In the broad delight

Eftersom jag inte kommer att ha tillgång till bil i helgen så passade jag på att handla på väg hem från jobbet igår, i en affär som innebär en omväg men där det står någon och säljer jordgubbar utanför och de, jordgubbarna alltså, är mycket finare än de som säljs inne i butiken, gissningsvis för att de förra kommer mer direkt från en odling än via någon butiks centrallager. Och man får väl ändå passa på att äta ohemula mängder färska jordgubbar medan det nu finns?

Kom hem, gick promenad med hundarna, solen sken från en klarblå himmel när jag gick ut och när jag var ungefär en kilometer hemifrån blev det åska och regn. Kom hem igen, hängde blöta kläder på tork, veckostädade och lyssnade på veckans avsnitt av Flashback Forever. Ingen träning igår om man bortser från promenaden, har bestämt att torsdag kan få vara vilodag från träning eftersom det är städdag och det kan ju räcka med att ha det på to-do-listan. Gillar ju att göra saker i ett svep och när jag har gått med hundarna och städat klart så är jag rätt hungrig och då vill jag inte träna innan jag äter för det blir jobbigt, och inte heller efter att jag ätit för det blir också jobbigt, fast på ett annat sätt, och det ska mycket till om jag ska ånga igång mig själv igen när jag har legat i soffan och slappat ett tag.

Igår fick jag en liten obehaglig känning i halsen, en sån som varslar om att en förkylning kan vara på gång. Jag bara: åh nej, åh nej, åh NEJ! Det är såklart ingen som skriker hurra när de blir förkylda, men jag tänkte på min helg med egentid som eventuellt skulle bli ruinerad av snor och hosta och huvudvärk och det var nästan mer än jag orkade tänka på. Gick och lade mig tidigt för att försöka mota förkylnings-Olle i grind. Sov dåligt i natt, det var varmt, min man snarkade, en gång vaknade jag av att telefonen startade om efter en systemuppdatering. Vaknade alltså av att skärmen lystes upp, inte av något ljud eller så. Är sjukt trött på att vara så djävla lättväckt. 

När jag vaknade i morse så var Känningen kvar, men hade i alla fall inte blivit värre så kanske (hoppas) kan det stanna där? Hostar lite ibland, men är inte snorig och känner mig rätt okej, lite trött kanske men det kan ju också bero på ett det har varit en DJÄVLA vecka rent ut sagt.

Idag jobbar jag hemifrån, har lite pyssel med Projektet och så ska jag ha ett möte med min chef som uppföljning på det möte vi hade häromdagen. Sedan går han på semester och när han kommer tillbaka så är jag på semester, så vi kommer ju inte att höras på ett tag. Sen tänker jag nog att jag försöker runda av ganska tidigt och inleda min - förhoppningsvis - toppenhelg med egentid och grejer. Vi får väl se hur det går. 

Ripped out of gypsum and oil

Igår hade jag möte med min chef. Jag gillar min chef, ibland skojar jag (med andra) och säger att det bästa med honom är att han sitter i Danmark, men det är verkligen inte sant (vilket jag också är noga med att säga om jag har dragit det skojet). Han låter mig sköta mitt och lägger sig inte i så länge jag inte själv ber om det, vilket är ett upplägg som passar oss båda men framför allt mig som inte är stormförtjust i att interagera med andra stup i kvarten. Ungefär var fjortonde dag har vi ett kort avstämningsmöte som brukar vara att han frågar Nå, hvordan går det i Sverige? och så drar jag lite kort om vad som hänt sen sist och sen berättar han lite vad han har jobbat med och om det är något på gång som kan få betydelse för oss och hur vi i så fall ska förhålla oss till det. Men igår var jag tvungen att babbla ur mig om jobbdramat (som jag ska skriva ett låst inlägg om när jag får tid). Detta jobbdrama var inte på något sätt i magnitud med till exempel dramat med Narcissus,  men ändå rätt olustigt och framför allt ser jag inte några tänkbara lösningar. Och där är min chef en djävla DRÖM. Han lyssnade, lät mig tala till punkt, bekräftade att det jag gjort och sagt var, om inte rätt så åtminstone att han hade gjort och sagt likadant, och sedan blev han problemlösningsorienterad och kom med olika förslag på hur vi (VI!) ska tackla det här. Just nu kommer det mest sannolikt inte att hända något alls p g a att de det berör ska ha semester från och med nästa vecka, men inget kommer att lösa sig av sig själv så något måste göras, men kanske inte just nu. Mer om det i låst inlägg som sagt. 

Igår skulle vi ju ha spelat minigolf, men barnbarnen fick förhinder båda två och tydligen var det helt otänkbart att bara vi vuxna skulle träffas och svinga klubborna tillsammans, så det blev inställt. Istället åkte jag hem, gick 7,5 kilometer med hundarna och sedan tränade jag ett Vibes-pass med hantlar och kettlebell som hette "ben, bål, flås", vilket var väldigt beskrivande för det var jobbigt som satan. Inte så mycket bålövningarna (tack ridning och pilatesträning), men resten. Svetten rann i strida strömmar och jag flåsade som om jag sprungit ett maraton och aldrig har väl 40 sekunder känts så långa som när man skulle göra sista omgången utfallssteg med hopp, DJEFLAR vad det brände i låren.
Så här långt är jag OTROLIGT nöjd med appen. Jag ville ju få lite mer variation i min träning samt komma ur min comfort zone och det är check på båda punkterna. Enda "problemet" är väl att det finns så otroligt mycket att välja på, men det är ju angenäma bekymmer att ha. 

Idag är det jobb, sen ska jag åka och handla och imorgon ska jag jobba hemma för min man har efter mycket velande hit och dit bestämt sig för att åka på bluegrassfestival i helgen och då ville han åka redan som i morgon förmiddag. Så i helgen vankas det egentid! Kan behövas, för jag är socialt utmattad efter den här veckan. Tänker att jag bara ska gå långa promenader och kolla på sändningarna från Falsterbo Horse Show (dock inte samtidigt).  

Sin and misery

Igår var en helvetesdag rent ut sagt. Bråk på jobbet, lite tjafs i föreningslivet som i sig inte var så mycket men tillsammans med jobbgrejen så kändes det oöverstigligt. Och alltid måste man bli inblandad, förhålla sig till ditt, men även väga in datt, å ena sidan detta men å andra sidan också det här. Fan vad det tär på krafterna. 

Efter jobbet var planen att träna intervaller och pilates, men efter 2,5 kilometers intervallträning ringde min dotter och efter en arbetsdag där det kändes som att jag bara omgivits av idioti från arla till särla så var jag i skriande behov av att prata med en vettig människa. Avbröt intervallträningen och gick resten av rundan. Det var ändå så varmt och kvavt och klibbigt, osv. 

Åkte sedan och handlade, tänkte att jag tar självscanningen vilket jag normalt sett inte brukar göra för det är ALLTID något som krånglar till sig för mig och den här gången var inget undantag utan nu var det en bunt koriander som inte hade någon streckkod och inte heller stod att finna någonstans i självscanningssystemet. Dom i självscanningskassan bredvid hade också problem och tillkallade hjälp och då kom det en sommarjobbare som varken kunde eller visste någonting, så efter att ha väntat i vad som kändes som 20 minuter (fast det var det nog inte) så lämnade jag koriandern åt sitt öde och åkte hem. P g a ovan nämnda jobbtjafs så var jag inte hemma förrän 18-tiden och orkade verkligen inte träna någon pilates även om det kanske hade varit bra att göra det. Körde i alla fall lite fotrehab och tänkte att ibland får man nöja sig med de små segrarna. 

Det enda som egentligen var bra igår var att Cream Legbar-hönan som jag i förrgår kväll hittade ute i trädgården när de andra gått in i hönsgården för länge sedan, med ena vingen i konstig vinkel och halt på ena benet och allmänt medtagen, i alla fall verkade vara okej. Tänkte låta henne vara över natten och gav order till min man (som har semester) att gå ut på morgonen och se så att hon var okej och om inte, vidta någon form av åtgärd. Men han har uppenbarligen inte fattat att vi har tre Cream Legbar-hönor, för han rapporterade att en gick i hönsgården och en (djävla Lillemor) låg tryckte i ett rede. Sanningen var ju att det var två som gick i hönsgården men de är ju till förvilling lika varandra så det var kanske inte så konstigt. Har  i princip alltid problem när de ska räknas in eftersom de ser likadana ut, är rätt skygga och alltid verkar vara på andra sidan någon av alla buskar som finns inne i hönsgården. Nu kunde man se att en av dom eventuellt haltade minimalt, men hon verkade vara okej i övrigt och åt med god aptit. 

Min man föreslog att jag skulle titta på någon serie för att skingra tankarna, men jag kunde inte mobilisera någon som helst engagemang för någonting, inte heller för att läsa. Kände att lagom nivå på litteratur hade varit Vitnos det lilla russet men den tror jag inte jag har (kvar) i min ägo. Borde kanske införliva även Vitnos-serien i det som är en replika av hela min barndoms bokhylla av hästböcker (Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika, Jill, etc). Allt är väl inte direkt ÅTERSKAPAT utan snarare sådana jag aldrig gjort mig av med, men vissa böcker jag varit låneböcker som jag i vuxen ålder köpt på loppis eller Bokbörsen för att när som helst när andan faller på (ofta när livet känns strävt och motigt) kunna läsa-om till exempel Jill och drömhästen (Jill har en dryg skolkamrat som har en jättejättefin ponny och som absolut inte vill tillbringa de nästkommande två veckorna hos en familj som hon inte gillar och de gillar inte henne heller men de ska vara med i en lagtävling där laget måste bestå  av sex personer och hon var tydligen den enda tänkbara kandidaten, så hon övertalar Jill att få låna hennes ponny och åka i hennes ställe och när Jill kommer fram så visar det sig att skolkamraten inte berättat att det är Jill som ska komma så för att hämnas beslutar Jill sig för att spela med och beter sig lika drygt som hon tänker sig att skolkamraten skulle ha gjort och blir behandlad därefter, men så småningom blir alla vänner i alla fall och lagom till tävlingsdagen så har också sanningen uppdagats och de vinner hela tävlingen, THE END). Samtidigt kollade grannarna på fotboll på sin uteplats, jag kunde konstatera att det var Sverige som spelade och att det gick bra, baserat på flera jubelvrål och noll besvikna brölanden. I helgen kollade jag och min man på matchen mellan Sverige och Danmark och lyckades ändå veva igång ett visst intresse även om vi egentligen tycker fotboll är rätt segt. Planen är för stor, det är ett evinnerligt harvande hit och dit på mittfältet och så fort det hettar till så  ska det blåsas av för att någon är offside, spelarna faller av bara vinddraget och ligger och åmar sig i en kvart innan de mirakulöst nog är på benen igen och springer vidare trots att man nyss trodde att de minst var döende.  Men är det mästerskap och Sverige är med och det gäller något så går det väl att skapa ett visst engagemang, men matchen igår började så sent att det var inte ett alternativ även om jag nu ofrivilligt fick följa den via ett öppet fönster. 

Idag är det jobb, sen promenad och någon form av träning och slutligen ska vi spela minigolf med dotter, barnbarn, exman med fru samt hans dotter med pojkvän (eventuellt). Eftersom hela familjen består av extremt dåliga förlorare och ännu sämre vinnare så kan det bli...spännande. Stay tuned för the spännande fortsättning. 

Light & Shade

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Folk har börjat ha semester och det märks även om vi har högsäsong. Det blir ändå ett slags undantagstillstånd när mycket ska hända "efter semestrarna", ungefär som när man mot slutet av året säger att "vi tar det nästa år". 

Efter jobbet åkte jag hem och gick en promenad med hundarna, sedan tränade jag ett hantelpass för hela kroppen som var kul och jobbigt. Körde 15 minuters yinyoga som avslutning medan svetten rann i strida strömmar ner på min träningsmatta. Sedan gjorde jag en smoothie som jag klunkade i mig lite snabbt innan det var dags att åka till K för möte. Kom hem vid 20.30, gick för att stänga till hönsen och upptäckte att en av Cream Legbarhönorna verkade ha skadat sig på något vis för hon haltade och höll ena vingen lite konstigt, oklart vad som har hänt, katt, rovfågel, slagsmål med annan höna eller att hon bara flaxat in i något? Ingen vet, får väl se idag om hon är på bättringsvägen eller vartåt det barkar. 

