Cut a six-inch valley through the middle of my skull

Igår kväll började det snöa. Flingor betydligt större än dasslock vräkte ner, fast bara en kort stund, sedan blev det mer moderat flingstorlek. Men ändå. Det kom visserligen inga 15 centimeter som det varnats för "på sina ställen", så man får väl vara glad för det lilla. Men ändå. Vad är det för fel på barmark? Kom på att jag glömt lägga min lilla aluminiumfilt på bilrutan, så jag fick ut och sopa bilen ren ifall det skulle bli minusgrader under natten för det är ju ett överskattat nöje att skrapa bilen ren från fruset snöslask. Hoppas ingen på hyrbilsfirman läser detta, men jag fick använda den piassavakvast som jag vanligtvis använder till att sopa yttertrappan med, eftersom min vanliga snöborste ligger i gamla bilen och hyrbilens enda extrautrustning är en snöskrapa och en p-skiva. Sen var det lik förbannat plusgrader i morse så det var ju ogjort arbete, men det kan man ju inte veta. 

Häromdagen när jag tankade stod det i den otroligt meddelsamma hyrbilens display att "en tankning har identifierats" och så någon fråga om jag ville nollställa något räkneverk. Så jag hade nästan förväntat mig att den skulle berätta att det hade snöat och att jag skulle aktivera någon inbyggd extrafiness, men det gjorde den alltså inte. En eloge till snöröjningen dock, när jag körde hemifrån 04.30 så var det både plogat och saltat. 

Man blir ju ändå lite förundrad över folk. Häromdagen kom vi att prata om vinterdäck på jobbet, och då visade det sig att TG, som ändå är en person som ger sken av att vara lite intresserad av fordon, fortfarande körde runt med sommardäck. Jag väntar med att byta till efter jul, sa han på sitt otroligt sävliga sätt, som om allt som inträffade avseende vinterväglag lät vänta på sig till efter den 24 december. Men då kör du ju olagligt, påpekade A2 och TG bara ryckte på axlarna och tyckte att det var väl bara att hoppas på att man inte åkte fast. För min del hoppas jag att han gör det, eller kasar ner i något dike så att han lär sig den hårda vägen. Det kan ju knappast komma som en överraskning för någon att snö, minusgrader och därtillföljande halka inträffar varje vinter? 

Igår ringde bilförsäljaren och sa att Korpen, som först skulle servas och få vinterdäcken påsatta, var färdig att hämtas som idag istället för som på fredag som vi först kommit överens om. Det innebär att jag idag får åka till bilförsälkningsstället, lämna hyrbilen, tömma den gamla bilen på allt bös som ackumulerats där under de år som min man haft den som en slags ambulerande soptipp (det ska bli mycket hårda regler för vad som får förvaras i Korpen!) för att sedan åka därifrån i ovan nämnda Korp.  Sedan ska jag åka förbi ett bageri och köpa någon slags bakelse, för min man fyller år idag och förtjänar att firas. Hans variant av fir är att åka till Köpenhamn med en kompis imorgon, så vi får köra lite firande ikväll. Förhoppningsvis hinner jag hem och städa, tänkte offra mig och städa min mans delar också eftersom det ändå är hans födelsedag. Om jag hinner, det vet man ju inte hur lång tid det kan tänkas ta på bilfirman. Man köper ju inte ny bil vart och vartannat år direkt så det är ju inte som att jag vet hur det "brukar" gå till. 

Förde slutligen över en i mina ögon monstruös summa pengar till bilfirman från ett sparkonto som nu känns oroväckande magert. Men det kommer ju pengar från försäkringsbolaget så småningom, fast det lär väl ta hundra år. En gång när Remus (RIP) blev inlagd på djursjukhus så kunde de inte direktreglera utan man fick punga ut med hela summan (vill minnas att det gick på 15 000 eller så) själv, sedan tog det 25 arbetsdagar att få tillbaks det på försäkringen. TJUGOFEM ARBETSDAGAR. Och det var bara ett helt vanligt standardärende. Det är inte vad de gör på banken efter tre man ska fråga sig utan vad i helvete man sysslar med på försäkringsbolaget hela dagarna om det måste ta fem veckor att reglera ett helt vanligt standardärende där pengar betalas in, det ska dras ifrån självrisk och sånt (väldigt mycket!) som inte täcks av försäkringen och sedan betala ut den skrattretande lilla summa som blir kvar. HUR SVÅRT KAN DET VARA? 

Igår tränade jag ett lite längre Vibes-pass med hantlar och kettlebell som var otroligt bitigt. Har ju ökat vikten på hantlarna och tyckt att det ändå varit görbart, men då har det varit pass där man kört varje övning kanske 30 sekunder och sedan vilat 15, gånger ett antal repetitioner. Nu var upplägget att man körde 3 olika övningar, 10 repetitioner per övning och så höll man på så länge låten som spelades varade. Skulle gissa att en låt är sådär tre och en halv minut, men det kändes som otroligt lång tid när mjölksyran bara strömmade. Övningarna för ben och bål gick väl någorlunda, men för armar och axlar var det rent ut sagt VIDRIGT. Axlar och nacke är ju sen gammalt min akilleshäl, så det är väl bara att kriga på. Och vara glad att det inte är någon utdragen liveversion av Shine on you crazy diamond på 23 minuter som ska styra hur länge man ska göra sina bicepscurls. 

Sen kollade vi färdigt på Bilbo: En oväntad resa och sen var det läggdags. Imorgon är en annan dag, osv. 

The innocence I need

Igår var jag som sagt ensam på jobbet, i mina lokaler alltså. Det gjorde inte så mycket, dels gillar jag ju att ha det lugnt och tyst omkring mig och för övrigt så jobbar jag ju mest för mig själv så i det avseendet blir det ju ingen skillnad. 

Skulle egentligen ha sprungit efter jobbet, men kände ett allmänt motstånd och också en liten föraning till något som kanske inte är något men som också skulle kunna vara en liten förkylning (hoppas verkligen inte!), så då gav jag fan i det. Åkte hem och gick ut med hundarna istället, när jag kommit en bit på väg så kom en störtskur av snöblandat regn. Mysigt, NOT. Tur man vet att (eventuella!) förkylningar orsakas av virus och inte av att man blir nedkyld, och "nedkyld" är ju i sig ett rätt starkt ord när det handlar om att man varit ute och i konstant rörelse i kanske 1½ timme. Man är  ju inte nån himla växelvarm reptil utan har ju genom endotermiska processer en relativt konstant kroppstemperatur. Ändå har man blivit itutad sedan barnsben att "akta dig för att bli kall, du kan bli förkyld" och det sitter väl inristat i någon slags reptilhjärna. 

Fick hänga upp alla kläder på tork när jag kom hem. Tränade min yinyoga, sedan lade jag mig på värmedyna och pratade i telefon med min dotter en god stund. Sedan kom min man hem och kort därefter var det dags att åka till stallet och sen var dagen slut. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet. S och jag pratade om det igår, hon är lika kvällstrött som jag och tycker liksom jag att det är jobbigt med två dagar i rad när man inte är hemma förrän 21-nånting. Även om det är roliga grejer man är iväg på så tar det emot (även om det alltid är kul när man väl kommer dit). Och även om det är bättre än när jag red i Bästa Måndagsgruppen™ som SLUTADE klockan 21 och man sällan var hemma före 22 så är det ändå skönt när måndagen och tisdagen följs av en onsdag när man inte behöver ge sig ut igen. Det går väl an på våren/sommaren/tidiga hösten när det ändå är lite ljust, men så här års formligen skriker ens hela organism efter att få bädda ner sig i soffan med filtar och tekoppar och inte sticka näsan utanför dörren förrän solen går upp nästa gång. 

Ikväll är det filmkväll, då ska vi väl äntligen avsluta Bilbo: En oväntad resa (som den heter, inte En hobbits äventyr som jag nog skrivit tidigare, för det är ju boken som heter så). VEM kom på att filmer ska vara nästan 3 timmar långa? (Huvudmisstänkt i det här fallet är väl Peter Jackson). VEM orkar se filmer som är nästan 3 timmar långa i ett svep? En vardagskväll när man ska upp innan fan själv fått i sig vällingen nästa dag? INTE VI. Det kan man nog konstatera. 

  

Till stallet istället, v 47 2025, pt 2

Igår var det Köttbullstisdag och tyvärr hade hon fortfarande sin tjocka vinterpäls kvar så jag förväntade mig ett pass där jag skulle få jobba satan bara med att få fram henne. Det fick jag absolut göra, men inte värre än vanligt. Faktiskt kändes hon lätt i framdelen på ett sätt som hon inte brukar göra, hon är ju typen som har att gå på bogarna i framvikt som standardläge. Vi red som väntat ungefär samma övning som på måndagen och det var som väntat betydligt knepigare att rida Köttbullen med hängande innertygel och stöd på yttertygeln. Paradregeln inside leg to outside rein är inget hon vill kännas vid, åtminstone inte i höger varv. Vänster gick ändå rätt skapligt, men höger...nja. Erbjud en stadig yttertygel, sa K och när jag  enligt mig erbjöd en fin och stadig yttertygel så tolkade Köttbullen det som att hon skulle vända utåt. FAst det var mot slutet när hon började bli trött, så det kan man väl lite förstå. Instruktör S som jag red för när jag började i Bästa Måndagsgruppen™ sa ibland att man får låta hästarna ta ansvar för det de ställer till med, men jag vete fan om jag tycker det är ett så himla bra råd? En gång när jag red Pojken så kändes det som att han skulle gå rätt in i väggen istället för att lyssna på vändande hjälper och då tänkte jag "jaha, men då får han väl göra det då". Och så gjorde han det. Oklart om någon av oss lärde sig något. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Köttbullen när hon tror att en stadig yttertygel betyder att hon ska gå åt det hållet och skiter högaktningsfullt i innerskänkeln. Instruktör K hade inte heller någon patentlösning, mer än att " bara nöta på". Såatteh, ja. Det är väl vägen att gå. Kände mig i alla fall hyfsat nöjd med gårdagens lektion, bortsett från att jag nu sitter med ett skavsår i röven. Livets skit, osv. 

För några av sångerna har jag köpt en bil

Igår morse regnade det och var runt nollan. Det var inte halt när jag körde till jobbet men ett par timmar senare frös det på, vilket jag märkte när jag gick över gården för att hämta kaffe vid sju och noterade att det var skithalt, till skillnad från när jag lufsade från parkeringen till kontoret ett par timmar tidigare. Nu börjar det, winter is coming, etc. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rask promenad med hundarna samt gjorde fotrehab. Sedan åt jag en tidig kvällsmat och så var det dags att flänga in till stan igen. Hämtade upp min man och så åkte vi till bilfirman. Vår nu snart f d bil är en Peugeot som vi har varit väldigt nöjda med så vi var väl lite inne på att ha något snarlikt och hade ju hittat en som jag trodde var ungefär som vår fast nyare som var till salu till ett relativt hyfsat pris på samma bilfirma som har verkstan där vår bil står. Min man var dock lite anti, för den hade varken dragkrok eller takräcke men jag viftade bort det med att dragkrok kan man ju montera på och ett takräcke är väl mer nice to have än ett absolut måste. Det visade sig dock att den bilen jag hade hittat verkligen var i fjösigaste laget, kändes som att den nådde mig till midjan och blotta tanken på att lasta in mer än en säck med hönsfoder i den var skrattretande. Hade jag bott ensam och i stan så hade jag nog inte tvekat, men nu kände jag att vi fick tänka om. Så istället för en Peugeot blev det helt otippat en Seat. Det visste jag knappt ens var ett bilmärke, trodde nog att det var ett sånt där tilläggsnamn som bilmärken har, typ Ford Seat. Den kostade lika mycket, hade gått några mil mer men kändes mer robust och (till min mans stora glädje) hade BÅDE dragkrok och takräcke. Samt manuell växellåda, vilket vi båda uppskattade. Visst, jag kan hålla med om att det är bekvämt med en automatare, men jag gillar det ändå inte. Det läskigaste med den här (som går under arbetsnamnet "Korpen") är att den har en såkallad KEYLESS GO, vilket innebär (fick jag lära mig) att man istället för att sätta nyckeln i tändningslåset och vrida om för att starta så har man istället bilnyckeln liggande i fickan och så trycker man på en startknapp som på något magiskt sätt kommunicerar med nyckeln. Vet inte om jag någonsin tyckt det varit betungande att vrida om en nyckel, men uppenbarligen finns det ett behov av att slippa? 

