En nyans av brunt

Idag när jag körde hem från jobbet lyssnade jag på P4 Extra precis som jag brukar. Idag fick jag höra följande mening på:as (eller vad det nu heter när man utannonserar vad som komma skall efter nästa låt eller nyhetsuppdatering):

Pernilla Andersson Dregen hittade sin pappa i sin egen avföring. Innan Titti Schultz avslutade det givna bidraget till Europamästerskapen i konstig meningsbyggnad med tillägget "sittandes i, på äldreboendet" så trodde jag för en tiondels svindlande millisekund att jag hamnat i en nyhetssändning från "En ding ding värld" och att Pernilla faktiskt trodde sig ha krystat fram sin egen fader ur ändtarmsöppningen, alternativt inbillat sig att hon sett hans porträtt på toapappret eller nåt i den stilen (ungefär som såna som tycker sig se Jesu ansikte på en skiva rostat bröd eller dylikt).  Det hade ju varit en nyhet att, så att säga, kabla ut över världen. Sen fattade jag det som alla andra förmodligen fattade direkt, att det handlade om vanvård i äldreomsorgen. Skit också, så att säga. Medge att mitt alternativ ändå var lite festligare.

Till stallet istället, v7, pt1

Så skönt att vara tillbaks i sin vanliga ridgrupp igen, fast jag bara hade missat en gång så kändes det som att jag inte träffat det gänget, där alla är så himla trevliga, på evigheter.
Vi hade vikarie, fast vid det här laget så känns det som att jag rider eller har ridit för alla befintliga instruktörer på klubben i olika sammanhang, så det är nästan lite kul. Den här gången var det förra terminens drop in-instruktör. Vi hade henne på årets första lektion, och i måndags gjorde vi ungefär samma övning som då, serpentiner med halt eller övergång eller galoppfattning på medellinjen. Den gången gick det inte alls bra, men den här gången var Pojken jätteduktig.  Fattade galopp på hjälperna varenda gång (och bara fel galopp en gång), galopperade lugnt och fint och övergångarna till trav blev kontrollerade och harmoniska. Sån härlig känsla! När vi red fram så jobbade vi med tiometersvolter och de blev hyfsade. Däremot var han lite tjafsig och kastade med huvudet sådär som han gör ibland fastän jag knappt håller i tyglarna. Oklart varför han håller på så, har inte hittat något direkt mönster och jag försöker som sagt alltid rida som om tyglarna var sytrådar, men det verkar inte spela någon roll. Ridläraren trodde att det var för att han tycker det är lite jobbigt att gå fram ordentligt. Så lösningen är den gamla vanliga: GASA. Samt uppresande tygeltag. Vi får väl jobba vidare på den biten. I övrigt: helnöjd.

Saker som händer

Det händer väl egentligen ingenting spektakulärt, men det var plusgrader i helgen. Sådär så att man fick en föraning om att det skulle kunna bli vår någon gång. NJÖT verkligen när jag var ute och bar spannar med häst- och hönsgödsel ner till trädgårdslandet. Varje gång jag är i stallet tar jag med mig två 20-litersspannar med gödsel hem och häller på den arma magra sandjord som jag försöker göra organisk och bördig. Det är ett slit, men med soldis och fågelkvitter går det ju betydligt lättare.

Sedan grejade jag med ved, vilket också är en humörhöjare. Veden som jag högg förra våren och som har legat och torkat sedan dess är nu förflyttad till carporten* vedporten och nästan allt är staplat. Snart dags att börja klyva årets ved för eldning 2021 eller så. Framförhållning är nyckelordet, sa Bull.
Har sedan ett jätteprojekt att tömma tre stora pallkragelådor (som är tre eller fyra pallkragar höga och står intryckta längst in) som är fyllda med spillvirke och stapla det på ett annat ställe i carporten vedporten. Problemet med att förvara saker längst in är att man aldrig kommer åt dom eftersom det alltid hamnar andra grejer framför. Spillvirket i dessa lådor kommer från vedförrådet i min mans gamla hus. Det sålde vi 2010, och än har vi inte eldat upp mer än möjligen det översta lagret av det spillvirket. SÅHÄR KAN VI JU INTE HA DET, gormade jag för ett tag sen och bestämde mig för att systematiskt tömma och flytta fram det till den plats där jag staplar det spillvirke som jag tar hem från jobbet, och där det är lätt att ta med sig en korg in när man ändå hämtar ved. Sedan kom 2018 års ved och lade sig framför de där pallkragelådorna, men nu är den ju till 90 % staplad så äntligen ska det väl bli lite ordning på torpet. Eller i carporten vedporten.

