtaktsbensin till vår trimmer och sen åkte jag vidare till spårskogen och tog en promenad där i väntan på att resten av gänget skulle samlas så att vi kunde få våra områden och lägga våra spår. Åkte sedan hem, gav hundarna kvällsmat och gick ut med dom, sen landade jag på soffan och funderade på att sätta på tv:n men orkade inte. Vilket var lite märkligt med tanke på att jag i princip förvandlades till ett psykfall när internet slutade fungera häromdagen. I torsdags fick min man ett ryck och monterade ett eluttag, i samband med det så bröt han strömmen och när han slog på den igen så fungerade inte internet. Jag hispade upp mig något så in i helvete för detta, sen visade det sig att det bara var att bryta strömmen en gång till så funkade det. Du beter dig ju som en tonåring, sa min man och jag förklarade att min målbild för att mäkta med att utsättas för en strid ström av stress och andras djävla problem på jobbet var att kunna dimpa ner i soffan och äta en macka och kolla på något meningslöst på Netflix på helgen och utan internet inget Netflix och istället för den verklighetsflykt jag suktade efter så skulle jag få ytterligare ett problem att ta itu med. För till skillnad från tonåringar så kan man ju inte bara gapa på en förälder för att få hjälp. Hur som helst, nu när jag hade all tid och möjlighet i världen att slappa framför tv:n så gjorde jag alltså inte det. Eller, jag satt rent fysiskt framför tv:n, men den var inte på. Läste en bok och spelade lite Hayday på telefonen (så internet använde jag ju åtminstone, hehe). 

Gick och lade mig tidigt för klockan stod på 05.30 på lördagen eftersom det var samling i spårskogen 08.00 SHARP. Tog med mig alla hundarna eftersom min man var i Köpenhamn. Det blev en låååång dag som vanligt, kallt som fan var det också. Var väl inte så farligt så länge man var i rörelse, men lite dötid och väntan blir det ju ändå. Inte så farligt för mig, för jag passar alltid på att gå med och titta på andras hundar för det tycker jag är så kul, men det finns ju dom som bara går sin egen hunds spår och sen sitter och väntar resten av dagen. Dom får ju dock lite skylla sig själva, men det blir ju inte varmare för det. Det regnar åtminstone inte, sa vi och undrade lite uppgivet om det ALDRIG skulle bli vår? Min exman brukade alltid, varje vår, fråga sig om kastanjerna skulle bli gröna till första maj. Han trodde aldrig det, dom blev alltid det, i alla fall under de 11-12 år som vi var ett par, och alla år efter det också vad jag vet, men i år undrar jag om han kanske för första gången någonsin kommer att bli sannspådd för den här våren är TRÖG. 

Trots att vi börjat en timme tidigare än vi brukade var jag inte hemma förrän vid typ halv fyratiden. Det kändes som söndag eftersom jag varit ledig på fredagen, men det var ju bara lördag! Hundarna slocknade som små ljus i soffan, dödströtta efter en dag i skogen (även om det bara var Laban som hade spårat, men de andra hade ju vaktat bilen mot potentiella inkräktare, och sånt tar också på krafterna). Låg i soffan och njöt av att det var precis knäpptyst och stilla. Läste lite, sen kom min man hem och berättade om senaste nytt från Köpenhamn (som var att han köpt ett årskort på Nationalmuseum som  mer såg ut som ett årskort till en porrklubb, eller inte för att jag vet hur ett sånt ser ut, men om det finns så såg det nog ut som det här). Sen masade jag mig ur soffan och lagade middag och så kollade vi klart på Love is Blind USA och gick och lade oss tidigt. 

