Ohmajgadd, nu har uppskattningsvis 100 % av mina läsare* utmålat mig som en arbetsmyra fastän jag själv oftast ser mig själv som en korsning mellan Skalman och Kronblom. Hur går det här ihop egentligen, kan man ju fråga sig? Här fick jag stanna upp (som gissningsvis både Skalman och Kronblom skulle ha gjort) och tänka till en liten stund. Är jag så himla lat egentligen? Utåt sett är jag nog inte det. Har ju jämt en massa järn i elden, och eftersom jag hatar att ha tråkiga saker hängande över mig så ser jag till att få dem gjorda med en gång istället för att skjuta upp dem till en obestämd framtid. TIPS FRÅN COACHEN, det är nämligen inte så att man får en massa annat gjort bara för att man låter bli att göra det där som man borde göra. För mig handlar det bara om att bestämma sig och ha en plan för det som ska göras, så gör det sig, inte av sig självt, men det blir i alla fall gjort. Om jag hade tänkt "idag ska jag jobba och sen får jag se vad jag hinner/orkar/har lust att göra", då hade det inte blivit mycket uträttat, det kan jag ärligt säga. Så för att ro i land med det jag föresatt mig så måste jag intala mig att "imorgon ska jag jobba och sen ska jag först åka till soptippen och sedan betala räkningar och sedan åka och träna med hundarna" och sen är det inte förhandlingsbart annat än i yttersta nödfall. Jag måste liksom ha en färdig agenda att förhålla mig till redan när jag kravlar mig ur sänghalmen i arla morgonstund. Är mycket uppenbart ej den där härligt charmiga spontana typen, utan blir liksom Archimedes rätt vresig om mina cirklar rubbas.
Jag tror jag bygger min bild av mig själv som jordens latmask på att det alltid finns ett inneboende motstånd. Oklart vad det kommer ifrån, för även när det gäller att göra jätteroliga saker som jag själv har bestämt och sett fram emot så tänker jag oftast, när det börjar närma sig, på hur skönt det hade varit att bara ligga i soffan och inte göra ett skapandes grand istället. Jag måste liksom ha en mental piska som viftar och hotar och motar iväg mig från kuddarna och böckerna och fjärrkontrollen och popcornen, som är de attribut som lockar mig allra mest.
Lättja är ju en av de sju dödssynderna, och jag som är uppvuxen i bibelbältet och snudd på fick gå i söndagsskola tills jag flyttade hemifrån (OKEJ, lite överdrivet) är säkert mer eller mindre omedvetet en smula präglad på det här med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte ha en lugn stund förrän på den yttersta dagen och kanske eventuellt inte ens då. Och dessutom blev man ju ständigt itutad att den som syndade i tanken var minsann att betrakta som lika förtappad som vilken illgärningsman som helst, så det där med att fantisera om en kväll på sofflocket är väl i princip helt jämställt med att nyttja starkt och spela kort och aldrig lyfta ett finger, om man får tro de rättrogna. Det gör jag inte, men jag tror man påverkas mer än vad man tror av hur vuxna i ens absoluta och relativa närhet uppförde sig och vilka budskap de förmedlade när man växte upp (även om man verkligen inte behöver komma dragandes med BARNDOMEN som en himla ursäkt för allting resten av livet, för det duger fan inte).
Som om det inte var nog med söndagsskolan har jag dessutom hela släkten full av strävsamma bönder och min egen fader skötte gården och gjorde fulla dagsverken i skogen tills han var 75, och i det sammanhanget framstår man ju alltid som en klen stackare. Har dessutom en syrra som har ett tempo som en bipolär Duracellkanin på fultjack, och jämfört med henne verkar till och med Usain Bolt lite sävlig.
