Norra Latin

Har läst Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som jag hade rätt så höga förväntningar på efter att ha läst Engelfors-trilogin. Berättelsen handlar om Tamar och Clea, som går första året på teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. På den skolan påstås det att det för många år sedan har inträffat en tragedi där en lärare dog och en elev försvann spårlöst men som det sägs att han går igen. Är det en vandringssägen eller finns det något...övernaturligt där i korridorerna?

Jag tycker boken var väldigt bra i början. Trots att jag inte är det minsta intresserad av teater och aldrig har ägnat en tanke åt hur det är att vara 16 år och ha skådespelardrömmar, eller så var det kanske just därför? De delar av berättelsen som handlade om Clea (och Tim) och Tamar och deras inbördes relationer till varandra och andra var rent ut sagt skitbra, tyckte jag. Men ju mindre det handlade om dom och ju mer av det såkallat övernaturliga slingrade sig in i berättelsen, desto mer föll tyvärr mitt intresse. Det blev lite väl omständligt och detaljerat och överarbetat för min smak, och sen tyckte jag att slutet blev lite väl lamt när det ändå har ägnats sådär 500 sidor åt att bygga upp dramatiken och intrigen, och sen bara...jaha, var det allt? Ungefär. Lite snopet.

Och (det här känns ändå lite obekvämt att skriva, men skitsamma) sen det här med att ha med en karaktär som heter Sam och som konsekvent benämns hen? Ja, det ligger säkert i tiden och det finns säkert en och annan som inte vill identifiera sig med ett kön överhuvudtaget och då ska de väl få slippa det och nu framstår jag väl som både gammaldags och bakåtsträvare men jag gillade det inte. Tyckte bara det kändes störigt OCH lite pretto. Fast det var väl en petitess i det stora hela. Den här boken får tre Shakespearepjäser av fem möjliga.

Hurra, Sverige-Serbien 30-25

Jaha, efter fredagens snöpliga förlust mot Island blev det ju en sån där vidrig måstematch väldigt tidigt i turneringen. Från början kändes det som att svenskarna tagit sig samman och drog ifrån med fem-sex mål och höll det till halvtid. Sen var det som att serberna tog sig samman, det var ju måstematch även för dem, och började knapra ifatt och det blev onödigt spännande, speciellt när Sverige åkte på en dubbelutvisning när det var sådär fem minuter kvar. Drama! Men det löste sig över förväntan och sen blev nog serberna lite väl övertända och slarvade i några kritiska lägen samtidigt som Sverige gjorde några fantastiskt fina mål. G-Ö-T-T. Som jag har förstått det är Sverige nu klart för vidare spel oavsett hur det går mot Kroatien på tisdag. Att möta Kroatien är aldrig lätt, att möta Kroatien på hemmaplan är något av en mardröm eftersom de enligt mig har världens mest osportsliga publik som buar och vrålar och larmar och håller på så fort motståndarlaget så mycket som nuddar bollen. Så att slippa en måstematch mot dom är ju skönt.

Bygga hönshus - an epic movie, part 21

Idag var det Winter is coming-känsla (iskallt och bitande nordanvindar) och suget efter att stå utomhus och svinga en hammare var...minimalt, kan man väl säga. Note to self: starta aldrig ett byggprojekt på hösten. Det som verkade vara en bra idé i september framstår som förfärligt dumt så här i januari.  

 

Idag var det i alla fall premiär för THE DOOR. 

 



 

 

 

 

 

Gångjärn skruvas fast. Det kan ju låta enkelt, men det var det inte.
För man måste hålla upp hela dörren och låtsashänga dit den och
samtidigt hålla fast gångjärnen OCH dörren innan det är tal om att ta
fram skruvdragaren. Det var ett moment som krävde ungefär åtta par
armar samtidigt, så någon möjlighet att fotografera fanns verkligen inte.