Jaja. Vi slog till på Korpen utan att ha funderat speciellt länge. Tror min man hade nöjt sig med vad som helst bara det hade dragkrok och takräcke, han brydde sig inte ens om att provköra. Dealade till mig en uppsättning vinterdäck, fast det tror jag nog mer är ett trick man får lära sig på bilförsäljningskurser, att det egentligen ingår men de säger att det inte gör det och så ska man tycka att de är schyssta när de "slänger med det på köpet". Ingen bilförsäljare lär gå lottlös och gråtande ur en affär, men man måste ju ha både sommar- och vinterdäck så då slipper man åtminstone det bekymret ett tag och jag kunde i alla fall en liten stund låtsas som att jag var hård i affärer. Ska hämta den på fredag, för den ska först servas och så ska det bytas från sommar- till vinterdäck. Sen återstår att tömma Peugeoten på allt BÖS som ackumulerats där under de åtta-nio år vi ägt den, innan den åker på skroten eller vad som nu händer med bilar som försäkringsbolaget löser in. 

Åkte sedan och lämnade av min man på en busshållplats, sedan vidare till stallet. Hem igen och så avverkade jag dagens yinyogapass, som var ett pass som man kunde göra i sängen. Det gick väl ganska bra, fast jag föredrar nog att ligga på golvet ändå. Snarkfabriken AB körde nattskift så jag satte igång ljudbok och tog mig mödosamt in i sömnens rike. 

Idag är jag i princip ensam på jobbet för alla som har blivit uppsagda är iväg på någon slags kompetensutvecklingskurs där man ska få lära sig att skriva CV och så vidare. Det är jag och de två andra som kommer att bli kvar, men de sitter i en annan byggnad så jag är helt solo här. Gör mig dock ingenting, har det tusen gånger hellre så än att sitta i ett kontorslandskap med folk och tjatter omkring mig hela tiden. 

Till stallet istället, v 47 2025, pt 1

Igår fick jag ha Älskling, hurra! Hon är så trevlig att rida! Lite lömskt är det, för när hon går och maskar, vilket ju dom flesta hästar på ridskola lär sig ganska kvickt, så känns det ändå rätt trevligt. Inte som med Köttbullen som liksom bara dör i framåtbjudningen, utan Älskling mer smyger och tassar fram på ett sätt som känns som att hon ändå jobbar på framåt, fastän hon inte gör det. Har väl börjat lära mig lite hur det ska kännas när det är rätt, men konstig känsla ändå, att det som känns så behagligt inte alls främjar ändamålet. 

Övningen var att rida nästan hela lektionen med innertygeln hängande i en båge, vilket var betydligt svårare än det lät, vilket ju också visar att man nog håller på och micklar för mycket med handen. Så det var nyttigt. Självklart skumpade vi också fram utan stigbyglar vilket kändes som lite risky business med tanke på att det var såkallat knäpphästväder igår, kallt och klart, vilket av någon anledning kan få hästar att flyga i luften för minsta lilla. Till och med Köttbullen, som inte har några nerver överhuvudtaget om det inte handlar om att bli lämnad ensam, låtsades bli jätterädd för en skottkärra en gång när det var sånt väder, och det är ju inte som att hon aldrig har sett en skottkärra stå utanför stallet förut. Men allt gick bra, alla satt kvar och alla var nöjda efteråt. 

Sista ordet

Har läst Sista ordet av Ellie Griffiths. Det är fjärde (och efterlängtade!) delen i serien om Harbinder Kaur, som inleds med Främlingen, följd av Mordkonsulten och Blödande hjärtan, och den ska du också läsa. Detta är handlingen:

Natalka och Edwin driver en detektivbyrå i Shoreham, Sussex. Trots en ström av mindre fall är Natalka frustrerad och längtar efter en större utredning.
När den lokala författaren Melody Chambers hittas död får de sin chans. Författarens familj är övertygad om att det rör sig om ett mord, och Edwin, som alltid läser tidningens dödsannonser, upptäcker en märklig detalj i författarens dödsruna. Spåren leder till en författarretreat med en något olycksbådande atmosfär, och det dröjer inte länge förrän ännu en författare avlider.
Polisen behöver nu kopplas in och Natalka och Edwin söker därför upp en gammal vän: polisinspektör Harbinder Kaur. Verkligheten visar sig snart överträffa dikten - men kanske finns gåtans lösning trots allt bland författarnas sista ord?

Det finns tydligen en genre som heter "cosy crime" och det är väl Elly Griffiths i ett nötskal: det behöver inte ens vara ett mord för det är så IN I HELVETES mysigt att bara hänga med karaktärerna i deras vardag. Älskar Harbinder, Edwin, Natalka samt (givetvis!) Benedict.  Ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag eventuellt att denna intrig var ansträngd, på gränsen till konstruerad, samt att motivet faktiskt var i tunnaste laget, men vet ni vad: det spelar ingen roll. Den här boken får ändå fem koppar cappuccino (från Benedicts kafé) av fem möjliga. Spring raka vägen till bibblan med er allihop. 

Driving one of your cars

Helt plötsligt har vi glidit över i andra halvan av november och i helgen märktes det. Att det var november alltså, tidigare har det varit 10-12 plusgrader var och varannan dag, men nu smällde det till och blev minus. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Har ju provat att springa till podd istället för musik, men vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. I tisdags testade jag Förhörsrummet och i fredags blev det Flashback Forever som ju är min favoritpodd, men jag vet inte riktigt om jag tyckte något av det gjorde sig bra till löpning. Imorgon tänkte jag att jag skulle testa någon historiepodd om första triumviratet som jag laddade ner för jättelängesen men sedan glömt bort att lyssna på. Funkar inte det så återgår jag till musiken.  

Efter fredagens springrunda så åkte jag till Willys och handlade, sedan inom Jula för att köpa motorolja eftersom hyrbilen meddelat att den ville ha det. Är det verkligen vi som ska stå för det? gnölade min man och inte fan vet jag, men någonstans kände jag att det måste väl vara enklare att själv fylla på en skvätt olja än att åka till hyrbilskontoret och liksom kräva att de ska göra det?, alternativt läsa igenom det finstilta för att ta reda på vem som ansvarar för vad. 

Åkte sedan hem. Hundarna fick springa av sig i trädgården och jag packade upp och bar in ved och läste  hyrbilens instruktionsbok för att hitta var i HELVETE man öppnade motorhuven. Själva öppningsanordningen satt såklart där den sitter på alla bilar, men sen sitter det ju en spärr under själva huven och den var jag FAN inte människa att hitta. På alla andra bilar jag har öppnat motorhuven på så kan man känna den om man för med fingrarna under huven, men den här hade sin spärr liksom infälld i karossen och där låg den och lurade. GAH. Jaja, tur man inte har några vittnen. Slog på en snål skvätt olja för det är ju som sagt inte min bil. Hehe. 

Under tiden hade hundarna grävt varsitt stort hål i trädgården, förmodligen på jakt efter sork, och var  mäkta belåtna över detta. Gick in med dom, tränade ett pass yinyoga och sedan tände jag i kaminen och lade mig på soffan med en bok. Min man kom hem, vi åt fryspizza till kvällsmat och sen var det slut på aktiviteter för min del. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett pass för axlar och armar som var pissjobbigt, avrundade med yinyoga och gjorde sedan två olika sorters äppelkaka. Den ena tog jag med mig hem till S och sen satt vi några timmar och försökte begripa oss på vårt nya administrationssystem.  Det gick inte lika bra som förra lördagen, men vi kom väl en bit framåt i alla fall. Åkte sedan hem, lagade middag och så kollade jag och min man på Charterfeber Sverige. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tränade yinyoga och sedan tänkte jag mig en lugn och skön eftermiddag i soffan med en bok och världscupen i hoppning från Stuttgart. Men så kom min man och hade fått meddelande från försäkringsbolaget att "skadornas omfattning överstiger marknadsvärdet" och därför betalar de inte reparationer utan istället får man ut vad de tycker bilen är värd och så får man köpa en ny. Därför fick vi sätta oss och börja bläddra runt på Blocket, för enligt försäkringsvillkoren får man bara ha kvar hyrbilen sju dagar efter att detta meddelande skickats, vilket det hade gjorts som i fredags fast min man hade inte sett det förrän som igår då. Köpa ny bil är kanske det ABSOLUT VÄRSTA vi båda vet. Jag vill bara ha det fixat asap och hittade raskt en ungefär likadan som den vi hade, fast nyare, till ett ändå någorlunda hyfsat pris som dessutom fanns på den verkstan/bilförsäljningsstället där vår bil befinner sig. Då började min man svamla om att han ville "höra med folk på jobbet" för han hade hört, eller trodde sig ha hört, någon snacka om någon verkstad där i krokarna som var dyr. Så vi ska inte köpa en bil för att någon på ditt jobb säger att en VERKSTAD i samma område är dyr? sa jag halvsurt och min man replikerade trekvartssurt att det var väl inget fel med att höra sig för, ta reda på fakta, etc. Lätt härsken stämning rådde, men det ordnade upp sig sedan vi rett ut logistiken kring detta med att "åka och titta på bil". Vilket vi kunde ha gjort I LÖRDAGS om inte min man var sämst i Sverige på att kolla sin Kivra, å andra sidan hade jag förmodligen gnällt ännu mer över att behöva förstöra en lördag med att åka till bilhandlare så det hade väl gått på ett ut misstänker jag. 

Sen blev det i alla fall soffa, bok och världscup där det gick bra för Peder (brons!), mindre bra för Jens (8 fel och plats 30-nånting) och där Willem Greve tog hem segern efter en helt galen satsning i omhoppningen. Sen lagade jag middag och när vi skulle äta visade det sig att vi hade tittat slut på Charterfeber Sverige. Kollade därför på ett avsnitt av den norska förlagan, men jag vet inte jag. Börjar lite tröttna på detta som i det närmaste får Morgan och Ola-Conny i Ullared att framstå som medlemmar i Svenska Akademien.  

Ny vecka och nya tag! Idag ska vi alltså titta på ny bil, vilket innebär att jag får åka hem efter jobbet, gå ut med hundarna, KANSKE hinna träna något men troligtvis inte, innan jag kastar mig tillbaks till stan igen för att fiska upp min man, åka ut till bilfirman, förhoppningsvis hitta något rimligt fordon, sedan åka och lämna min man vid någon busshållplats och slutligen landa i stallet. Tur jag har mitt fantastiska drop in-upplägg med ett färdigt ombyte i mitt skåp så jag slipper åka till bilhandlaren klädd i lätt hästdoftande ridmundering, det kanske de inte är så sugna på att ha i sina nystädade bilar. Vi får väl se hur det här går. 

Finalen

Den slutliga upplösningen. 

He had a Colt .45 and a deck of cards

Förutom måndagens bilkrock har den här veckan varit väldigt händelselös. Inget särskilt har hänt på jobbet, inget särskilt har hänt på fritiden. Man knotar på genom livet och det känns helt okej, varken jättekul eller pisstråkigt utan livet bara är och det är helt okej men kanske inte så mycket att blogga om. 

Igår jobbade jag, sedan åkte jag hem, gick en runda med hundarna, städade samt pratade i telefon med min bror under tiden som jag utförde de två senare sakerna. Sen åkte jag till stallet och hade styrelsemöte, även det var rätt händelselöst. Åkte sedan hem, tränade ett kort pass yinyoga, duschade och gick och lade mig. 

Nu är det fredag, har inga möten inbokade utan ska jobba med mitt nya projekt, plus en ny arbetsuppgift som min chef daskade ner på mitt bord igår. Egentligen skulle idag vara sista produktionsdagen (EVER! helt sjukt), men nu verkar det som att det blir några dagar i nästa vecka också. Sen ska nedmonteringen börja. En så sjukt skum känsla. 

