Money, money, money

Nu ska jag på begäran blogga om något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen PENGAR. Inte så att jag är en rik knös som bara värdesätter det materiella och lever efter devisen I shop, therefore I am, för det är nog så långt ifrån sanningen man kan komma. Men jag håller inte heller med om att "pengar gör ingen människa lycklig", som vissa förnumstiga vetabästbabianer beskäftigt bräker ur sig ibland. JOHOODÅ, svarar jag då. Eller, jag fattar ju såklart andemeningen, att BARA FÖR ATT man har ett fett bankkonto och är född med en hel uppsättning silverbestick i mun så betyder inte det att man har ett rikt liv med bra relationer med familj och vänner, god hälsa, frid i själen och allmänt flyt i tillvaron, vilket känns som hyfsade förutsättningar för att vara lycklig. Och såklart kan man även ha allt det där utan att för den skull vara materiellt förmögen. Men man ser ju sällan några tiggare sitta och storskratta på marken utanför affärerna, och om man någon gång besökt soc så är det väl inte precis så att lustigheterna väller fram i korridorerna där. Har heller aldrig hört talas om någon som har känt sig sådär jädrans lycklig när det är minus på kontot, räkningarna går till inkasso och kronofogden står och bankar på dörren. Pengar är liksom en förutsättning för att kunna leva i ett kapitalistiskt samhälle, anser jag. Sen vet jag att det finns folk som ställer sig utanför det där, och det beundrar jag, men samtidigt verkar det där alternativa livet alltid gå hand i hand med att ha utedass och leva på getmjölk och groddar och koka sin egen tvål på härsket fårfett, och där får jag väl erkänna att jag är för lat och bekväm och lite för mycket inriktad på hygieniska aspekter för att vilja ta det steget.

Hur mycket pengar ska man då ha för att vara nöjd, frågar mina miljoner* läsare. F d finansminister, (ja f d allting för hon är väl död nu?) Anne Wibble var det väl som sa att "alla borde ha en årslön på banken"? Minns att jag, på den tiden det begav sig, någon gång på nittiotalet, blev rätt så provocerad av det uttalandet, för det kändes ju i sanning ganska världsfrånvänt och själv var man ung och outbildad och småbarnsförälder och verkligen inte i en situation där man inte precis hade något överflöd att pytsa in på sparkontot. Precis som jag blev provocerad av att någon annan politiker i samma veva sa att samhällsekonomin var så dålig för att folk "hade levt över sina tillgångar" i samma andetag som bankerna spekulerade bort miljarder på fastighetsaffärer utan att någon politiker så mycket som höjde på ett endaste ögonbryn. Blir så förbannad på sånt alltså, när politiker gör såna där uttalanden som liksom visar hur långt de står från folket. Men själva principen om sparande kan jag ju absolut hålla med om. Att ha pengar ger trygghet och ens egen femma är fan så mycket bättre än någon annans tia. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag hade en årslön på banken, men jag tycker väl generellt att ju mer det finns på kontot desto bättre, för man vet aldrig vad som kan hända och när det där som kostar en rejäl slant väl händer så vill man ju inte stå där med ett sms-lån som enda lösning. Men det verkar jag ju vara relativt ensam om att tycka. Läste någonstans att, nu minns jag inte den exakta procentsatsen, men en rätt skrämmande stor del av Sveriges vuxna befolkning var det i alla fall, kunde inte lösa om de fick en oväntad utgift på, nu minns jag inte den exakta storleken här heller, men någonstans mellan tio och trettio tusen har jag för mig att det var, inom, och nu minns jag inte den exakta tidsrymden HELLER så det här blir ju ett synnerligen luddigt exempel, men jag tror det var att man hade en månad på sig.

