Ripped out of gypsum and oil

Känner mig fortfarande inte hundra, men det är väl inte värre än att jag kan genomlida den här dagen också. Som om jag hade något val, haha. Igår kom nämligen en sur bajsmacka seglande från ingenstans, människor högre upp i organisationen som tyckte att vi skulle damma av och använda en produkt som aldrig ens en gång har tillverkats kommersiellt, för att visa att den finns. För att kunna göra det krävs att det görs en viss typ av revision och om produkten ska in på produktlistorna nästa år måste det göras innan årsskiftet det här året, och jag tänkte när jag såg mailkonversationen att jaja, det där kommer ju inte att bli möjligt att genomföra för revisorn som vi använder till den här typen av revisioner får man boka halvårsvis i förväg. Men som genom ett under råkade han ha en lucka för i en snabb online audit. Idag. Klockan 11. Jamen KUL. För den som ska få ihop underlaget som ska granskas samt deltaga i revisionen är nämligen jag. Då är det ju kul att någon försäljningschef skriver att If possible, with reasonable workload in preparation, I believe we should plan to do the audit liksom över ens huvud utan att ha en aning om vad som måste göras "in preparation" och vad som kan anses vara "reasonable". Blir så djävla provocerad, men jaja, det är väl bara att tugga i sig det också. 

Efter jobbet igår åkte jag hem, tog en promenad, försökte njuta lite av att det ändå är kanske 10 plusgrader! I december! Kom hem, gjorde fotrehab, pratade i telefon med min dotter under tiden. P g a den här Känningen så hade jag redan innan bestämt mig för att skippa dagens planerade träningspass, men kom på att jag ju också glömt dagens yinyoga så det fick jag liksom hasta igenom lite snabbt (kändes det som), för jag skulle ta bussen till stan för att träffa Jenny vid halv fem och bussen väntar ju inte på att jag ska trassla mig ur Duvans Position. Hade sedan några trevliga timmar med vin och mat, prat och skratt. Tog bussen hem igen vid 21, det tar en halvtimme så jag tycker inte att jag direkt har varit ute och nattsuddat men GUD vad det tog emot när klockan ringde i morse. Känner mig inte det minsta upplagd för vad dagen har i sitt sköte. Och efter jobbet så ska jag hem, städa och så tillbaks till stan igen för styrelsemöte. Och imorgon ska jag fixa den här labbglöggen, för sista gången i detta livet visserligen, men ändå, och på kvällen ska jag gå ut och äta med A2. Det som verkade som en bra idé DÅ känns nu mest jobbigt, men det kommer såklart att bli trevligt eftersom A2 är en så trevlig person. Sen är det helg men jag kan liksom inte riktigt njuta av den tanken eftersom jag ska åka till Danmark på söndag för att vara redo att skalla den danska organisationen i arla morgonstund på måndag och sen kommer jag inte hem förrän på torsdag kväll. Först tänkte jag att okej, det är ju bara på dagarna som jag måste leverera och sen kommer jag att ha kvällarna för mig själv, kunna gå ut och gå (kanske springa?), träna, ligga på hotellrummet och titta på tv, det kan ändå bli rätt soft. Fast sen kom en inbjudan till en dansk julfest, så en kväll kommer att vikas åt det. Och nu ska några norska kollegor ansluta på tisdagen och de ska bo på samma hotell som jag, och då misstänker jag att de kanske tycker att vi ska kose och hygge oss tillsammans på kvällarna. Och eftersom jag kommer att arbeta ganska mycket med dom i framtiden så får man väl kanske bjuda till. Men ändå. Att ha människor som inte tillhör ens närmaste runt omkring sig snudd på dygnet runt? Orkar inte. Får väl försöka intala mig att jag är social och extrovert, fake it 'til you make it, osv. Nu ska jag ta tag i dagens elände. 

Your chains, how they cling, how they clang

Den där Känningen jag kände i halsen igår var tyvärr inte bara inbillning utan den är kvar. Har visserligen inte blivt värre, men inte heller bättre så det är som att det står och väger mellan att bli dyngförkyld och att inte bli det. Kämpar på med ColdZyme och ingefärsshots och så får vi väl helt enkelt se vad livet har i beredskap åt mig. 