Efter jobbet ska jag springa, sedan handla (note to self: måste börja försöka få till veckohandling på en annan dag än fredagar, för det är ju en sjukt tråkig sak att göra när man bara vill hem och påbörja sin helg). Imorgon ska jag och S träffas och knåpa med stallets nya elevportal som ska vara i drift 1/1 2026. Det blir nog roligare än det låter, hehe. Annars är det inga direkta planer för helgen. Tänker mig långpromenader, elda i kaminen, läsa böcker och äta god mat. Det ska bli kallt, tydligen. Kanske snö. Det ser jag inte fram mot. Minusgrader, okej, men gärna i kombination med barmark om jag får välja. 

Ny dag, nya tag

 Igår var en vad jag brukar kalla huvudvärksdag. Något jag drabbas av lite då och då, det har med mitt RÖTNA nacke/axelparti att göra och bara att genomlida. Inga normala värktabletter hjälper, det är bara Citodon eller något motsvarande som klarar att ta udden av det värsta och jag var helt övertygad om att jag hade en liten stash liggandes på jobbet i händelse av nödsituationer, men det enda jag hittade i skrivbordslådan var en trött Ipren och då kan man lika gärna ta sockerpiller. Så igår var ingen rolig dag, den var inte heller speciellt produktiv om jag ska vara ärlig. Petade lite med Projektet, men någon riktig fart på mig blev det inte. Inte heller blir det bättre av att åka hyrbil som stinker syntetisk vanilj. När jag kom hem satte jag in en skål med ättika i bilen för den här doften/stanken är vidrig och jag tycker det sätter sig i kläderna med. Mina alltså, inte bilens. 

Planen var att jag skulle träna ett ganska långt pass med hantlar och kettlebell, men det stannade vid en plan för jag hade noll energi kvar. Eller, den räckte till att kolla på En hobbits äventyr i 3D och äta popcorn, men jag tror inte det räknas som träning. Hehe. Ibland får man nöja sig med good enough.  

Det enda som är "bra" med den här huvudvärken är att den oftast bara varar en dag och då vaknar man upp dag två och det känns som att man fått en fin present. Så kändes det i morse, bilen luktade inte lika mycket vanilj heller så det var med gott mod jag körde mot jobbet. Inte för att ättika luktar så himla gott, men hellre det än det där slisket. Nu vankas det jobb, sen hem och städa och så är det tillbaka till stan för styrelsemöte. Och sen är det fredag. Over & out. 

But you see that line there moving through the station?

Igår fanns det wienerbröd till fikat på jobbet, jag är egentligen inte jättejätteförtjust i wienerbröd om de inte är alldeles nybakade och det var inte de här, men så tänkte jag på min bror som berättade att han och hans son laddade upp för ett halvmaraton genom att äta wienerbröd, vilket jag tyckte kändes som förfärligt tungt att ha skvalpandes runt i magen i 21097,5 meter men han hävdade att det var toppen och jag skulle ju springa efter jobbet så jag klämde ett för att se om det gjorde någon skillnad. Kan säga att det gjorde i alla fall ingenting till det sämre, sen är det ju svårt att säga om det hade med själva wienerbrödet att göra eller om det var placebo eller om det faktiskt är så att jag (äntligen i så fall!) börjar bli lite starkare och mer uthållig. Men tyckte att jag hade ett visst klipp i steget som jag tidigare saknat. Testade också att lyssna på podd istället för musik som jag alltid har annars och det var faktiskt inte så dumt. 

Åkte sedan hem i min hyrbil. Den är ju väldigt modern och bekväm och så, men två saker stör mig:

1. Att den STINKER av syntetisk vaniljdoft. Antar att hyrbilsfirman sprayar den med något så att det ska lukta "gott", men jag som är lite allergisk mot parfym får ont i huvudet och blir irriterad i halsen. Igår letade jag igenom hela bilen för att se om det låg någon dold wunderbaum någonstans. Det gjorde det inte (däremot hittade jag en tappad pommes frites under förarsätet). Chat GPT tipsade att man kunde köra med full AC och nedvevade rutor så det har jag testat och det blev lite bättre men jag känner fortfarande av det så idag ska jag ställa in en skål ättika som får stå över natten och förhoppningsvis äta upp resten det där sliskiga otyget. Löparsvett och stallkläder hjälpte i alla fall inte till att neutralisera. 

2. Att jag inte känner hur fort jag kör. Tror det har att göra med att den är så tyst och att man inte växlar? för den här bilen låter och känns exakt likadan (detvillsäga nästan ingenting) oavsett om man kör i 20 eller 120 km/h, till skillnad mot vår vanliga bil där man liksom kan känna hur den anstränger sig. Men med den här har jag noll känsla för hastighet. Plus att det plingar och plongar och blinkar på instrumentbrädan varje gång man antingen överskrider eller att det registreras en ny hastighetsbegränsning, och ibland stämmer det inte ens utan ibland påstår bilen att det är 50 km/h som gäller fastän jag VET att det är 40. Eller 60, det går åt båda håll. Jag antar att det här är något man kan ställa in eller stänga av, men orka. 

Kom hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, låg sedan och göttade mig i soffan med en bok tills det var dags att åka till stallet. Åkte dit, åkte hem, duschade och gick och lade mig. 

Idag är det jobb och ikväll ska jag och min man ha filmkväll och se klart En hobbits äventyr i 3D. Imorgon är det styrelsemöte och sen är det fredag och snart helg. Mmm. Helg. Har lagt in om julsemester från 22 december till 7 januari. Lekte lite med tanken på att vara ledig även torsdag den 8:e och och fredag den 9:e, men det är inte så dumt att börja jobba på en torsdag och kan vara skönt med lite mjukstart där i jäveljanuari. Blir ju ändå 17 dagars ledigt i ett svep.  

Till stallet istället, v 46 2025

Igår var det i alla fall äntligen ridning. I måndags när jag satt och lekte lite med vårt (stallets) nya administrationssystem så skickade jag ett sms till mig själv från systemet där det stod Ikväll är det dags för ridning! Det var ju tydligen att jinxa för istället fick jag ju tillbringa hela eftermiddagen med bilbärgning, verkstads- och försäkringsbolagssnack. Men igår så. Hade Köttbullen. Hon har satt jättemycket vinterpäls, då är hon ändå klippt en gång nu i höst men det är uppenbarligen dags igen för hon såg ut som ett litet utegångsfår. Hon var lite svettig redan när jag gjorde i ordning henne och då hade hon ändå bara gått en barnlektion tidigare. 

Vi hade vikarie för K var sjuk, det var väl sådär om jag ska vara ärlig. Jag fattar ju att det inte är helt lätt att hoppa in och ha en lektion bara sådär, speciellt om man går utbildning och saknar erfarenhet. Meen. Vi skulle rida fram självständigt och det är väl okej att göra men kändes lite som att vi fick göra det pga avsaknad av planering (och då var det inte som att personen fick rycka in med jättekort varsel och herregud, framridning är väl inte rocket science?). Sen skulle halva gruppen rida den där övningen när man rider runt en liten fyrkant och gör som en halv framdelsvändning i varje hörna och resten skulle rida självständigt på andra volten. Vi började på volten och det var väl okej, även om Köttbullen som vanligt kändes svår i högersidan. Sen red vi övningen i höger varv och först gick det inget vidare, men sedan var det som om Köttbullen insåg att det faktiskt ändå var möjligt att flytta för skänkeln, och då gick det faktiskt riktigt bra! Det är annars en typisk övning när hon kan få för sig att tjura ihop alldeles och bara köra upp huvudet och gå iväg. Sedan förväntade jag mig att vi skulle byta varv och göra övningen i vänstervarvet, men nehe, då skulle vi plötsligt göra skänkelvikning utmed långsidan? För höger skänkel dessutom. Sen var lektionen slut. Kändes inte HELT genomtänkt, dessutom fick vi ingen feedback efteråt som man ju ändå brukar få. Jaja, jag är i alla fall väldigt nöjd med Köttbullen.   

Detta har hänt

Igår var en helt vanlig dag på jobbet, satte mig i bilen och påbörjade färden hemåt. Den tog slut redan efter några hundra meter när någon dåre körde ut rakt framför mig och vi smällde ihop. Jag körde i 40 km/h på huvudled, den andra bilen kom från mitt vänster i en korsning i oklar hastighet men körde också som om han kom på huvudled och pang, där small det. Båda mina airbags löste ut, kupén fylldes av någon himla rök och det tog några förfärliga sekunder av helvete, jag kan inte andas tills jag kom på att man ju kunde öppna dörren och lämna denna Lützendimma. Föraren i den andra bilen kom också ut och så blev vi båda stående i en slags kollektiv jaha, vad gör man nu då? för åtminstone jag har aldrig krockat förut så jag har ingen aning. Hade, för nu vet jag ju mer än vad jag hade önskat att jag visste.

 Du får ringa polisen! krävde jag för det har man ju hört att man ska göra och det var ju i alla fall han som hade väjningsplikt och borde ha stannat. Han tog lydigt fram telefonen och knappade in 112 men så langade han över luren till mig och tyckte det var "bättre om du pratar". Pratade därför med någon  på larmcentralen som, efter att ha konstaterat att ingen var allvarligt skadad, att det varken brann eller läckte från någon bil och att det gick att passera om än med viss möda, sa att de inte skulle skicka ut någon patrull utan vi fick ringa efter bärgare. I ovan nämnda korsning ligger en däckverkstad, och det visade sig att det råkade finnas en polis på plats i ett byta däck-ärende och han kom joggandes, redo att skydda, hjälpa och ställa tillrätta, eller i alla fall kolla så att allt var okej och utlova att det skulle komma en patrull i alla fall. 

Under tiden kom jag på att jag hade någon slags vägassistansförsäkring så jag ringde dom som skickade en länk som jag tryckte på och så kunde de se exakt var jag var och utlovade att bärgning var på gång.  En cyklist stannade och undrade hur det hade gått och om han kunde göra något (snällt), och började sedan berätta en lång historia om när han krockat med ett vildsvin som jag såhär i efterhand inte minns en enda detalj av utom platsen för händelsen (en by cirka två mil norr om Ankeborg). Sen kom två poliser som såg ut att vara ungefär 12 år gamla, vi fick göra utandningsprov (båda var nyktra), den andre föraren försökte med en lam bortförklaring om att hans sikt varit skymd pga en stor lastbil på andra sidan korsningen men det köpte inte 12-åringarna utan han fick böta 2000 kronor på stående fot för att inte ha uppmärksammat väjningsplikten. 

Sen kom en hel massa  folk som kände Andre Föraren (han bodde alldeles i närheten och det gjorde uppenbarligen minst 20 av hans vänner också) och hjälpte till att putta in bilarna till kanten. Sen kom bärgaren, och då frågade Andre Föraren om han (bärgaren) inte kunde ta hans (Andre Förarens) bil också. Det kunde han inte göra bara sådär rätt upp och ner såklart, utan det skulle ringas samtal och kollas med försäkringsbolag och så vidare. Under tiden fick jag i alla fall sitta i förarhytten på bärgningsbilen och blicka ut över min numera ej så körbara bil. Otroligt vad en krock i 40 km/h kan göra i fråga om plåtskador, men alla bilar är väl numera gjorda av nåt himla pajformsmaterial och tål inget. 

Sen blev det klartecken att båda bilarna skulle bärgas. Någon av Andre Förarens alla vänner erbjöd sig att skjutsa hem mig, men jag kände att det rimligaste nog måste vara att följa med till verkstan och ordna upp det administrativa där? så det gjorde jag. Bärgaren, en kille i kanske 25-årsåldern, var i det närmaste opassande glad och tyckte det här med att få bärga två bilar samtidigt var livat värre och "en riktig utmaning". Bilolyckor är det roligaste att åka på! anförtrodde han mig efter att först ha lindat in det i att det är ju tråkigt att det ska hända såklart, MEN. Han tog också bilder och skickade till sin kollega och fick omgående svar som osade avundsjuka eftersom kollegan tydligen bara fått åka och baxa bort husbilar som inte startade.  Jag vet nu helt orimligt mycket om denna 25-åring, allt från hur chefen var (rätt bra), arbetstiderna (en veckas jour 24/7 och sedan en vecka ledigt) till att han varit på en riktigt hård fest i lördags och fortfarande kände sig lite sliten. 