Nu är det ju såklart väldigt lätt att sitta och skaka på huvudet åt detta när man själv har sitt på det hyfsat torra. Barnen har flyttat hemifrån och behöver bara sponsras lite ibland när det kör ihop sig med oväntade utgifter, man har lyckats pressa upp sin lön till hygglig nivå och har betalt av huslån och gnetat tillbaks vartenda surt CSN-öre till staten och kapitalet. Då är det ju inte så hemskt svårt att få en slant över, och då är det ju lätt att sedan sitta där med sitt feta kontoutdrag och skaka på huvudet åt alla som inte har det lika väl förspänt. Det kan ju tyckas vara rätt så drygt och  förmätet, fast samtidigt så är det ju jag och mina val och prioriteringar som har gjort att det är rätt så väl förspänt nu då.** Jag/vi hade ju kunnat välja att lägga pengarna på att resa jorden runt istället för att betala studieskulder. Eller köpa nya kläder istället för att pensionsspara varje månad. Eller bygga pool och trädäck och uterum istället för att amortera av banklån och annat osexigt. Jag säger ingenting om folk som har det så knapert att det bara precis går runt hur snålt de än lever, och jag vet att det existerar såna människor även i välfärds-Sverige. Men om man besöker Elgiganten under mellandagsrean och ser hur folk i triumf kånkar iväg på nya platt-TV-apparater, surroundljudanläggningar och mobiltelefoner fastän de gissningsvis har fullt fungerande dito fast OMODERNA hemma i stugorna, då är det väl inte precis pengar som saknas i det här landet. Och jag tycker att man VARJE ÅR hör att "i år har julhandeln slagit nya rekord". Då tycker jag att folk fan i mig inte ska gnälla om de inte har pengar till en oplanerad tandläkarräkning eller ett besök på bilverkstan. Spara först, handla sen, är mitt motto. Eller ännu hellre: Spara först, handla inte alls. Jag skulle hellre sitta i fängelse än att tvingas baxa runt en kundvagn inne på Ge-Kås i Ullared dagligen i låt oss säga en månad. Men det är jag ju uppenbarligen rätt ensam om att tycka för folk handlar ju som om det inte fanns någon morgondag, och som om jordens resurser kommer att räcka i evighet. SLUTA MED DET.  Fattar verkligen inte det där med att köpa nya kläder i tid och otid för att man "tröttnar" på de gamla. Kläder använder man väl tills de faller i trasor, typ. Det gör kanske kläder från Ullared relativt snabbt i och för sig, vad vet jag?

Summa summarum: Jag tycker nog att folk ska sträva efter att ha, kanske inte en årslön, men en månadslön på banken kanske? När jag var säsongsanställd och var arbetslös ett par månader varje vinter så var det ett måste eftersom det där med a-kassa inte precis fungerar snabbt och smidigt. Ibland hann jag till och med börja jobba igen innan arbetsförmedlingen och a-kassans kvarnar hade malt färdigt, och eftersom räkningar dyker upp oavsett hur det ser ut på kontot så då gällde det att ha resurser att nalla av under tiden.  Skulle ALDRIG palla att leva sådär ur hand i mun som många verkar göra, men så är jag ju ingen särskilt spännande människa heller. Nä, men allvarligt. Pengar löser inte per automatik ens problem, men de är djävligt bra att ha.

Vi har ett spelbolag på jobbet, där vi varje vecka turas om att satsa 200 kronor på valfritt dobbel. Utdelningen har varit minst sagt skral, och häromdagen föreslog jag att vi helt enkelt skulle lägga de där 200 kronorna per vecka i en låda och sedan när alla gjort det kunde vi hitta på något för de pengarna. Sen kom samtalet osökt in på vad man skulle göra om man vann STORKOVAN. Alla utom jag skulle resa och köpa nya bilar. Jag gillar ju inte att resa, så det är ju inte av ekonomiska skäl som jag avstår, och det där med bilar som statussymboler tycker jag också känns väldigt främmande, huvudsaken är väl att den startar och rullar dit den ska och tillbaks igen? Ja, ni hör ju själv hur lite visioner att bränna pengar jag har. Men om jag vann sjuka mängder så skulle jag: 1. Sluta jobba. Alla som säger att det inte är bra, "för man måste ha den sociala biten också", NI KÄNNER INTE MIG. Är så osocial att jag nästan inte kan föreställa mig något trevligare än att bara måsla*** runt i min ensamhet. 2. Köpa ett gammalt kråkslott (fast i toppskick) med lite mark och ekonomibyggnader och sen skulle jag måsla omkring där med djur och staket och ved. 3. Sen skulle jag nog ge barnen en slant, och/eller typ betala av deras studielån.


* Fet lögn såklart.

** Eller jag kanske ska säga vi, för min man är ju också med på ett hörn här. Vi har gemensam ekonomi när det gäller gemensamma utgifter, detvillsäga kostnader för hus och bilar och mat och husdjur och sånt, men i övrigt har var och en sina egna pengar och gör vad fan hen vill med dom. Skulle aldrig nedlåta mig till att försätta mig i en situation där man skulle vara tvungen att liksom förhandla om huruvida "vi" har råd med att jag till exempel rider, eller ha diskussioner om man ska lägga pengarna man får över på ett nytt Playstation eller nya löpardojor. NO WAY.

*** Lokalt uttryck som betyder typ "glida omkring i sakta mak utan något särskilt mål"

På begäran: Boris the gubbhund

Om jag hade haft en såkallad proffsblogg så hade det här inlägget börjat med ett Ni är många som har hört av er och velat...och så vidare, vad folk nu kan tänkas maila om, men eftersom jag inte har tjugofem miljoner läsare så räcker det ju att EN önskar en bild på gubbhunden Boris för att jag ska känna mig manad att hörsamma denna begäran.

Så här ligger Boris ofta, med benen spretande åt alla håll.