Har sovit som en djävla KRATTA i natt och eftersom jag är paranoid så tar jag orsakerna i ett låst inlägg. Idag är planen: jobb, intervallträning, pilates och sedan förhoppningsvis en lugn kväll och en god natts sömn. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Har börjat lyssna på Mike Oldfield, som jag lyssnade mycket på när jag var 20-ish. Sen kom en period av familjeliv med man och småbarn och det fanns inte riktigt tid att lyssna på musik på det där sättet, och när man dessutom lever ihop med en annan människa och den personen inte gillar ens musik så är det ju inte bara att slänga på en LP-skiva i det gemensamma vardagsrummet som det var på den tiden innan man kunde gå in i sitt eget Spotify-universum och lyssna på vad fan man ville när man ville. När jag var igenom den tidsperioden i mitt liv så var det främst Lars Winnerbäck som stod och väntade på andra sidan och Mike Oldfield och en del andra artister hamnade lite i skymundan. Tänkte i alla fall för ett tag sen att nu ska jag lyssna igenom exakt ALLA Mike Oldfields album från början till slut när jag kör till jobbet, det är ju dötid som ändå inte används till något vettigt och då kan det ju vara kul att ha någon form av "uppgift" att ta sig an. Han har väl gett ut ett 25-tal album så det kommer att ta sin lilla tid men det kan det ju få göra då. Har hittills betat av Tubular Bells, Ommadawn och Hergest Ridge, återstår...resten dårå. 

Av den anledningen tänker jag just nu nästan orimligt mycket på Mike Oldfield, som ju inte ens var 20 år när han gjorde Tubular Bells som ju är ett ganska komplext stycke musik som jag har  periodvis haft lite svårt för, tror det beror på att man, jag, automatiskt associerar till Exorcisten som jag såg när jag var i en känslig ålder och tyckte var något av det mest obehagliga jag sett i hela mitt liv. Men tänk ändå att vara tonåring och kunna spela så många instrument och få ihop såna mäktiga musikstycken, när jag var i samma ålder kunde jag på sin höjd spela Blowing in the wind på akustisk gitarr. Jag undrar också om Mike Oldfield någonsin har haft ett vanligt jobb, typ...brevbärare? Har svårt att föreställa mig honom i vardagliga situationer som att klippa gräset och betala räkningar och vika tvätt, han känns liksom upphöjd från sådant som vanliga dödliga sysslar med. Jag tänker mig honom som en extrem ensamvarg som bor ensam i en stuga långt ut på engelska landsbygden och komponerar musik och tänker djupa tankar om livet, universum och allting, men så läste jag någonstans att han har sju barn med tre olika kvinnor så så djävla ensam kan han ju knappast ha varit. 

En liten anekdot på detta tema: två personer från yttre delen av bekantskapskretsen skulle gå på en Mike Oldfieldkonsert någon gång på 80-talet, det var i samband med att han hade sin jättehit med Moonlight Shadow som ju inte alls är speciellt representativ för hans musik i övrigt, men de här två personerna tyckte att den var ju toppen och då måste väl resten också vara lika bra. Det där är ju lite risky business, ungefär som när folk ska gå på Metallica och tro att alla låtar är i stil med Nothing else matters, men det här var ju 80-talet och möjligheten att utforska artisters repertoar var lite mer begränsad än vad den är i dag. Hur som helst, konsertbiljetter införskaffades, tågbiljetter köptes, hotellrum bokades, dagen för konserten kom, musik började spelas, de här två personerna kände inte igen en enda låt men tänkte att här får man ju inte verka som en bortkommen lantis utan han sparar väl det bästa till sist, så de försökte så gott de kunde att verkligen bjuda till, tralla med, vaja i takt, applådera, tända tändare och på det hela taget vara en engagerad publik för det var ju trots allt Mike Oldfield (men när skulle han egentligen spela Moonlight Shadow?) Konserten tog slut utan att nämnda låt spelades och de var minst sagt besvikna, men sen kom Mike Oldfield och tog över efter förbandet som de här personerna hade kämpat sig igenom och verkligen försökt gilla i tron att det var Mike Oldfield och att Moonlight Shadow skulle spelas vilken sekund som helst. Så kan det gå. 

 

I alla fall

Har läst I alla fall av Marianne Lindberg De Geer, den femte av hennes dagböcker som inleds med Tvära kast och sedan kommer i tur och ordning Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr och På riktigt. Detta är handlingen:

"I alla fall" är den femte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers tankar, från september 2023 till augusti 2024. Här blandas högt och lågt precis som vanligt: vånda och eufori inför det egna skapandet och den snåriga relationen till barn och barnbarn. Hon ger oss en osminkad skildring av livet som 78-åring. Hon skriver om relationer, konsten och karriären.

Jag har gillat alla de tidigare dagböckerna, och jag gillar (såklart) också den här. Visst, ibland är det lite väl mycket citat som inte tillför mig (som inte är så insatt i kulturvärlden) speciellt mycket och ibland är det också lite väl mycket sådant som sagts redan tidigare, men det är ju hennes dagbok och hon skriver väl vad hon vill där tänker jag. Men jag älskar att läsa om vardagens (hennes/deras) vedermödor och glädjeämnen, och framför allt älskar jag att Marianne och Carl Johan är så djävla djävla GULLIGA mot varandra. Den här boken får fyra köttbullar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

And all the green belts wrapped around our minds

Jaha, då var det måndag igen, men nu känns det inte speciellt betungande att jobba. Har bara typ fem möten den här veckan, varav ett är med min chef och ett med Projektet och inget av dom behöver direkt förberedas. De andra tre kräver lite mer pyssel i form av för- och efterarbete, men herregud, tre möten på en vecka är ju i princip ingenting. 

I fredags sprang jag för första gången på, ja vad kan det ha varit? Sen Blodomloppet kanske, så sex veckor eller nåt sånt. Körde intervaller, testade en ny variant av MusikIntervallMetoden som i vanliga fall är: spring en låt, gå en. MIM 2.0 är: spring en låt, gå tills andningsfrekvensen gått ner till normal, spring resten av låten, gå tills andningsfrekvensen är normal, etc. Det blev därför lite kortare intervaller, men också lite kortare återhämtning. Kändes skitbra, bortsett från att det var varmt. Det skulle ha regnat, men det gjorde det förstås inte utan solen sken helt obekymrat från en klarblå himmel som alltid när jag ska springa. Sommaren är egentligen en värdelös tid att träna löpning på för mig för jag blir så sjukt varm även om solen inte skiner, det handlar alltså inte om att bli lite småvarm utan typ som att jag blivit offer för en kannibal som snabbkokar mig i min egen svett. Det känns som att värmen kommer från halsen och stiger upp i ansiktet så i fredags tänkte jag försöka förekomma kannibalkänslan genom att ta på mig ett linne för att få lite mer bar hud som kunde svalkas av istället för att vara täckt av textil    . Nu äger jag inget linne i funktionsmaterial så jag tog ett i bambu för det ska ju vara så svalt och bra, men det visade sig vara aningen för tight så att det skavde lite under armarna. Får väl investera i ett träningslinne om/när jag orkar ta mig förbi ett Stadium eller Intersport.

Efter intervallerna åkte jag och köpte jordgubbar, sedan var jag och handlade och när jag kom hem visade det sig att min man redan var hemma eftersom de fått sluta tidigare på hans jobb p g a sista dagen innan semestern, de stänger helt i fyra veckor och då har alla semester vare sig de vill eller ej.

I lördags hade jag ställt klockan på 04.30, gick upp och promenerade drygt 9 km med hundarna i arla morgonstund. Hann äta en second breakfast och sen var det dags att ge sig av mot skogen för den här prova-på-dagen. Jag och min kompis J skulle guida de som ville testa rallylydnad och nose work och det gick väl rätt bra. Det regnade i stort sett hela tiden från arla till särla så det var inte som att det strömmade in folk från när och fjärran, men vi som var där fick kämpa på. Var rätt trevligt, tyvärr tyckte hela Skånes samlade population av knott det också och trots att vi i det närmaste dränkte oss i vad som kändes som litervis med myggspray så tyckte knotten att det var väl inget som hindrade dom från att kalasa på vårt blod. 

När jag skulle räkna in hönsen på kvällen så fattades Elizabeth och hennes småttingar. Kycklingar håller ju låda varje vaken sekund, så det var bara att börja gå omkring i trädgården och lyssna. Hittade dom vid tomtgränsen där kycklingarna gått genom staketet och in till grannen och där levde de la dolce vita i barnsligt oförstånd medan Elizabeth oroligt vankade omkring på sin sida utan att kunna göra något åt saken. Hade hon bara börjat gå iväg så hade de garanterat följt efter, men det gjorde hon inte trots att jag lockade med mat. Till slut fick min man gå in på grannens sida och fösa tillbaks kycklingarna och då kunde Elizabeth omgående börja spatsera mot hönsgården med kycklingarna i släptåg, slutet gott allting gott. Hoppas det inte blir en vana, borde kanske sätta upp putsnät längst ner på staketet så att de inte  kan slinka igenom?  

I går vaknade jag av mig själv klockan 05.30. Med huvudvärk, vilket inte på något sätt berodde på att jag varit ute och härjat till fram på småtimmarna, utan var väl någon slags spänningshuvudvärk som kanske berodde på vädret, kanske på att jag legat konstigt så att nacken påverkades, kanske något annat.  Gick upp och gav hundarna mat (de märker alltid att någon är vaken), funderade på om jag skulle riva igång dagen men tänkte sedan att det var väl ändå inte direkt nödvändigt, så efter att hundarna fått gå ut och lyfta på benet så tog jag en Alvedon och gick och lade mig igen. Lyckades faktiskt somna om och sov väl till halv åtta nånting, fortfarande med huvudvärk så den där Alvedonen verkade ju inte ha haft någon direkt effekt. Gav mig ut på min vanliga söndagsrunda, kändes lite bättre efteråt men hela dagen låg den där huvudvärken på lut och liksom varslade om sig själv. Var ute i trädgården lite, men sedan låg jag mest i soffan och växlade mellan att läsa och dumscrolla. Fattar inte hur de här djävla algoritmerna funkar, tycker jag BARA får upp en massa: vill du följa den här personen som har ett barn som är döende i cancer? Inte det, men då vill du kanske följa den här personen som har en partner med leukemi? Nähä, vill du kanske följa den här personen som skildrar hur det är att leva med en aggressiv hjärntumör? Inte det heller, men då finns det alla dom här kontona med folk som sörjer sina döda barn? MEN VAD FAN? Jag följer till exempel en massa konton som handlar om capybaror, får kanske upp EN capybara per vecka i mitt flöde. Följer NOLL konton som handlar om cancer och döda barn, ändå är mitt flöde fyllt av det? 

Igår var det i princip bara två grejer som jag lajkade, det ena var en tiger på zoo som förlorat sina ungar  (se! även där ska det vara död och elände!) men då hade personalen knutit fast tigerskinn på  några griskultingar och lagt in och mamma tiger tog dom till sitt hjärta och sen låg de där och myste även när tigerskinnen tagits bort. O-te-roligt gölligt. Och det andra var ett filmklipp på en border collie som spelade volleyboll (och var sjukt bra på det). Det är DEN typen av inlägg jag vill se, inte en massa mörker om främmande människors sorg, sjukdomar och död. 

Idag ska jag jobba, sen ska jag träna ett Vibes-pass med hantlar som kort och gott hette "Allround" så får vi väl se var det gör mest ont efter det, hehe. Sen ska jag till stallet eller hem till K för möte, om vi inte tar det på Teams, vi har inte riktigt bestämt oss än hur vi ska göra men det är saker som måste avhandlas och som inte kan vänta. Föreningslivet ändå, va. 