Att vara lat är liksom lite synonymt med att vara oduglig, tänker jag mig i ett historiskt perspektiv. Herren hjälper den som hjälper sig själv, har man ju fått lära sig. Se på Robert i Utvandrarna till exempel. Han ville inte arbeta utan for till Kalifornien för att gräva guld istället, och det gick ju åt helvete för honom. Medan Karl Oskar som knogade och slet för att odla upp den bördiga Minnesotajorden kunde så småningom skörda frukterna av sin mödas slit och köpa både järnspis och symaskin till Kristina (sorry för spoiler, men har ni inte i dags dato läst detta epos får ni FAN I MIG skylla er själva). Sen är det väl en typisk Jantegrej, det här att alltid liksom nedvärdera sig själv och tycka att man inte är bra nog. Och att vara lat är ju inte precis en egenskap man framhäver i sitt personliga brev till en tilltänkt arbetsgivare. Jag kan ju till exempel tycka om mig själv att jag är rena dröm att ha som anställd, eftersom jag är så rasande effektiv, har hög arbetsmoral och i princip alltid presterar minst över medel. Jag är helt enkelt svinbra på det jag gör, vad jag än gör**, men det passar sig liksom inte att säga för då framstår man som skrytsam och dryg. Och det är klart att jag tycker att jag är en fena på att få saker gjorda och kunna jonglera med ett halvt bollhav i luften på samma gång. Men samtidigt finns det där motståndet där. Och den där soffan som lockar och drar. Och även om jag nästan alltid övervinner motståndet så finns känslan där. Att det mesta som jag gör ÄR lite jobbigt och besvärligt, och då tänker jag att det beror väl på att jag är så djävla lat dårå.
Men hur hinner jag med allting då, undrar kanske någon. Ja, det handlar väl som med allting annat om de val man gör och hur man i och med dessa val fördelar sin tid. Jag har ju till exempel ett väldigt fattigt socialt liv och har nuförtiden i princip noll umgänge på det sättet som jag hör talas om att andra människor har, med fikor och tjejkvällar och parmiddagar och träffas på stan och såna där grejer. Sånt tar ju massor av ens tid, tänker jag. Har inte precis strategiskt och medvetet valt bort det för att få tid till annat, utan det har mer bara blivit så. Jag ser mig själv som en ganska osocial person, men folk som träffar mig i förbifarten tror oftast att jag är supersällskaplig av mig. Vilket alltså är en sanning med modifikation. Jag träffar ju massor med folk när jag håller kurser och tränar och tävlar med hundarna eller, bubblare, när jag är i stallet, och det är trevligt och uppfyller mer än väl mitt behov av att vara social. Sen är jag ganska trött på att umgås och längtar bara efter att få ligga och glo i soffan i min ensamhet. Och där kom den IGEN, soffan. Den är en riktig magnet.
Sen är jag rätt bra på multitasking. Jag gör till exempel mycket kursplanering och träningsupplägg i huvudet när jag antingen åker till eller från jobbet eller är ute och går med hundarna, alltså tänker ut schema och innehåll och kommer på strategier för att hantera olika situationer som uppstår och sånt där. Jag bakar bröd varje vecka, men då rör jag ihop degen på morgonen och sedan får den stå och jäsa tills jag är tillbaka igen, när det nu blir. Det där med jästider är ytterst flexibelt, det är bara i hemkunskapen som degar måste jäsa i 30 minuter och inte en sekund längre. Är också mycket för långkok och såna där grejer som kan verka otroligt präktigt och tidskrävande men som i själva verket till största delen sköter sig självt. Kan utöver det mycket väl läsa en bok eller blogga eller lösa korsord samtidigt som jag ser på tv, om det inte är ett program som kräver superengagemang, och det gör ju de flesta INTE, och sen är det ju ändå reklam stup i kvarten, då kan man också läsa några sidor. E-bok i telefonen måste vara tidernas bästa uppfinning eftersom man nuförtiden alltid har telefonen inom räckhåll och därmed alltid kan utnyttja en massa dötid till att läsa böcker, och vips så blev det kvalitetstid istället. Överlag har väl SMARTPHONEN förenklat min tillvaro rätt så avsevärt genom att man kan beta av vissa grejer som till exempel svara på mail, betala räkningar, beställa grejer och boka tider när man har lite (mer) dötid till exempel på lunchen eller så, istället för att samla på sig en lång lista av grejer som måste göras och sen sätta sig vid datorn på kvällen och börja beta av. Har i alla fall förenklat mitt liv rätt så avsevärt. Min man är lite mer av den gamla skolan och vägrar till exempel att ha mail och Facebook i telefonen, så han får ju nästan som ett halvt arbetspass när han ska sätta sig och plöja igenom flöden och inkorgar om kvällarna, medan jag kan ligga i soffan och...ja, ni vet. Inte göra någonting alls.