Boris är en korsning mellan schäfer-gråhund-labrador-newfoundland som fyller imponerande 13 år nästa vecka. Mestadels lever han under samma paroll som Bamse, "om man är stark måste man vara snäll", visst kan han morra till ibland när taxarna härjar men jag tror aldrig han har så mycket som lyft en tass hur jäveljobbiga de små än har varit mot honom. Barn kan (inte som att de får göra det, men om det skulle hända) klättra på honom, dra honom i öronen och ta mat ur munnen på honom utan att han gör mer än möjligen suckar lite plågat. Världens Snällaste Hund™ helt enkelt.

Barnvakten Boris.

Nuförtiden gör han inte mycket väsen av sig, om det inte åskar eller smälls smällare eller skjuts raketer, för då ska är han rask med att informera alla i närheten att HALLÅ HALLÅ, JORDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER OCH VI KOMMER ALLA ATT DÖ OCH KOM IHÅG ATT DET VAR JAG SOM UPPTÄCKTE DET FÖRST. Men annars är han nöjd med att bara hänga med i utkanten av händelsernas förlopp. Större delen av sin vakna tid ägnar han åt att vila sig i form. Det bredaste av trappstegen i trappan upp till ovanvåningen har han dedikerat till sig själv, till taxarnas stora förtret eftersom de inte klarar av att hoppa över honom.

Här kommer ingen förbi.

Ett TAXAMT inlägg

 

Har blivit ombedd (låter så flott, som om jag hade en proffsblogg) att blogga om taxarna och varför jag har valt just denna ras. Nu höll jag på att säga att "jag var inte sen att nappa på denna utmaning", men SEN var just vad jag var. Har jobbat RÖVEN av mig den här veckan (också) och inte haft många minuter att sitta ner och kontemplera över tillvaron. Men nu är det i alla fall fredag.

Jag är uppvuxen med hundar. Ett av mina första hundminnen är att bordercollien Kajsa biter mig i handen när jag klappar henne, vilket uppenbarligen inte avskräckte mig nämnvärt. De hundar som hängde med längst under min uppväxt var drever-stövarkorsningen Karo, schäfertiken Bonnie samt några av hennes avkommor varav en del var meningen och andra inte. Min absoluta favorit var Cleo, ett oplanerat kärleksbarn som hade Karo till pappa. Cleo såg i hela sitt liv ut som en schäfervalp, med hängande öron och korta ben och stora tassar, och hon var alltid nästan löjligt glad. Gick lös jämt, hängde med överallt och älskades av alla.

I mitt hjärta fanns en särskild plats för BOY. Det var grannen, farbror Lennarts, tax som han hade och jagade med. Sitt övriga liv framlevde Boy fastbunden i en koja på gården, i ur och skur, dag som natt, men trots sitt andefattiga liv var han alltid glad och viftade på svansen med hela kroppen när man kom för att klappa honom. Vår Karo var också en bandhund, men han var mycket mer opersonlig, hoppade och tjöt och ville absolut inte bli klappad eller kelad med. Granne med vår skolgård låg en bondgård, och precis i gränsen mellan brännbollsplanen och bondens gårdsplan stod gråhunden Nalle, som var rent livsfarlig, bunden i en kedja. Det var det värsta som kunde hända på rasten, att bollen (det fanns alltid bara en) skulle råka hamna på fel sida granhäcken som skilde fastigheterna åt, rätt in i Nalles revir. Då fick någon modig försöka locka bort Nalle från bollen och distrahera honom precis utanför kedjans räckvidd medan någon annan fick göra en blixtrusning in och hämta bollen, medan (stackars, kan jag ju tycka idag) Nalle gjorde vansinnesutfall och högg vilt i luften åt alla håll och kanter. Tror aldrig någon blev biten på allvar, men på den här tiden så fick ju barn som blev bitna av hundar undantagslöst skylla sig själva, så det gjordes nog ingen affär av det. Framför allt var det ingen som ifrågasatte huruvida det var lämpligt att ha en folkilsken bandhund bunden på gränsen till en låg- och mellanstadieskola, men så blev det ju inga bortklemade typer av oss heller. Jag tänker idag att det var väl inte så konstigt att Karo och Nalle inte precis var några mysiga hundar, det finns ju en och annan anledning till varför det är förbjudet att ha hundar i band idag. Men Boy, som framlevde samma trista och innehållsfattiga liv, han var ändå alltid glad. Och så tyckte jag de var så gulligt med de små korta benen och den långa kroppen.

