Spårskryt

Har tillbringat eftermiddagen med mina lördagsvänner jägarna för andra gången. Första gången fick jag gå med en kursledare som pratade hela tiden. Alltså inte om väder och vind, utan bra grejer. Jag tog till mig tre saker. Ett lågt tempo (tänk Luciatåg) är A och O i spåret. Att man inte ska hålla på och greja med spårlinan som om den vore en lasso. Och i samma sekund som hunden stannar upp och höjer huvudet från marken ska man själv stanna och vänta på att hunden ska ta spåret igen.

Idag fick jag gå med en annan kursledare. Han var mer av typen "där borta ser du spårets början, scenen är din". Sedan skulle han och ett par av kursdeltagarna gå efter och ha koll på oss. Vi gick. Luciasakta. Jag har visserligen aldrig gått med i ett luciatåg, men man har ju sett andra som har det, och eftersom jag, i löparsammanhang, är väldigt långsam, så ska man väl ha NÅGON nytta av det. Fast det var svårt. Remus stretade och drog i sin lilla spårsele och ryggraden ville att jag antingen skulle öka tempot eller korrigera dragandet. Men det är FEL, så jag höll emot och sniglade vidare. Remus spårade på. Någon gång stannade han till och tittade upp, och då stannade jag. Då började han spåra vidare igen. Kursledaren sa inte så mycket som FLASKA, och jag tänkte att han säger väl åtminstone till om vi tappar spåret. Själv var jag så fokuserad på att gå sakta att jag nästan höll andan. Efter tusen år, eller så lång tid som det tar att gå 600 meter i snigeltempo, så kom spårslutet, en gömd rådjusklöv som i taxvärlden motsvarar en kruka guld vid slutet av regnbågen.
Hörde att en av kursdeltagarna som gick med sa "kan jag ringa dig och gå en kurs"? men jag fattade inte till vem eftersom man ska hålla på och busa och greja med den där slabbiga klöven så att hunden tycker att det är extra kul att hitta den. Men då var det till mig han sa, och jag är inte så snabb i tanken så jag bara "va?". 
"Ja, jag har bara en sak att säga, VAD FAN HAR DU HÄR ATT GÖRA"? sa kursledaren och jag bara "eeh, va?" (det är uppenbarligen inte här ens 160-nånting högskolepoäng visar sig) och började rannsaka mig själv hur många fundamentala missar man egentligen kan göra och ändå hitta spårslutet. Ja, men då var det att det hade gått så BRA att jag "inte hade i anlagsklass att göra", utan "skulle kunna gå direkt till öppen klass" och "hade jag (kursledaren) varit domare så hade du kunnat ge mig 300 spänn (avgiften för viltspårprov) här och nu så hade han varit godkänd". Det var liksom ingen ände på lovorden, och själv satt jag i den blöta islandslaven och försökte verka proffsig, det gick väl sådär. Remus var mest nöjd med att han fick bära den där djävla klöven hela vägen till bilen, han släppte inte taget om den ens när han skulle lyfta på benet och tala om för världen att här har världens farligaste tax varit.

Känner mig en smula MALLIG just nu faktiskt. Hade lite ångest för att vi skulle missa nästa gång pga Humlestafetten, men då kanske man i alla fall inte behöver oroa sig för att man missar jättemycket.

Nu blir det bakad potatis med kyckling från Sankta Klara, rödvin och Game of Thrones.

Aargh

Eventuellt hatar jag ljudet av barnfilm mer än någonting annat på hela jorden. Åtminstone just punkt nu.

WTF...

Den här helgen skulle bjussa på kanonväder, sades det förra helgen. Jag drog igång tvätt och tänkte fina tankar om lakan som hänger utomhus och fladdrar i vårvinden och torkar. Gick ner i källaren, kånkade upp ett ton sängkläder och tänkte att det var visserligen lite grått, men det skulle nog klarna upp frampå dagen. Min man frågade om jag hade tänkt hänga tvätt i växthuset. Jag förnekade detta, öppnade ytterdörren och möttes av hällregn. Hur gick nu detta till?

Zzzz...

Tar tillbaks allt om hur enkelt det var att barnvakta. Den lilla människovalpen vaknade klockan 05.15 och tyckte att "det var morgon" pga att "det är ljust ute nu". Visserligen går jag upp tidigare än så på vardagarna, men det betyder ju inte att jag studsar upp vid samma tid när jag är ledig. I alla fall inte frivilligt, men eftersom mina taffliga förhalningsknep ("titta, hundarna sover, nu får vi vara tysta så vi inte väcker dom") ("gå och hämta dina drakar och sitt här och lek med dom i sängen en stund") osv inte fungerade på den lille diktatorn, så var det bara till att masa sig upp. Nu är klockan 10.30 och man kan väl säga att vi har hunnit med en hel del. Ätit frukost, pusslat tusen pussel, byggt torn med klossar, lekt med drakar, läst tusen böcker, rott i land stränga förhandlingar om när det är dags att titta på film ("efter att vi har varit i affären" kontra "NEJ NUUUUUUU, JAG VILL SE PÅ FILM NUUUUUUUUUU"), varit i affären, fikat, tittat på film (mina förhandlings-skills är vassare när jag inte är precis nyvaken, uppenbarligen). Men på det hela taget har det gått utmärkt. Nu kommer snart resten av The Wendels, och därefter ska jag åka och träffa mina nya lördagsvänner, jägarna på viltspårkursen. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag, so far.

