Till stallet istället, v 35 2025

Förra måndagen när vi hade teori så pratade vi också om vilka hästar vi ska/vill rida den här terminen. Instruktör K sa till mig att jag kunde variera mellan Älskling och Köttbullen, och jag slängde in att jag gärna varvar med Gossen också. Igår när jag kom till stallet stod det att jag skulle rida Cowboyhästen.  K tyckte att jag "behövde en utmaning" och Cowboyhästen behöver också börja gå lektioner och arbeta för brödfödan. Cowboyhästen är en ny förmåga som kom till stallet i somras, en liten storhäst som är inköpt som projekthäst som det heter nuförtiden när man måste motivera ett lågt pris, detvillsäga en häst som av någon anledning inte riktigt fungerar i ridningen och som man behöver lägga en hel del jobb på. Som jag förstår det så är Cowboyhästen nästan enbart westernriden tidigare och nästan inte alls de senaste åren. Jag har aldrig hållit på med westernridning om man bortser från någon turridning i på High Chaparall när jag var liten, men det kan man nog inte med den bästa vilja i världen räkna som merit. 

Så hur gick det då? Så. In. I. Helvete. Dåligt. För det första är Cowboyhästen inte van att ridas med bett och med tygelkontakt, så hon slängde med huvudet och höll på som om hon var en medelålders man på Sweden Rock. När vi skulle trava pinnade hon iväg som om livet hängde på det (K:s kommentar: De sa att hon var irländare, men det är travare i henne!) PLUS att hon då också inte ville ha någon kontakt med tygeln. Försökte rida med främst säte och vikthjälper men inte fan kändes det som att det blev någon connection. Inte heller något flyt, tycker att hon snubblade och tappade bakdelen och plötsligt tog hon några steg i någon slags jäkla passgång (otroligt obehagligt). Några steg här och där kändes väl okej, när hon slutade slå med huvudet och travade på framåt, men sen tappade hon bjudning eller så kom det någon häst i vägen (vi red en övning där vi red på de tre stora volterna och bytte om volt hela tiden) så resten var en rätt sorgesam historia, tyckte jag. K tyckte inte det var så dåligt, det är så bra som hon är just nu, men jag hatar känslan av att man försöker allt möjligt utan att hitta något att jobba vidare med, vilket då per automatik känns som att det är mitt fel som inte är bra nog. Och det är ju ingen kul känsla alls. 

Vi får väl se hur det här ska utvecklas. K tyckte jag skulle rida henne någon mer gång, och igår tänkte jag (men sa inte) aldrig i livet!, men idag känner jag att jo, men det får kanske bli min nya utmaning? Det är ju inte Cowboyhästens fel att hon inte kan mer än så här, det kan ju rimligtvis inte gå sämre tänker jag. Plus att hon var så himla mysig att hålla på med i boxen.  Vi får väl helt enkelt se vad som händer.