 

 

Men till slut kom den på plats. Det finns kanske dom som minns ett
behind the scenes-ansnitt som handlar om dörrens födelse. Där skrev jag
att jag inte visste varför det stack ut en massa spikar. Det var  för att
det så småningom på ett smidigt sätt skulle dras vagnsbultar genom
dörren utan att behöva borra och hålla på. Vagnsbultarna håller ihop
själva konstruktionen på ett snyggare sätt än spikar. Obs att skruvarna
inte ska sticka ut på baksidan av dörren som de gör på bilden utan ska
kapas i jämnhöjd med muttern. Men det fick bli en annan dag.

Här spikas en hasp fast. Det var något enklare än att skruva fast gångjärn.
Haspen är handsmidd och har legat i vår källare i eviga tider i väntan
på något bra användningsområde och nu kom den alltså till pass.

TA-DAAAA. The door in action. Med gångjärn och vagnsbultar och hasp.
Går både att öppna och stänga! Jag bad min man stänga in mig som en
omvänd Emil i Lönneberga. Dock saknar ju huset fortfarande golv, så
själva inlåsningen kändes inte så fruktansvärt dramatisk.
Jag tänker att gångjärn och bultar ska målas svarta, men det får väl bli när
temperaturen tillåter det. Dvs till våren eller så.    

Åh nej, Sverige-Island 24-26

Ja, handboll är ju inget för folk med svaga nerver, det är ju sen gammalt. Först en första halvlek där man undrade om a. Sverige ens var där, och b. den isländska målvakten var från en helt annan handbollsplanet? Han räddade exakt allt och isländske Pálmarsson matade in mål efter mål och Sverige låg under med TIO DJÄVLA BOLLAR. Sen en andra halvlek där Sverige plötsligt tog sig samman och nästan, nästan knaprade sig ikapp. Starkt gjort men det räckte tyvärr inte hela vägen. Hade matchen varat några minuter till så. Men nu gjorde den tyvärr inte det.

Tung inledning av EM alltså. Enda trösten just nu är att damerna också förlorade premiärmatchen i VM och de tog ju sig ändå till semifinal. Så än finns det hopp. Det är ju trots allt handboll.

You shall not shop, pt 2

Jo, men det här med att inte köpa några prylar går ju jättebra. Det var väl kanske inte så otippat för dom som känner mig som vet att jag hatar alla affärer utom kanske möjligen Granngården. Handlar för den delen inte så mycket på Granngården heller, men det är något som jag upplever som extremt rogivande med att bara gå omkring och titta på saltstenar och uppbindningsanordningar och säckar med betfor och kraftfoder. Till det kommer att det nästan aldrig är någon rusning av folk på Granngården (hatar trängsel), samt att personalen, i alla fall den på Granngården i Ankeborg, rätt så ogenerat diskuterar ungefär vad som helst rätt så öppet vilket ger en extra guldkant på tillvaron för mig som älskar att tjuvlyssna på andras samtal. I höstas fick jag till exempel höra en affekterad diskussion kring att man faktiskt borde göra ett turordningsschema för när det skulle skyltas med talgbollar i entrén (alltså packa upp och stapla dom på ett dekorativt sätt), vilket tydligen var något av det tråkigaste och jobbigaste man kunde utsättas för som anställd. Man anade av tonen i diskussionen att det fanns vissa i personalstyrkan som alltid lyckades göra sig upptagna med annat när det vankades talgbollsleveranser.  Det är såna där lite udda arbetsmiljöproblem som man inte hade en aning om att de ens existerade.

Ja, men nu skulle det ju handla om YSNS (You Shall Not Shop)-utmaningen. Som ju inte direkt kändes som en utmaning för mig, men okej, en och annan impuls har faktiskt dykt upp. Inte för att den på något sätt har varit svår att bemästra, men det är ändå lite intressant att se att det tydligen finns någon form av shoppingbeteende inbyggt i till och med mitt undermedvetna, eller vad det nu är för funktioner som styr det där. Har läst ett uttryck på Facebook, "villbehöver", som jag tycker är rätt så finurligt. Det är när man vill ha någonting som man egentligen inte behöver, men man vill ha det så mycket att man intalar sig själv att man behöver det. Jag har uppenbarligen också ett villbehov, även om det bara för mig är att säga nej, vänligt men bestämt och så är det slutdiskuterat med mig själv.

