Till stallet istället, v7, pt2

I fredags var det bara jag som kom till drop in-ridningen. PERFEKT. Då får man en privatlektion för 250 spänn. Tycker dock det är liiiite jobbigt med privatlektioner för man har ju ögonen på sig exakt hela tiden (vilket i och för sig behövs mer än väl), vilket är...tja, ansträngande. Både fysiskt men framför allt mentalt. Men såklart är det nyttigt. Och nyttigt blev det sannerligen, vi skulle ut ur komfortzonen både Pojken och jag. Mest han. För han har det ju lite jobbigt med att galoppera på volt, speciellt på stora mittvolten där det inte finns några väggar att stötta sig mot, och speciellt när han är ensam och inte kan haka på någon annan och liksom åka snålskjuts på. Så nu blev det såklart fokus på galopparbete på stora mittvolten. Och helvete vad dåligt det gick! Som en extra twist red vi dessutom på utebanan (eftersom det - helt otippat för februari - var sol och 10 plusgrader och JÄTTEHÄRLIGTVÄDER) där det fanns mycket runt omkring att glo på och spänna sig för om det nu mot förmodan skulle gå lite bra en kort stund. I början gick det ändå helt okej och under framridningen galopperade vi på stora mittvolten i båda varven utan att det var något konstigt med det mer än att han var lite spänd och svår att få att gå i form. Sen kom vi till övningen, som var att trava längs fyrkantsspåret, ett varv i galopp på stora mittvolten, avbrott till trav och skrittövergång innan hörnpasseringen, sedan igång i trav, ökning på kortsidan, samla upp, skrittövergång och sedan in på mittvolten i galopp. PUH vad jobbigt, tyckte både Pojken och jag. Högervarvet gick det ändå rätt okej, men i vänster varv låste det sig fullständigt för honom - och mig - och det enda han tydligen kunde göra var att vika halsen, skjuta ut bogen och springa rakt fram. Mer än en gång fick jag styra in honom rätt i staketet för att ens kunna få stopp och vända åt rätt håll. Så förnedrande. Karin, som höll lektionen, gav sig inte utan vi fick försöka om och om igen, med samma jobbiga resultat. Det slutade ändå med att vi fick backa bandet och nöja oss med trav runt volten och fatta galopp i ett hörn av fyrkantsspåret så som man fick göra med honom typ tidigt i höstas, innan han förstod vad en galoppfattning var. Och inte ens det gick speciellt bra, men vid det laget var Pojken - och jag - så trött att det var liksom bara att försöka göra det bästa av situationen. B.L-Ä. Men ja, vill man utvecklas -  och det vill jag ju - så måste man ju ut ur komfortzonen vare sig man vill eller ej. "Nyttigt" var ett ord som användes flitigt, det är väl det enda positiva man kan säga. Ikväll tror jag att vi ska hoppa. Är cirka noll procent sugen på det, men det är väl bara att KÄMPA PÅ.

Mörkret

Har läst Mörkret av Ragnar Jónasson, en kriminalroman som utspelar sig på Island. Känns ju inte så dumt, och det kändes också lite uppfriskande att kriminalinspektören är en 64-årig kvinna. Det är man ju inte direkt van vid. Handlingen är följande:

 

En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd. I stället fann hon sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord.

Hulda Hermannsdóttir, kommissarie vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Dessförinnan ges hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon finner är något avsevärt mycket värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kolleger försöker bromsa utredningen, finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen riskerar hon sitt eget liv.

 

Lät ju spännande, eller hur? Och jadå, den var helt okej. Störde mig dock på en del saker, som t ex hur Huldas uppsägning gick till, den kändes ju helt godtycklig (och om hon ändå skulle få lön året ut, varför var hon tvungen att sluta bara inom ett par veckor?), har dom ingen som helst anställningstrygghet eller fackförening på Island? Utöver det verkade ju hela den isländska poliskåren, med undantag för Hulda dårå, vara mer eller mindre inkompetenta. Sura och otrevliga är de också. Sen tycker jag generellt det är trist med poliser som inte kan hantera en mobiltelefon. Det gick kanske an för 20 år sen, men nu känns det bara löjligt. Herregud, min mamma är 75 år och har ingen utbildning, men till och med hon hanterar smartphone och sociala medier like a boss. Så varför skulle en yrkesverksam och dessutom skitsmart polis inte kunna lära sig det utan istället börja bete sig helt efterblivet så fort telefonen ringer? VA?