Åh, vad jag ville ha en tax som Boy när jag var liten, men det fick jag aldrig. Tog alltså igen det på gamla dar, inte ENBART på grund av Boy utan, förutom att jag tilltalas av exteriören, för att jag helt enkelt aldrig har träffat en tax som inte varit skittrevlig. Och mina taxar är ungefär som Boy (fast de bor inomhus och lever som kungar), även om de har väldigt olika personligheter. Men de är alltid glada, alltid på hugget, alltid pigga på att hänga med på allt. Helt enkelt en väldigt trevlig mentalitet som passar mig. Sen gillar jag det här att de är lite självständiga och inte ger sig i första taget. Hade nog inte pallat att ha en hund i stil med en bordercollie, som ligger och GLOR på en hela tiden och så fort man rör sig så flyger den upp och tror det ska hända något, vad, vad, vad?  Visst, ibland hade man väl kanske önskat LITE mer will to please i träningen, men...nä. Det finns nackdelar med allt, och jag är alldeles för lat för att ha en sån där extremt signalkänslig hund som läser av ens kroppsspråk och man måste göra allting exakt rätt och genomtänkt från början till slut för annars blir det bara pannkaka med allt.
Taxarna, i alla fall mina, har en supertydlig av- och påknapp. När man jobbar så jobbar man och då ger man sig ALDRIG. Men de är fullt tillfredsställda med att bara ligga och slappa i soffan en hel helg om man skulle känna för det. Väldigt anpassningsbara med andra ord.

Nackdelen med tax är förstås risken för diskbråck, vilket är en trist baksida av en i övrigt rätt frisk ras. Men när det gäller diskbråck och ryggproblem är taxarna (och andra raser av samma typ) tyvärr överrepresenterade, men å andra sidan finns det ju knappt någon ras som inte har något skit att dras med. Och blandraser är verkligen ingen garanti för en frisk hund även om man till viss del kommer bort från problemet att man i vissa raser har så liten avelsbas att man använder nästan vad som helst så länge det finns efterfrågan på valpar. Men en kull blir inte friskare än vad man stoppar in i ekvationen, och även om det säkert finns folk som föder upp blandrashundar "seriöst" och kollar upp mentalitet och bakomliggande sjukdomar med mera, så finns det ju en herrans massa människor som avlar av mer oklara skäl. Härförleden blev jag uppringd av en människa som undrade om inte jag, som träffar så mycket hundfolk, visste någon som hade en dvärgpudel, för det var en som den här människan kände som  hade en schäfer men hen "var så glad i pudlar" och nu ville hen gärna para sin "jättetrevliga renrasiga schäfer" med en dvärgpudel, så visste jag möjligen någon? Då kan jag lite känna (vilket jag också svarade) att JAMEN KÖP EN PUDEL DÅ, men folk gör ju sällan som man säger till dom.
Jag har inget principiellt emot blandraser, det vore ju illa eftersom familjens doldis, gubbhunden Boris (schäfer-gråhund-labrador-Newfoundland) framlever sina dagar som undersåte i taxarnas konungarike. Han är kanske världens snällaste hund, MEN han är extremt skotträdd, har epilepsi, dåliga höfter och nu på sin ålders höst även artros, alltihop grejer som med största sannolikhet är ärftligt betingade. Vi har ÄNDÅ fått förfrågan om han inte skulle kunna få betäcka en rottweilertik (med helt klena nerver), något vi vänligt men bestämt sa nej till. Frågade lite hur de hade tänkt, och fick det något svävande svaret att de gärna ville ha "ett minne" av sin tik den dagen hon inte längre fanns. EH? Men tyvärr tror jag att det är rätt många som resonerar så. Man har en hund som man tycker är jättetrevlig och så vill man ha en valp som man förväntar sig ska bli lika trevlig. Och det blir den kanske. Det hände en bekant till mig, det var bara det att det var 13 valpar i kullen och det var ett hästjobb att hitta hem till de 12 som man inte skulle behålla som minne. Nu är jag ju inte intresserad av avelsarbete, men om jag hade varit det tror jag att jag hade haft SKITSVÅRT att skiljas från valparna och sen hade man suttit där som en hoarder. Och OM jag skulle sälja så hade det nog bara blivit till folk jag kände väl, och sen hade jag eventuellt hälsat på dom jätteofta och kanske även förföljt dom för att se att de skötte sig och då slutar det väl med att man blir anmäld för stalking. Lika bra att avhålla sig från såna experiment.

Ibland fantiserar jag om vad jag skulle ha för ras om jag inte skulle haft tax. Det är inte på något vis omöjligt att tänka sig. Ibland tänker jag "en större hund, en som man inte behöver böja sig dubbel över exakt hela tiden", och då har jag/vi varit inne på Black and tan coonhound. Fast de finns ju knappt att få tag på i Sverige, så det blir nog inget med den saken oavsett. Och sen är jag lite rädd att de dreglar. Är inte så förtjust i hunddregel, av den anledningen kommer jag aldrig att skaffa blodhund, fastän jag i teorin är väldigt förtjust i dom.


Black and tan coonhound, bild snodd från Internet.
Alltså ÖRONEN? Man måste bara älska.