Roaming in far off territory

I förrgår, när det alltså var 32 fucking grader varmt, så upplevde vi att det ändå var rätt svalt inomhus.  Ett tag efter att man kommit in åtminstone, men det gick ju fort att vänja sig och då fick man gå ut en sväng för att få lite perspektiv. Inomhustemperaturen var nämligen 26 grader, men jämfört med 32 så var det ju...ja, svalare åtminstone. Igår morse var det fortfarande 26 grader på nedanvåningen där fönstren varit stängda under natten, och när jag kom hem igår var det som en bastu trots att det blivit mer normala sommartemperaturer utomhus, 23 grader någonting. Oh the joy of betonghus. Gick ut med hundarna i skogen, kom sedan hem och öppnade alla fönster i hela huset för att få in den lite svalare luften. Städade, bäddade rent i sängarna, tränade sedan ett pass som hette BURN, BABY, BURN som var inriktat på core. Kändes medel i jobbighet, ingen speciell träningsvärk idag så någon form av bålmuskulatur har jag väl tydligen ändå. Avslutade med lite yinyoga, sedan låg jag på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Älskar att läsa om hur livet puttrar på hemma hos Marianne och Carl Johan och hur gulliga de är mot varandra. 

Sen skulle hundarna ha mat och hönsen skulle stängas in. De brukar gå in självmant när de tycker det börjar bli kväll, och de som ännu inte gått in brukar komma ilande när jag kastar ut lite mat i hönsgården vilket jag gör varje kväll, men igår var det som förgjort. När jag trodde att alla var inne så visade det sig att en av Cream Legbarhönorna fortfarande örlade omkring ute i trädgården och när jag skulle fösa in henne så flaxade hon över staketet till den andra delen av trädgården, in under några buskar förstås där man inte kunde komma runt. Under det debacle som uppstod tills hon var tillbaks på rätt sida igen så promenerade de flesta av hönsen som gått in i hönsgården ut i trädgården igen. Det var bara att låta det vara och gå in och läsa en stund till, nästa gång jag kom ut så var alla inne även om jag fick leta ett bra tag  bland buskarna inne i hönsgården för att hitta Cream Legbarhönorna som är rätt skygga och håller sig på sin kant. En (Lillemor) ligger ju fortfarande och ruvar så henne vet man åtminstone var man har, men de andra två har en förmåga att göra sig osynliga. Men till sist hade jag räknat in hela flocken och kunde stänga för dom och gå in. 

Så var det fredag! Jobbveckan har väl varit sådär, känns som att alla är trötta och lite stingsliga. Känns också som att vissa personer i vissa frågor väljer att bara titta på myntets ena sida och dessutom ger sig själva orimligt mycket tolkningsföreträde, men det är väl bara att försöka släppa det och gå vidare.  Tänker att karma kommer att bita dessa människor i röven på ett eller annat sätt, den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi, osv. 

Idag ska jag springa intervaller efter jobbet så får jag se hur det känns. Förhoppningsvis bra? Sen hem och slappa resten av dagen och så tidigt i säng. Imorgon ska jag vara med på en prova på-dag i ett hundsammanhang. Är verkligen inte jättepepp, men har man lovat (vilket jag gjorde i ett svagt ögonblick) så har man och då får man bara ta sig samman och vara professionell. Men resten av helgen är det i alla fall tomt i kalendern. Min man jobbar sista dagen innan semestern idag, själv ska jag knota på i tre veckor till. Vi får en vecka tillsammans i år i alla fall, förra året fick vi noll. Fördelen med det upplägget är i alla fall att min man förhoppningsvis ska bygga klart (det förbannade) uthuset under sina tre ensamma veckor så att vi kan få ordning där. Det är ju längesen golv, tak och väggar kom på plats,  så egentligen är det bara detaljer som återstår. Olyckligtvis är det enligt min man petigt med detaljerna, och petigt är därför också lika med "tar jättelång tid" även om han faktiskt har varit disciplinerad och gjort något lite nästan varje dag även i veckorna och då går det ju åtminstone framåt. Hans problem är att han ibland har enormt lång startsträcka, och tidigare evighetsprojekt har blivit evighetsprojekt just för att det inte har blivit något gjort i veckorna p g a trött efter jobbet (vilket jag i och för sig förstår och respekterar), men sen har heller inget blivit gjort på helgen p g a då ska man vara ledig. Men det var då, nu är han ute en stund varje kväll OCH rätt många timmar varje helg. Sen är det ju otroligt att det ska ta sådan tid ändå, det räcker tydligen inte att räkna med faktor Pi utan man får kanske börja multiplicera med något i stil med Avogadros konstant (6.02214076×1023) för att komma någonstans i närheten av så lång tid (och så mycket pengar) som ett byggprojekt faktiskt tar vs vad man ursprungligen uppskattar. 

Apropå pengar så kom det ett prisförslag från verkstaden för att fixa det som de upptäckte på servicen, det var bromsar och  stötdämpare och fan vet vad mer som skulle bytas och det skulle landa på närmare 20 papp, och då är ändå bilverkstan i byn en av de billigare. ZzzZZZzzz. Hatar bilar, eller rättare sagt allting som kostar pengar som man aldrig får tillbaks. Vi får kanske köpa en annan bil? tyckte min man, men det är ju inte som att det alternativet kommer att bli billigare. Hur man än vänder sig har man röven bak, osv. 

Jaja, det får bli ett senare bekymmer. Nu ska arbetsdagen stökas undan så att det kan bli helg någon gång. 

Trettiotvå grader i skuggan

Igår var det väl någon form av värmerekord, det gjorde väl inte så mycket så länge man satt på sitt svala luftkonditionerade kontor, men förr eller senare får man ju bege sig ut i verkligheten och där var det varmt. VÄLDIGT varmt. Tog en promenad samma runda som jag egentligen hade tänkt springa, det var jobbigt nog även om det tack och lov fläktade lite. De delar som gick i skogen var skuggiga och lite mer behagliga, men där var det en massa flugor så det var inte fullt så behagligt som man skulle kunna önskat.  Fick i alla fall ihop en runda på lite drygt 6 kilometer. 

Svängde inom affären på hemvägen, kom hem, släppte ut hundarna i trädgården, anser inte att de har något större behov av att gå promenader när det är så här varmt. Pratade i telefon med min bror, gick och släppte ut hönsen i sin del av trädgården, undrade sedan var Tage hade blivit av och det visade sig att han hade hittat herr eller fru Igelkott som synts lite då och då i trädgården nu i år, och han försökte göra processen kort med denna, som han upplever det, inkräktare. Erfarenheten borde ha lärt honom att det inte är en bra idé, men konsekvensanalyser är uppenbarligen inte hans starka sida. Fick tag på honom, konstaterade att han blödde i munnen men det är synd att påstå att han verkade ledsen för det. Tog in hundarna igen, pratade vidare en god stund med min bror, gjorde sedan fotrehab och körde ett lite längre yinyogapass. Tidigare har jag bara kört korta varianter på kanske en kvart, nu testade jag ett som var 40 minuter. Det gick bra och var precis lagom nivå av träning i värmen. 

Gjorde en smoothie och åt den plus frukt och knäckebröd till kvällsmat. Väntade på att diskmaskinen skulle bli klar så att jag skulle kunna tömma den, men det var ju FAN vad det tog tid. Gick ut och samlade in hönsen, fyllde på vatten i alla deras behållare, vattnade lite av mina sådder, gick in, nähä, det var fortfarande 20 minuter kvar. Gick upp och lade kläder som ska till klädinsamling och som har legat på en stol i sovrummet rätt länge i väntan på att jag ska få feeling, i en säck. Fick ytterligare feeling och rensade ut lite mer ur garderoben. Blev en säck till, ingen av dom var fulla upp till kanten, men ändå. Bar ut dom i bilen och tänkte slänga dom i en sån här insamlingsigloo som ligger några hundra meter från jobbet, men där fick jag tji för den var inte kvar, upptäckte jag i morse. Jaja, tror att det finns en i byn så jag får se om jag kommer ihåg det på hemvägen. Om inte den också är borttagen? Nu när textilavfall från och med i år ska sorteras ut separat så fick ju folk i alla fall i början av året det inte alls genomtänkta rådet att lägga sina trasiga och smutsiga kläder i klädinsamlingarna eftersom återvinningscentralerna inte hade någon lösning, i alla fall inte häromkring. Det kan väl vem som helst kunde begripa att Erikshjälpen och Röda Korset och liknande inte har någon som helst nytta av gammal lump, och hur svårt kunde det vara för återvinningscentralerna att bara ställa ut en container och märka den med "textilavfall"? Jättesvårt tydligen, för det tog flera månader innan det var löst. Nu är ju inte mina utrensade kläder avfall utan bara sånt jag inte använder, så det ska ju inte slängas utan lämnas till någon form av secondhandverksamhet. Får uppenbarligen sondera terrängen lite angående det. 

Idag är det torsdag, har inga jobbmöten inbokade så jag ser fram mot en dag av fokus och ostördhet. Idag är det svalare, ska "bara" bli runt 23-24 grader. Skönt. Har sovit rätt okej i natt trots monstervärmen, var vaken ett tag vid ett-tiden, men somnade om ändå hyfsat snabbt. Tidigare har jag och min man haft en kamp om ifall fönstren i sovrummet ska vara öppna eller stängda, jag har velat ha öppet p g a får panik när det är för varmt, medan han tidigare alltid har propagerat för stängda fönster och kommit dragande med gamla mossiga argument om att han får ont i ryggen av att ligga i drag. Nu har han tack och lov också anslutit till Team Öppna Fönster, oklart vad som fått honom att ändra sig men det behöver man ju inte spekulera i. 

Efter jobbet väntar städning (zzzz), sen ska jag träna ett Vibespass. Hade tänkt prova ett som heter "Eld i baken", men med tanke på den MONSTRUÖSA träningsvärk jag haft sedan måndagens pass (ja, det börjar gå över nu men känns fortfarande), fortfarande väldigt lite i axlar och armar, oproportionerligt mycket i gluteus maximus, så kanske jag testar något annat, typ core. Vi får väl se vad det blir. 

 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skelettöns gåta

Boken börjar med att ALFRED HITCHCOCK av en ren händelse hör av sig och frågar om det möjligtvis är så att de Tre Deckarna har dykcertifikat, vilket de ju höll på att ta i Juvelgåtan, och nu har de alltså avlagt examen och har ytterligare kompetenser på sin digra meritlista. Det visar sig att PETERS fader, som ju är en rätt så berömd filmfotograf, är iväg och spelar in film långt bort på östkusten, i (det förmodat fiktiva området) Atlantic Bay, och nu har Hitchcock fått veta att det börjat hända mystiska saker där. 

Där finns en ö med det fantasieggande namnet SKELETTÖN, där det sägs spöka för en gång i tiden fanns det ett nöjesfält där (eller korrekt: det finns fortfarande kvar, men övergivet) där en rik flicka vid namn Sally Farrington propsade på att få åka karusell fastän det var ett förfärligt oväder och synden straffar sig som bekant själv, blixten slog ner i karusellen och Sally Farrington dog jämmerdöden och sägs nu gå igen på nöjesfältet, därav övergivenheten av detsamma. Nu när filmteamet dragit in så har det  utöver spökerierna också förekommit stölder och bråk och Alfred Hitchcock tycker därför att den rimliga lösningen är att skickaTre Deckare kors över kontinenten för att snoka runt lite och undersöka saken, fast under täckmantel som lite statister i några dykscener som också ska spelas in i ovan nämnda film.