 

Sen är det lite det gamla vanliga när det gäller polisdeckare, huvudpersonen har ett jobbigt förflutet och ett komplicerat inre känsloliv som den inte på några villkors vis vill prata om. Språket och storyn var ändå okej och slutet lite mer originellt än jag först trodde. Den här boken får tre rätt så rejäla Eyjafjallajökulutbrott av fem möjliga.

En nyans av brunt

Idag när jag körde hem från jobbet lyssnade jag på P4 Extra precis som jag brukar. Idag fick jag höra följande mening på:as (eller vad det nu heter när man utannonserar vad som komma skall efter nästa låt eller nyhetsuppdatering):

Pernilla Andersson Dregen hittade sin pappa i sin egen avföring. Innan Titti Schultz avslutade det givna bidraget till Europamästerskapen i konstig meningsbyggnad med tillägget "sittandes i, på äldreboendet" så trodde jag för en tiondels svindlande millisekund att jag hamnat i en nyhetssändning från "En ding ding värld" och att Pernilla faktiskt trodde sig ha krystat fram sin egen fader ur ändtarmsöppningen, alternativt inbillat sig att hon sett hans porträtt på toapappret eller nåt i den stilen (ungefär som såna som tycker sig se Jesu ansikte på en skiva rostat bröd eller dylikt).  Det hade ju varit en nyhet att, så att säga, kabla ut över världen. Sen fattade jag det som alla andra förmodligen fattade direkt, att det handlade om vanvård i äldreomsorgen. Skit också, så att säga. Medge att mitt alternativ ändå var lite festligare.

Till stallet istället, v7, pt1

Så skönt att vara tillbaks i sin vanliga ridgrupp igen, fast jag bara hade missat en gång så kändes det som att jag inte träffat det gänget, där alla är så himla trevliga, på evigheter.
Vi hade vikarie, fast vid det här laget så känns det som att jag rider eller har ridit för alla befintliga instruktörer på klubben i olika sammanhang, så det är nästan lite kul. Den här gången var det förra terminens drop in-instruktör. Vi hade henne på årets första lektion, och i måndags gjorde vi ungefär samma övning som då, serpentiner med halt eller övergång eller galoppfattning på medellinjen. Den gången gick det inte alls bra, men den här gången var Pojken jätteduktig.  Fattade galopp på hjälperna varenda gång (och bara fel galopp en gång), galopperade lugnt och fint och övergångarna till trav blev kontrollerade och harmoniska. Sån härlig känsla! När vi red fram så jobbade vi med tiometersvolter och de blev hyfsade. Däremot var han lite tjafsig och kastade med huvudet sådär som han gör ibland fastän jag knappt håller i tyglarna. Oklart varför han håller på så, har inte hittat något direkt mönster och jag försöker som sagt alltid rida som om tyglarna var sytrådar, men det verkar inte spela någon roll. Ridläraren trodde att det var för att han tycker det är lite jobbigt att gå fram ordentligt. Så lösningen är den gamla vanliga: GASA. Samt uppresande tygeltag. Vi får väl jobba vidare på den biten. I övrigt: helnöjd.

Saker som händer

Det händer väl egentligen ingenting spektakulärt, men det var plusgrader i helgen. Sådär så att man fick en föraning om att det skulle kunna bli vår någon gång. NJÖT verkligen när jag var ute och bar spannar med häst- och hönsgödsel ner till trädgårdslandet. Varje gång jag är i stallet tar jag med mig två 20-litersspannar med gödsel hem och häller på den arma magra sandjord som jag försöker göra organisk och bördig. Det är ett slit, men med soldis och fågelkvitter går det ju betydligt lättare.