Kom fram till verkstan och blev omhändertagen av CHRISTER som nog hade varit med om detta förr. Vad som behövdes för att laga en bil och få ut en hyrbil på försäkringen var ett skadeanmälningsnummer.  Ring försäkringsbolaget, jag ringer hyrbilsfirman, där har du kaffe var hans handfasta råd till en förvirrad och lätt chockad kärring som klättrat (helvete vad hög den var!) ur förarhytten på en bärgningsbil. Gjorde sedan ett tappert försök att ringa Folksam, där vi har vår bilförsäkring. Fick först prata med en robot som efter ett tag sa Du har också möjlighet att göra skadeanmälan på nätet, vi skickar ett sms med en länk. Jaha, det var ju smidigt och jag började plita i alla uppgifter. Gick bra tills jag kom till där man skulle fylla i den andra bilens registreringsnummer. Gjorde det, men sen kom jag inte vidare utan knappen "nästa" var inaktiv. Provade med och utan mellanslag, stora bokstäver, små bokstäver, ingen skillnad. Scrollade tillbaks och kollade om jag missat att fylla i något, men nejdå, alla obligatoriska fält var ifyllda. Testade att kryssa i att jag inte visste registreringsnumret men det blev samma sak. Min superhjälte CHRISTER kunde inte heller hitta något fel. JAMEN HELVETE DÅ? Provade att ringa Folksamsroboten igen, fick sitta i kö i en kvart och fick sedan prata med en människa. När jag sa att jag ville göra en skadeanmälan fick jag svaret Tyvärr tar vi inte emot skadeanmälningar på telefon längre.  Nähä? Då tycker jag inte man ska uttrycka det som att "du har också möjlighet att...", om det inte är valbart överhuvudtaget. Sa dock inte det, utan förklarade bara att jag hade försökt men att jag inte kom vidare efter avsnittet med andra bilens registreringsnummer. Tack och lov talade jag med en hyfsat pragmatisk person (förtroendeingivande norrländsk dialekt) som kunde tänka sig att kringgå system och regler. Dock var upplägget så att skadeanmälan skickades till Kivra, och eftersom det är min mans bil så är det han som står på försäkringen och till hans Kivra som skadenumret skulle skickas. Vilket såklart tog 800 år i runda slängar. 

Det visade sig dock inte bara vara Folksams kundtjänst som var pragmatiska och lösningsorienterade, utan även hyrbilsfirman som till slut dök upp, för skadeanmälningsnumret kunde jag bara ringa och meddela i efterhand, meddelade de mig på förhand.  Fick (eller ja, fick hyra) sedan en (med mina mått) hypermodern Audi, automatväxlad. Jag har inte kört automatväxlat på minst 15 år och aldrig en bil med en kontrollpanel värdig Nostromo (rymdskeppet i Alien för den som mot förmodan inte plockar denna referens) så det tog en GOD STUND (läs: pinsamt länge) innan jag ens kunde lämna parkeringen. Var nästan beredd att gå in och be min nyfunne vän CHRISTER om hjälp, men sen fattade jag att handbromsen bara var en knapp att trycka på och att man var tvungen att trampa på bromsen för att något skulle hända, och sen rullade jag iväg mot Nästan-Österlen. 

Slutet gott, allting gott. Eller ja. Nu väntar försäkringsbolagsprocessen. I bästa fall är det bara plåtskador som går att lappa ihop, i värsta fall har något invärtes blivit skadat och då misstänker jag att försäkringsbolaget kommer att säga att de inte tycker det är lönt att reparera och så får man ut vad de tycker den är värd, vilket inte på något vis står i paritet med vad en bil av motsvarande årsmodell och miltal betingar i bilhandeln. Och så får man köpa ny bil. Köpa ny bil = kanske det tråkigaste man kan göra. Så himla mycket pengar bara för att kunna ta sig från A till B. Blää. 

Helt seriöst, tycker inte att 2025 har levererat. Först tumören (som i och för sig var ofarlig, men det var ändå ett halvår av gnagande oro och lightversionen av dödsångest), sedan jobbet som ska läggas ner, och så nu: bilkrasch. 2026, om du hör detta så förväntar jag mig att du gör om och gör rätt. 

Apelsinmannen

För ett tag sedan konstaterade jag ju att Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg inte alls var så bra som jag mindes den, men trots det har jag läst Apelsinmannen som ju alltså är den fristående fortsättningen. Detta är handlingen: 

Apelsinmannen kallades i pressen den mystiske person som figurerade i en lång rad av 50-talets skandalomsusade rättsprocesser. Namnet fick han för att ha bjudit den riksbekante pastor Kejne på förgiftade apelsiner, som omsider ledde till dennes död. Birgitta Stenberg kände Apelsinmannen och följde det egendomliga händelseförloppet.
Det var en tid då det cirkulerade uppjagade rykten om en homosexuell konspiration bland makthavarna i Sverige, då Vilhelm Moberg förgäves offrade år av arbete på att försöka ge offentlighet åt vad som skedde, då tidningsskriverierna kring Haijby, Kejne och Quensel var som hetast och mest förvirrande. En tid då Berzelii-kravallerna skakade stockholmarna, då avantgardeteatrarna och källarklubbarna växte fram i Gamla Stans gränder. 
Birgitta Stenberg vandrade in i den miljön för att träffa litteratörer och poeter och skriva en roman om det surrealistiska persongalleri hon fann där. Men de poetiska drömmarna skar sig snart och hon fann sig stå inför en högst påtaglig verklighet, fylld av politisk sprängstoff.

Jag läste också den här boken när jag var i 20-årsåldern och minns den som rätt bra, men liksom föregångaren hade den inte heller riktigt åldrats med värdighet tyckte jag. Min plan var att läsa-om alla Stenbergs böcker eller åtminstone de som står hemma i bokhyllan, men jag får väl se hur det blir med den saken. Den här boken får två rättsrötor av fem möjliga. 

Then she opened up a book of poems and handed it to me

För några år sedan så började jag med utmaningen "gå från Fylke till Mordor" (2173 km) och i och med det summerar jag varje söndag veckans registrerade promenader i det block där jag också gör min träningsplanering. Första året blev jag klar strax innan jul, året därpå vecka 44 och nu i år redan vecka 34. Fortsätter ändå att skriva upp veckans skörd av kilometrar för det kan ju vara kul att se hur långt man kommer på ett år, och jag kommer (om det inte händer något drastiskt) snart att passera 3000-kilometersstrecket. Men det var inte det jag skulle komma till utan det att jag noterade att det för i helvete bara är sju veckor kvar av detta nådens år 2025. Ja, alltså, det borde ju inte komma som någon större överraskning eftersom det ju inte är helt obekant att det är november, men SJU VECKOR? Det är ju ingenting. 

Betyder också att det bara är tre veckor kvar innan folk börjar sluta på jobbet. Deppigt, speciellt A2 för vi har kommit varandra riktigt nära den här hösten och hon är så himla trevlig. Vi har redan bokat in att vi ska träffas och ta ett glas vin i mitten av december, för att det inte ska bli att man säger att man ska göra det och sen blir det inte av och så har det plötsligt gått flera år. 

Helgen har varit helt okej. I fredags sprang jag efter jobbet, 7 kilometer vilket är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Kände mig utomordentligt nöjd efteråt, åkte till Willys och handlade, hem och gick ut med hundarna och tränade yinyoga. Sen åt vi hämtmat och kollade på Charterfeber Sverige. Herregud säger jag bara. Var hittar dom alla dessa människor som uppenbarligen inte skäms ett dugg över någonting? 

I lördags gick jag långpromenad och pratade i telefon med min dotter. Kom hem och tränade ett litet benpass. Åkte sedan hem till S och åt lunch och sedan satt hon, jag och L hela eftermiddagen och knåpade med Idrott Online samt administration av vår nya elevportal. Varvat med fika och snack om allt mellan himmel och jord så det var inte alls så torrt och trist som det lät. Åkte sedan hem, lagade middag och så var det mer charterfeber. Avslutade dagen med ett yinyogapass och kände mig duktig. Jag tycker inte det är svårt att upprätthålla träningsdisciplin så länge jag kan göra allting i ett svep, tjoff, tjoff, tjoff, för att sen känna att jag är klar. Nu hann jag inte med yinyogan innan jag skulle åka till S, och då tog det genast emot. Men det blev av. Sen gick jag och lade mig.  

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, sedan till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan hem och städa i hönshuset, träna yinyoga och så småningom landa i soffan. Min man och jag började slökolla på Gränsbevakarna Australien och det är ju som upplagt för att man ska bli sittandes i TIMMAR. Det blev vi väl kanske inte, men vi fick en beskärd dos av försök att smuggla in cigaretter, knark och konstig asiatisk mat down under. Sedan började världscupen i hoppning i Verona och så gick hela eftermiddagen, men det var ju inte som att jag hade något annat på agendan. Läste lite mellan varven i Elly Griffiths senaste i Harbinder Kaur-serien, mysigt. 

Ja, det var helgen det och nu är det ny vecka och nya tag. Ska rida ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och sen ska S och jag fortsätta knåpa med den där elevportalen på lördag, så det blir väl lite halvmycket. Men det får väl gå. På jobbet är det också lite halvmycket, men det får ju också gå. Eftersom det tydligen bara är sju veckor kvar till jul. 

Touches my life like the waves on the sand

 Den här veckan har gått fort, dagarna rinner iväg och kvällarna likaså. Knappt hinner man till jobbet förrän det är dags att gå hem igen och knappt hinner man komma hem förrän det är dags att gå och lägga sig? Är väl enda nackdelen med att börja så tidigt som jag gör, man måste också gå och lägga sig tidigt och då blir ju kvällarna rätt korta. Annars är det bara fördelar, som jag ser det i alla fall. Många håller inte med och när klockan ringer klockan 04.00 så håller jag inte heller med just där och då. Men det är hela grejen med att inte få sova tills man vaknar av sig själv som är plågsam, så för min del hade det inte spelat någon roll om klockan så ringde flera timmar senare. 

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade och bäddade rent i sängarna, tränade yinyoga, läste en stund i soffan, gick sedan upp och fortsatte läsa i sängen. Det var den dagen det. Så himla spännande liv har man ju inte jämt. 

Nu är det i alla fall fredag och planen är: jobba, springa, handla, hem. Och sen göra så lite som möjligt, hehe. Tänker mig hämtmat, eld i kaminen och så ett avsnitt av Charterfeber Sverige som vi började kolla på förra helgen, på min mans initiativ till min stora förvåning, för det är verkligen inte hans grej egentligen. Men tydligen var det en snackis i fikarummet på hans jobb. Min kollega A2 har tipsat om den norska motsvarigheten så det får man väl kanske också kasta ett getöga på vid tillfälle. 

Inga direkta planer i helgen förutom att jag och S ska jobba med helvetessystemet Idrott Online en stund imorgon. Vi skulle egentligen haft Pay & Jump på söndag men eftersom vi haft misstänkt smitta i stallet så blev den inställd. Den sjuka hästen är feberfri sedan några dagar och -  peppar peppar - ingen annan har visat några symtom. Så förhoppningsvis kan det stanna där. Trist på Pay & Jump:en såklart men det hade ju varit en miljon gånger tristare om det visat sig att vi orsakat smittspridning. Och en ledig söndag är ju inte heller så dumt.  

Korpen

Har läst Korpen av Lina Bengtsdotter, detta är handlingen:

En vårnatt hittas en nybliven ung mamma ihjälskjuten i sin lyxvilla i Djursholm. Kriminalinspektör Sakka Pienni och resten av teamet på Regionala utredningsenheten i Stockholm får mordfallet på sitt bord. En intensiv utredning drar i gång, som blottlägger familjehemligheter, lögner och opålitliga alibin.