Sen kom Mirre och påstod att semlor ingick som en del av YSNS. Det gjorde det hela lite svårare, för jag tycker ju semlor är nästintill det godaste man kan äta och att det är lite det som bär en genom oxveckorna (är ej strikt med att hålla på fettisdagen) och borde inte semlor strängt talat definieras som livsmedel? Men OKEJDÅ, tänkte jag. Det gör ju utmaningen lite mer av en utmaning. Fast bjuden på semlor borde man ju ändå få bli? Va? Va? Va?

Pratade om YSNS i fikarummet på jobbet och då tyckte någon att det skulle gälla även sånt som Netflix och Spotify. Men där satte jag ner foten, för det är ju inte fysiska saker som har ett livscykelförlopp som tär på jordens resurser. Då kunde man ju lika gärna säga att man inte skulle få gå till tandläkaren eller köpa ett gymkort.

På tal om det så funderar jag på om jag skulle prova nån sån här ljudbokstjänst? Jag sitter ju faktiskt i bilen nästan en timme om dagen bara för att ta mig till och från jobbet, då hade det ju varit rätt najs att använda den tiden till att lyssna på ljudböcker, tänker jag å ena sidan. Å andra sidan så lyssnar jag på radio istället, och då får jag till mig saker som jag förmodligen a-l-d-r-i-g skulle ha hört talas om annars. Kommer kanske att helt tappa nutidsorienteringen och även lite allmänbildning om jag bara lyssnar på ljudböcker istället? För om man betalar 129 eller 149 kronor eller vad det nu kan kosta i månaden känner snåla jag lite att man nog måste lyssna som satan för att liksom pressa varje krona ur det systemet. Då duger det ju inte riktigt att sitta och slölyssna på hur det går för Dackarna mot Indianerna i radiosportens speedway-referat. Å tredje sidan så är ju faktiskt böcker ett av mina allra största intressen. Mer än speedway och vad dagens gäst i P4 har att ge mig, känner jag nog. Å fjärde sidan: Även om det inte är mycket pengar i sig så är det ändå det här med 99 kronor här och 159 kronor där som blir rätt så dyrt i slutändan, och för just böcker finns ju den förnämliga och för mig kostnadsfria uppfinningen som stavas bibliotek. Så NJA? Får kanske bestämma att just ljudbokstjänster ska ingå i YSNS tills vidare för att slippa ta ett beslut för det här blev ju jobbigt. Ja, men annars går det ju bra som sagt.

Oxveckorna

Fy farao vad det är tungt med januari. Det är mörkt, det är kallt, man är trött och håglös och det känns som evigheter sen man var ledig (fast det var mindre än en vecka sen) och det enda man vill är att kura ihop sig framför brasan med en kopp te och en bok, men då har man visst ett arbete att sköta helt orimligt många timmar per dag. Och när man till slut kommer hem och kan tända i kaminen och slå sig ner med en trave biblioteksböcker, ja då får man sitta och kämpa som ett djur för att inte ögonen ska trilla ihop mitt i ett mord och sen slutar det med att man hålögt och gäspande sitter och dumglor på en repris av Ullared bara för att det tydligen är det enda man förmår. Eller okej, det sista skrev jag mest för att det skulle bli ett effektfullt slut på meningen. Men exakt allt annat är sant och med man avses i det här fallet alltså undertecknad.