Har även varit inne och svävat på Laekenois, alltså den strävhåriga varianten av belgisk vallhund. Har fått för mig, baserat på de fåtal jag har träffat, att de är lite mildare och lite vettigare i skallen än till exempel mallarna. Fast sen tänker jag att nä, det är nog ändå för mycket hund och att jag nog är lite för lat, så det blir nog inget av med det heller.  Ibland funderar jag på någon form av terrier, men sen tänker jag att nä, för bjäbbiga (inte alla förstås), och så ploppar det upp någon annan ras som går bort för att de har för mycket päls (gubbhunden Boris med sina fyra pälsraser är något av en mardröm i det avseendet och fäller delar av sin täta vita underull 365 dagar om året), så det slutar med tax i alla fall. Tills jag blir överbevisad om motsatsen i alla fall.



 

Det du inte minns

Har läst Det du inte minns av Harriet Lane, och den var inte så tokig. Boken handlar om Emma och Nina, två kvinnor i 40-årsåldern, som springer på varandra av en slump och så visar det sig att de har känt varandra en gång i tiden, något som Nina, men inte Emma, minns. Och man fattar att Nina har ett rätt så rejält horn i sidan till Emma, men istället för att bara högaktningsfullt skita i henne, vilket kanske hade varit det normala, så gör Nina sig till vän och förtrogen med Emma, erbjuder sig att hjälpa henne på alla möjliga sätt, bjuder henne på lunch, sitter barnvakt, lånar ut sommarhus...och gör sedan rätt så taskiga grejer mot henne bakom hennes rygg, på ett subtilt sätt så att det bara framstår som ren slump och otur.

Berättelsen var bra skriven, men det blir LITE segt och tjatigt att vartannat kapitel ska berättas ur Emmas och vartannat ur Ninas perspektiv, vilket kan vara intressant men här blir det lite för mycket upprepning av detaljer, tycker jag. Och sen tycker jag slutet blev en rejäl cliffhanger, men det finns liksom ingenting att bygga en "del 2" på, så det var kanske meningen att den skulle sluta helt i ovisshet? Och sen kan jag ju inte låta bli att tycka att Nina var lite VÄL djävla långsint och bitter efter alla dessa år, man trodde ju allraminst att Emma hade styckmördat hela hennes familj eller något sånt för att förtjäna denna utstuderade och i sanning rätt så malplacerade form av hämnd efter så lång tid. Men ja, man kan ju kanske inte ogilla en bok för att huvudpersonen är lite dum i huvudet och gör ologiska grejer. Överlag var boken faktiskt bra, om än en smula upprepande emellanåt dårå. Den här boken får tre och en halv koppar te av fem möjliga.

At the sign of the prancing pony

Nu kommer ytterligare ett hästrelaterat inlägg, ursäkta för ensidigheten men det hjärtat är fullt av talar bloggen som det heter. På min ridskola har det blivit så HIMLA bra, måste jag säga. Till exempel finns det "drop in-ridning" ett par gånger i veckan, så om man känner för att rida lite extra så är det bara att komma dit. Idag kände jag för det. Eller ja, nu kan ju inte JAG vara sådär spontan utan måste bestämma mig dagen innan så att jag kan få med mig ridkläderna till jobbet och åka direkt därifrån till stallet, men principen kvarstår ju. Ingen föranmälan, inga förpliktelser, man bara dyker upp och rider och sen swishar man pengar för sin lektion. Så. Himla. Smidigt. Och man gillar ju det smidiga.

Hade Älgen som vanligt, och det var bara jag och en till så vi fick minsann jobba så att svetten lackade. GÖTT. Och sen sa min ridlärare att på torsdag ska jag få rida en ponny! Är så till den milda grad till mig över detta att jag knappt kan sitta still, för även om jag gillar Älgen och tycker det är jättekul att rida honom så känner jag mig alltid litegrann som en ponnyryttare som bara har råkat hamna på en stor häst i väntan på att något gotlandsruss ska bli ledigt. Älgen är ju ingen stor häst SÅ, kanske lite drygt 160 cm i mankhöjd, men eftersom jag bara är 158 cm och har löjligt korta små taxben så känner jag ibland att det där med att hålla om och inverka med skänklarna inte riktigt vill sig hela vägen.