Ja, som ni märker så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv: att inte göra någonting alls. Det verkar helt enkelt så otroligt lustfyllt och lockande, med inslag av kulturellt betingad skam i den sanna Lutherska andan, och det är väl därför som jag ser mig som en slöfock. Fast en rätt så effektiv sådan. Det hade nog till och med Martin Luther kunnat hålla med om.
* Dvs 2 st. Men 2 av 2 är 100 %, så det så.
** Lite beroende på vad det gäller här, tänker jag. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat bli en bra maratonlöpare eller slagit världsrekord i stavhopp. Har också väldigt svårt att se mig själv i framkant när det kommer till yrken som har med vård och omsorg att göra. Men i övrigt så. Anna for president? Jajamensan.
fredag 16 juni 2017
onsdag 14 juni 2017
På fyra ben går den bulldozer som jag gillar allra mest
BREAKING NEWS: Jag har ridit ponny! Och då menar jag inte att någon har lett omkring mig en liten dammig runda med ett uttråkat gotlandsruss på Kolmårdens djurpark (även om det en gång i tiden var höjden av lycka), utan jag har bytt ner mig så att säga. Storleksmässigt då alltså. Fast ridmässigt var det ett riktigt uppåtsving för mig att byta från Älgen till en maxad D-ponny modell grövre (även om jag gillar Älgen och har lite dåligt samvete för att det känns som att jag har "övergivit" honom, det är ju HELVETE vad man har blivit blödig på gamla dar, ska det vara såhär, va? va? va?).
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.
Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.
Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.
Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.
Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!
Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.
Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.
Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.
Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.
Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!
Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.
Money, money, money
Nu ska jag på begäran blogga om något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen PENGAR. Inte så att jag är en rik knös som bara värdesätter det materiella och lever efter devisen I shop, therefore I am, för det är nog så långt ifrån sanningen man kan komma. Men jag håller inte heller med om att "pengar gör ingen människa lycklig", som vissa förnumstiga vetabästbabianer beskäftigt bräker ur sig ibland. JOHOODÅ, svarar jag då. Eller, jag fattar ju såklart andemeningen, att BARA FÖR ATT man har ett fett bankkonto och är född med en hel uppsättning silverbestick i mun så betyder inte det att man har ett rikt liv med bra relationer med familj och vänner, god hälsa, frid i själen och allmänt flyt i tillvaron, vilket känns som hyfsade förutsättningar för att vara lycklig. Och såklart kan man även ha allt det där utan att för den skull vara materiellt förmögen. Men man ser ju sällan några tiggare sitta och storskratta på marken utanför affärerna, och om man någon gång besökt soc så är det väl inte precis så att lustigheterna väller fram i korridorerna där. Har heller aldrig hört talas om någon som har känt sig sådär jädrans lycklig när det är minus på kontot, räkningarna går till inkasso och kronofogden står och bankar på dörren. Pengar är liksom en förutsättning för att kunna leva i ett kapitalistiskt samhälle, anser jag. Sen vet jag att det finns folk som ställer sig utanför det där, och det beundrar jag, men samtidigt verkar det där alternativa livet alltid gå hand i hand med att ha utedass och leva på getmjölk och groddar och koka sin egen tvål på härsket fårfett, och där får jag väl erkänna att jag är för lat och bekväm och lite för mycket inriktad på hygieniska aspekter för att vilja ta det steget.
Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.
Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET. Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?
Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden. Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.
Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.
* Fet lögn såklart.
** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.
*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"
Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.
Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET. Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?
Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden. Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.
Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.
* Fet lögn såklart.
** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.
*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"
måndag 12 juni 2017
På begäran: Boris the gubbhund
Om jag hade haft en såkallad proffsblogg så hade det här inlägget börjat med ett Ni är många som har hört av er och velat...och så vidare, vad folk nu kan tänkas maila om, men eftersom jag inte har tjugofem miljoner läsare så räcker det ju att EN önskar en bild på gubbhunden Boris för att jag ska känna mig manad att hörsamma denna begäran.
Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.
Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.
 |
| Så här ligger Boris ofta, med benen spretande åt alla håll. |
Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.
 |
| Barnvakten Boris. |
Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.
 |
| Här kommer ingen förbi. |
fredag 9 juni 2017
Ett TAXAMT inlägg
Har blivit ombedd (låter så flott, som om jag hade en proffsblogg) att blogga om taxarna och varför jag har valt just denna ras. Nu höll jag på att säga att "jag var inte sen att nappa på denna utmaning", men SEN var just vad jag var. Har jobbat RÖVEN av mig den här veckan (också) och inte haft många minuter att sitta ner och kontemplera över tillvaron. Men nu är det i alla fall fredag.
Jag är uppvuxen med hundar. Ett av mina första hundminnen är att bordercollien Kajsa biter mig i handen när jag klappar henne, vilket uppenbarligen inte avskräckte mig nämnvärt. De hundar som hängde med längst under min uppväxt var drever-stövarkorsningen Karo, schäfertiken Bonnie samt några av hennes avkommor varav en del var meningen och andra inte. Min absoluta favorit var Cleo, ett oplanerat kärleksbarn som hade Karo till pappa. Cleo såg i hela sitt liv ut som en schäfervalp, med hängande öron och korta ben och stora tassar, och hon var alltid nästan löjligt glad. Gick lös jämt, hängde med överallt och älskades av alla.
I mitt hjärta fanns en särskild plats för BOY. Det var grannen, farbror Lennarts, tax som han hade och jagade med. Sitt övriga liv framlevde Boy fastbunden i en koja på gården, i ur och skur, dag som natt, men trots sitt andefattiga liv var han alltid glad och viftade på svansen med hela kroppen när man kom för att klappa honom. Vår Karo var också en bandhund, men han var mycket mer opersonlig, hoppade och tjöt och ville absolut inte bli klappad eller kelad med. Granne med vår skolgård låg en bondgård, och precis i gränsen mellan brännbollsplanen och bondens gårdsplan stod gråhunden Nalle, som var rent livsfarlig, bunden i en kedja. Det var det värsta som kunde hända på rasten, att bollen (det fanns alltid bara en) skulle råka hamna på fel sida granhäcken som skilde fastigheterna åt, rätt in i Nalles revir. Då fick någon modig försöka locka bort Nalle från bollen och distrahera honom precis utanför kedjans räckvidd medan någon annan fick göra en blixtrusning in och hämta bollen, medan (stackars, kan jag ju tycka idag) Nalle gjorde vansinnesutfall och högg vilt i luften åt alla håll och kanter. Tror aldrig någon blev biten på allvar, men på den här tiden så fick ju barn som blev bitna av hundar undantagslöst skylla sig själva, så det gjordes nog ingen affär av det. Framför allt var det ingen som ifrågasatte huruvida det var lämpligt att ha en folkilsken bandhund bunden på gränsen till en låg- och mellanstadieskola, men så blev det ju inga bortklemade typer av oss heller. Jag tänker idag att det var väl inte så konstigt att Karo och Nalle inte precis var några mysiga hundar, det finns ju en och annan anledning till varför det är förbjudet att ha hundar i band idag. Men Boy, som framlevde samma trista och innehållsfattiga liv, han var ändå alltid glad. Och så tyckte jag de var så gulligt med de små korta benen och den långa kroppen.
Åh, vad jag ville ha en tax som Boy när jag var liten, men det fick jag aldrig. Tog alltså igen det på gamla dar, inte ENBART på grund av Boy utan, förutom att jag tilltalas av exteriören, för att jag helt enkelt aldrig har träffat en tax som inte varit skittrevlig. Och mina taxar är ungefär som Boy (fast de bor inomhus och lever som kungar), även om de har väldigt olika personligheter. Men de är alltid glada, alltid på hugget, alltid pigga på att hänga med på allt. Helt enkelt en väldigt trevlig mentalitet som passar mig. Sen gillar jag det här att de är lite självständiga och inte ger sig i första taget. Hade nog inte pallat att ha en hund i stil med en bordercollie, som ligger och GLOR på en hela tiden och så fort man rör sig så flyger den upp och tror det ska hända något, vad, vad, vad? Visst, ibland hade man väl kanske önskat LITE mer will to please i träningen, men...nä. Det finns nackdelar med allt, och jag är alldeles för lat för att ha en sån där extremt signalkänslig hund som läser av ens kroppsspråk och man måste göra allting exakt rätt och genomtänkt från början till slut för annars blir det bara pannkaka med allt.