Men nu har det i alla fall blivit fredag, och ikväll börjar herrarnas handbolls-EM. Det finns många anledningar till att hoppas att det ska  gå bra för Sverige, men en är ju definitivt att ett handbollsmästerskap är något som kan ta en genom oxveckorna. Sen när det är slut (och Sverige förhoppningsvis står med en medalj) så är det nästan februari, och februari är ju årets kortaste månad så innan man vet ordet av är det mars och vår. JAMEN DÅ SÄGER VI DET.

Nyårslöftena!?!

Hoppla hoppla, jag letade efter något i bloggen och råkade visst hitta lite gamla nyårslöften för 2017 som jag inte ens kom ihåg att jag gett, än mindre bloggat om. Inte mindre än fem stycken hävde jag tydligen ur mig i ett visst mått av övermod inför vad 2017 skulle bringa i sitt sköte. Då ska vi se hur det gick:

Löfte #1: Fönsterputsningen. Jo, men den klarade jag ju faktiskt av efter skamligt många år med smutsiga rutor. Kanske inte regelbunden fönsterputsning, men åtminstone en gång. Och den där fönsterputsningsmaskinen var ju löjligt lätt att använda, dock krävdes det att den skulle laddas först så det går inte att spontanputsa med den om andan skulle falla på. Som om den skulle göra det? Aja, CHECK på den.

Löfte  #2: Mindre kött och mer vegetariskt? Ja, men jag tror faktiskt det. I princip allt kött jag köpte var från djur där jag personligen säkerställt att de haft det bra under sin levnad och slaktats på ett värdigt sätt och utöver det inte transporterats land och rike runt. Detta gör såklart att köttet i sig kostar en slant, vilket alla kan räkna ut automatiskt medför att en snåljåp som jag drar ner på konsumtionen. Win-win på den alltså. Fick dock avsluta året med att köpa ett par tråg (ekologiska visserligen) ägg i affären eftersom min ena lokala äggleverantör flyttade och den andras höns hade gått i vintervila. Det var lite surt (är så stor skillnad på ägg från affär och ägg från hemmahöns även om man köper ekologiska), men detta år får vi ju förhoppningsvis en egen flock!
Gick även med i en grupp för vegetarianer och veganer på Facebook och blev lite rädd för de senare. Herregud vilka trångsynta, fördömande och kategoriska människor som ska rädda världen. Nästan så att man får lust att klä sig i päls och hetsäta billigt danskt griskött i ren protest. Obs, skulle aldrig göra det, men ändå. Hatar när mästrande vetabästbabianer* ska tala om för mig hur jag ska tänka.

Löfte #3: Använda min fantastiska elcykel MAJA mer. Det gjorde jag inte av olika orsaker, främst "jävligt mycket att göra" som ju kanske låter som den mest långsökta ursäkten ever, men om man har tre mil till jobbet och röven full av arbetsuppgifter så är skillnaden mellan en och tre timmars restid tydligen det som fick den här pseudocyklisten att sprida kolvätefyllda avgasmoln till närmiljön istället för att trampa fram som en vind genom skog och mark. SORRY. Lovar att försöka göra bot och bättring under 2018. En cykeldag i veckan, åtminstone under perioden mars till oktober kan väl vara en rimlig målsättning i alla fall.

Löfte #4: Säga mer NEJ till energitjuvar med mera. Ja, men det tycker jag nog att jag blev lite bättre på? Men eftersom mängden idioter i ens relativa omgivning tenderar att vara konstant så är det ett ständigt pågående projekt.

Löfte #5: Var ju inte ett löfte utan mer en målsättning och det var att ta upp ridningen igen. Det gjorde jag så in i helvete. Årets bästa beslut tror jag minsann att det var. CHECK!