Förra vändan jag red på denna ridskola, vilket var när detta seklet var ungt, så tyckte jag inte det fanns så värst många hästar jag hade något ut av att rida. Eller fel, från allra första början var det en salig blandning av hästar och inga ponnyer alls. Det var travare och fullblod och halvblod och någon fjordkorsning, en del var lata och andra var pigga och de flesta var väl hyfsat skolade. Sen kom en ny era, när man köpte in ponnyer och startade en separat ponnyridskola och samtidigt satsade på att ha välutbildade och duktiga stora hästar, enda nackdelen var väl att man var lite väl förtjust i massiva halvblod på sådär 170 cm, men de var ju åtminstone bra att rida, och dessutom brukade jag rätt ofta få rida någon C- eller D-ponny när det var någon som inte hade gått så mycket, och det var ju win-win och tummen upp.
Tyvärr blödde det en del pengar ur föreningen under den här expansiva eran, och sen följde ett antal år med rätt taskig ekonomi och så kom det en ny ridskolechef som skulle sätta sin egen prägel på verksamheten och tyckte att man skulle satsa på att köpa in unga hästar och utbilda dom själva, enligt en filosofi som gick ut på att om en häst skulle bli "lagom pigg" när den var äldre så var den i princip tvungen att vara helvild som ung. Vilket innebar att stallet fylldes av 4-5-6-åringar som flög i luften bara ett löv råkade fladdra till i periferin. Sånt är ju inte jättekul på en ridskola om ni frågar mig, och om ni ändå frågar mig så kan jag även erkänna att jag inte alls funkar med hetsiga hästar, jag blir bara hetsig och stressad själv och så blir det en ond cirkel. Rider ju hundra gånger hellre en som är lat och måste jobbas fram i varje steg om jag är tvungen att välja mellan ytterligheter.
Det fanns väl en och annan lite äldre häst som var rätt trevlig även på den tiden, men då skulle man ju byta häst stup i kvarten och nästan alla ville ju hellre ha de här äldre och mer välutbildade hästarna, så det var en strid på kniven var och varannan vecka. Det värsta som fanns var när man visste att man skulle välja bland de sista och ridläraren till exempel sa: "Lina MÅSTE gå". Då visste man att ingen hade ridit Lina på evigheter och att hon stått och laddat upp sig och att det skulle ta en ände med förskräckelse och lite till. Och man bad brinnande böner att någon av alla dom som skulle få välja häst före en själv skulle välja Lina, men det hände ju dessvärre nästan aldrig.

Ja, men vid något tillfälle frågade jag om jag inte kunde få rida en ponny (för där hade man inte börjat byta ut de gamla, välutbildade, faktum är att det FORTFARANDE finns ett par stycken kvar från den tiden) om det skulle finnas någon över, men där var det blankt nej med motiveringen att ponnyerna gick så mycket ändå och var man senior så skulle man rida stor häst, punkt. Jaha, tyckte jag och fogade mig (lite motvilligt) i det. Men plötsligt var det en KÄRRING som alla hatade, ni vet en sån där som alltid har en massa åsikter om vad som ska göras i en förening och som tycker att "vi" ska ha städdagar och träningstävlingar och gud vet allt flera gånger i månaden, men som aldrig någonsin "har tid" att hjälpa till med det minsta lilla, HON började glida omkring på en D-ponny. Inte bara en gång utan VARJE VECKA. Då blev jag så förbannad att det var en av anledningarna till att jag slutade rida. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste ha några förmåner för att man ställer upp och jobbar ideellt. Men skulle HON, som aldrig lade två strån i kors för att göra någonting överhuvudtaget, få snika sig till att rida en ponny, medan JAG, som i princip lade en oavlönad halvtidstjänst i denna förening, inte fick det. INTE OKEJ.

Så då slutade jag, och det ångrar jag inte. Är man föreningslivsbitter så är det nog dags att ta en såkallad timeout, för då tillför man med största sannolikhet ändå ingenting vettigt. Nu har jag ju börjat igen, och det ångrar jag inte heller, tycker helt seriöst att det med råge var årets bästa beslut. Har det rätt stressigt på jobbet och att komma till stallet är ren och skär MINDFULNESS. Ungefär som att träna viltspår eller hugga ved. Och än så länge så plockar jag bara russinen ur kakan, är där och rider och pysslar lite men gör ingen större nytta (mer än betalar för det förstås). Det kommer förstås att komma en dag när man blir ombedd att städa läktaren eller stå i kiosken på någon tävling, men efter hundra år av ansvarsfyllda ledande positioner i styrelser och sektioner och kommittéer så är jag så nöjd så nöjd om bara någon annan pekar med hela handen och talar om vad jag ska göra, så det ser jag inte som ett större problem.

Och nu ska jag äntligen få rida ponny! Som jag längtar efter torsdag och nästa lektion! Med vänlig hälsning: Britta och Silver 2.