Igår var det som att våren hört vårt kollektiva gnäll från spårskogen och skärpt till sig. Det var visserligen inte mer än fem grader eller så när jag gick ut med hundarna på morgonen, men solen tittade fram och vid halv tiotiden kunde man ana att det skulle bli en KANONDAG. Och det blev det också! Denna kanondag tillbringades i stallet eftersom det var anbefallt fixar/röjardag och det skulle ju göras oavsett, men det är ju fan så mycket trevligare att göra det i strålande sol och femton plusgrader istället för i snålblåst, regn och fem plusgrader. I övrigt skulle det här lika gärna kunna ha varit en fixar/röjardag på 70-talet, då båda mina föräldrar var extremt engagerade i den lokala idrottsföreningen och vi barn alltid fick hänga med på det vare sig vi ville eller ej. Då var det alltid så att mammorna rensade ogräs, städade och putsade samt kokade kaffe och korv (vet inte om vår idrottsförening inte hade någon grill, men som jag minns det så serverades alltid kokt korv med bröd vid alla evenemang) medan papporna klippte gräs och häckar och fixade staket och sånt. Lite så blev det för oss också igår, med få undantag så var det gubbarna som tog sig an trimrarna och häcksaxarna och motorsågarna, medan vi "tjejer" (a k a tanter) höll oss till maskrosjärnen och skurmopparna. Det kan man ju tycka ett och annat om, men vi hade i alla fall himla trevligt där vi satt/halvlåg och slet med maskrosor och kvickrot i rabatterna och pratade om högt och lågt. Sen grillade vi (tjejer/tanter) korv och därefter övergav jag ogräset och hjälpte jag till att dra undan nedsågade grenar av hagtorn, slån och annat diverse taggigt så idag ser jag ut som om jag vore en emo-personlighet med lättare självskadebeteende. Men det var en trevlig dag i alla fall, vi var nog närmare 20 personer och då blir det ju lite enklare att få lite gjort än om man är 3-4 stycken bittra som muttrar sitt  eviga föreningslivsmantra att Det är alltid samma personer som ställer upp...

Åkte hem, tog med tre säckar bortrensat ogräs som hönsen fick. Fixade i med brödbak och äggkokning och matlagning och sen var det väl i princip kväll och läggdags. En produktiv helg med fullt upp, men det har gett mer energi än vad det har tagit skulle jag vilja sammanfatta det hela med. Trots träningsvärk och rispade armar.  

Till stallet istället, v 17 2024

Igår var Köttbullen inte på humör. Vi skrittade ut, det hade hon inga direkta synpunkter på, men någon jävla dressyr tänkte hon tydligen inte utsätta sig för. Hon segade och stod emot och kändes allmänt ovillig. I galoppen lät jag henne få rätt lösa tyglar i början för det brukar hon gilla, men nu utnyttjade hon det istället genom att köra ner huvudet. Hon bockar inte, men nybörjarna kan få sig en liten ofrivillig flygtur när hon gör så för hon är STARK. Dagens övning var öppna på långsidorna, det gick väl ärligt talat ganska dåligt till och med för att vara oss. Men man kan ju inte vara på topp jämt, hehe. 

Blown on the steel breeze

Igår var en intensiv jobbförmiddag med möten som gick in i varandra och parallellt med det så ska jag dessutom lära mig använda ett nytt system där jag förväntas vara någon slags superuser, men detta sker samtidigt som andra också ska börja använda det och de har bara fått veta att de ska vända sig till mig och därför blir jag också bombarderad med frågor om varför saker inte funkar, hur gör man med ditt, var hittar man datt, osv? Min projektledare har varit på en stor mässa hela förra veckan och därför inte nåbar, igår sms:ade vi fram och tillbaka men jag skulle behöva prata om vissa grejer som är för omständliga att skriva om på sms, och då fanns det en tid som idag när hon skulle sitta i bilen. Ej optimalt, men vad gör man.