Sedan grejade jag med ved, vilket också är en humörhöjare. Veden som jag högg förra våren och som har legat och torkat sedan dess är nu förflyttad till carporten* vedporten och nästan allt är staplat. Snart dags att börja klyva årets ved för eldning 2021 eller så. Framförhållning är nyckelordet, sa Bull.
Har sedan ett jätteprojekt att tömma tre stora pallkragelådor (som är tre eller fyra pallkragar höga och står intryckta längst in) som är fyllda med spillvirke och stapla det på ett annat ställe i carporten vedporten. Problemet med att förvara saker längst in är att man aldrig kommer åt dom eftersom det alltid hamnar andra grejer framför. Spillvirket i dessa lådor kommer från vedförrådet i min mans gamla hus. Det sålde vi 2010, och än har vi inte eldat upp mer än möjligen det översta lagret av det spillvirket. SÅHÄR KAN VI JU INTE HA DET, gormade jag för ett tag sen och bestämde mig för att systematiskt tömma och flytta fram det till den plats där jag staplar det spillvirke som jag tar hem från jobbet, och där det är lätt att ta med sig en korg in när man ändå hämtar ved. Sedan kom 2018 års ved och lade sig framför de där pallkragelådorna, men nu är den ju till 90 % staplad så äntligen ska det väl bli lite ordning på torpet. Eller i carporten vedporten.

I övrigt tycker jag som vanligt att helgen har gått alldeles för fort. Jag har knappt läst någonting och jag ligger lite back på DN:s korsord. Nästa vecka är det sportlov här, då ska nästan alla vara lediga för att åka skidor. Kan man inte ta ledigt för att lösa korsord?




* Som alla förstår så har det aldrig någonsin stått en BIL i denna carport.

Till stallet istället, v 6

När jag kom till stallet i fredags kändes det som att jag inte hade varit där på EVIGHETER. Fast det var ju bara en vecka. Men den veckan hade jag ju transporterats runt halva Europa på tre dagar, och sånt tål jag uppenbarligen inte utan att förlora begrepp om både tid och rum.

Vi var bara tre som red. Och en av dom som red gillade inte hästen hon valt, så hon skrittade mest. Men vi andra, som var jag och min dotter, fick kämpa. Övningen var så här: På ena långsidan skänkelvikning i skritt fram till mitten, därefter ett varv i trav på stora mittvolten, därefter övergång och skänkelvikning i skritt resten av långsidan och sedan var det skritt och halt på två ställen på andra långsidan och så började man om igen. Sedan var det samma sak fast skänkelvikning i trav och så galopp på stora mittvolten och trav och skrittövergångar på andra långsidan. Och sen bytte vi varv och gjorde samma sak i andra varvet. Kämpigt! Tyckte både jag och framför allt Pojken, som inte har så lätt för sig i skänkelvikningarna. Galoppfattningarna blev fina och harmoniska, men så är det ju det där med att galoppera på volt...då vill han hemskt gärna skjuta ut bogen och springa rakt fram på den öppna delen, speciellt när man inte är så många. Är man fler så hakar han gärna på någon annan och då går det bra, men nu var vi ju bara två. Och på stora mittvolten är det ju bara öppna delar, så de volterna blev inte mycket att skryta med. Eller ja, om man inte ska skryta med storleken då, för de blev ju minst sagt rejält tilltagna. Men i övrigt kändes han fin, om än lite seg i skänkelvikningarna men det är väl för att han tycker det är så jobbigt. Det var han för övrigt inte ensam om att tycka, var helt SLUT efteråt. Åkte hem, drack ett glas vin till maten och dog. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

New Forest

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: New Forest av Josefine Klougart. Laddade ner den på impuls från bibblan efter att ha läst den här baksidestexten:

En flicka på besök i södra England rider genom skogen New Forest. En ung författare befinner sig i en komplicerad relation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. En äldre kvinna vårdar sin döende man. Tre kvinnor i tre skeden av livet. Deras berättelser flätas samman till en roman om vad det innebär att vara dotter, mor, syster och älskare. Hur det känns att vara älskad, och att inte vara det.

Påbörjade den här boken med gott mod men tröttnade oerhört snabbt på berättelsen som aldrig ens fick styrfart. Läste väl sådär 60 sidor utan att det hände någonting alls och upptäckte sedan att boken var 675 sidor. Då gav jag upp. Har inga som helst problem med att läsa tjocka böcker, men tjocka böcker utan handling göra sig verkligen icke besvär. Den här får en överkryssad akademiledamot av aderton möjliga.