Knappt hinner deckarna lämna Hitchcocks residens i Hollywood förrän de sitter på planet österut, och som vanligt redogör BOB lite kring vad han har hittat för matnyttigt om Skelettön på biblioteket. Såklart lär det finnas en skatt någonstans där som en pirat vid namn Jack Enöra dumpat en gång i tiden och som ingen hittat. JUPITER bidrar med fakta om en annan ö strax intill Skelettön, HANDEN heter den, och den har en slags vindgejser där vatten sprutar upp när det stormar vilket ju är ett naturfenomen som vilken 14-åring som helst skulle finna spännande (not).
När de kommer fram blir de upphämtade av en karl med slug blick, SAM, som verkar lite märklig och otrevlig, och det visar sig så småningom stämma för han kör inte alls till den lilla staden Fishingport där de ska inhysas hos en MRS BARTON, utan lurar ut dom till vad de först tror är Skelettön men som visar sig vara den intilliggande ön Handen där han utan vidare lämpar av de unga tre i full storm dessutom, som ett mycket missriktat practical joke som ingen begriper vad det går ut på. Där sitter de och kan inte annat, men som tur är kommer en flink grekisk grabb, CHRISTOS, eller Chris som han föredrar att kallas, seglande från ingenstans och ser till att de kommer i land. Chris anförtror sig utan vidare att han och hans fader, båda dykare, är fattiga och dessutom allmänt misstrodda på hela Skelettön på grund av att de är utlänningar, hans fader har dessutom drabbats av dykarsjuka och är delvis förlamad  och därför dyker Chris omkring och letar efter Jack Enöras skatt som ska ge honom tillräckligt med kosing för att ta sin fader hem till Grekland igen, vilket verkar vara förutsättningen för att bli frisk. Medan de seglar tillbaks mot Fishingport så ser de det gamla nöjesfältet på Skelettön tändas upp och "en jänta i vit klänning" a k a karusellspöket Sally Farrington, syns glida omkring. Jupiter vill förstås dit per omgående för att undersöka saken men blir för ovanlighetens skull nedröstad och inom kort är de alla (utom Chris) lyckligt installerade hos mrs Barton. 

Nästa morgon kommer Peters fader i sällskap med den lokala ordningsmaktens representant KOMMISSARIE NOSTIGON som identifierar Sam som en person som "gör vad som helst för pengar" och som "gillar att jäklas med folk". Sen börjar man, mest Peters fader, ifrågasätta Chris, hur kunde han och ingen annan veta var deckarna befann sig plus att han ju är utlänning och därmed per definition allmänt skum och potentiellt misstänkt tjuv. Det är tydligen allmänt känt att Chris behöver pengar åt sin sjuke fader så därför kan det ju mycket väl vara han som ligger bakom de mystiska stölderna som filmteamet drabbats av. Lite så går snacket utan att man kommer någon vart med det, men kommissarie Nostigon ska i alla fall ta ett snack med den här Sam, för ingen har ju gett honom uppdraget att hämta deckarna så det är något av ett mysterium. 

Sedan ska deckarna äntligen gå se Skelettön med egna ögon och där får de först träffa diverse folk från filmteamet: regissören ROGER DENTON, biträdande regissören HARRY NORRIS (oklart om han är släkt med deckarnas ärkefiende STÖREN NORRIS eller bara en produkt av torftig fantasi hos författaren), dykinstruktören JEFF MORTON samt vakten TOM FARRADAY som städslats med tanke på stölderna och oroligheterna i samband med filmteamets närvaro på Skelettön. Mr Denton är irriterad pga stölderna och förseningarna och dessutom får de inte igång den gamla skruttiga berg- och dalbanan i vilken en maffig slutscen ska utspela sig, och han hotar att åka tillbaks till Hollywood och filma scenerna där istället. Jupiter räknar då ut att det måste ligga i någons intresse att få filmteamet därifrån (smart). 

Deckarna strosar iväg för att utforska en grotta och där träffar de Chris igen. De frågar det alla undrar, nämligen hur han, Chris, kunde hitta deckarna på Handen så snabbt och det visade sig att han hört några gubbar prata om att "deckarungarna" kunde "behöva ett handtag" och då räknade han raskt ut att det betydde "ett tag på Handen" och så var det med den saken. Chris visar sedan upp några gulddukater från kapten Enöras skatt som han hittat när han dykt, men knappt hinner dom börja spekulera kring det förrän Tom Farraday dyker upp och börjar gorma om att Chris är en lymmel eftersom han, Tom Farraday alltså, är övertygad om att han, Chris alltså, ligger bakom stölderna eftersom han, Chris då, både är utlänning och fattig (klart som korvspad). Chris försvinner och Tom Farraday meddelar att nu är det dags för deckarna att ut och dyka med Jeff. Medan de traskar dit berättar han att för tio år sedan jobbade han som vakt på ett värdetransportbolag som blivit rånat av två bröder, BILL och JIM BALLINGER, och i samband med det fått en smäll på axeln som gett honom men för livet. Kustbevakningen hade sedan sett två män i en båt hiva pappersbuntar överbord, det visade sig vara bröderna Ballinger som, antog man, dumpade rånarbytet som aldrig hittades fast de åkte fast och fick fängelsestraff. Nu har det alltså gått tio år och de har nyligen blivit frisläppta. Tom är inte så lite bitter över sin fördärvade arm och har god lust att "betala igen" (huuu).

Sedan får deckarna visa prov på sina dykarfärdigheter, det går bra för Bob och Peter men det visar sig att Jupiter håller på att bli förkyld så för honom blir det dykförbud direkt. Peter hittar en gulddukat och det är ju toppenspännande för finns det en så måste det ju finnas fler och tänk om de skulle hitta kapten Enöras skatt?

På kvällen kommer Peters fader till pensionatet pch är butter p g a karusellen och Sally Farringtons påstådda vålnad. Nästa morgon är Jupiter dyngförkyld och skickas till doktorn (rimligt), medan Peter och Bob ger sig ut på skattjakt med Chris. Jupiter frågar i tur och ordning ut först mrs Barton och därefter DOKTOR WILBUR och får reda på både ett och annat, bland annat att "spökerierna" var ett pojkstreck för många år sedan, och det ryktet plus och kanske framför allt ett konkurrerande nyöppnat modernt nöjesfält gjorde att stället på Skelettön fick slå igen.
Under tiden seglar Chris, Bob och Peter ut till Handen för att dyka efter potentiella skatter, och bäst när de ligger på en klippa och solbadar (p g a ingen skatt hittades) kommer en stor motorbåt och rammar Chris segelbåt så att den och alla deras kläder och grejer sjunker till botten! Det var ju verkligen botten! Men de är inte handfallna utan börjar dyka efter sina pinaler och i samband med det hittar Chris en underjordisk grotta (som visar sig ha förbindelse med den där vindgejsern så att det finns som en liten luftficka uppe vid taket), och i den hittar de sedan en rätt så rejäl mängd gulddukater. De grips av guldfeber och dyker som besatta och upptäcker inte förrän det är för sent att Chris sjunkna segelbåt flyttat sig med hjälp av strömmarna  och nu sitter i grottans öppning som korken i en flaska. Instängda! Tidvattnet stiger! Panik! 

Hemma på kammaren sitter förkylda Jupiter och oroar sig, och tillsammans med Jeff ger de sig ut till sjöss för att leta. De hittar kläderna men av grabbarna syns inte ett spår. Men sen hör Jupiter röster från vindgejserns mynning, han och Jeff lyckas bogsera bort segelbåten från öppningen och därmed också rädda grabbarna från ond bråd drunkningsdöd. Men det är ur askan i elden för Chris del, för någon har snott dyra kameraobjektiv från filmteamet och Chris kniv (som alla tydligen vet är hans) återfinns på brottsplatsen, så det blir raka vägen till arresten för hans del. 

Kommissarie Nostigon kommer förbi och berättar att objektiven återfunnits hemma hos Chris så nu ser det verkligen mörkt ut. Deckarna visar då upp gulddukaterna som bevis för att Chris inte skulle behöva stjäla, men tyvärr blev ju objektiven stulna innan dukaterna hittades så det höll inte. Mrs Barton råkar få syn på allt guld och innan någon vet ordet av är ryktet ute och Skelettön nedlusad med skattjägare till filmteamets stora förtret. Men Jupiter kommer med det strålande förslaget att de ska göra en kortfilm om folk som letar guld, vilket faller i god jord hos mr Norris. 

Sedan räknar Jupiter ut vad den verkliga hemligheten med Skelettön borde vara, och skickar dit Peter och Bob för att kolla om hans teori stämmer (vilket den givetvis gör). Själv är Jupiter för mansförkyld för att följa med. Peter och Bob beger sig till ön och på vägen dit träffar de Tom Farraday och bladdrar ur sig hela Jupiters teori, som i korthet går ut på att bröderna Ballinger bara låtsats dumpa sitt rånbyte och istället gömt pengarna på Skelettön, gissningsvis i grottan, och därför låtit iscensätta spökerierna för tio år sedan för att skrämma bort eventuella besökare under tiden de satt i finkan. Filmteamets närvaro satte såklart käppar i hjulet för denna GENIALISKA (om än väldigt långsökta och komplicerade) plan. Sen visar det sig att Tom Farraday är och har varit i hemlig maskopi med bröderna Ballinger i alla år och de tar Peter och Bob tillfånga och binder dom med Tom Farradays sönderrivna skjorta och hotar med att "göra sig av med dom" så fort de har hämtat sina ovan nämnda gömda pengar. 

Där ligger Bob och Peter och kan inget annat, men plötsligt dyker Chris upp från ingenstans och befriar dom och de simmar därifrån. Det visade sig att den hyvens kommissarie Nostigon sett till att han blivit frisläppt mot borgen och då hade Chris räknat ut att han senast lagt ifrån sig sin kniv uppe vid grottan och där måste Tom Farraday ha hittat den och lagt den vid platsen för de stulna objektiven (solklart) så han, Chris, skulle kolla vad han, Tom Farraday, kunde tänkas ha i kikaren. Mycket, visade det sig och Chris blev vittne till när bröderna Ballinger dök upp och Peter och Bob blev tillfångatagna. Sedan blir de alla tre vittnen till när bröderna och Tom återvänder med bytet och finner sina fångar försvunna (retfullt).Bröderna tror att det är Tom, som blev satt att vakta, som har knutit upp repen (ändå rimlig tanke) och det utbryter en hätsk ordväxling i vilken det framgår att brödena Ballinger ska med en väntande båt till Sydamerika och det är bråttom! MEN, då har den listige Chris slitit loss tändstiften så båten startar inte, och medan de håller på och svär och donar med det så kommer ett par polisbåtar farandes (eftersom Jupiter sent omsider kommit på att det mest sannolika var att bröderna Ballinger kunde vara i krokarna, detvillsäga FARLIGT, men så fort han kom på det rusade han till polisen och säga vad man vill om ordningsmakten i Fishingport, men beredskapen för utryckning till sjöss mitt i natten är minst sagt god) och de försöker fly till fots men den driftige Chris gömmer sig bakom ett klippblock och lägger fälleben på dom med hjälp av en gren. Vilt slagsmål bryter ut men kommissarie Nostigon och hans mannar dyker upp i precis rätt ögonblick och fångar in alla skurkar på ett bräde. 

Äventyret avslutas i vanlig ordning med ett eftersnack på Alfred Hitchcocks kontor där de sista lösa trådarna knyts ihop och allt får sin förklaring. Den inledande kidnappningen till Handen var till exempel iscensatt av bröderna Ballinger med syfte att locka hela filmteamet från Skelettön för att leta, men detta hindrades av ovädret plus att Chris ju hittade dom tidigare än beräknat så den planen gick ju i stöpet. Transportbolaget som blivit rånat betalade ut en rejäl hittelön som alla var eniga om att Chris skulle få och det räckte både till läkarvård för pappan och biljetter hem till Grekland för dom båda. Slutet gott, allting gott. THE END! 

Gonna send a million volts into your feet

Igår hade min man bilen så jag skulle ta bussen hem. För att ta sig till järnvägsstationen, från vilken landsortbussarna utgår från, kan man antingen åka lokalbuss eller gå. Att åka lokalbuss tycker jag är astråkigt eftersom den stannar överallt (ändå rimligt) så man, jag, får alltid känslan av att det skulle ha gått mycket fortare att gå. Att gå tar avsevärt längre tid, men man kommer ju åtminstone framåt, står inte stilla och väntar på att folk ska fumla fram sin telefon, öppna Skånetrafikens app och scanna sin biljett. Valde därför promenadvarianten och gick till en annan busshållplats än den vid järnvägsstationen, det är ungefär lika långt men jag inbillade mig att det var lite skuggigare eftersom det igår var 28 grader varmt och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Det var inte alls särskilt behagligt att traska fram på gator där värmen liksom studsade tillbaka från asfalten och den där skuggan nog bara fanns i min fantasi. Insåg dessutom att jag, eftersom jag stått och dösnackat med S en stund innan jag gick från jobbet, nog inte skulle hinna med den buss som gick 52 från järnvägsstationen utan skulle bli tvungen att vänta på nästa. När jag var kanske 100 meter från busshållplatsen så gled Nästan-Österlenbussen in, så jag lade in en sprint värdig Linford Christie när han vann OS-guld på 100 meter i Barcelona 1992 samtidigt som jag famlade fram telefonen, slog in pinkod och öppnade biljettappen. HANN MED! Kanske snarare p g a snäll busschaufför än min insats som löpare, men det behöver man kanske inte låtsas om. 