GET out of my way

Det händer grejer här i mina hoods ska ni veta, eller i alla fall några mil härifrån. Någon stal en get ur en hage och körde med den hela vägen upp till Stockholm, parkerade bilen och gick därifrån och sen var det någon som slog larm och polisen kom och räddade geten ur den varma bilen. Detta blev lite viralt, som det så vackert heter nuförtiden, och getens ägare kände då igen lilla GETRUD och hörde av sig och så blev hon lyckligt återbördad till flocken igen. I Aftonbladets artikel låter det som att ägarna inte kunde få tillbaks Getrud förrän gettjuvarna själva ringde polisen och sa att de inte ville ha henne, men jag har minsann andra källor, jag lyssnade nämligen som alltid på lokalradion när jag körde hem från jobbet idag, och där råkade jag få höra (det är det jag älskar med lokalradion, man råkar alltid få höra saker man ALDRIG NÅGONSIN skulle få höra talas om annars) en EXKLUXIV INTERVJU med ägaren, och hon förklarade att hon hade hört av sig till polisen så fort hon känt igen Getrud, skickat några bilder och polisen hade sagt att ja, det rådde ju inget som helst tvivel om att det var samma get och det var ju inte heller så att det ringde en massa andra människor och påstod sig ha blivit bestulna på sina getter, så det var inga problem alls utan Getrud levererades från sitt tillfäliga boende på Skansen till sin gethage utanför Hässleholm ganska så per omgående om jag förstod saken rätt. Typiskt kvällstidningsljug alltså.
Det fanns väl en tid när kvällstidningar ändå gick att uppfatta som någorlunda seriösa, men det var för längesen, så längesen (svara mig du, var är den nu-u-u?). Nu känns det som att det som går att läsa håller ungefär samma litterära kvalitet som vår skoltidning (BLADLUSEN) på mellanstadiet. Jag vet inte riktigt vad det är för typ av människor som drömmer om en karriär på Aftonbladet eller Expressen, men eftersom var och varannan människa som är för lata för att lära sig elementär grammatik och stavning har självdiagnosticerats med dyslexi (jag säger inte att problemet inte finns, men jag köper fan inte att en hel djävla generation har fått galopperande läs- och skrivsvårigheter bara sådär) så blir ju kvalitén på det skrivna därefter. Enligt min uppfattning ligger problemet i skolan. När jag var liten fick man lära sig att stava. Vi hade lektioner som behandlade stavningsregler och vi hade diktamen (för er som inte vet hur det går till: fröken rabblade upp en massa mer eller mindre svårstavade ord, till exempel "epidemi" eller "fiskgjuse" och så skrev man ner dem på ett papper som man sedan fick tillbaks, rättade med rödpenna). Detta hade vi redan på lågstadiet. INGEN DOG AV DET, men de flesta lärde sig stava. Nuförtiden ska man tydligen inte rätta stavfel för det är något ljushuvud som tror att då blir barnen lessna och då vill de inte skriva mer. Sånt djävla bullshit om ni frågar mig, hur ska man lära sig om ingen talar om för en när man gör fel (och för all del bekräftar när man gör rätt)? Det går ju inte, och det går att tala om för folk att de gör fel utan att få det att framstå som att personen ifråga är lite dum i huvudet. Men det är det uppenbarligen ingen som gör? Nu står vi här med en förlorad generation som stavar som krattor, inte vet hur man tar ut satsdelar, särskriver allt som innehåller mer än en stavelse och som inte kan skilja på "de" och "dem" om så deras liv hängde på det. HUJEDAMEJ, säger jag bara. Kom sen inte och säg att jag inte varnade er.

Ja, det var väl allt om Getrud. Meningen var att jag skulle raljera lite kring huruvida en person som stulit en get först måste avsäga sin intresset för stöldgodset innan den rättmätiga ägaren kan få tillbaks sin get, men eftersom det bara var hittepå från Aftonbladets sida (enligt den mer trovärdiga källan RADIO KRISTIANSTAD dårå) så är det ju inte mycket att orda om.
I samma andetag vill jag passa på att tipsa om sidan #stopclickbait på Facebook, en sida där man helt enkelt avslöjar vad "hemligheterna" bakom alla såna där löjliga rubriker i stil med "Hon trodde att det var ett helt vanligt [nånting], men när hon såg vad det verkligen var kunde hon inte tro sina ögon". Jätterolig sida om ni frågar mig. Seså, in och följ bara.