Och så de här personerna i mitt team, P1 och P2 där P1 ska sluta om en dryg månad och P2 är ny och under upplärning. Och där har P1:s strategi mest verkat vara att säga "nu ska vi göra ditt eller datt" och sen har det varit upp til P2 att fråga hur man gör, och ibland när P2 tror att P1 ska visa hur man gör så har P2 redan gjort det. Hade ju ett samtal med P1 tidigare i veckan där jag bland annat gav lite tips om hur man kan tänka när man ska lära upp någon som är ny, med vänlig hälsning från en som lärt upp en miljon människor på den tjänsten som P1 och P2 har, men det verkar ju P1 inte direkt ha tagit till sig. Tjänsten omfattar jobb i labb samt tillhörande administrativa uppgifter där det förra är relativt lätt att lära sig och det senare lite mer invecklat, och nu ser det ut som att P1 har satt lite i system att låta P2 göra allt labbjobb och gett sig själv i uppgift att sköta "det svåra". Det duger ju inte. Ska ta ett nytt snack med P1 och dedikera honom till labbjobb nästa vecka så att P2 får möjlighet att jobba med det administrativa och lära sig hela flödet istället för lite glimtar av det då och då. Men det får bli nästa vecka, för jag har som princip att åtminstone försöka att undvika jobbiga och tråkiga samtal på fredagar så man slipper gå in i helgen med en jobbig och tråkig känsla. Nu är det ju inte fredag idag, men eftersom jag ska vara L-E-D-I-G imorgon så är det ju lite samma grej ändå. 

Slutade vid lunch och åkte på massage, vilket var ljuvligt för mina spända axlar. Efter massagen grimaserade hon-som-masserat och tog sig med lidande min mot sin egen rygg. Var nära att skämtsamt fråga om det kanske var så att det var jag som skulle massera henne nu? men vågade inte för det kanske kan uppfattas som en sexuell invit, på hon-som-masserars Facebooksida finns det fullt med skärmdumpar på sms från karlar som är "sugna på en härlig upplevelse, mmmm" och meddelar att de tycker hon är fin och undrar om "extra" och "happy endings". För varje sådant inlägg ombedes man som kund vänligt men bestämt att sluta upp med sånt och informeras också om att polisanmälan kommer att göras. Såatteh, jag avstod mitt försök till skämt, betalade och lommade därifrån. 

Sen åkte jag hem, tog ut hundarna och gick exakt samma runda som i tisdags. Brukar aldrig gå samma runda två dagar i rad, men i tisdags slutade min Samsung Health tillfälligt att fungera när jag hade ställt in den på promenad. Håller ju på med "gå från Fylke till Mordor"-utmaning och skriver därför upp varje (registrerad) promenad. Chansade att det var 5,2 km och det visade sig vara 5,5 km så det var inte så illa gissat. Sen var det dags för filmkväll, förra veckan började vi ju kolla på en film som hette Damsel och nu såg vi klart den. Den började väl inte så illa, men slutade desto sämre. Man kan väl för i helvete inte FÖRHANDLA med en eldsprutande drake? väste jag uppgivet, men det kunde man visst enligt manusförfattaren. Huvudrollen spelades av hon som spelade Eleven i Stranger Things och Den Onda Drottningen spelades av samma skådespelerska som spelade Claire Underwood i House of Cards, men det blev det inte bättre av, tvärtom. Nu ringer hon nog snart Doug Stamper, sa min man när det körde ihop sig för Den Onda Drottningen. 

Idag är det torsdag och som alla torsdagar så är det jobba, städa, rida. Men imorgon är jag ledig! Eller "ledig". Ska vara med på ett personalmöte i stallet, kunde jag väl passa på att vara med på "eftersom jag var ledig" (jag är verkligen SÄMST på att vara just ledig?), och sen ska jag till spårskogen och lägga spår till lördagens träning. Men sen! Hem och slappa, min man åker till Köpenhamn och blir borta till lördag eftermiddag, så lite egentid (som i att ligga i soffan och slappa) får jag ändå. Dock inte så mycket som jag skulle vilja för på lördag förmiddag är det ju spårkurs så jag kommer gissningsvis hem från den ungefär samtidigt som min man. Men men. Det ska i alla fall bli skönt att vara lite ledig från jobbet.