Taxarna, i alla fall mina, har en supertydlig av- och påknapp. När man jobbar så jobbar man och då ger man sig ALDRIG. Men de är fullt tillfredsställda med att bara ligga och slappa i soffan en hel helg om man skulle känna för det. Väldigt anpassningsbara med andra ord.
Nackdelen med tax är förstås risken för diskbråck, vilket är en trist baksida av en i övrigt rätt frisk ras. Men när det gäller diskbråck och ryggproblem är taxarna (och andra raser av samma typ) tyvärr överrepresenterade, men å andra sidan finns det ju knappt någon ras som inte har något skit att dras med. Och blandraser är verkligen ingen garanti för en frisk hund även om man till viss del kommer bort från problemet att man i vissa raser har så liten avelsbas att man använder nästan vad som helst så länge det finns efterfrågan på valpar. Men en kull blir inte friskare än vad man stoppar in i ekvationen, och även om det säkert finns folk som föder upp blandrashundar "seriöst" och kollar upp mentalitet och bakomliggande sjukdomar med mera, så finns det ju en herrans massa människor som avlar av mer oklara skäl. Härförleden blev jag uppringd av en människa som undrade om inte jag, som träffar så mycket hundfolk, visste någon som hade en dvärgpudel, för det var en som den här människan kände som hade en schäfer men hen "var så glad i pudlar" och nu ville hen gärna para sin "jättetrevliga renrasiga schäfer" med en dvärgpudel, så visste jag möjligen någon? Då kan jag lite känna (vilket jag också svarade) att JAMEN KÖP EN PUDEL DÅ, men folk gör ju sällan som man säger till dom.
Jag har inget principiellt emot blandraser, det vore ju illa eftersom familjens doldis, gubbhunden Boris (schäfer-gråhund-labrador-Newfoundland) framlever sina dagar som undersåte i taxarnas konungarike. Han är kanske världens snällaste hund, MEN han är extremt skotträdd, har epilepsi, dåliga höfter och nu på sin ålders höst även artros, alltihop grejer som med största sannolikhet är ärftligt betingade. Vi har ÄNDÅ fått förfrågan om han inte skulle kunna få betäcka en rottweilertik (med helt klena nerver), något vi vänligt men bestämt sa nej till. Frågade lite hur de hade tänkt, och fick det något svävande svaret att de gärna ville ha "ett minne" av sin tik den dagen hon inte längre fanns. EH? Men tyvärr tror jag att det är rätt många som resonerar så. Man har en hund som man tycker är jättetrevlig och så vill man ha en valp som man förväntar sig ska bli lika trevlig. Och det blir den kanske. Det hände en bekant till mig, det var bara det att det var 13 valpar i kullen och det var ett hästjobb att hitta hem till de 12 som man inte skulle behålla som minne. Nu är jag ju inte intresserad av avelsarbete, men om jag hade varit det tror jag att jag hade haft SKITSVÅRT att skiljas från valparna och sen hade man suttit där som en hoarder. Och OM jag skulle sälja så hade det nog bara blivit till folk jag kände väl, och sen hade jag eventuellt hälsat på dom jätteofta och kanske även förföljt dom för att se att de skötte sig och då slutar det väl med att man blir anmäld för stalking. Lika bra att avhålla sig från såna experiment.
Ibland fantiserar jag om vad jag skulle ha för ras om jag inte skulle haft tax. Det är inte på något vis omöjligt att tänka sig. Ibland tänker jag "en större hund, en som man inte behöver böja sig dubbel över exakt hela tiden", och då har jag/vi varit inne på Black and tan coonhound. Fast de finns ju knappt att få tag på i Sverige, så det blir nog inget med den saken oavsett. Och sen är jag lite rädd att de dreglar. Är inte så förtjust i hunddregel, av den anledningen kommer jag aldrig att skaffa blodhund, fastän jag i teorin är väldigt förtjust i dom.
 |
| Black and tan coonhound, bild snodd från Internet. Alltså ÖRONEN? Man måste bara älska. |
Har även varit inne och svävat på Laekenois, alltså den strävhåriga varianten av belgisk vallhund. Har fått för mig, baserat på de fåtal jag har träffat, att de är lite mildare och lite vettigare i skallen än till exempel mallarna. Fast sen tänker jag att nä, det är nog ändå för mycket hund och att jag nog är lite för lat, så det blir nog inget av med det heller. Ibland funderar jag på någon form av terrier, men sen tänker jag att nä, för bjäbbiga (inte alla förstås), och så ploppar det upp någon annan ras som går bort för att de har för mycket päls (gubbhunden Boris med sina fyra pälsraser är något av en mardröm i det avseendet och fäller delar av sin täta vita underull 365 dagar om året), så det slutar med tax i alla fall. Tills jag blir överbevisad om motsatsen i alla fall.