I takt med att fallet växer och kräver fler offer plågas Sakka av barndomsminnen från mörkerlandet i norr. Samtidigt gör hon allt för att dölja den hemlighet som kan ödelägga såväl hennes privatliv som yrkeskarriär. Snart är Sakkas största rädsla inte bara att förlora mördaren ur sikte, utan något som är ännu värre: att förlora sig själv. 

Tidigare har jag läst Annabelle, Francesca, Beatrice och Lågorna av samma författare. De tre första tyckte jag var bra, den fjärde sådär. Den här boken började jag läsa innan jag påbörjade mitt episka höstlov, sedan lade jag den åt sidan till förmån för Rygga inte undan som jag köpte någon gång i somras men en ledig vecka och en oläst Stephen King har varit min morot hela hösten. Den, Korpen, alltså, var rätt lätt att lägga ifrån sig. Tycker att karaktären Sakka är ungefär samma lika som karaktären Charlie Lager i de tre första böckerna, tungt bagage som hon abso-LUT inte vill/kan prata om med någon, inga sociala skills att tala om, ska till varje pris sköta allting själv, ska jobba som en djävul vilket såklart går ut över relationen som ju är trasslig redan innan pga bagage, klasskillnader, oförmågan att kommunicera, etc. Såna karaktärsdrag går det ju tretton på dussinet på hos polisdeckarna, ibland tänker jag att man borde skriva en deckare där huvudpersonen äter och sover på regelbundna tider, dricker alkohol med måtta, har en bra relation med sin partner och på det stora hela har ett jättebra liv. Men det hade väl inte vält några kiosker direkt. Nog om det. Trots stereotypa polisdeckarkaraktärsdag så kändes den här berättelsen rätt trött. Den får två klasskillnader av fem möjliga.  

When I come back down, it doesn't feel the same

Vad jag har svårt att vänja mig vid att komma hem, gå en runda med hundarna, träna lite och sedan börjar det i princip bli mörkt? Jag tycker absolut det är mysigt med höst och kura under en filt i soffan med en kopp te, men det här att det är kolsvart klockan fem? Stackars alla som jobbar vanliga kontorstider och där det är mörkt när man åker till jobbet och lika mörkt när man åker hem. Jag får ju åtminstone ett par timmar i dagsljus efter jobbet. 

Min man och jag har en diger samling dvd-filmer, mest kanske för att han är en sån som ALLTID står och gräver i såna där stora baljor med filmer som finns (fanns?) på alla stormarknader. För ett tag sedan pratade vi om att vi skulle se om Hobbit-filmerna och min man insisterade på att vi skulle se dom i 3D. Så det var vad vi gjorde på gårdagens filmkväll, ja den första av filmerna då alltså. Det höll dock på att bli dålig stämning för när vi ska välja film/serie som vi ska se tillsammans brukar gå till så att den ena föreslår något som den kan tänka sig, och så säger den andre ja eller nej till det, och i min värld så är man liksom klar när man har fått ett ja, medan min man bara fortsätter Ja, eller så skulle vi kunna se den här...eller den här...eller den här och speciellt när det gäller dvd-filmer för då brukar han också plocka fram en hel trave filmer som om jag inte skulle fatta om jag inte såg dom rent fysiskt, och denna trave kan sedan mycket väl bli liggande på soffbordet i dagar (eller veckor och månader om det inte vore för mig). Så igår sa jag att jag tycker det är lite jobbigt när han håller på sådär, och då greps han av ett kraftigt behov av att förklara VARFÖR och jag bara, ja fast det spelar liksom ingen roll varför för jag tycker ändå det är jobbigt, och då tyckte han att jag inte LYSSNADE PÅ HONOM och då tyckte jag att han var omotiverat irriterad, etc. Fast det löste sig och stämningen blev god och filmen var ju bra och lättsedd (eftersom vi sett den förut) även om jag tycker det är lite sådär att sitta med 3D-glasögon, speciellt när man redan har glasögon. 

Idag är nästan alla på jobbet på utbildning eller tjänsteresa, det är bara jag och tre till som är på plats. Det är väl inte första gången det inträffar, men förr var det ju mer en lite udda grej, inte att man visste att det skulle bli så här varje dag sen. Ska jobba med ett försummat projekt idag så jag lär inte ha tid att bry mig så mycket i alla fall. Sen är det hem, promenad, städning, yinyoga, i säng. Typ. Ja, men sen är det fredag och sen är det snart helg.  

 

You call me up because you know I'll be there

För ett tag sedan bestämde jag att jag skulle gå en liten runda varje förmiddag istället för att ens fysiska aktivitet vid jobbet bara ska bestå av att gå från bilen till kontoret, sitta vid skrivbordet, gå till fikarummet, sitta vid skrivbordet, gå  till skrivaren, sitta vid skrivbordet, gå från kontoret till bilen. Brukar gå "runt kvarteret" eller vad man ska kalla det när det är ett industriområde, en liten runda i närområdet i alla fall. Förra veckan frågade jag min kollega A2 om hon ville hänga på och det ville hon och det var trevligt. Nu har vi det som en liten rutin varje förmiddag, i alla fall den här månaden också. Sen slutar hon ju tyvärr. Det är en så märklig känsla det här att nästan alla ska sluta inom loppet av en eller två månader. Att VD informerar om att det kan komma mäklare och titta på fastigheten, för den ska ju säljas vad det lider. Att det ska finnas något annat företag här i framtiden? Svårt att ta in. 

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga springställe och sprang 6,5 km. Har ju i och för sig sagt att jag ska springa samma runda (den som är 5,6 km) tills den inte känns jobbig längre, men man kan väl få ändra sig. Det kändes bra, lite jobbigt på slutet men det tycker jag det gör jämt oavsett längd på rundan. Då kommer alltid den där kapten Haddock-djävulen och sätter sig på ena axeln och föreslår att jag ska ge mig, varför ska man plåga sig, mer än halva rundan får väl vara good enough, etc. Igår lyckades jag slå dövörat till och masa mig runt. 

Åkte hem och var nöjd med mig själv, såg fram mot att träna ett pass yinyoga och sedan bara ta det lugnt.  Det blir ju dock aldrig som man tänkt sig, för jag upptäckte att min fina Australorphöna Kim Wall inte alls mådde bra. Hon vinglade och snurrade och ramlade omkull och kunde nästan inte resa sig och de andra hönsen var framme och hackade på henne där hon låg. Det var bara att plocka fram yxan och förkorta lidandet. Tråkigt, men sånt som händer. Gick sedan in och tränade min yinyoga. Var sjukt trött eftersom jag sovit så djävla dåligt på natten, så efter att ha försökt läsa en stund i soffan så gav jag upp och förpassade mig till sängen. Läste en stund där och sen slocknade jag som ett litet ljus. 

Idag är det jobb, hundpromenad, träning, filmkväll med min man. Det blir fint. Over & out. 

Rygga inte undan

Har läst Rygga inte undan av Stephen King, och det ska du också göra tycker jag. I alla fall om du gillar Stephen King. I alla fall om du har läst Mr Mercedes-sviten, Outsidern, (delar av) Blod säljer och Holly och älskar Holly. Det gör jag. Älskar också Jerome, Barbara och Izzy, så det är lite som med Elly Griffiths böcker, det behöver nästan inte vara något mord för det är så härligt att bara få hänga med Ruth, Nelson, Cathbad och alla de andra. Men Rygga inte undan var det ju. Detta är handlingen: 

Kriminalinspektör Izzy Jaynes vet inte vad hon ska tro. Polisen i Buckeye City har mottagit ett brev från en person som hotar att döda "tretton oskyldiga människor och en skyldig" som ett sätt att gottgöra det personen beskriver som en felaktigt dömd mans orättvisa död. Izzy tvingas snart inse att brevskrivaren menar allvar. Men hur ska polisen kunna skydda tretton slumpmässigt utvalda människor som saknar koppling till gärningsmannen? För att komma framåt i utredningen ber Izzy sin vän, privatdetektiven Holly Gibney, om hjälp.
Samtidigt ger sig Kate McKay, en frispråkig feministisk aktivist, ut på en utsåld turné genom landet. Hon drar till sig skaror av fans - men också fiender. När en otäck stalker går över gränsen anlitar Kate Holly Gibney som sin personliga livvakt. Men vem är det egentligen som förföljer Kate? Hoten blir allt våldsammare och Hollys uppdrag kompliceras av Kates våghalsighet. Samtidigt blir hon besatt av Izzys märkliga fall.

Den här boken har diskuterats en del (som alla böcker) i diverse Stephen King-grupper på Facebook och det är väl lite blandade känslor för den bland fölket. Den har ansetts vara rörig, forcerad och så finns det folk som inte gillar den pga att de inte är "ett fan av Holly Gibney". Dom är det ju synd om då. Själv älskade jag den här boken. Älskar sättet som han (Stephen King) bygger upp sina deckare/thriller-aktiga böcker: med rätt korta kapitel sett ur olika karaktärers perspektiv som nästan alltid slutar med en liten cliffhanger så att spänningen hela tiden stegras. Satt som på nålar sista tredjedelen av boken och var på riktigt orolig att någon skulle dö. Någon av de jag gillar alltså. Ska inte avslöja något, den här boken får fem stjärnbaner av fem möjliga, rusa genast iväg till bibblan, bokhandeln, whatever med er. 

His girlfriend's dad is a vicar

Igår var en sån där dag som var, jag vet inte riktigt, själsligt dränerande? Under förra veckan hade alla som ska sluta fått och skrivit på sina uppsägningskontrakt. En del i produktionen har redan slutat, andra plus tjänstemännen slutar antingen nu sista november eller till jul. Det är bestämt att lilla produktionslinjen ska köras fram till slutet av nästa sommar, och så länge kommer TG och PC också vara kvar, plus två i produktionen. Sen är det över. Och det är så deppigt även om det naturligtvis inte är mig det är synd om här. 

Och så var det A1 då. Hon har ju varit arbetsbefriad sedan i mitten av september någon gång. För ett par veckor sedan hörde vår VD av sig och frågade om hennes privata mail och telefonnummer så att han skulle kunna kontakta henne angående det formella kring uppsägandet. A1 är en sån som inte svarar på okända nummer, så ringa var ju förgäves. Efter ett tag svarade hon på mailet som skickades att hon ville ta detta genom sitt fackliga ombud. Sen svarade hon inte när det fackliga ombudet ringde heller, så då börjar man ju undra, går det att säga upp någon som gör sig okontaktbar? Vad händer om man de facto inte skriver på uppsägningsavtalet? osv. VD menade på att man får väl skicka det rekommenderat, men om man vägrar svara i telefon kan man väl lika gärna vägra att hämta ut ett rek? En massa såna frågor fick vi försöka bringa ordning i igår (svaret är: jo, ett rekommenderat brev räknas i det här fallet som mottaget efter två dagar även om mottagaren inte hämtar ut det, finns nån AD-dom på det).

Gjorde sedan något oväntat: bokade av ridningen både igår och idag. Kände mig verkligen inte på hugget på grund av ovanstående, fast det var ju också det där med sjuk häst som gnagde lite. Eller rätt mycket. Tänk om jag rider en häst som jag tänker bara är lat och så har den i själva verket en infektion i kroppen?, vilket ledde till de inte alls uppiggande domedagstankarna att tänk om alla våra hästar blir sjuka och vi måste stänga ner hela verksamheten? Sen visade det sig vara manfall i hela måndagsgruppen, den ena efter den andra skrev i gruppchatten att de inte skulle komma, så kanske var det fler som tänkte som jag? Eller så var det bara en ren slump. 

Åkte och handlade efter jobbet. Då fanns det inga bananer. Alltså verkligen NOLL bananer. Det har jag nog aldrig varit med om förut, i alla fall inte i en stor affär som Willys. Men jaja, det var ju bara att acceptera. Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde fotrehab, tränade ett corepass som kändes lätt och ett yinyogapass som kändes svårt. Irriterade avslutning. Satt sedan irriterande länge i soffan och spelade Color Block Jam istället för att läsa som jag tänkt. Sen läste jag i och för sig också ut Rygga inte undan och kom upp i varv alldeles för mycket så sen kunde jag inte somna. Gick och lade mig i Flickrummet™ till slut men har sovit som en djävla kratta i natt så den här dagen blir väl...kul. Jaja. Bara att kriga på. 

