Chocken/dråpslaget/whatever, dag 3

Det är märkliga dagar nu. Alla går omkring och är liksom i chock, samtidigt ska det vara business as usual. I samband med informationen från ledningen i onsdags så fick alla en lapp med FAQ:s som jag misstänker att HR har totat ihop. En av frågorna var Vad händer resten av dagen idag? och där var det pigga svaret att ledningen skulle finnas tillgänglig några timmar för att besvara eventuella frågor, i övrigt återgår medarbetarna till arbetet "som en vanlig dag". Det sket jag i och sa till min personal att det är okej att gå hem och bryta ihop om man känner så och jag kommer verkligen inte att dra av tid för det. Fast det blev ändå att vi satt kvar och snackade. Något "arbete som en vanlig dag" blev det inte. Igår hade väl de flesta hunnit landa någorlunda i den här insikten (som fortfarande känns sjukt overklig) att den arbetsplats där många har jobbat i hela sitt arbetsliv snart inte kommer att finnas kvar längre. Man blir ju lite som en familj till slut (även om man inte gillar alla i familjen lika mycket) när man har jobbat ihop så länge. Man har varit med om födslar och dödsfall, bröllop och skilsmässor, livets ups and downs i ett ständigt flöde; hus och bilar som köps och säljs, flyttlass som går, man vet hur folks föräldrar och syskon har det och man har köpt bingolotter och kakor och kryddor och Newbody av varandras barns idrottsföreningar tills barnen en dag flyttat hemifrån och börjar skaffa egna barn. 

Alla kommer såklart inte att vara lika saknade (en del inte alls faktiskt), men vissa. Känns till exempel jättekonstigt att jag om några månader inte kommer att få träffa Stefan varje dag, dricka en kopp kaffe och snacka om ditt och datt och högt och lågt som har varit vår morgonrutin i hundra år. Stefan är fyra år äldre än jag och innan i onsdags så har jag ibland tänkt på hur djävla trist det ska bli för mig när han går i pension, att om 6-7 år så kommer jag att jobba i ytterligare fyra år utan det där snacket ihop med morgonkaffet på jobbet. Men nu blir det alltså betydligt mer än fyra år och betydligt tidigare än om 6-7 år. Sen kan man såklart träffas i alla fall, men det blir aldrig riktigt samma sak. 

Men ja, livet måste ju gå vidare. Försöker landa i hur det kommer att bli för mig. Jag har jobbat kanske 60-70 % med Projektet och övrig tid med olika lokala frågor. Projektet löper ju på, så där blir ingen förändring och under det närmaste halvåret är det ju mängder med saker som ska hanteras och koordineras i samband med nedstängningen och överföringen av vår produktion till den norska fabriken. Två resor till  Norge är redan planerade nu i höst, en tillsammans med min danska kollega M och en tillsammans med ett gäng danska Product Management-grabbar. Jag ska också ansvara för nedstängning av labbet och se till att relevant utrustning flyttas med och/eller fördelas ut på övriga labb i koncernen, samt hantera alla myndighetsfrågor. 

Nu djävlar ska det maskas resten av säsongen, sa en av killarna i fabriken bittert igår, men det kan jag ju inte direkt säga att jag kommer att kunna göra. Inte han heller för den delen, för innan stängningen är planen att köra upp ett stort lager så att det finns material att ta av ifall inte allting skulle vara up and running enligt den enligt mig väldigt optimistiska tidsplanen. Vi får ta en dag i taget.

Idag är det i alla fall fredag och ikväll ska jag träffa Jenny och dricka vin. Har inga direkta planer för helgen utom att jag ska vara med i ett virtuellt välgörenhetslopp för Ukraina på söndag. Virtuellt såtillvida att man själv registrerar sitt resultat i en app, själva springandet får man göra på det gamla vanliga sättet. Är lite i valet och kvalet om jag ska springa efter jobbet idag eller inte, men tror inte eftersom jag också måste hem och ställa bilen och gå ut med hundarna innan jag ska ta bussen tillbaka till stan. Vill inte ha det för stressigt. Och på tal om stressigt måste jag väl ta tag i dagens jättelånga jobb-to-do-lista nu.