Se där, det gick väl åtminstone killräckligt (så fick jag in  det ordet också) bra? Ska jag lova någonting för 2018 då kanske nu när det har gått någon vecka och man liksom har fått känna in sig lite? Okej, håll i hatten så kör vi igång en ny och bättre version av mig själv:

Nytt löfte #1: Jobba mindre. Ja, det är ju lättare sagt än gjort, men åtminstone lägga mindre tid på sånt som vem som helst kan göra och mer tid på det som faktiskt bara jag kan göra. Det vill säga,  sluta känna mig bossig/bitchig när jag delegerar eller säger nej, samt sluta ha dåligt samvete för att min assistent bara får göra tråkiga saker. Såna här tankar tror jag inte en man i min position ens har snuddat vid? HEJ KVINNOFÄLLA? (obs, tror inte att världen automatiskt blir bättre bara för att man "börjar tänka som en man", men å andra sidan blir den lilla världen som snurrar kring mig knappast bättre av att jag jobbar som ett as hela tiden).

Nytt löfte #2: Vara hemma mer. Mitt bästa i livet verkar ju vara att bara måsla omkring innanför den egna tomtgränsen, så varför envisas jag då med att lämna hemmet stup i kvarten? Nej, precis. En konsekvens av detta blir då: inte ägna fullt så mycket tid åt föreningslivet, vilket är kluvet för mig som är föreningsmänniska. Är i nuläget rätt så less på mitt engagemang och då borde det ju vara synnerligen lätt att lova att dra ner på det, men samtidigt så tänker jag att om alla resonerade sådär så fort det känns motigt så skulle hela förenings-Sverige stanna och allting bli PISS. Däremot kan jag ju prova att ha ett lite mer lagom engagemang, behöver ju liksom inte gå all in hela tiden. Och som sagt, prioritera att vara hemma mer och ägna mig åt: 

Nytt löfte #3: Odla mer. Vilket i praktiken innebär att förklara krig mot mördarsniglarna som slukar allt utom potatisen (och ogräset). Har haft en odlingsmässig svacka i flera år p g a att det ej är jättekul att så frön och vattna och rensa ogräs och hålla på och sen komma ut och se feta mollusker ligga till bords och rapa belåtet mitt i plocksalladen. Men nu djävlar ska jag ta tag i det igen. Älskar ju att peta ner frön i jord (även om det inte är lika älskvärt att ha åttahundra småplantor som ska skolas om och avhärdas och planteras ut) och se det växa och slutligen skörda. SKÖRDA. Mmm. Lovar även att rensa den ena rabatten. Den andra sköter sig hyfsat själv med lökväxter och perenner som avlöser varandra utan att man behöver lyfta ett finger (förra ägarens förtjänst), men den första är en sorglig historia som har invaderats av en seg grässvål och när tulpanerna blommat över ser den mest ut som ett slumområde. Jag vill att det ska växa stockrosor där, men det lär ju inte hända av sig själv. Note to self: fixa för fan.

Nytt löfte #4: Eller det här är inte precis ett löfte utan mer...en målsättning, och det är att försöka hitta ett annorlunda sätt att förhålla mig till saker som stör mig istället för att gå omkring och älta saker i huvudet till förbannelse. Nu är det ju inte så lätt som att saker försvinner bara genom att man säger till sig själv att man ska sluta älta eller inte bry sig, så här får jag fundera över någon slags strategi för att hantera det p g a  ej hållbart i längden med ält och irritation. Säger till när jag hittat en patentlösning på detta enkla. Hahaha.

Nytt löfte #5: Ja, men det kan väl vara det här vi redan tidigare varit inne på, att försöka att inte köpa några prylar utan att först kraftigt ifrågasätta om det behövs, om det verkligen behövs, om vi redan har något liknande som kan användas istället, om vi ens behöver använda det, om det kommer att underlätta mitt liv väsentligt och om det kommer att göra mig till en bättre människa eller glädja någon annan. Måste svara ja på allt innan jag ens får tänka tanken på att öppna plånboken!

Sådär 2018, då kör vi väl.

* Ett uttryck som jag tror kommer från polisen Gullan (spelad av Maria Lundqvist) i kanske den bästa julkalender som någonsin sänts - Håll huvet kallt från 1994.