I övrigt tycker jag som vanligt att helgen har gått alldeles för fort. Jag har knappt läst någonting och jag ligger lite back på DN:s korsord. Nästa vecka är det sportlov här, då ska nästan alla vara lediga för att åka skidor. Kan man inte ta ledigt för att lösa korsord?




* Som alla förstår så har det aldrig någonsin stått en BIL i denna carport.

Till stallet istället, v 6

När jag kom till stallet i fredags kändes det som att jag inte hade varit där på EVIGHETER. Fast det var ju bara en vecka. Men den veckan hade jag ju transporterats runt halva Europa på tre dagar, och sånt tål jag uppenbarligen inte utan att förlora begrepp om både tid och rum.

Vi var bara tre som red. Och en av dom som red gillade inte hästen hon valt, så hon skrittade mest. Men vi andra, som var jag och min dotter, fick kämpa. Övningen var så här: På ena långsidan skänkelvikning i skritt fram till mitten, därefter ett varv i trav på stora mittvolten, därefter övergång och skänkelvikning i skritt resten av långsidan och sedan var det skritt och halt på två ställen på andra långsidan och så började man om igen. Sedan var det samma sak fast skänkelvikning i trav och så galopp på stora mittvolten och trav och skrittövergångar på andra långsidan. Och sen bytte vi varv och gjorde samma sak i andra varvet. Kämpigt! Tyckte både jag och framför allt Pojken, som inte har så lätt för sig i skänkelvikningarna. Galoppfattningarna blev fina och harmoniska, men så är det ju det där med att galoppera på volt...då vill han hemskt gärna skjuta ut bogen och springa rakt fram på den öppna delen, speciellt när man inte är så många. Är man fler så hakar han gärna på någon annan och då går det bra, men nu var vi ju bara två. Och på stora mittvolten är det ju bara öppna delar, så de volterna blev inte mycket att skryta med. Eller ja, om man inte ska skryta med storleken då, för de blev ju minst sagt rejält tilltagna. Men i övrigt kändes han fin, om än lite seg i skänkelvikningarna men det är väl för att han tycker det är så jobbigt. Det var han för övrigt inte ensam om att tycka, var helt SLUT efteråt. Åkte hem, drack ett glas vin till maten och dog. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

New Forest

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: New Forest av Josefine Klougart. Laddade ner den på impuls från bibblan efter att ha läst den här baksidestexten:

En flicka på besök i södra England rider genom skogen New Forest. En ung författare befinner sig i en komplicerad relation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. En äldre kvinna vårdar sin döende man. Tre kvinnor i tre skeden av livet. Deras berättelser flätas samman till en roman om vad det innebär att vara dotter, mor, syster och älskare. Hur det känns att vara älskad, och att inte vara det.

Påbörjade den här boken med gott mod men tröttnade oerhört snabbt på berättelsen som aldrig ens fick styrfart. Läste väl sådär 60 sidor utan att det hände någonting alls och upptäckte sedan att boken var 675 sidor. Då gav jag upp. Har inga som helst problem med att läsa tjocka böcker, men tjocka böcker utan handling göra sig verkligen icke besvär. Den här får en överkryssad akademiledamot av aderton möjliga.

Ärren vi bär

Har läst Ärren vi bär av Caroline Engvall, en bok som var "en av de starkaste böcker jag läst" enligt någon recension. Handlingen kändes lovande:

Runt om i Stockholm hittas unga flickor döda. Citypolisens Ulrika Stenhammar har just kommit tillbaka från en sjukskrivning och får i uppdrag att utreda dödsfallen som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingkrisen och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: flickorna har inte begått självmord av egen vilja. Men Lovisa bär på egna hemligheter, och när hon och Ulrika tar upp jakten på den hänsynslösa förövaren hamnar hon snart i en situation som kan kosta henne livet.