Barnvakteri barnvaktera

Ikväll är vi barnvakter till Adrian, inklusive övernattning. Han fick bestämma mat och då blev det prinskorv, broccoli, potatisbullar och lingon. Jag har inte ätit potatisbullar sedan lågstadiet, så det var ju en spännande upplevelse. Eh, not. Fick fråga om det fanns färdiglagade att köpa, och det fanns det. Så det var ju smidigt, men ingen kulinarisk hit.

Nu är det barnfilmsmaraton. Hittills har vi avverkat valda delar av Lotta på Bråkmakargatan och Robin Hood. Nu är det Antz som gäller ett tag framöver, och sedan ryktas det om Pippi Långstrump på de sju haven. Vi är extremt rika på barnfilmer eftersom vi nästan är de enda i hela världen som har en videobandspelare. Fick ett par ICA-kassar fulla med filmer för ett tag sedan och på den lokala loppisen säljer de två VHS-kassetter för en krona.

Förutom tusen frågor ("Varför är det där Lottas pappa?" "Varför är det en myra"? "Varför heter han Sir Väs"?) så är det här barnvaktandet inte särskilt ansträngande. Nu har dock Memory kommit på bordet, så nu gäller det kanske att vässa till geniknölarna en smula.

Det osnälla barnbarnet

Obs, med "den äldre är snäll och välartad och den yngre en sömntuta" menar jag inte att den yngre skulle vara Djävulens avföda när han är vaken, för det är han för det första inte. Och för det andra, och viktigare, så är man inte "snäll" bara för att man sover ganska mycket och skriker ganska lite när man är 10 veckor gammal. Då är man väl mer "tillfreds med livet för det mesta". Ville bara ha sagt detta eftersom jag hatar när folk har en tendens att tillskriva spädbarn medvetna egenskaper som "snällhet" bara för att de inte gör så mycket väsen av sig. Som om ett barn med till exempel kolik per automatik skulle vara närbesläktat med Damien i Omen-filmerna. Och snällhet är dessutom inte en synonym till att varken synas eller höras. Bara så att ni vet det, och hör sen.

På egna ben

Vad menar jag med den rubriken? Ingenting särskilt, det var bara en låt med Ola Magnell som jag lyssnade på när jag körde hem.

Igår var vi och hämtade ved i tremeterslängder, körde hem den, bar upp alltihop till vedbacken (och vår vedbacke är en riktig BACKE, inte bara ett uttryck), så det var jobbigt. Kändes som att vi köpt ved som aldrig kommer att ta slut, för hur mycket vi än bar så var det lika mycket kvar. Nästan i alla fall. Sedan var det bara in och sätta sig och betala en bunt sura rövräkningar. Precis när jag  var klar och tänkte runda av kvällen med lite lyxbloggande så dog internet. Typiskt.

Idag var det lite julafton på jobbet. Eller det hade väl väldigt lite med själva jobbet att göra, men Tord, Micke och jag har beställt grejer från Startfitness i England, och idag kom ett stort paket med diverse träningsattiraljer. Jag fick (eller det var väl inte direkt en GÅVA, men det kändes nästan så) TVÅ par Asics GT 2170 till det facila priset av 1657 spänn, inklusive frakt (delad på 3 personer förvisso). Nota bene att jag betalade 1600 spänn för ETT par av samma modell hos Runner's Store för ett tag sedan. Nu skulle jag ju ALDRIG NÅGONSIN köpa skor på nätet om jag inte var bergsäker på att de hade passat, och med mina djävla Kalle Ankafötter kan man aldrig vara bergsäker på någonting. Men jag tyckte nog att jag vågade slå till när jag redan har och älskar samma modell, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning. Även om jag höll på att missa att man var tvungen att beställa i UK size, vilket inte är samma som US size, som står i skorna. Men jag fann mig i sista sekunden och hittade en omvandlingstabell. Tur, annars hade jag fått vikingaskepp.

De fanns dock inte i My Little Pony-färgställning, och det var nästan att jag tyckte att det var lite synd. Är så förälskad i mina löparskor att jag till och med har börjat gilla färgen. Men nu kan man ju inte haka upp sig på såna smådetaljer, så numera har jag tre par Asics GT2170: svarta, vita och My Little Ponyfärgde.

Ja, det var väl allt för stunden. Ska iväg och passa barnbarn nu. Har aldrig passat två barnbarn förut, men jag tror väl att det ska reda sig för den äldre är snäll och välartad och den yngre är en sömntuta. Hur svårt kan det vara liksom?