Post höstlov

Jaha, då var det måndag och jobb och vardag igen. Samt november, fast jag gillar november. Mörker, regn och rusk, inte så jättelångt till jul, som jag i och för sig inte direkt gillar, men ledigheten! Den är ju guld.  Och på mitt jobb är det alltid stiltje då, så det är aldrig några problem med att vara ledig riktigt länge. Det ser man ju fram mot. 

I lördags gjorde jag väl det som jag gjort hela veckan: gick långpromenad med hundarna, tränade ett pass med hantlar samt yinyoga, slappade i soffan med en bok. Fast sedan fick vi piffa upp oss och åka in till stan för att gå i kyrkan eftersom min son, kyrkomusikern, skulle ha orgelkonsert. Det var riktigt maffigt med kör och solister och stråkar och grejer, allt var dessutom på latin. Fick en liten snabbdejt med nämnde kyrkomusiker efteråt när han förevisade alla finesser med kyrkorgeln (det fanns åtskilliga) och det är så kul att han verkligen har hittat sin grej. 

Sen åkte vi hem. Den här helgen var det Österlen Lyser och det visade sig att även Nästan-Österlen lyste  så hela bygatan och till och med vår lilla avsticksväg var kantad av marschaller. Mysigt! Jag lagade mat och så åt vi och kollade på sista avsnittet av Dead Boys Detective och sen slappade vi med böcker i soffan för trots att vi plötsligt har vad som känns som åttahundra kanaler så finns det ju aldrig någonting att se. På SVT visades ytterligare en orgelkonsert som vi hade på som lite bakgrundsljud, det var också rätt mysigt. 

Igår gick jag min vanliga kuperade söndagspromenad, fast den lite kortare versionen för jag skulle också hämta ut ett paket. Här i byn hämtar man paket från DHL i gatuköket och då får man inte hämta ut mellan 11-13 för då är det lunchrusning. Eventuellt gäller det bara på vardagar, har aldrig blivit riktigt klok på det där men travade dit vid 10 för säkerhets skull. Sedan gick jag hem och högg ved. Hade lite träningsvärk efter lördagens hantelpass, men inte så farligt. Sen ringde K och det visade sig att en häst i stallet fått feber och veterinären trodde att det var hästvarianten av corona. Smittsamt!, så då fick vi i en hast ro ihop ett styrelsemöte med handlingsplan utifrån det. Där gick den stillsamma söndagseftermiddagen, men det är ju som det är. 

Nu är det alltså måndag och vardag igen. Ska på återbesök till kiropraktorn nu på morgonen, sedan är det nog inget speciellt den här veckan? Vågar knappt säga det för förra gången jag slängde ur mig att veckan verkar lugn så blev den allt annat än det. Den som lever får väl i vanlig ordning se. 

Höstlov dag 5

Jaha, det var väl FAN vad dem här veckan skenade iväg? Nyss var det förra fredagen, en grisblinkning senare var det ny fredag och bara en ynklig helg står mellan mig och en massiv räcka av arbetsdagar som varar ända fram till jul och som inkluderar en resa till Danmark och en till Stockholm. Jaja, de dagarna de sorgerna. 

Idag masade jag mig ut på intervallträning direkt efter frukosten. Det är alltid ett motstånd innan men skönt när jag väl är igång. Kom hem, gjorde fotrehab, tränade yinyoga, åt lunch. Knatade ner till affären och köpte köttfärs, låg sedan i soffan och läste och spelade mobilspel mellan varven, måste ransonera Stephen King så den inte tar slut i ett nafs.

Fick ett infall och kollade på ett avsnitt av den nya versionen av Saltkråkan, men det var inget som tilltalade mig. Nu tillhör jag väl för all del inte målgruppen heller. Sen messade S att jag var tvungen att gå in i Idrott Online och signera en grej vilket tog eviga tider. Gjorde sedan tacos till kvällsmat som vi åt och kollade på Dead Boys Detective. Sen var det fri lek så jag läste lite till men nu är det läggdags. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Höstlov dag 4

Idag inleddes som alla andra dagar, med en långpromenad. I regn och rusk, härligt ändå! Hade på mig min fodrade regnkappa som var något för varm för en powerwalk i kuperad bokskog, men det fick ju gå ändå. Kom hem, hängde upp kläder och skor på tork och rev sedan av alla måsten i ett svep: städning, pilates, yinyoga samt dra fram och starta datorn, logga in i helvetessystemet Idrott Online för att få tag på en mailadress, skicka ett viktigt mail som absolut inte kunde vänta till nästa vecka, rotade fram klippmaskinen och klippte håret, duschade och sen var jag klar med dagens to do-lista. Åt lunch och så ner i soffan med en bok och där blev jag kvar till halv fyra då det var dags att stänga för hönsen och gå till bussen för bio med Club ROMIF. Vi såg Deliver me from nowhere, en film som handlade om Bruce Springsteen under tidigt 80-tal och som var o-ut-sägligt tråkig om man nu får tycka det i det här djävla landet. Och då gillar jag ju ändå Bruce och  trodde den skulle handla lite mer om människan bakom artisten, men den kan sammanfattas så här: 

1. Bruce ska ge ut en ny skiva men har ingen inspiration förrän han råkar se en dokumentär om en seriemördare på tv och under låtskrivandet upptäcker han mörka känslor hos sig själv, förklarade i svartvita flashbacks till en supande argsint fader.

2. Trots att han har tillgång till världens bästa studio så får han inte till "det rätta soundet", så som det lät när han satt och plinkade hemma i sovrummet och spelade in på en primitiv fyrakanalig portastudio. Väldigt väldigt mycket handlar om detta.

3. Bruce träffar en tjej som han gillar men sedan lämnar pga att han inte kan hantera känslorna. Istället köper han ett hus i Kalifornien och flyttar dit.  

4. Samtidigt: Bruce blir deprimerad men börjar i terapi och försonas slutligen med sin fader. THE END. 

Ovanstående koncept späddes ut till en två timmar lång film som jag faktiskt kände att jag kunde ha varit utan.  Satt mest och irriterade mig på att jag inte kom på var jag sett skådespelaren som spelade Bruces pappa förut (rätt svar: Adolescence och The boiling point) samt tyckte att han som spelade huvudrollen var lite lik Ulf Dohlsten, för mig mest känd som Lars-Erik i Hem till byn. Så det blev ju lite fel, men det visste dom väl inte i Hollywood när dom började casta till den här filmen. 

Höstlov dag 3

Men hjälp vad dagarna bara rusar iväg? Idag vaknade jag (såklart) när min mans väckarklocka ringde, brukar inte ha jättesvårt att somna om men det hade jag av någon anledning nu. Låg och kände mig lite småstressad över att jag skulle baka kanelbullar, alltså seriöst? Jag måste ha bakat EN MILJON kanelbullar i mina dagar, det är inte som att jag inte vet hur man gör. Fast det var nog kanske mer tidsschemat som jag funderade över, svårt att veta i den halvslummer som blev. Vaknade med ett ryck vid 7.30 med en känsla av att ha sovit bort halva dagen. Fast så var det ju inte.

Gick upp, åt frukost, promenerade en mil, tränade ett Vibes-pass för överkropp med hantlar. Fläskade på lite vikter (ja alltså lite mer än de minimala jag hittills använt) och det kändes bra! Sen yinyoga och bakning. Hade gott om tid att ligga i soffan och läsa Stephen King i väntan på att min man skulle komma hem med bilen. Åkte till stallet, kokade kaffe, kollade på hoppning, sålde lite fika men inte så mycket jag hoppats på. Aja, det var värt ett försök i alla fall.

Imorgon är det biokväll med Club ROMIF. Ska ta bussen till stan eftersom min man får den stora äran att ha sin egen bil under mitt höstlov. Filmen slutar 3 minuter efter att bussen hem går, nästa buss går en timme senare, oh the joy of bo på landet. 

Till stallet istället v 44 2025

Denna vecka är ju teorivecka men med lite extraträningar och igår var det dressyr med fokus på sidvärtsrörelser. Hade önskat Älskling men det var det fler som hade gjort och jag var inte först på den bollen så jag fick Gossen istället. Det gjorde ju ingenting för han är en så trevlig ponny som, om man bara får fram honom, gör det man ber om utan tjafs. Igår kändes han till och med lite pigg! Vi red en övning som var vänd halvt igenom i skänkelvikning från C till B, sedan öppna resten av långsidan, sedan samma sak fast från C till E så det blev i andra varvet. Skänkelvikningarna gick som en dans undan höger skänkel, lite kärvare i vänstervarvet. Samma med öppnan. Och så är det det där med tygelfattningen. Tydligen rider jag ALLTID med för långa tyglar och när jag kortar upp dom så mycket som K tycker så känner jag mig som en Tyrannosaurus Rex. Men jaja, det är väl bara att kämpa på med den saken. I övrigt: mycket nöjd!

Höstlov dag 2

Igår hade jag och min man filmkväll, för ikväll ska jag rida, imorgon kväll kolla på hoppclinic och på torsdag är det biokväll med Club ROMIF. Vi såg The great wall i 3D, och 3D var kanske det enda som var bra med den filmen som jag trodde skulle handla om kinesiska muren och nåt historiskt slag däromkring, men istället visade den sig handla om att kinesiska muren var det som hindrade en gigantisk flock av nån slags Jurassic Park-inspirerade rymdmonster som kommit från nån oklar meteorit back in the days och som gick till skoningslös attack mot Kina en gång vart 60:e år och krävde att en massiv kinesisk armé gjorde vad de kunde i form av allehanda listiga vapen och akrobatiska konster, men det hjälpte inte riktigt utan det krävdes att ett par européer, varav den ena påminde ganska mycket om den danske handbollsspelaren Mikkel Hansen, bidrog med pilbågar och putslustigheter och som räknade ut att om de tog kål på drottning-alien-dinosaurien så skulle all kommunikation till de andra miljontalen av alien-dinosaurier upphöra. Det var nu inte helt enkelt eftersom alien-dinosaurierna kunde hoppa och klättra med blixtens hastighet och var allmänt svårdödade, men tillsammans med en underskön kinesisk general som såg ut att vara ungefär 12 år gammal, lyckades Mikkel Hansen-lookaliken drämma in ett avgörande skott (typ) på drottningen varpå alla alien-dinosaurier kollektivdog, pang bara, slutet gott, allting gott. Gud, vilken dålig film detta var. 

Idag har jag intervalltränat med hundarna, det gick rätt bra. Kom hem, tränade pilates och yinyoga och sen har jag ätit lunch och därefter legat på soffan och läst Stephen King hela långa eftermiddagen. G-Ö-T-T! Snart dags att bege sig till stallet. 

Kärlek i Europa

Har läst-om Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, detta är handlingen:

Birgitta Stenberg tillhörde Metamorfosgänget och kretsen kring Paul Andersson och har en rad romaner bakom sig. 1981 inledde hon sin svit självbiografiska romaner med Kärlek i Europa, följd av Apelsinmannen 1983 och Spanska trappan 1987. I denna första del skriver hon om 50-talets Mallorca där hon ingick i kretsen av bohemer, konstnärer, författare, alkisar, bögar och flator från hela världen. På en träffsäker, lakonisk prosa berättar Birgitta Stenberg osminkat och öppet om sitt äventyrliga liv med en blandning av självironi och rättframhet.

Jag läste de här böckerna när jag var i 20-årsåldern, då har jag för mig att jag tyckte de var rätt bra. Kanske var det lite spännande som ung vuxen att läsa om en helt annan tid och miljö där folk helt ogenerat söp, knarkade och sexade till både höger och vänster, men nu har man kanske blivit lite mer avtrubbad för nu tyckte jag mest det var en herrans massa ord för att beskriva händelser som i stort sett upprepade sig sida upp och sida ner. Den här boken får två bantningspiller av fem möjliga. 