Igår var jag ju glad över att jag äntligen fått min nya titel. Skickade ett mail till mig själv för att kolla så den hade blivit ändrad på mailsignaturen (dumt nog kan man inte se det när man skickar) och allt såg bra ut. Idag (eller det var ju igår, men jag såg det idag) hade min chef vidarebefordrat ett mail från HR där de skrev att de tyvärr  "was a bit quick to change" och att fick behålla min gamla titel "for the time being" med motiveringen We can only use the new one for her signature once we gotten a signed document. We are working on the document now. 

Och då undrar man ju lite vad det är för mystiskt dokument som ska signeras och av vem? Min chef har redan upprättat en ny befattningsbeskrivning med mina nya arbetsuppgifter och min nya titel och laddat upp den i HR-systemet, så det kan inte vara det. Man undrar ju också ganska mycket om det inte finns något standardförfarande kring när folk får nya arbetsuppgifter och därmed också ny titel? Eller måste HR börja om från scratch och "jobba med dokument" vareviga gång något sådant händer?  Som vanligt när det gäller HR: så många frågor, så få svar. 

När jag kom i morse hade jag ett röstmeddelande på jobbtelefonen där jag ombads ringa en person på ett bemanningsföretag som sökt mig för att min kollega Stefan hade lämnat mig som referens. Det var inga konstigheter med det, men däremot transkriptionen som erbjöds i mailet med länken till röstmeddelandet: It's already called, it's already heard next to me that if it wasn't a permanent process on different days, famous look, the child is a little bit not better no good yes it's a little bit 

Nu hade jag inga problem med att höra meddelandet, men det skulle man kunna tro att transkriptionsfunktionen hade för det där var det flummigaste jag sett på länge och långt från vad personen i själva verket uttryckte. Men det kanske inte är så lätt. Ibland när jag sitter på tråkiga Teamsmöten där jag inte direkt känner att jag bidrar eller behöver bidra, så brukar jag aktivera liveundertextfunktionen. Det är alltid lika underhållande att se hur Teams liksom killgissar i text vad folk säger.

Hade egentligen tänkt springa efter jobbet igår, men med tanke på Känningen så skippade jag det. Har ju haft ett irriterande uppehåll i löpträningen, först var det snö och sedan var jag iväg och nu är det förkylningsvirus som kämpar om herraväldet. INTE BRA. Åkte hem och gick ut med hundarna istället. Kände mig pigg och stark i benen men helt seg i huvudet, det var som att över- och underkropp inte hade någon kontakt med varandra. Märklig känsla. Kom hem, tränade yinyoga och sen hade jag ett par timmars slappande i soffan innan det var dags att åka till stallet. 

Kom hem från stallet i någorlunda vettig tid och försökte utnyttja den genom att gå och lägga mig direkt efter duschen. Kunde jag somna? Nej, självklart inte. Har ändå sovit okej i natt, men för lite. Hade behövt tolv timmars djupsömn för att mota förkylnings-Olle i grind, men man får ta vad man får. Jaja, det är bara att kriga på.  Ikväll ska jag träffa Jenny och dricka VIN, så förkylnings-OLLE kan ju ta och stanna på lagom avstånd och sedan tassa iväg någon annanstans. 

Till stallet istället, v 50 2025, pt 2

Kom till stallet och möttes av en nyklippt Köttbulle! I förrgår såg hon ut som en litet lurvigt utegångsfår med tjock päls, lång man och hovskägg som golvmoppar. När det försvinner blir hon nästan modell sportponny. Måste ju också vara skönare för henne att jobba utan att ha all denna päls att svettas i, tänker jag. 

Vi red ungefär samma typ av lektion som i måndags, bortsett från att lektionen innan och lektionen efter skulle ha hoppning så det stod hinder överallt, vilket störde mer än man skulle kunna tro, i alla fall när man är 8 stycken och ska göra 10-metersvolter med galoppfattning från skritt. Det gick inte dåligt, men tyckte inte direkt jag fick något flyt eller hur man ska säga. Köttbullen knogade dock på fint och jag tyckte jag fick igenom hennes högersida lite, lite mer än vad jag brukar. Så det får man ju vara nöjd med. 

Nu var det sista lektionen för i år eftersom jag missar nästa vecka. Åkte hem och lade alla kläderna i tvättkorgen, vilket var välbehövligt, hehe. Tog också hem mina stövlar och Köttbullens träns för jag tänkte jag skulle passa på att putsa upp dom ordentligt i lugn och ro. 2026 kommer att inledas med stil. Hehe.  