Kom hem, släppte bara ut hundarna i trädgården en stund och det var de fullt nöjda med. Gick in, tränade ett stillsamt pass pilates, förundrades över att jag fortfarande har sån GRYM träningsvärk i röven? Hur kan gluteus maximus vara de muskler som fått jobba mest i ett pass med hantlar där jag efteråt var helt darrig i armarna? 
Gjorde sedan en smoothie som var exakt vad jag behövde i den här värmen. Ställde klockan och tog en powernap på 20 minuter och låg sedan på soffan och slöade tills min man kom hem, åkte till stallet för ett litet möte som för en gångs skull blev litet, var hemma strax efter 19 igen. Läste en stund innan det var läggdags. Trodde jag skulle sova dåligt i natt också p g a värmen och ovan nämnda powernap, men har sovit helt okej. Skönt. 

Idag ska det enligt prognosen bli TRETTIOTVÅ GRADER VARMT. Det är ju i det närmaste inte mänskligt? På jobbet går det ju absolut an att vara för vi har bra luftkonditionering, men i övrigt får man bara planera för att göra så lite som möjligt känner jag. 

Somewhere after midnight in my wildest fantasy

Igår jobbade jag, åkte sedan till en sån här, jag vet inte vad man egentligen ska kalla det för det låter lite sådär att säga "utlänningsbutik", men ja, ni fattar kanske, eftersom de har rätt bra priser på frukt och grönt, samt lite annorlunda utbud och det kan ju vara kul som omväxling till Willys och Coop. Köpte en kasse frukt, åkte sedan hem och gick 7,5 svettiga kilometrar med hundarna. Körde sedan ett Vibes-pass med hantlar som hette BE DETERMINED. Tänkte först köra med 6 kiloshantlar men fegade ur och ändrade till 3. Det var nog en DJÄVLA tur för det var s-v-i-n-j-o-b-b-i-g-t. Körde sedan 15 minuters yinyoga medan svetten droppade. Idag har jag av någon anledning mest träningsvärk i röven, vilket känns lite märkligt för jag var helt slut i armarna efteråt. Men tydligen har sätesmusklerna jobbat mest av alla. 

Sov som en kratta i natt, det var varmt, fönstren var öppna, barn på gatan har sommarlov och är ute och tjoar och tjimmar till typ 23?, och äldre barn som också har sommarlov är ute och kör moped, min man snarkade, osv osv. Ändå vaknade jag tio minuter innan klockan ringde, inte direkt pigg och full av energi men det var lika bra att masa sig upp. Gick en runda med hundarna i väntan på att min man skulle vakna och bli klar, han skulle ha bilen för han ska till tandläkaren idag och har uppenbarligen inte fattat konceptet att det går att boka om tider så att det ligger i anslutning till när arbetsdagen antingen börjar eller slutar. Åkte med honom till jobbet och sen ska jag ta bussen hem i eftermiddag. Ikväll ska jag till stallet för ett litet möte om vår hemsidan. Jag är mest intresserad av att den ska vara användarvänlig och ha mycket information men är inte speciellt duktig på design, så när jag skulle göra klubbens nya hemsida förra året så sa jag att vi kan väl vara några stycken som tycker till om färg och typsnitt och sånt. Tyckte sen att det som föreslogs inte var speciellt snyggt, men man kan ju inte bjuda in folk att vara med och sen bara nee. Men nu har det kommit in en tjej i styrelsen som är jätteduktig på design så nu ska hon och jag träffas och förhoppningsvis ge hemsidan en liten ansiktslyftning.  

I stort sett mänsklig

Har läst I stort sett mänsklig av Helena Lindegren, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?

Hannas väg framåt rör sig mellan stum passivitet, modig handlingskraft och högst tvivelaktiga beslut. Den varvas med återblickar ur uppväxten: det lilla gänget med fula bybarn som mycket väl vet att det riktiga livet pågår någon annanstans. Tallbarren som ligger utspridda på skarsnön. Pappa med Beatlesskivorna, mamma som ständigt möblerar om. Jonas Renberg. Älvens svarta vatten.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. I någon recension stod det att det var som "en västerbottnisk kusin till Tranorna flyger söderut" och ja, lite kanske de påminner om varandra fast den här tycker jag hade mer inslag av humor, fast ändå med allvar i botten. Tycker inte baksidestexten gör boken rättvisa, jag hittade den här boken på en sån där snurra med "nyinkommet" på biblioteket, läste baksidestexten och tänkte njaa?, bläddrade lite och kände genast JAA! Den här boken får fem pannben av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihop. 

Helter skelter in a summer swelter

I fredags jobbade jag hemma för sista gången på länge, hoppas jag. För även om det kan kännas vilsamt  och man inte har någon restid och man kan passa på att köra en diskmaskin eller plocka med lite annat mellan varven så är det ändå mest bökigt. Obekvämt att sitta, skärmen är liten, allt tar längre tid. Känner mig ju också helt återställd efter operationen. Eller ja, beroende på hur man ser det. Jag är lite öm längs med käklinjen, och har inte full känsel i operationsområdet utan det känns ungefär som när man har en tandläkarbedövning, det beror på att ytliga nerver har skurits av och det kan ta ett tag innan de hittar tillbaks till varandra igen. Men det är inget som påverkar mig och inte heller något jag direkt lider av bortsett från att det känns lite skumt. Men det kan man ju leva med. 

Efter jobbet i fredags så åkte jag och min dotter på självplockning. Det var vi inte direkt ensamma om, antar att affärernas helt hutlösa jordgubbspriser som fortfarande inte känns rimliga trots att midsommar är över, har bidragit till att fler åker på självplockning? I affären i byn kostar en liter 59 kronor, på självplocket betalade vi 25. Det var rätt utplockat, tog oss kanske en halvtimme att plocka 8 liter men det var det ju värt. Stället hade också en trevlig liten gårdsbutik där man också kunde fika, så det var en väldigt trevlig eftermiddag. På kvällen åt jag och min man hämtmat och kollade klart på Star Wars: The Force Awakens som vi börjat titta på tidigare i veckan. 

I lördags gick jag en långpromenad med hundarna, sedan traskade jag ner till hembygdsparken i byn och fikade med en kompis som jag inte träffat på kanske...ett och ett halvt år? Så vi hade lite att catcha upp, kan man väl säga. Traskade sedan hem igen och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi började sedan kolla på Star Wars: The Last Jedi. Vi har ju sett de här filmerna när de kom, men de måste ha lämnat ett blekt intryck för jag kom bara ihåg vissa grejer. Jaja, det gör ju att man är lätt att underhålla i alla fall. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, bitvis förföljd av flugsvärmar från helvetet trots att det ändå blåste rätt så friskt. Tycker att såna där små as skulle svepas bort med vinden hur lätt som helst, men de måste ha extremt stark kraft i sina små vingar. Kom hem och stekte pannkakor till lunch. Hittade ett fot-yogapass i Vibesappen som jag tänkte att det måste ju vara som gjort för mig. Testade, men det var alldeles för svårt, eller rättare sagt det var för mycket som utgick från att man skulle sitta på knä med fötterna under sig och eftersom jag inte kan böja mina knän så mycket p g a artrosen så funkade ju inte det. Blev SUR för jag tror yoga (också) skulle vara bra för mig. Men man får kanske börja på en rimligare nivå då, nämligen FÖR NYBÖRJARE, inte bara ta ett random pass och tro att det bara är att köra på. 

Tillbringade eftermiddagen i trädgården, med en bok, sittandes under äppelträdet med hönorna pickade omkring fötterna på mig. Så gött. Sen var det middag och mer Star Wars, det är ju helt orimligt att en film ska vara 2 timmar och 40 minuter lång? Vi får låtsas att det är miniserier för det orkar väl ingen fan sitta så länge. 

Då är det alltså ny vecka och nya tag. Igår gjorde jag upp min träningsplan. Hade först tänkt köra intervallträning tisdag och fredag, men imorgon ska min man till tandläkaren så då ska han ta bilen och jag ska åka buss, och då blir det meckigt så då bestämde jag att intervallträningen skulle ske på onsdag istället. MEN DÅ SKA DET TYDLIGEN BLI 28 GRADER VARMT? Det är ju faktiskt helt orimligt att springa då. Får tänka om lite här tror jag. Fredag ska det i alla fall regna, så då funkar det ju. I Vibes-appen ska jag testa ett pass med hantlar, samt det där passet som hette "Eld i baken". Samt lite yinyoga. Det blir finemang tror jag. Men först ska det jobbas. 

Stängslet

Har läst-om Stängslet av Magnus Mills och det kan du också göra om du mot förmodan har missat denna klassiker från nittiotalet-nångång. Detta är handlingen:

Tam och Richie är två långhåriga, fåordiga, skotska halvunga män. De gillar öl, heavy metal, slitna skinnjackor och rökpauser. De gillar inte engelsmän, arbete och "höghållfasta" stängsel.
Tillsammans med sin förman skickas de till England för att sätta upp elektriska taggtrådsstängsel på rekordtid. I strilande regn och huttrande av kyla, gräver de gropar och slår ner stolpar i den engelska leran. Tills de mystiska bröderna Hall träder in i handlingen, två bröder vars intresse för korvtillverkning och skolmåltider gränsar till besatthet.

Jag tyckte den här boken var helt fantastisk första gången jag läste den, och det tycker jag fortfarande. Älskar karaktärerna (även om jag eventuellt skulle hatat dom om jag mötte dom i verkliga livet), älskar det buttra karga språket och det...låt oss säga pragmatiska lösandet av problem som uppstår längs vägen. Den här boken får fem stängselstolpar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.   

Men för helvete

Har, som kanske sista människan på jorden, skaffat en surfplatta. Det gjorde jag i samma sekund som jag hade fattat beslutet om att ansluta mig till träningsappen VIBES, visserligen kan man chromecasta träningsvideor till sin TV, problemet är bara att det finns noll plats att träna framför vår tv och att behöva baxa bort ett tungt soffbord i massivt trä varje gång man vill köra ett träningspass, ja då hade nog träningspasset endast bestått i bortbaxandet av soffbordet. En gång, eller max två. Dessutom finns det ingenstans att placera nämnda soffbord under tiden som man använder dess plats, så det var helt enkelt inte ett alternativ. Har absolut inga problem med att kolla på film eller läsa böcker på telefonen för då håller man ju den ju så nära ansiktet som man tycker att man behöver, men ska man följa träningsinstruktioner så kan man ju inte stå med telefonen upptryckt i nyllet varje gång något ändras. Det FUNKAR ju att ha den på golvet, har ju testat i väntan på att NetOnNet ska skicka ovan nämnda surfplatta, men helt optimalt är det inte och Jenny och Sanna Kallur är VÄLDIGT små och långt borta. 

Men nu har jag alltså hämtat surfplattan i en Instabox nära mig, och tänkte (enfaldigt) att det ska väl bara vara att dra igång för det är en Samsung precis som min telefon och då har man ju sitt Samsung Account och då är det väl bara att logga in där?

Ha. Ha. Ha. 

För det första kom det inte med någon laddare, eller det kom med en USB-sladd men det var USB-C i båda ändar av den, och någon sån kontakt har jag inte. Än, misstänker att jag kommer att få skaffa det för det känns ju overkill att koppla in den till datorn för att ladda, då hade jag ju lika gärna kunnat använda datorn istället för att skaffa en djävla surfplatta. 