onsdag 7 juni 2017
Det du inte minns
Har läst Det du inte minns av Harriet Lane, och den var inte så tokig. Boken handlar om Emma och Nina, två kvinnor i 40-årsåldern, som springer på varandra av en slump och så visar det sig att de har känt varandra en gång i tiden, något som Nina, men inte Emma, minns. Och man fattar att Nina har ett rätt så rejält horn i sidan till Emma, men istället för att bara högaktningsfullt skita i henne, vilket kanske hade varit det normala, så gör Nina sig till vän och förtrogen med Emma, erbjuder sig att hjälpa henne på alla möjliga sätt, bjuder henne på lunch, sitter barnvakt, lånar ut sommarhus...och gör sedan rätt så taskiga grejer mot henne bakom hennes rygg, på ett subtilt sätt så att det bara framstår som ren slump och otur.
Berättelsen var bra skriven, men det blir LITE segt och tjatigt att vartannat kapitel ska berättas ur Emmas och vartannat ur Ninas perspektiv, vilket kan vara intressant men här blir det lite för mycket upprepning av detaljer, tycker jag. Och sen tycker jag slutet blev en rejäl cliffhanger, men det finns liksom ingenting att bygga en "del 2" på, så det var kanske meningen att den skulle sluta helt i ovisshet? Och sen kan jag ju inte låta bli att tycka att Nina var lite VÄL djävla långsint och bitter efter alla dessa år, man trodde ju allraminst att Emma hade styckmördat hela hennes familj eller något sånt för att förtjäna denna utstuderade och i sanning rätt så malplacerade form av hämnd efter så lång tid. Men ja, man kan ju kanske inte ogilla en bok för att huvudpersonen är lite dum i huvudet och gör ologiska grejer. Överlag var boken faktiskt bra, om än en smula upprepande emellanåt dårå. Den här boken får tre och en halv koppar te av fem möjliga.
Berättelsen var bra skriven, men det blir LITE segt och tjatigt att vartannat kapitel ska berättas ur Emmas och vartannat ur Ninas perspektiv, vilket kan vara intressant men här blir det lite för mycket upprepning av detaljer, tycker jag. Och sen tycker jag slutet blev en rejäl cliffhanger, men det finns liksom ingenting att bygga en "del 2" på, så det var kanske meningen att den skulle sluta helt i ovisshet? Och sen kan jag ju inte låta bli att tycka att Nina var lite VÄL djävla långsint och bitter efter alla dessa år, man trodde ju allraminst att Emma hade styckmördat hela hennes familj eller något sånt för att förtjäna denna utstuderade och i sanning rätt så malplacerade form av hämnd efter så lång tid. Men ja, man kan ju kanske inte ogilla en bok för att huvudpersonen är lite dum i huvudet och gör ologiska grejer. Överlag var boken faktiskt bra, om än en smula upprepande emellanåt dårå. Den här boken får tre och en halv koppar te av fem möjliga.
tisdag 6 juni 2017
At the sign of the prancing pony
Nu kommer ytterligare ett hästrelaterat inlägg, ursäkta för ensidigheten men det hjärtat är fullt av talar bloggen som det heter. På min ridskola har det blivit så HIMLA bra, måste jag säga. Till exempel finns det "drop in-ridning" ett par gånger i veckan, så om man känner för att rida lite extra så är det bara att komma dit. Idag kände jag för det. Eller ja, nu kan ju inte JAG vara sådär spontan utan måste bestämma mig dagen innan så att jag kan få med mig ridkläderna till jobbet och åka direkt därifrån till stallet, men principen kvarstår ju. Ingen föranmälan, inga förpliktelser, man bara dyker upp och rider och sen swishar man pengar för sin lektion. Så. Himla. Smidigt. Och man gillar ju det smidiga.
Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.
Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.
Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.
Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.
Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.
Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.
Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.
Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.
Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.
Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)