Dödens pris

Har läst Dödens pris av Cara Hunter, och det tycker jag att du också ska göra. Fast först måste du nog läsa de föregående sex delarna om kriminalkommissarie Adam Fawley som inleds med Hemmets trygga vrå, följt av I mörkret, Ingen utväg, All denna vrede, Hela sanningen och Mörkare än döden. Detta är handlingen: 

År 2016 försvann åttaåriga Daisy spårlöst från sitt hem i Oxford. Hennes försvinnande blev en riksnyhet och när sanningen till slut uppdagades chockades hela nationen.
Kriminalkommissarie Adam Fawley minns fallet alltför väl, det var han som grep Daisys mamma för mord. Men flickans kropp hittades aldrig.
Nu, flera år senare, dyker nya bevis upp på en annan mordplats och vänder upp och ner på allt. Har de haft fel hela tiden? Fawley och hans team tvingas tillbaka in i utredningen med en enda fråga ekande i sina huvuden: Vad hände egentligen med Daisy?

Åååh vad jag gillar Adam och hela (eller i alla fall nästan hela) gänget vid Oxfordpolisen! Den här boken knyter alltså an till fallet i den första boken, Hemmets trygga vrå, vilket ju kan vara en fördel att ha läst innan. Det har jag ju gjort, men det var ett tag sedan så det hade nog inte skadat att friska upp minnet lite först (men det hade jag inte tid med eftersom det här är 14-dagarslån utan möjlighet till omlån), för det är som vanligt med Cara Hunters berättelser: vääääldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men bortsett från det så är allting toppen. Den här boken får fem hårstrån av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er.   

Do the fairies keep him sober for the day?

Igår var en dag när allt gick i ett, och det känns som att varje dag kommer att vara det fram till den 19 december så det gäller att hänga i. Jobbade, åkte hem, gick en promenad, tränade ett Vibespass, gjorde fotrehab och yinyoga. Sedan hade jag 55 minuter på mig att äta kvällsmat och spela dagens Ordel, svenska varianten av Wordle samt läsa lite i mitt mycket strikta lässchema. Det hann jag med, sedan var det dags att åka till stallet. På måndagarna brukar jag ändå komma från stallet hyfsat tidigt eftersom jag brukar rida Älskling och hon oftast går lektionen efter. Men nu hade jag Köttbullen och hon går i princip aldrig lektionen efter, eftersom hon i regel har gått någon barnlektion tidigare på kvällen. Och hon var jättesvettig efter lektionen, så det tog lite tid att ta hand om henne. Svampa av och lägga på täcke och greja. Sedan blev jag och S såklart stående en stund på stallbacken och snackade så jag var inte hemma förrän 21.15. Tog ut hundarna, duschade, gick och lade mig i Flickrummet™ eftersom min man är förkyld. Tyckte själv jag kände lite i halsen, men intalade mig att det var inbillning. 

Känner fortfarande av "någonting" i halsen, så nu har jag tagit en ingefära-och-chili-shot och sprayat med ColdZyme och hoppas på det bästa. När jag körde till jobbet i morse så var vägen avstängd på grund av en lastbilsolycka. Fick köra en omväg som blev en ännu längre omväg pga att jag satt och kollade efter en sån där orange omledningsskylt och svängde därför inte av där jag borde ha svängt av för att komma tillbaks till vanliga vägen igen. Jag kunde i och för sig ha vänt, men nu gjorde jag inte det för man kommer fram på den vägen jag körde också, men jag blev några minuter sen till jobbet. Men det är ju inte som att någon sitter där och väntar. 

Hade fått ett mail från min chef där det nu äääääntligen har gått igenom att ordet "laboratory manager" ska tas bort från min jobbtitel. Har ju gnölat om det i evigheter för att a. jag aldrig har velat vara någon "laboratory manager" och när min dåvarande högsta chef sa det så trodde jag det var ett erbjudande som jag skulle tacka ja eller nej till, men i hans värld var det redan bestämt och han var bara vänlig nog att informera mig om det, samt b. jag tycker att ens jobbtitel ska spegla det man gör, och de senaste åren har jag ägnat kanske högst 5 % åt laboratoriearbete, resten av tiden åt annat, och när jag ska samverka med andra människor rörande "annat" kan det ibland bli väldigt konstigt när jag som laboratoriechef ber folk om både det ena och det andra som inte har det minsta med laboratorium att göra, plus att när man  väl ÄR det, om än ofrivilligt, så förväntar sig folk att man ska lösa både det ena och det andra. 