Att ta från dom som har och ge till dom som inte har

En av mina fåtaliga läsare har önskat ett blogginlägg på temat typ barmhärtighet, eller huruvida man ska hjälpa och i så fall hur man ska hjälpa människor i nöd. Något jag själv råkade ut för häromdagen när jag var på väg in till Ica med raska steg (hade en rabattkupong med 10 %, vilket gör det aningen mer lockande att gå och plocka ihop mjölk, smör, ost, äpplen och toapapper än det är i vanliga fall). Utanför stod två ynglingar som undrade om jag visste hur många flickor som blev könsstympade varje dag. Nä, det hade jag förstås ingen aning om, men man får ju anta att det är skitmånga eftersom han frågade. Vågade jag mig på en gissning, undrade ynglingen. "Nä, men säg det istället, du som vet", föreslog jag och då var det kanske 44 000 ("kanske" är alltså mitt tillägg, med reservation för att jag inte minns den exakta siffran). "Vad tror du det kostar att hjälpa EN sån här flicka om dagen?" undrade ynglingen vidare, och så följde samma visa, att jag inte visste men förmodligen skitlite eftersom han frågade, ville jag gissa, nej jag vill inte gissa, säg det istället, och så kostade det åtta kronor. "Vad får du för ÅTTA kronor härinne idag?" undrade ynglingen och slog ut med en dramatisk gest mot Icas entrédörr, och jag fick bita mig i tungan för att inte säga något vitsigt om min tioprocentiga rabattkupong, för det hade ju strängt taget ingenting med saken att göra. Ja, sen övergick den här frågesporten till att man skulle snärja in sig i någon månadsgivargrej och jag fick förklara att jag redan är månadsgivare i en organisation som hjälper nödställda barn i allmänhet och att jag därför tycker att jag drar mitt strå till stacken och så ålade jag mig därifrån. För att springa in i famnen på någon som stod och sålde de hemlösas tidning Faktum, och två meter därifrån satt en rom och vaggade lite uppgivet med en pappmugg i näven. Det blev lite jobbigt här. För ja, jag tycker rent principiellt att dom som har ska hjälpa dom som inte har, och jag stoppar ofta pengar i den romska pappmuggen, det händer att jag köper Faktum (fast jag tycker den är skitdålig), jag skänker ett fast belopp varje månad till världens barn som har det svårt, samt till orangutangerna på Borneo som också har det svårt och jag har även varit fadder till någon utrotningshotad höna. Jag väljer ofta presenter i stil med att man finansierar att plantera träd i skövlad regnskog eller att en familj i tredje världen får en get och sånt  där istället för att köpa någon meningslös pryl till den som ändå har allt. Så jag tycker ju att jag drar ett litet strå till stacken i alla fall. ÄNDÅ känner jag mig svintaskig de gånger som jag seglar förbi utan att ge, eller när jag säger att jag inte "kan" bli månadsgivare för ytterligare en organisation på grund av att jag redan är det för någon annan, för jämfört med en stor del av jordens befolkning så lever jag och många med mig ju i både sus och dus och överflöd.

Så när det nu är så DJÄVLA ojämlikt i världen, och det finns folk som är rika som as men som "av princip" inte släpper ifrån sig en spänn i välgörenhet, så vore det kanske rimligt att alla som tjänade över en viss summa fick avsätta en viss liten andel av sin disponibla inkomst till någon form av välgörenhet? För att ingen ska gapa om överförmynderi så skulle man ju själv kunna få välja om man vill att pengarna ska gå till flyktingläger i Aleppo eller till hemlösa i Sverige, men till någon som har det taskigare än en själv i alla fall. Sen skulle det vara lag på att det skulle vara FULL INSYN i alla räkenskaper som såna här hjälporganisationer förhoppningsvis håller sig med, jag är nämligen väldigt intresserad av hur stor del av min månadsgåva som går till att ge gatubarn i Moldavien ett drägligt liv och hur stor del som finansierar VD:ns lön, och även hur stor VD:ns lön faktiskt är. Tycker absolut att de som arbetar med att administrera välgörenhet ska ha skäliga löner, det ska ju inte vara en frivillig-grej som man gör som ett KALL, men samtidigt måste ju pengarna hamna på rätt ställe. Minns några jag kände i min ungdom som gick någon slags u-landslinje på en folkhögskola och så skulle de åka till Indien (tror jag det var) och gräva en brunn i någon fattig by. Då undrade jag om det inte var rimligare att de tog alla pengarna som allas resor och mat och uppehällen skulle kosta och ge dom till någon lokal professionell brunnsgrävare istället för att en skolklass finniga 20-åringar som aldrig hållit i en spade skulle resa över halva jordklotet för att försöka krafsa fram vatten ur jorden. Det skulle jag aldrig ha sagt, fick onda ögat DE LUXE och en föreläsning om hur viktigt det var för dom som skulle hjälpa att verkligen sätta sig in i hur folk hade det, et cetera. Vet inte hur det gick med det projektet, men jag tror inte att någon av dom arbetar med välgörenhet idag.  

Något som gör mig skogstokig är när det är såna här galor för insamling till världens barn eller svältkatastrofer eller offer för naturkatastrofer, och artister kommer och säger att det är en självklarhet att ställa upp och spela för en sån här sak (och gör det förhoppningsvis gratis dårå), och så sänds denna jättegala på tv under pompa och ståt och man kan ringa in och skänka pengar, OCH SÅ KOSTAR SAMTALET PENGAR. Som INTE går till de som behöver det utan rakt ner i något börsnoterat företags påse med vinst. Skulle inte de här djävla telefonbolagen kunna, vid de här fåtalet tillfällen per år, säga att "idag kommer vi att skänka VARTENDA ÖRE av samtalskostnaderna till världens barn". Men det händer ju aldrig. Att telefonbolagen tjänar pengar på att folk ringer och röstar i Melodifestivalen och Lets Dance och sånt där skit bryr jag mig inte om, men att de ska sko sig på folks vilja att hjälpa andra tycker jag är för djävla rövigt om ni ursäktar uttrycket.

 Så sammanfattningsvis: Min uppfattning är att om man har kan man gott dela med sig till den som inte har. MAN MÅR BRA I SJÄLEN AV DET. Och mår man bra i själen så blir livet mycket bättre än om man har en husbil eller trädäck i tre väderstreck eller köper nya kläder varje vecka. Sådetså.