Höstlov dag 1

I fredags hade jag planer på att träna intervaller efter jobbet, som jag brukar med andra ord. Men en fredag som inte bara avslutar arbetsveckan utan dessutom inleder en lite längre ledighet kan ju eventuellt få ha lite egna regler. Så istället för intervallträning drog jag till Willys och veckohandlade och sedan hem. Gick en långpromenad med hundarna, grävde upp jordärtskockor i trädgården, kokade soppa samt gjorde en äppelkaka. Korkade till och med upp en flaska vin, om man nu får säga så när det är skruvkork, och tog ett glas till maten. För några år sedan slutade jag slentriandricka, ni vet det där beteendet att bara för att det är fredag/lördag/semester/whatever så ska man dricka vin. Inte för att jag på något vis ens varit i närheten av ett riskbruk, det var mer att det kändes...onödigt. Dyrt, mycket kalorier, tillför inte jättemycket i mitt liv hemma i soffan Tycker det är skillnad när man är på lokal, då hör det mer till, men i övrigt är det inget jag direkt saknar. Men nu kände jag mig alltså lite sugen, eller så var det mest för att ytterligare markera inledningen på HÖSTLOVET.

I lördags var det promenad, träning, till stallet för möte, sedan hem och packa vad som kändes som en miljon små godispåsar till söndagens pay & jump. 

Kom ihåg att ställa om klockorna innan vi gick och lade oss strax efter 21, som alltså var strax efter 20 då. Jätterockenroll, verkligen. Upp tidigt igår, hann gå en mil innan det var dags att åka till stallet för ett litet funktionärsuppdrag som speaker på ovan nämnda pay & jump. Allt gick bra, var hemma vid 15-tiden. Tränade ett pass yinyoga (är nu inne på fjärde veckan av daglig yinyoga), tände en brasa och påbörjade höstlovsläsningen (Rygga inte undan av Stephen King, som jag sparat speciellt till detta tillfälle). Och där är jag väl nu. Har sovit tills jag vaknade av mig själv, gått långpromenad med hundarna, tränat tabata och yinyoga, gjort fotrehab, ätit lunch. Nu: brasa i kaminen, te i koppen, Holly och Izzy i boken. Höstlovet, here we go.  

Early one morning the sun was shining

Äntligen fredag! Den här veckan, som jag trodde skulle bli lugn, blev ju allt annat än det. Synd att jag trivs så bra med att bo i Nästan-Österlen, för det här körandet fram och tillbaka till stan är ju ett otroligt överskattat nöje. Räknade ut att jag tillbringat 8 timmar i bilen bara för att ta mig fram och tillbaka mellan jobb, hem och stall den här veckan, det är ju för fan en hel djävla arbetsdag. 

Men nu är det fredag, och inte vilken fredag som helst utan fredag innan ens härliga höstlov ska börja. AAAH. Bästa känslan näst efter ledighet är väl ändå den när ledigheten ligger obrukad framför en. 

Igår kom min chef och vi hade medarbetarsamtal. Det gick bra, han är nöjd med mig och jag med honom, inget nytt under solen egentligen. I slutet av november ska jag åka till Danmark för att jobba med min danska kollega M ett par dagar. Först kände jag bara en massa åh nej, ska jag nu bli tvungen att fixa med hyrbil och behöva åka över både Öresundsbron och Stora Bältbron med allt vad det innebär av att stå i köer och  välja rätt fil och fumla med betalkort genom nedvevad bilruta. Dagens i-landsproblem såklart, men jag har seriösa problem med att hantera känslan som uppstår när jag sitter i en bil och ska kommunicera med någon som inte är i bilen. Oklart varför, för det är ju inte som att jag befinner mig inuti Apollo 13 och ska meddela Houston att vi har problem, men av någon anledning får jag hyperstresspåslag av såna situationer. Det och parkeringshus är mitt värsta. Men sen kom jag på att jag nog kan åka tåg, visserligen kommer jag inte hela vägen fram men till närmaste stan som ligger kanske 3 mil från jobbet och därifrån kan jag säkert få lift av någon dansk kollega. Blev orimligt glad över denna möjlighet. 

Efter jobbet var jag på massage, det var på det där stället där jag går som barn i huset med alla mina krämpor och som också husar massageterapeuter. Behandlingen tyckte jag dock var rätt medioker, då var ju den hos thailändskan hundra gånger bättre. Men då vet jag det. Sen hade jag 90 minuter att slå ihjäl  så jag tog en promenad innan jag och K träffade kommunen och skrev arrendeavtal. Sen hem och städa och planen var också att hinna med ett pass yinyoga innan det var dags att åka tillbaka till stan igen för medlemsmöte i stallet. Planen sprack dock, när jag hade städat klart och bäddat rent och fixat så fanns det bara tid att kasta i sig en macka och sen var det dags att åka. Efter sedvanligt tekniktrassel (finns det förlängningssladd? åh nej, min dator har inget HDMI-uttag! varför startar nu inte tv:n?) så fick jag upp min lilla presentation på tv-skärmen i klubbrummet och drog igång. Allt gick bra och det var trevlig stämning om än inte så välbesökt. Men det får man nästan se som ett sundhetstecken, upplever att medlemsmöten är betydligt mer välfrekventerade när folk är missnöjda. 

Hem igen, sen var jag faktiskt duktig och tränade mitt yinyogapass fastän klockan var rätt mycket. Sen i säng och så blev det ny dag. Idag hade jag egentligen tänkt rida på drop in, men känner att nä, jag vill nog åka raka vägen hem efter min lilla intervallträning. Tända en brasa, koka ihop någon god soppa och så bara slappa. Så får det bli! 

Like a shadow on the wall

Igår var en sån där dag som gick i ett. Jobbade, åkte sedan till stallet för att träffa en gymnasieungdom som ville intervjua "en styrelsemedlem" för ett skolarbete. Det gick bra bortsett från att ungdomen ifråga nog hade badat i parfym innan, jag är ju lite känslig för sånt och hela eftermiddagen kändes det sen som att något vaniljsliskigt hade etsat sig fast i andningsvägarna och varslade om huvudvärk.  Kom hem, gick 7 kilometer i skogen med hundarna medan jag pratade med min bror.  Samtalet rörde sig mest om Mike Oldfield för min bror har nyligen varit och hälsat på en kompis som bor i Schweiz och då hade de, min bror och hans kompis alltså, inte min bror och Mike Oldfield, varit på LEGENDARISK MARK, detvillsäga vid det hus där Mike Oldfield spelat in Discovery-plattan, och som alla vet är spekulationerna kring familjen Oldfield en neverending story. 

Dividerade med mig själv om jag skulle skippa min träning på grund av tidsbrist, för jag skulle vara på möte hemma hos K 17.45 men hade lovat att fixa lite fika så 17.00 skulle jag nog bli tvungen att lämna hemmet. Det var lite som i Tintin när det sitter en djävul på kapten Haddocks ena axel och hetsar honom att dricka whisky och en ängel på den andra som förmanar honom att låta bli. Ängeln vann och jag hann med allt utom min fotrehab. Körde ett pass med hantlar och kettlebells som var rätt bitigt, och sedan yinyoga. Sen var det bara att blaska av sig och köra iväg. Handlade lite frallor och grejer på vägen, sen hem till K och där blev vi sittande till klockan närmade sig 21. Hem, in i duschen och så i säng. 

Idag är också en sån där körig dag. A2 ska på kurs, så jag ska sköta hennes jobb också. Min chef kommer och vi ska ha medarbetarsamtal. Sen ska jag vara på massage hos nån islänning 12.20, sen ska K och jag ha ett möte med kommunen klockan 15. Inte lönt att köra hem emellan, så jag får väl ta en promenad eller nåt. Sen hem efter mötet, riva av städning och så tillbaka till stan för medlemsmöte i stallet 18.30. Måste väl vara på plats vid 18 för att fixa med tekniken för den samarbetar ju aldrig på första försöket. 

Puh, och jag som trodde det skulle bli en lugn vecka? Aja, det är bara att bita i. Hade tänkt rida på drop in imorgon, men det tror jag faktiskt jag skippar, orkar inte ha mer tider att passa. Men nästa vecka: SEMESTER! Kan inte sägas nog många gånger. 

Hästkrematoriet

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Hästkrematoriet av Ulrika Fåhraeus. Detta är handlingen: 

Klara får sitt första riktiga jobb, som veterinärassistent på det natursköna godset Stora Dimåkra i Skåne. Men idyllen förvandlas snart till en mardröm när hästar dör under mystiska omständigheter och Klara upptäcker att en oetisk forskning pågår i det fördolda.
Kort efter att Klara börjat på veterinärkliniken inträffar något som skakar om hennes tillvaro och ställer hennes lojaliteter på svåra prov. Tillsammans med sin vän, polisstudenten Amanda, dras hon in i en livsfarlig härva av lögner, svek och maktspel där de ansvariga inte skyr några medel för att få sin vilja fram - inte ens mord.

Jag såg mycket fram mot den här boken, har läst mycket av det som Ulrika Fåhreaus har skrivit, både när hon bloggat som Ponnymamman och andra texter, och även boken Händelserna på hästgården, som jag läst och gillat. Men den här...njäääee? Det var verkligen inget som föll mig i smaken. Handlingen kändes konstruerad och karaktärerna ansträngda. Den får en överkorsad ensilagebal av fem möjliga. 

She does not really see me 'cause she sees her own reflection

Igår efter jobbet så skulle jag springa min vanliga runda, men tänkte fel. Har en standardrunda som jag springer just nu, och en annan där jag tränar intervaller. Delar av dessa rundor är samma och igår påbörjade jag av ren distraktion intervallträningsrundan för att sedan vika av på springrundan. Tyckte det kändes bra ända tills jag efter några kilometer kände att det skavde på insidan av ena stortån. Var kanske något sandkorn eller annat bös som hade hamnat där, inte vet jag och först tänkte jag att äh, bit ihop men efter drygt 3 kilometer så hade det både hunnit bli en blåsa som dessutom hade spruckit så jag stannade och plåstrade om mig med nödplåster som jag har i telefonfodralet och knotade vidare, men det lossnade ju såklart med en gång eftersom a. skorna och därmed fötterna var blöta och b. man ju rör tårna på ett helt annat sätt i barfotaskor vilket inte på något vis ökar vidhäftningsförmågan i det uppblötta plåsterklistret.  Här hade det väl varit någon form av fördel att foten skulle kunna få ligga stel och orörlig, inbäddad i en superdämpad Asics Gel Nimbus 27, men det kommer inte att hända. Efter ytterligare några hundra meter så låg plåstret hopknölat någonstans i skon, definitivt inte där jag satt det och där det förväntades göra nytta, och jag gav upp mina löparambitioner för dagen. 3 kilometer är väl ändå bättre än noll kilometer, tänkte jag surt och började halta mot bilen. Det var då jag också upptäckte att jag hade tänkt fel angående rundorna för den här varianten visade sig vara 4,5 kilometer istället för 5,6 som den vanliga springrundan är. Men just igår gjorde det ju inte jättemycket. 

Åkte hem, satte på nytt plåster även om jag visste att det inte heller skulle sitta kvar någon längre stund, gick ut med hundarna, kom hem igen, tvättade och torkade fötterna för att sedan ägna mig åt seriöst omplåstrande med Compeed samt inlindning med Fixomull för det måste vara något som sitter runt hela tån, helst flera varv. Tränade pilates och yinyoga, sedan tände jag i kaminen och kurade ner mig under filtar med en bok. Höstmyz ändå va? Tyvärr varade det inte så länge eftersom jag skulle först till bibblan och sedan till stallet, men principen. Hehe.

Idag ska jag jobba, sedan träffa en skolungdom som ska göra något arbete om idrottsföreningar och i kväll är det möte i arbetsutskottet i stallet. DET GÅR I ETT. Ser fram mot nästa veckas semester. 