När jag fått liv i surfplattan föreslog den att jag skulle använda Samsung Smart Switch för att överföra data. Ja, vad smart, tänkte jag (helt i linje med Samsung). Valde omsorgsfullt ut ett fåtal appar (tog med Netflix och SVT Play förutom träningsapparna och Spotify, för det kan ju vara trevligt att kanske någon gång kolla på något UTAN att behöva hålla i telefonen). Bockade ur allting annat, men I HELVETE HELLER. I skrivande stund har den här Samsung Smartass Switch hållt på i över en timme med att överföra foton och videor och en massa annat som jag bestämt vet att jag INTE tog med. Dessutom påstod den att jag hade fel lösenord när jag skulle logga in med min gmail-adress och sen kom en massa djävla krångel med att byta lösenord och tvåstegsverifieringar och fan och hans moster och nu är hela inkorgen full av vänliga men irriterande mail från Google och alla möjliga andra håll som undrar om det verkligen var jag som loggade in både här och där. JA, det är väl bra med säkerhet, men det är också otroligt konstigt att man inte bara ska kunna skaffa en djävla surfplatta för att kunna träna lite utan att känna att IT-gudarna flåsar en vredgat i nacken. Nu vet jag knappt vad jag har för lösenord någonstans längre, för när jag skulle blogga så skulle jag logga in via min google-adress och då påstod den IGEN att det var fel lösenord. Blir SÅ djävla trött på sånt här. Vi får väl hoppas att träningen går lite bättre än vad det tekniska hittills har gjort, 

If you see me comin' better step aside

Igår var bilen på verkstad för service samt påfyllning av gas till AC:n, vilket tillsammans kostade närmare 6000 kronor plus att de såklart också hittade ett och annat som behövde fixas till, bland annat en spindelled som byttes förra gången så den skulle i alla fall gå på garantin. Det var inget som var akut, så bokade in en tid i augusti och susade hemåt. Har inte kört bil sedan 13 juni så det kändes nästan lite ovant, hahaha. 

Jobbade, sedan städade jag och förutom den vanliga veckostädningen tog jag också tillfället i akt att skura alla köksluckor samt rengöra filtret till köksfläkten. Kände mig alldeles otroligt präktig. Körde sedan ett pass på Vibes som hette FEEL THE BURN (hade ju tänkt köra ett som hette "Eld i baken" men hittade det här först) som var träning för ben och rumpa med hjälp av gummiband. Kan säga att det kändes i röven både igår och idag! Avslutade med ett sånt där kort yinyoga-pass på en kvart, kändes jättebra även om jag känner mig lika stel som att jag var iklädd en sån där medeltida rustning. Men det kanske blir bättre på sikt om jag får till någon form av regelbundet yinyogande. Hoppas kan man ju alltid i alla fall. 

Har köpt Skånetrafikens sommarkort, vilket innebär att jag får åka buss överallt i hela Skåne för det facila priset av 595 riksdaler. Att åka buss till och från Ankeborg kostar 110 kronor så det är ju snabbt intjänade pengar. Tog därför bussen till stan för bio och förväntade mig lite att kunna sitta i en sval, luftkonditionerad buss men luftkonditioneringen verkade vara lika obefintlig som i vår bil innan de fyllde på mer gas, för ventilationen gick på maxfart men blåste bara in varmluft. Plus att det satt någon som STANK svett precis bakom mig, så det var inte en så angenäm resa som man skulle kunna tänka sig. På bion var det långt ifrån fullsatt, men bredvid mig satt ett par där kvinnan STANK av parfym

med sliskiga toner av vanilj, så är det inte det ena så är det fan i mig det andra. Det kom in en kvinna med en sån där dramaten-väska som hon ställde vid sidan av ingången, sedan gick hon till sin plats, satte ifrån sig popcorn och dricka och försvann sedan ut igen. Tänk om det är en bomb, väste min dotter men det visade sig bara vara en vanlig biobesökare som (gissningsvis) skulle gå på toaletten innan filmen började. Tänker man spränga en biograf i luften så kanske man inte heller köper popcorn det sista man gör, fast det kan ju förstås vara en skenmanöver för att smälta in, sånt kan man ju aldrig så noga veta.

Fick skjuts hem av min dotter för det går bara en buss i timmen och filmen slutade strax innan 20.00 och nästa buss gick 20.57 och roligare kan man ju ha än att sitta och dega på en busshållplats i 57 minuter, så var hemma 20.30 istället för 21.30. I eftermiddag ska vi kanske åka och plocka jordgubbar, får se lite hur vädret blir. Just nu är det mulet med regn hängande luften, men det kan ju ändra sig. Igår var det till exempel kanonväder med sol och blå himmel hela dagen och sen regnade det ändå på kvällen. 

Inga direkta planer för helgen som kommer förutom att jag ska träffa en kompis imorgon mitt på dan, vi ska planera lite inför nästa helg då vi ska göra en insats som hundtränare på en prova-på-dag. Vi har fått rätt fria händer så vi ska väl mest bara snacka igenom vilket upplägg som vi tror funkar och som kan vara enkelt för oss men ändå givande för de potentiella deltagarna. Känner mig eventuellt lite ringrostig som hundtränare så det är ändå skönt att vara två. Plus att det ska bli kul att träffas, för det blir av naturliga skäl inte så ofta längre för hon är kvar i hundvärlden och jag har ju bytt ut nästan allt mitt hundengagemang (som inte rör mina egna hundar förstås) mot hästdito. 

Sen ska jag jobba på jobbet från och med nästa vecka, det ska bli rätt skönt. Jobba hemma i all ära, lugnt och skönt och man får sitta i fred och slipper bli avbruten, men vissa saker är väldigt mycket bökigare och omständligare när man bara har en pytteliten laptop och inte det som i sammanhanget framstår som ett lyxkontor med dubbla skärmar och bekväm stol och skrivare och såna finesser.  

28 years later

Igår var den exklusiva CLUB ROMIF på bio och såg 28 years later. Som ju tydligen är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later som vi inte hade sett. Det funkade dock bra ändå tycker jag, kändes inte som att man behövde ha mer bakgrundsinformation än det som visades i inledningen, nämligen: 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

att det för 28 år sedan hade skett ett massivt utbrott av ett zombievirus i England. De här zombierna var inte bara blodtörstiga, utan också snabba som SATAN och de kunde öppna dörrar och allt möjligt så det var ju inte konstigt att nästan ingen överlevde. Filmen 28 years later inleddes med en tillbakablick till några barn som sitter och kollar på Teletubbies på en tjock-tv, så kommer zombierna och dödar alla utom JIMMY som lyckas fly till en närliggande kyrka där hans pappa är präst och ligger och ber. Zombierna dönar in där med, och pappa präst tycker det är en välsignelse, ger lille Jimmy sitt halsband med guldkors och låter sig sedan dödas. 

Klipp till 28 år senare, när vad man (eller i alla fall vi) tror är den vuxne Jimmy (han hette i och för sig Jamie men det tänkte vi var lite same same) som nu bor på en ö utanför Englands kust tillsammans med fru (ISLA) och barn (SPIKE) och ett gäng andra människor som lyckats överleva zombiesmittan. De lever ett enkelt och strävsamt liv och har lyckats få till någon form av fungerande samhälle med odlingar, skola för barnen etc. Ön är förbunden med fastlandet med en några hundra meter lång väg, men den är bara framkomlig vid lågvatten. Det går inte heller att simma till/från fastlandet vid högvatten pga starka strömmar. Vägen vaktas ständigt så att ingen zombie eller någon med zombiesmitta ska ta sig in på ön. 

Isla är sjuk och sängliggandes, hon är febrig och förvirrad och ingen vet vad det är, tyvärr finns det ingen läkare med bland de överlevande. Jamie ska ta med sig Spike till fastlandet för första gången, först tror man att det är kanske för att proviantera men det verkar snarare vara någon slags manbarhetsrit där Spike ska få lov att döda sin första zombie (om jag hade varit Jamie så hade jag prioriterat att skjuta någon av alla hundratals hjortar som fanns där och tagit med hem till byn där tillgången på kött verkade vara tämligen begränsad, men här tänker vi uppenbarligen olika). Zombierna verkade vara indelade i tre underarter kanske man kan säga, en som kallades "krypare" som var tjock och långsam och kravlade omkring och åt maskar och annat (när inte människokött stod på menyn såklart), en som jag inte vet om den hade något namn men det var de där snabba jävlarna som rusade omkring nakna och dödade och åt allt i människoväg som de kom över (hela grejen med zombies är att de inte har någon ämnesomsättning, så den här helt osläckbara hungern är rätt paradoxal om ni frågar mig), och så fanns det en tredje sort: THE ALPHA, som var någon slags zombie-übermensch, mycket smartare än de andra samt också nästan omöjlig att döda med de enkla vapen som står till buds (mestadels pil och båge). Spike och Jamie kommer i land och Spike förundras över att allting är så stort och undrar om man kan gå så långt så att man inte ser havet, vilket Jamie intygar är fallet. Spike dödar sedan en "krypare", men sedan kommer en flock av de vanliga och då blir det till att springa som satan därifrån och gömma sig på vinden i ett gammalt hus som sedan rasar ihop så det blir inte mycket rast och ro här inte. När de sen ska ta sig tillbaks till ön igen så är det knappt att de hinner för tidvattnet är på väg in, men oturligt nog blir de förföljda av en "alpha" och det blir en språngmarsch i knähögt vatten som hette duga och sen är det knappt att de blir insläppta för en barsk kvinna (JENNY) som är lite boss över porten vill försäkra sig om att de inte är smittade, det hjälper inte att Jamie vrålar ALPHAAAA, OPEN THE FUCKING GAAAATE och "alphan" springer som en målmedveten maskin hack i häl utan att snubbla och hålla på som vanliga dödliga som Jamie och Spike. Men de lyckas komma in i sista sekunden och sedan blir det en hejdundrande fest för att fira Spikes färd till fastlandet, nästan som någon slags konfirmation? Det dricks öl i mängder (var kommer den ifrån?) och Jamie passar också på att förlusta sig lite med ett kvinns eftersom Isla uppenbarligen inte är förmögen att uppfylla sina äktenskapliga plikter. 

På fastlandet såg Spike en eld långt långt borta, och han frågade sin fader vad det är och Jamie svarade att han inte visste, fast man fattade ju att han ljög. Spike frågar istället en äldre man (SAM) som passat Isla medan de varit borta, och Sam svarar att det nog var DOKTOR KELSER och berättar att för 28 år sedan så hade de varit där och han hade radat upp en förfärlig massa döda människor (oklart varför inte dessa blivit zombies?) men ändå vinkat inbjudande till Sam, Jamie et consortes, men de hade dragit slutsatsen att han var galen och raskt avlägsnat sig därifrån för att aldrig mer återvända. Spike blir helt besatt av tanken på att ta sin moder till "en riktig doktor", vilket såklart Jamie avvisar så Spike får ta saken i egna händer. Helt plötsligt får Isla, som dittills legat i sängen likt Madickens mamma när hon har ont i huvudet, oanade krafter och kan utan vidare trava iväg till fastlandet och en bra bit till, även om hon har stunder av förvirring där hon inte minns vem hon eller någon annan är eller vilken tid de lever i. 

Sen kommer lite obegripliga klipp på soldater i strid som jag först trodde var någon hänvisning till förr i tiden, men plötsligt står en soldat och säger ÄCKLIGA FITTOR (om zombierna) på svenska! Det visar sig vara ett svenskt militärförband som patrullerat med båt utanför kusten, men det hände nåt med båten så nu är de i land. Alla blir dödade utom en (ERIK). 