 

Här blev jag dock GRYMT besviken. Jag gillar ju deckare i allmänhet och kan ha en hel del överseende med till exempel stereotypa karaktärer. Men det här var bara too much av allt. Visst, jag fattar ju att det är psykiskt påfrestande att arbeta som polis. Fast jag har ju svårt att tro att alla poliser är så HELVETES känslomässigt engagerade som det här gänget, det kändes ju som att de knappt klarade av sina arbetsuppgifter. Alla var megadeppiga och hade sjukt många problem och hanterade det med missbruk av sprit och sex och det var sida upp och sida ner med eländes elände och man undrade hur de överhuvudtaget orkade leva så djävla nattsvart och dystert som deras tillvaro var. Störde mig också på att alla hade så knäppa efternamn, som Vintertid och Blondén. Det var som om det skulle vara dödsstraff på att heta Andersson eller Pettersson eller Lundström. Men mest störde jag mig på att alla var så satans labila och bara verkade vara en hårsmån från gråtattacker, depression, panikångest, självskadebeteende eller skilsmässa. DEPP DEPP.

Berättelsen i sig var rörig och ibland onödigt detaljerad, man måste väl inte beskriva att det kom upp en fyrkantig ruta som efterfrågade ett lösenord och en beskrivning av hur den och den slog in sitt lösenord och om det var en fyrsiffrig kod eller en radda siffror som avslutades med ett frågetecken. Själva polisarbetet var däremot dock rätt luddigt beskrivet, och sen vägrar jag ju tro att en kvinnlig polis skulle övertala en kvinnlig journalist att agera lockbete/jobba undercover i ett sadomasoschistiskt nätverk som drogade unga tjejer och övertalade dom att ta livet av sig genom att skära sönder sina underliv framför en filmkamera och den unga kvinnliga journalisten bara: JAJAMEN. NJA, kände jag angående detta. Sen fattade jag rätt snabbt vem den skyldige polisen var, vilket gjorde att det inte ens blev spännande. Det här ska vara del ett av en planerad trilogi men jag har ju väldigt svårt att se att jag kommer att kasta mig över de andra delarna. Den här boken får en härskarluva av fem möjliga.

Back in business

Sådärja. Tillbaka till det snöiga nord efter en liten tripp till UTLANDET. Tyskland närmare bestämt. Fast vi landade i Basel, eftersom det är den flygplats som ligger närmast den lilla stad där vår fabrik är belägen. Min danska kollega hade hyrt en bil med gps och vi knappade in adressen till hotellet och förberedde oss på en angenäm biltur Vilket naturligtvis blev en helvetesresa för gps:en ledde oss inte ut på motorvägen mot Tyskland utan lockade av någon okänd anledning in oss i centrala Basel. Där var det gott om trafik, rondeller och spårvagnar. Gps:en snäste bara en massa "if possible, make a u-turn" och vi hade ingen aning om var vi befann oss eller vart vi skulle. Till slut fick vi ta hjälp av Google Maps på mobiltelefon och då gick det vägen. Så att säga. Höhö. Kan ju även nämna att om det hade varit jag som suttit bakom ratten hade jag fått hämtas ut på något tyskt mentalsjukhus, men min danska kollega tog det hela STILLE OG ROLIGT. Tur. 

På hemvägen gick det inte mycket bättre. Vi körde i en tunnel och tappade då kontakten med Google Maps och sedan kom vi helt fel. Meningar jag aldrig trodde skulle uttalas av mig: Marina för helvete, det står ju FRANCE på skyltarna, vi måste vända! Jag har aldrig varit i Frankrike förut, men nu har jag åtminstone sett en tullstation och lite motorväg innan vi hittade ett ställe där vi kunde vända och köra tillbaks in i Tyskland och sedan Schweiz. Meningen var att vi skulle tanka hyrbilen innan återlämnandet, men vi hittade aldrig avfarten till bensinstationen som vi visste skulle ligga precis bredvid flygplatsen, och fick därför belasta chefens budget med 70 euro i någon sur extraavgift. Aja, whatever. Planet landade lite före utsatt tid, vilket gjorde att jag kunde spurta genom hela Kastrup och hinna med sista tåget som passade till sista bussen hem till byn. Alternativet hade annars varit att ta en buss från Malmö och så skulle min man få hämta mig i grannbyn kl 23 på kvällen. Nu slapp han ju det, fast jag kom ändå inte hem tidigare eftersom tåget och bussen inte direkt är synkade så jag fick sitta och glo på järnvägsstationen i 40 minuter igår kväll.

Idag jobbar jag hemifrån p g a utmattad och behov av sovmorgon. Fattar inte folk som reser hit och dit hur som helst, själv känns det som att jag hade behövt tillbringa en vecka i fosterställning och inlindad i bomull för att återhämta mig. Det blir aldrig någon globetrotter av mig, det är ju ett som är säkert.