Till stallet istället, v 43 2025, pt 2

Ja, det var det där med upp som en sol och ner som en pannkaka ja. Hade Köttbullen, och jag kunde nästan känna redan när jag gjorde i ordning henne att hon inte var på humör.  Och framför allt när jag tog tyglarna, då började hon direkt att spjärna emot i högersidan. Nu har jag ju inte ridit henne på ett par veckor och då har hon väl gått och inte behövt jobba med sånt som är jobbigt för henne. För vad jag vet går hon mest på barnlektioner och funkisridning, och där är det väl lite mer, ursäkta ordvalet, åka häst än ridning. Och det passar ju Köttbullen utmärkt. Igår passade ridning henne inte alls. Och inte mig heller, kan man väl säga med facit i hand. FAAN vad vi fick jobba, både hon och jag. Kände att jag blev arg och frustrerad för jag kände att jag blev hård och stum i handen fastän jag VET att det inte hjälper ett dugg. Visst fick jag igång henne och hon jobbade och tog i med hela kroppen. Men den där högersidan fick jag inte riktigt tag på ändå. Och ännu värre blir det när jag ska korta upp tyglarna så mycket som K tycker att jag ska korta upp dom för då hänger sig Köttbullen i handen och det är som att rida med två fulla Ica-kassar i nävarna. Är ju inte skitenkelt att rida en överbyggd häst så att det blir i uppförsbacke direkt. Kände mig helt manglad efteråt och Köttbullen var helt genomsvettig fastän hon är klippt. Tänkte bittert på måndagens lektion med Älskling, som är så känslig att det räcker att spänna sätesmusklerna så börjar hon trava och man får igenom en förhållning bara genom att krama tygeln lite. Klipp till ridning med Köttbullen där det är som att döna fram på en gammal traktor, det skakar och man skumpar och det är så långt ifrån finlir man kan komma.
Pysslade länge med Köttbullen i boxen efteråt, svampade av henne och gav henne äpplen och pratade med henne för det är ju inte hennes fel att hon är byggd som hon är, och hon gör väl så gott hon kan utifrån dom förutsättningar som ges. Även om det i hennes komfortzon också ryms en stor portion trilskhet och inneboende lättja, men jaja, det är som det är. K var nöjd, men någon ridlektion att skriva hem om var det sannerligen inte, tyckte jag. 

For all these years I've had him on my back

Skrev jag igår att veckan ser hyggligt lugn ut på pappret? Ja, det var då det, nu är det som vanligt igen. Kom nämligen på att jag glömt skriva in att vi skulle ha AU-möte i stallet på onsdagen, så där rök den kvällen. Och sen ringde K från stallet och hade bokat ett möte med kommunen för att vi ska skriva arrendekontrakt och enda tiden som var möjlig var torsdag klockan 15, snälla säg att det funkar för dig! sa K och jag bara jaja, jag löser det. Men det blir meckigt. Massagen är klar klockan 13 nån gång, det är ju knappast lönt att åka hem för att sedan åka tillbaka till stan igen en timme senare, så jag får väl drälla kvar. Sen hem i ilfart för att gå ut med hundarna, kanske hinna städa lite och så tillbaka igen för medlemsmöte i stallet på kvällen. Som grädde på moset så var det nån skolungdom som hörde av sig och skulle göra något arbete om en förening och ville träffa "någon från styrelsen" så det ska också klämmas in imorgon. Jaja, det är ju bara att göra någon form av körschema, hålla sig till det och inte vara lat. 

Igår jobbade jag, åkte sedan hem och gick en powerwalk med hundarna. Kände mig PIGG! Det var sånt där härligt höstväder, soligt och lite blåsigt och alldeles lagom temperatur. Kom hem, gjorde fotrehab, tränade tabata och yinyoga. Sen soffa och bok tills det var dags att åka till stallet. 

Har sovit som en pissråtta inatt så den där piggheten lyser numera med sin frånvaro. Kan inte ens skylla på min mans snarkningar, för dom var av någon anledning oerhört stillsamma. Men jag frös och tyckte det var glipor i täcket där det kom in stråk av kall luft hela tiden, så det var svårt att komma till ro. Sen vaknade jag lik förbannat någon halvtimme innan klockan ringde, trots att jag somnat sent. Blä. Jaja, det är väl bara att tugga sig igenom den här dagen också och hoppas den följs av en god natts sömn. Hoppet är det sista som överger människan, osv. 

Till stallet istället, v 43 2025, pt 1

Igår hade jag Älskling! Hurra! Även om hon var lite tjurig och försökte sig på att stanna några gånger på sånt där typiskt ridskoleponnymanér. Men det lirkade vi oss igenom och sen var hon så fin, så fin. Vi red en övning med en massa övergångar, först på böjt och sedan på rakt spår. Hon blir lite stressad av sånt, ungefär som att men ska jag stanna nu igen, jag stannade ju precis??? men det är nog bra mental träning för henne. Jag fick också träna på att rida med buren hand, det är inget jag tycker jag normalt har problem med men just på Älskling är det svårt för hon är byggd på ett sätt som gör att händerna, i alla fall mina, hamnar lågt. Och hon har så kort hals och också en tendens att krulla ihop sig och gå bakom lod och plötsligt sitter man där med händerna i ljumskarna. Så det var nyttigt för mig. Kände mig helnöjd med lektionen efteråt. Det är ju sällan det händer, och oftast brukar det ju också vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Vi får väl se vad kvällens lektion har att erbjuda ifråga om det, hehe. 

På en tyst gata

Har läst På en tyst gata av Seraphina Nova Glass, och det kan du nog också ta och göra. Detta är handlingen:

På ytan är Brighton Hills det perfekta villaområdet. Men vad händer om man börjar skrapa på den vackra ytan? Alla har hemligheter - vissa små och obetydliga, andra stora och farliga ... Och en efter en kommer de alla att avslöjas.
Cora tror att hennes man Finn är otrogen - hon måste bara ta honom på bar gärning. Det är där Paige kommer in i bilden. Paige förlorade sin son i en fruktansvärd smitningsolycka för ett år sedan och hennes avgrundsdjupa sorg får henne att göra obetänksamma saker, som att spionera på sina grannar för att kunna bevisa att sonens död inte var en olycka, och att gå med på Coras plan om att avslöja vilken sorts man Finn egentligen är.
Samtidigt beter sig deras nya granne Georgia allt märkligare. Men vad kan en ung mor som hon ha för hemligheter?

Inledningsvis tyckte jag den här boken var lite seg, inte alls den "fullständigt beroendeframkallande psykologiska thriller" som utlovades enligt omslaget. Hade svårt att hålla isär vem som var Cora och vem som var Paige och kände mig helt ärligt inte jätteengagerad i deras liv. Men sen rasslade det till och blev spännande!, och sista två tredjedelarna sträckläste jag i princip. Den här boken får fyra villagator av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

I signed and sealed these words in blood

Jahapp, då var det måndag igen, ny vecka och nya tag, osv. I fredags morse körde jag min man till tåget mot Köpenhamn där han skulle tillbringa helgen. Jag jobbade, slank sedan från jobbet lite tidigare, sprang intervaller, svepte inom Willys och handlade, hem och ut med hundarna och sedan kunde min härliga lata egentidshelg börja. Tränade yinyoga och sedan gjorde jag egen pizza, ja med såndär färdigköpt deg alltså, för det var ju ändå lättja som stod på schemat. Åt den i soffan och kollade på några avsnitt av Varuhuset. AAAAAH, vad slappt och skönt, alla hjärnceller fick vila trots intrigerna i charken och på lagret och framför allt i ledningen på Öhmans varuhus. När det begav sig på 80-talet hade väl att sitta ensam hemma och glo på såpopera och gå och lägga sig klockan 21 känts som en otroligt misslyckad fredagskväll, men tiderna förändras tack och lov. 

Vaknade tidigt på lördagsmorgonen, tog med mig hundarna ut och gick ut i skogen. Landade på runt 15 kilometer, det var kallt och klart, friskt höstväder med blå himmel och gula löv, jättehärligt. Kom sedan hem och ägnade lite tid åt veden, städade hönshuset, tränade yinyoga och sen var det soffa och bok resten av eftermiddagen. Hade hittat ett par byttor med överbliven köttfärssås i frysen, så till middag behövde jag bara värma dom, koka pasta och göra sallad.  Kollade sedan på alla avsnitt som kommit av nya Solsidan, den var väl sådär tyckte jag. Lite urvattnad?, det finns väl gränser för hur mycket man kan sköja till det om rika människor. Men som tidsfördriv, helt okej ändå. 

Igår vaknade jag också tidigt, gick min vanliga kuperade söndagsrunda, fixade lite mer med veden, tränade yinyoga och sedan kom min man hem oväntat tidigt men han var trött efter att ha vandrat Köpenhamn runt i dagarna två så han gick upp och lade sig i sängen och läste hela eftermiddagen, och jag  drog igång ett långkok och låg sedan i soffan och kollade på världscupen i hoppning som drog igång denna helgen. Ingen strålande dag för svensk del, men det kan man ju inte räkna med heller. Sen åt vi middag och kollade på ett avsnitt av Dead Boy Detectives och tja, sen var väl helgen i princip slut.  

Den här veckan ser hyggligt lugn ut på pappret i alla fall. På torsdag kommer min danske chef och ska ha medarbetarsamtal med mig, sen ska jag på massage och på kvällen är det medlemsmöte i stallet. Det är väl enda dagen som det är "lite hektiskt", annars är det väl det gamla vanliga som händer med ridning och träning och sådär. På söndag ska jag vara funktionär på en klubbhoppning i stallet, och nästa vecka ska jag ha semester! Höstlov! Det blir fint det.  

If the moon has a sister

Igår var en meckig dag rent logistiskt. Min man skulle vara hemma med sotaren på morgonen, och då ville han ha bilen för att sedan snabbt kunna ta sig till jobbet. Sedan ångrade han sig och tog ledigt hela dagen, men då ville han ändå ha bilen för att kunna uträtta lite ärenden. Så jag tog bussen. Nu har dom ändrat busstiderna så att första bussen från Nästan-Österlen inte går förrän klockan 06.00 på morgonen, tidigare gick den 05.25 eller något sånt. Fast då fick man stå på stationen och vänta 25 minuter på första bussen ut till jobbet, alternativ gå till jobbet från stationen, vilket tar sisådär 35 minuter. Jag brukar välja att promenera eftersom bussresan tar cirka 10 minuter så det är ju verkligen hugget som stucket tidsmässigt. Men i och med att bussen nu kommer fram senare så behövde jag bara vänta några minuter på den andra bussen och då kändes det rimligare att ta den, hade dessutom stigit upp min vanliga tid och gått 5 kilometer med hundarna innan jag åkte till jobbet, så kände inte att jag behövde smyga in mer vardagsmotion heller.  

Hade möten hela fördagen, tog sedan ut lite arbetstidsförkortning så att jag slutade min vanliga tid och marscherade iväg till bussen hem för att hinna med mer än bara hem och vända. Jag skulle ju på styrelsemöte på kvällen och hade inskärpt i min man att han måste vara hemma senast 16.45. Det var han, med god marginal. Tack vare min något kortare arbetsdag hann jag också med att städa, vilket jag annars hade tänkt skjuta upp till som idag. Skönt att slippa ha det hängande över sig. Hann också med ett "yinyoga express"-pass på en kvart innan det var dags att åka till stallet för möte. Var sedan hemma igen strax efter 21 och då var det raka vägen ner i bingen. 

Idag ska min man åka till Köpenhamn och vara borta till på söndag. E-G-E-N-T-I-D is coming up! Känner mig rätt sliten så det ska bli skönt att bara måsla omkring i sin egen lilla bubbla. De senaste dagarna har det varit tortyr att ta sig ur sängen på morgnarna, har varit så djävla trött. Sen går det väl på gammal vana när man väl är uppe och igång, men innan dess har det verkligen tagit emot på ett sätt som det inte brukar göra. Kanske är det för att nedläggningen på jobbet nu börjar konkretiseras efter de fackliga förhandlingarna. Folk har fått sina slutdatum och allt blir mera påtagligt och stämningen på jobbet är ju därefter. Inte på topp om man säger så. Så det ska bli skönt med helg. Planer: Långpromenader, elda i kaminen, kolla på Varuhuset, läsa böcker, hugga ved. Inte så mycket mer. Mmm.