Tillbaka till Spike och Isla som naturligtvis träffar på snabb-zombies de också, och det blir till att söka skydd i en nedlagd bensinmack, som visar sig vara fylld med gas, och precis när zombierna kommer på att öppna dörren och komma in så öppnar Erik, som lurat uppe på taket, eld med sin k-pist  ner genom en lucka, gasen antänds och zombierna brinner upp medan Spike och Isla mirakulöst nog klarar sig utan så mycket som en brännblåsa. De slår följe, men säg den lycka som varar för evigt för de kommer till ett övergivet tåg och där hörs det konstiga ljud och fastän erfarenheten borde lärt dom ett och annat så ska Isla förstås in och kolla vad det är. Det visar sig vara en zombiekvinna i födslovåndor (trodde inte zombies knullade?) och nu tar SYSTERSKAPET över för Isla känner genast att hon måste hjälpa till och zombiekvinnan har för stunden släppt den hunger som annars är så karaktäristisk för zombies, och de håller varandras händer och zombiekvinnan krystar ur sig ett flickebarn, varpå Spike får äran att skära av navelsträngen med sin kniv och Erik högljutt ondgör sig över Islas tilltag, vilket visar sig vara befogat för plötsligt blir zombiemamman i första hand zombie igen och beredd att döda och äta vad som kommer i hennes väg, främst Isla som står närmast tillhands vilket Erik sätter stopp på med ett välriktat skott från sin k-pist men det är fan i mig ur askan i elden för plötsligt dyker en "alpha" upp, får tag på Erik och nu hjälper inga k-pistar i världen för "alphan" sliter helt sonika huvudet av honom och vill sedan göra om samma process med Spike och Isla, eller så kanske han vill ha sitt (?) barn, som Isla och Spike med en enda blick kan avgöra, inte är smittat (HUR är det möjligt när det handlar om blodsmitta?) och nu blir det till att springa genom tåget med ungen i famnen, bökigt värre så de hoppar ut med "alphan" hack i häl, helt obrydd av de pilar som Spike ändå lyckas få iväg med den pilbåge han tack och lov fortfarande har med sig, men precis när man tror det är kört så kommer från ingenstans och i grevens tid ett blåsrör med en pil som får "alphan" att stå som paralyserad. Det visar sig vara Doktor Kelser, som har kommit på att den effekten uppnås om man doppar pilen i en blandning av morfin och nåt mer som jag glömt. Doktorn är helt gulröd vilket visar sig bero på att han är insmord i jod som han påstår är bra mot viruset (oklart varifrån han får jod i såna mängder samt morfin?). Han lever ensam bland väldiga högar av ben och skallar och pratar flummigt om "memento mori" och "moderkakans makt" (som förklaring till varför ungen inte blivit smittad) och kokar Eriks huvud (som "alphan" släpat med sig som en annan snuttefilt) ren från skinn och hud och ber Spike placera det "på ett bra ställe" i alla jättepyramider med skallar, vilket inte på något vis avskräcker Spike som ber om en undersökning av Isla. Doktor Kelser lyckas trots fullständig avsaknad av instrument och medicinsk utrustning diagnosticera Isla som varandes i terminalstadiet av cancer och det finns såklart inte mycket att göra åt det mer än att ge henne en barmhärtighetspil, koka hennes skalle och låta Spike placera den på toppen av den flera meter höga dödskallepyramiden (helt rimligt). Sen beger sig Spike tillbaka till ön, men bara för att lämna av ungen liggandes i en varukorg tillsammans med ett brev där han förklarar att han har gett sig av "så långt bort att man inte kan se havet" och att ungens namn är Isla (rart). Jamie förstår såklart att det är Spike som ligger bakom, men då är redan Spike långt långt borta och tidvattnet sätter effektivt stopp för alla former av förföljelse. 

Klipp till när Jamie sitter mol allena och grillar en stor fisk som han lyckats fånga (oklart hur), men tro inte att han ska få någon matro för då dyker det upp ett gäng snabbzombies så han får lämna fisken åt sitt öde och rusa iväg hals över huvud. Han kommer till en väg som är blockerad av en nedrasad bro, då tror man att det är helt kört men i SISTA SEKUNDEN dyker det upp ett gäng i festliga kläder som frågar om han behöver hjälp och sedan uppvisar någon slags ninja-skills där de tar kål på allihop. Ledaren för detta gäng har korset som pappa präst överlämnade i inledningsscenerna och man förstår då att det är den vuxne Jimmy som mot alla odds överlevt och slagit sig ihop med några likasinnade, av vars gemenskap Spike erbjuds bli en del av. THE END. 

Guds bästa barn

Har läst Guds bästa barn av Morten Pape, detta är handlingen: 

Simon har precis blivit frigiven och har flyttat till Sydsjälland för att skapa ett nytt och tryggt liv för sin lilla familj. Det förflutna gör sig påmint. Mickey planerar att rymma från det säkra ungdomsfängelset, där han driver personalen och andra fångar till vansinne.

Och i Amager, Köpenhamn, försöker Jamil få ordning på sitt liv igen efter en psykiatrisk sjukhusvistelse, men kan inte släppa tanken på att hämnas på Mickey och Simon, som för några år sedan dödade hans bäste vän Zeki i ett rus av känslokallt hat.

Note to self: Jag ska INTE läsa böcker som handlar om gängkriminalitet, jag blir så djävla deppig av det. Det är SÅ mörkt och slutar aldrig bra. Det här var inget undantag, så långt från danskt hygge man kunde komma. Om jag ska se det objektivt så var den säkert rätt okej, säkert autentisk (jag vet ju inget om gängkriminalitet), lite väl mycket dialog och pladder emellanåt och rätt dåligt översatt, ni vet när man inte kan skilja på "sin" och "hans", men det är ju inte författarens fel. Den här boken får tre besök i Christiania av fem möjliga. 

Home now for me

Igår gick jag upp min vanliga tid (brukar annars unna mig lite sovmorgon när jag jobbar hemma eftersom jag inte har någon restid och i princip går raka vägen från sängen och sätter mig vid datorn) för att hinna gå en runda med hundarna innan det var dags att börja jobba, för efter jobbet var ju planen att åka och plocka jordgubbar. Nu blev det ju inte så, så därför kändes förmiddagen OÄNDLIG. Tyckte efter ett tag att jag hade knogat på jättelänge och kastade en blick på klockan i tron att den var kanske kvart i tolv eller så, och då var den bara 9.30. Sådär är det aldrig när jag är på jobbet, då går det i ett och vips är det lunch. Men hemma verkar tiden ha sin egen gång.  

Efter jobbet passade jag istället på att städa det berömda KEG-skåpet. I dess inre hittade jag krusbärslikör som jag gjort för flera år sedan och sedan glömt bort. Eller, jag har såklart sett den när jag letat efter något annat och tänkt att Visst ja...den skulle man ju sila av och hälla på flaska...och sedan förträngt i samma stund som skåpsdörren stängdes. Men nu är det gjort! Provsmakade en tesked och den var inte så dum. Inte för att jag direkt är någon som dricker likör, men man kan kanske bli nu när möjligheten så att säga ges. 

Tränade mitt vanliga pilatespass för första gången på ett tag. Innan operationen var det lite jobbigt med pilatesträningen, för i vissa rörelser så kände jag av tumören, den liksom gled över käklinjen när jag böjde hakan mot bröstet. Otroligt obehaglig känsla, men nu kunde jag alltså träna utan att behöva tänka på det. Det känns fortfarande lite i såret, men det är väl inte så konstigt, och hellre lite ömhet i käken än känslan av att något främmande glider omkring i ens halsregion. Brr. Avslutade sedan med ett "yinyoga express"-pass som bara var knappt 15 minuter. Helt perfekt faktiskt. 

Dumscrollade en del på telefonen efter att jag läst ut en bok och "inte hade något att läsa" (läs: orkade inte gå upp på ovanvåningen och hämta en annan bok). Är jag den enda människa i hela världen som inte har fattat grejen med THREADS? Vad är det ens, en kombination av Twitter (eller X eller vad det heter nuförtiden), Facebook/Instagram och Tinder? Tycker folk skriver exakt samma där som de skriver i alla andra sociala medier, delar samma bilder, etc, (plus att vissa verkar ragga friskt åt alla håll) så vad är själva grejen? Plus att jag verkligen inte fattar vad som styr det som visas i mitt flöde? Känner (möjligen med några få undantag) NOLL personer av de som visas i flödet, och av de som visas är det fan i mig bara folk som lägger upp bilder från olika akutmottagningar och sjukhussängar med texter i stil med "här råkade visst jag hamna" eller "dags för en ny omgång av cellgifter". EJ uppiggande. Känns som att hela Sverige, givet att det ska representeras på Threads vilket det kanske inte ska, är riktigt allvarligt sjuka. Och är de inte det så lider de av depression, självskadebeteende, npf-relaterad ohälsa eller varför inte lite vanlig hederlig ensamhet. Finns det INGEN som är åtminstone hyfsat frisk och/eller glad?  Nu skulle man ju kunna tro att algoritmerna har styrt detta baserat på vad man kollar på annars, men är det något jag INTE gjort sedan i januari är att googla på sjukdomsrelaterade saker, p g a ville inte veta. Nu i efterhand har jag googlat lite på min operation samt loggat in på 1177 och läst min journal, det vågade jag inte heller innan. Men det var typ förra veckan och sjukdomsfallen på Threads har varit legio sedan dag ett. Helt obegripligt, men det är väl inte meningen man ska fatta. 

Idag blir det bio med Club ROMIF. Vi ska se 28 years later, vilket kanske är en dum idé eftersom det är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later och vi har inte sett någon av dom, men som min dotter sa: Har man en regel så har man! (den att vi ser filmen som visas i salong 4 sista torsdagen i månaden). Egentligen hade vi velat se en annan film (har glömt vad den hette nu) men den gick bara 21.00 och filmer är ju så SATANS långa nuförtiden så då hade jag inte varit hemma förrän nästan midnatt! Det orkar jag inte, hahaha. Så nu får det bli den här. 

Idag ska bilen lämnas på verkstad, ska strax bege mig dit och sedan traska tillbaka hem. Verkstaden ligger här i byn, så det är ingen stor uppoffring. Sen får man väl se hur dyrt det blir, har fått ett rimligt pris på servicen men jag har aldrig varit med om en service där de inte hittar något annat som också måste åtgärdas, och allt som har med bilar att göra är ju PISSDYRT.  Sen ska jag till bibblan och hämta böcker (det är ju i alla fall gratis, hehe) samt till affären och hämta mina gummiband som ligger i en Instabox. Ska sen köra ett pass i Vibes som hette ELD I BAKEN, det tyckte jag lät kul. Sen städning och så in till stan för bio. Over & out. 

The kindness of strangers

Igår testade jag yinyoga, vilket var förfärligt jobbigt eftersom jag är så stel. Antar att jag av den anledningen skulle må toppen av lite mer yinyoga i mitt liv eftersom jag i princip aldrig stretchar heller, fastän jag kanske borde. Eller jag vet inte, det finns så många olika bud kring det här med att stretcha. Vissa säger att det är ett absolut måste, andra säger att det har absolut ingen betydelse överhuvudtaget och så allting däremellan. Eftersom jag tycker stretching är bland det tråkigaste som finns så lyssnar jag givetvis på falangen som säger att det inte spelar någon roll, och om jag skulle få för mig att stretcha så blir det i max 10 sekunder (och då gör det nog ingen som helst nytta). Så att ligga i 3 minuter i varje position var...utmanande, kan man väl säga. Men det är det som är det fina med att köra ett pass, jag gör som jag blir tillsagd. Även om det är på en video, tydligen.  

Okynnesshoppade lite fler träningsgummiband. Eller okynne och okynne, jag använder dom ju men strävar uppenbarligen efter att hitta den ultimata kombinationen till alla mina övningar. Stör mig på att när gummiband säljs i till exempel trepack så kommer de med tre olika motstånd, men om man till exempel kör rodd så vill man ju ha samma motstånd på båda sidor och då måste man alltså köpa två trepack. Man kan ju tänka sig att köpa enstaka band också, men den här graderingen med light, medium och strong skiljer sig åt rätt så godtyckligt, så till exempel "strong" kan motsvara allt från 9 till 20 kg. Antar att alla gummibandstillverkare skrattar hela vägen till banken? Är i alla fall otroligt pepp på att komma igång med träningen igen och det ska bli kul att testa ett nytt upplägg med Vibes. Idag ska jag köra mitt gamla vanliga pilatespass, men imorgon ska jag testa ett benpass med gummiband.

Idag skulle jag och min dotter egentligen ha åkt på självplockning av jordgubbar efter att jag har slutat jobba (hon har semester), men det hade blivit miss i kommunikationen så hennes sambo hade tagit deras bil, och min man har ju vår och inget jordgubbsland är på gångavstånd så det får väl bli en annan dag. Istället ska jag nog fortsätta med ett projekt som jag påbörjade i samband med att jag började rensa bland mina träningskläder, för det ena ger ju det andra och nu ska jag rensa i det som jag i tanken kallar KEG-skåpet. När jag och min exman köpte hus så hette mannen i huset vi köpte Karl-Erik. Han hade målat trappan, alla lister och en hel del annat i huset i en grå nyans och lämnade kvar en massa oöppnade färgburkar som min exman märkte upp med bokstäverna KEG, som alltså står för Karl-Erik-Grått. Han lämnade också kvar ett gammalt skåp som jag lutade av från tjocka lager KEG-färg, och sedemera snek åt mig i den bodelning som följde några år senare. KEG-skåpet har dessvärre blivit ett ställe där man trycker in lite av varje som man inte vet riktigt var man ska göra av, och med man avses nog mest jag själv för min man tycker uppenbarligen att det skåpet lite är mitt territorium (han har andra, ska väl nämnas, där han trycker in saker han inte riktigt vet var han ska göra av).

Började rota i en av lådorna igår, och hittade lite tidningsurklipp, bland annat ett från när min son var 8-9 år och skulle börja spela fotboll i en grupp som idag kanske skulle ha hetat "fotboll på npf-barns villkor" eller något i den stilen, men på den tiden satte lokaltidningen helt ogenerat den klatschiga rubriken BARN MED DAMP TRÄNAR FOTBOLL där man under en av bilderna också kunde konstatera att damp-gänget i XXX IF pustar ut efter träningen. Tror inte NÅGON i det gänget hade blivit diagnosticerade med DAMP, men på den tiden var det uppenbarligen inte så noga med vad man skrev. Hade det varit idag hade väl rubriksättaren minst fått sparken?  Var ju såklart tvungen att skicka den till nämnda son, som tyckte det var mycket underhållande. Ja, och sen hittade jag ett annat tidningsurklipp från när min dotter tävlade ponnyallsvenskan och då var jag ju tvungen att skicka det till henne och så blev det mer a walk down memory lane än städning. Men förr eller senare så! Fast först måste jag väl jobba lite. 

I come alive in the neon light

Igår jobbade jag på i lugn takt, finns ju liksom ingen anledning att stimma på när det inte behövs tänker jag. Trodde att det inte skulle vara några fler möten förrän efter semestrarna, men tydligen hade någon, detvillsäga jag själv, tyckt att sista veckan i juni inte riktigt hörde till semesterperioden så där låg några och skvalpade, såna som jag hittills har lett men som nu PC ska ta över. Dock oklart om VD hunnit prata med PC om det, för han är på semester, men tillbaks på måndag. Men det får väl bli nästa veckas bekymmer tänker jag. 

På eftermiddagen fick jag ett meddelande från Projektledaren, hon ville prata med mig innan hon skulle ha ett möte med de som vi kallar "the grown-ups", alltså högsta ledningen. It is ok if you don't want your camera on, skrev hon och hade jag haft ett utseende som Quasimodo efter operationen så hade jag kanske inte varit lika pepp på kameramöten, men ett (övertejpat) sår på halsen känns inte som en big deal. Kom på sen att det kanske var HON som inte ville se MIG, hahaha. Men nu fick hon det i alla fall. Samtalet gick ut på att hon tänker föreslå mig som ansvarig för ett av delprojekten i Projektet, it's about time that you take a step into the real core team, ojsan hejsan, här rör det visst på sig i karriären? Givet att "the grown-ups" köper förslaget förstås. Tror inte att de vet vem jag är ens, så det kan ju ändå bli intressant. Jag har ju jobbat med/i Projektet sedan start, men mycket av det har skett så att säga behind the scenes. Om Projektet hade varit pyramiden i Giza så var jag väl en sån som bröt stenblocken och/eller släpade fram dom till byggarbetsplatsen, inte dom som får ta äran åt sig att ha skapat ett av världens sju underverk. Obs, menar inte att jag behöver äras för mina insatser, mest bara att det jag gör är sånt som måste göras men som kanske inte syns så mycket på slutresultatet. 

Igår anmälde jag mig till det här Vibes. Som av en slump hade Aftonbladet Sport ett reportage om systrarna Kallur och vad de gör idag (bara det här, tydligen) och läste många positiva kommentarer i kommetarsfältet (Aftonbladet Sports kommentarsfält är annars ett så stort mörker att det får Flashback att framstå som rena söndagsskolan) från mestadels kvinnor som tyckte träningen var "snäll". Nu är det väl kanske inte "snäll träning" det jag är ute efter i första hand, men jag tror de menar avsaknad av träningshets, kaloriräknande, kilon och prestation för jag smygstartade (hade egentligen inte tänkt börja förrän nästa vecka) med ett halvt tabatapass (halvt såtillvida att man körde 4x20 sekunder istället för 8x20 sekunder av varje övning) igår och det var minsann jobbigt så det räckte och blev över. Sen kom det in en karl (alltså i kommentarsfältet, inte i mitt vardagsrum) och kommenterade systrarna Kallurs utseende, särskilt den enas, frågade om det var mor och dotter, etc på ett sånt där drygt och nedlåtande sätt. Fick mothugg men det biter ju inte på såna. Sen var det en kvinna som skrev lite längre ner i tråden att hon tyckte att Jenny var lik mamman och Sanna pappan (eller om det var tvärtom), och genast kom Kränkta Vita Män AB och bara Jaha, om en kvinna kommenterar utseende är det tydligen helt okej men så fort en man gör det så går drevet! S-U-C-K. Blir man trött eller blir man trött?

Idag hade jag tid på vårdcentralen 08.35 för borttagning av stygn. Jag är fortfarande listad på samma vårdcentral som jag tillhört sedan jag flyttade till Ankeborg på 80-talet, även sedan jag flyttade till nästan-Österlen, eftersom nämnda vårdcentral dels är väldigt bra, dels ligger ganska nära mitt jobb så då är det ju smidigt att slinka inom när man ändå är på jobbet. Är ju inte lika smidigt när man befinner sig på nästan-Österlen och ska ta sig dit med kollektivtrafik (min man har fått ha bilen den här veckan eftersom jag ändå skulle jobba hemma). Det tar 30 minuter med buss och då var jag tvungen att ta bussen 07.03 och vara framme 07.33 för nästa skulle följaktligen vara framme 08.33 och då vid järnvägsstationen, inte vårdcentralen. Aja, men då tänkte jag att jag kunde ta en spänstig morgonpromenad istället för att såsa vidare på någon lokalbuss och sen sitta i ett väntrum i evigheter. Det tar ungefär 35-45 (beroende på vilken väg man väljer) minuter att gå från järnvägsstationen till jobbet och jag tog den lite längre vägen eftersom jag hade gott om tid.  Tyckte jag. Insåg sedan att jag inte alls hade särskilt gott om tid, för jag hade ju räknat tiden till jobbet och jag jobbar ju inte exakt PÅ vårdcentralen utan från jobbet tar det väl kanske 10-15 minuter att gå dit. Fick börja småjogga lite, vilket så småningom förvandlades till ett (ofrivilligt) intervallpass. Har ju inte sprungit på kanske...en månad? men det kändes ändå helt okej, det största problemet var att jag inte direkt var klädd för löpträning. Jag blir ju alltid EXTREMT varm när jag tränar/springer och då är det ju skönt att ha svala funktionskläder, inte bomullströja och fleecejacka, men det var inget att be för utan bara att spurta på. Kom fram till vårdcentralen 08.32 så jag kom i alla fall i tid! Det var inte distriktssköterskan (heter det ens så fortfarande? Låter som någonting man gick till när man var liten?) så jag satt i väntrummet och eftersvettades KRAFTIGT. Tyckte synd om (distrikts?)sköterskan som fick börja sitt arbete med att torka av min extremt svettiga hals, men tänker att sjukvårdspersonal är väl vana vid diverse kroppsvätskor varav svett kanske ändå är den minst motbjudande? Såret hade läkt fint och sedan tejpade hon över det med en slags hudfärgad kirurgtejp som skydd mot solen, och när min hudton gått från kokt kräfta till mer normal så syntes det knappt något sår/ärr överhuvudtaget. Kan ju vara bra att känna till om man av någon anledning inte skulle vilja se ut som att man är ett av Jack The Rippers överlevande offer. Hade jag varit det hade jag dessutom i runda slängar varit omkring 150 år, så då är väl ett ärr på halsen ens minsta bekymmer. Men principen! 

Traskade (den kortare vägen!) tillbaka till järnvägsstationen, hann med bussen hem som jag planerat att ta och slapp vänta en timme på nästa. Gick för att släppa ut hönsen (de får bara vara ute i trädgården när vi är hemma, annars får de nöja sig med hönsgården) och såg till min förbittring att hönan Lillemor var ute och levde la dolce vita med sina två systrar istället för att ligga och ruva på sina dyra avelsägg. Visst lämnar de äggen ibland för att äta och dricka, men Lillemor såg mer ut som att hon skulle på klassresa till Liseberg. Gick in för att känna på äggen, men fann till min förvåning att där låg Michelle Obama (hönan, inte Amerikas f d first lady), som aldrig tidigare i sitt åttaåriga liv visat något intresse av att ruva. Vi får väl se hur det här går?

Nu ska jag jobba vidare. Efter jobbet ska jag testa ett yogapass i Vibes-appen. Eller kanske yinyoga för det finns också, det testade jag en gång för massor av år sen men blev så stressad av att man höll på så länge i varje position, eller rättare sagt för att det inte hände något tyckte jag. Men det (yinyoga) ska ju vara så bra, kanske är jag mer mottaglig nu? Vi får se. 

Tillbaka till verkligheten

Så var det måndag och jobbvecka, fast hemifrån dårå. Känns som det var 200 år sedan jag senast jobbade hemifrån, och det tog följaktligen också drygt 200 år att starta upp datorn, och det TROTS att jag varit smart nog att lägga jobbtelefonen på laddning igår kväll. Vi har nämligen sån här inloggning med tvåstegsautentisering eller vad fan det nu heter där man ska ta emot ett sms med en kod som man sen ska skriva in i datorn. Men trots att telefontekniken fungerade så var datorditon slö, det var uppdateringar som skulle hämtas och installationer som skulle göras, etc. SEGT. Aja, nu är jag igång i alla fall. Har haft ett kort avstämningsmöte med PC för att höra vad som hänt under veckan som gått. För lite, visade det sig. Det är ju strejk i hamnarna, vilket påverkar en tillverkningsindustri som vår som köper mycket av vårt råmaterial utomlands, men annars var det väl som vanligt. 

Igår tog jag tag i en surdeg och rensade bland mina träningskläder. VET ju att jag aldrig någonsin mer kommer att använda löpartights som inte har fickor, så de behöver ju verkligen inte ligga och ta upp plats i lådorna. Likaså åkte en löparjacka som visserligen är supertunn och skön men som är av typ anorakmodell som man drar över huvudet, det måste ha varit något man fick som premie när man började prenumerera på någon tidning för aldrig i helvete att jag skulle köpa en sån jacka eftersom det är det värsta jag vet, särskilt om det är ostretchigt material vilket det här var. Nu får den hamna på Erikshjälpen tillsammans med lite annat smått och gott som jag inte använder. Skönt med ordning och reda i lådorna igen. 

Var precis ute och tittade till hönan Lillemor som jag stängde in i en kattbur tillsammans med avelsäggen igår. Öppnade igen efter ett par timmar, då hade hon i alla fall petat in äggen under sig och nu i morse låg hon fortfarande kvar. Jag tror ju förvisso att äggen legat kalla lite för mycket för att det ska bli något, men den som lever får se. Hönan Elizabeth och hennes småttingar har varit i en separat del av hönsgården, men kycklingarna går genom nätet så det var lika bra att öppna dörren för igår fick de för sig att spatsera ut i trädgården också och då är det nog bäst om mamma är med. Fick sedan lite panik på kvällen och sprang ut för att kolla så att inte Elizabeth fått för sig att gå in i hönshuset och de inte fattade att de skulle följa med. Det hände ju när Ulrika och Christine Perfect tyckte det var dags att börja sova inne hönshuset, fast då var i och för sig deras kycklingar större och hade fått fjädrar och klarade att sova utomhus. Det här är ju bara dunbollar än så länge. Jag hade dock inte behövt oroa mig för Elizabeth låg i sin låda i med de små i tryggt förvar under sig. 

Nähä, nu ska jag väl försöka ta tag i alla miljoner mail som trillat in under förra veckan. Gäsp. Here we gooooo.