Men nu har jag ju snart inte ens ett laboratorium. På fredag ska vi ha vår traditionella labbglögg, hela grejen med labbglöggen är att glöggen värms med hjälp av labbutrustningen, annars är det bara en vanlig ståfika med lussekatter och pepparkakor. Delar av labbet har ju redan monterats ner, men det sista ska inte skickas förrän nästa vecka och det påstås att transportbokningen avsiktligt har fördröjts p g a ovan nämnda labbglögg (som ligger som en stående inbjudan i kalendern på Luciadagen eller fredagen innan om den 13 december är en lördag eller söndag). Och sen är labbet, bortsett från ett litet rum där det ska göras några analyser för lilla produktionslinjen nästa år, bara tomma lokaler. Där jag kommer att sitta helt själv från och med nästa år. Det sistnämnda gör väl ingenting bortsett från att jag kommer att sakna möjligheten till dagligt snicksnack med Stefan, som jag har jobbat ihop med sedan 2003 och som är en av de roligaste människorna jag känner. Såklart kan man ju försöka fortsätta umgås ändå, men det blir ju inte riktigt samma sak när man inte längre träffas naturligt varje dag. Men det är som det är, inte mycket man kan göra åt saken. 

  

Till stallet istället, v 50 2025, pt 1

Igår fick jag ha Köttbullen för Älskling hade tappat en sko. Köttbullen var lurvigare än någonsin och hade behövt en rejäl omgång med klippmaskinen, men det var ju inget jag kunde göra något åt igår. Förberedde mig på att få KÄMPA, och naturligtvis satt hon fast i sin högersida (när gör hon inte det?) men kändes ändå oväntat lyhörd. Vi red ingen speciell övning utan K drillade oss med mestadels övergångar och 10-metersvolter i skritt och så galoppfattning direkt från skritt. Köttbullen var, kanske inte pigg för det är ju ett starkt ord, men inte heller så slö som hon brukar. Det kändes som att hon tyckte det var roligt att jobba! Och då blir det ju också hundra gånger roligare att rida, när man jobbar tillsammans istället för att streta åt varsitt håll. Kände mig MYCKET nöjd efter lektionen. Hoppas nu det går lite bra som idag också, för idag är årets sista lektion för mig pga att jag är i Danmark nästa vecka. Och man vill ju avsluta på topp och med en bra känsla. Vi får väl se, det är ju annars mycket upp som en sol och ner som en pannkaka. Hehe. 

Stugorna

Har läst Stugorna av Johan Theorin. Jag har nog läst de flesta av hans böcker, fast det var innan jag började blogga om det. Detta är handlingen: 

Vid Råsjöns strand, djupt inne i Smålands skogar, står en övergiven stugby. De röda, små husen verkar ha glömt vad liv är. Ändå återvänder Pernilla dit varje höst, för att dämpa den oro som aldrig lämnat henne - oron efter dödsfallen som inträffade där när hon var tonåring.
Denna helg är hon inte ensam, visar det sig. Ranja, en ung affärsassistent, har anlänt på uppdrag av en excentrisk fastighetsmiljardär för att hjälpa en släkting. Vid stugbyn gömmer sig också yrkesrånaren Richard, på desperat flykt undan polisen och med åtta miljoner i rånbyte.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den var skickligt berättad, suggestiv och rätt kuslig emellanåt, men det var också något med den som skavde lite. Tror det var för att ingen av karaktärerna kändes speciellt trevlig och därför kändes det inte som att det spelade någon roll hur det gick för dom (klipp till den Ruth Gallowaybok där karaktären Cathbad blir jättesjuk i covid och jag satt och läste i hyperfart och nästan BAD TILL GUD att han inte skulle stryka med). Karaktärer ska beröra på ett eller annat sätt och det gjorde inte någon av de här. Den här boken får tre rätt små stugor av fem möjliga. 

Full sails bounding on the briney

I fredags fick jag ett infall och började städa mitt skrivbord på jobbet. Eller, det började med att jag skulle byta tangentbord, från ett mediokert till ett hypermodernt som har hört till en arbetsstation som min  numera (tack och lov) f d kollega Jättebebiskollegan en gång i tiden yrkade på skulle upprättas "för det var så jobbigt att behöva gå in till kontoret varje gång man ska lägga in ett värde i systemet" (avstånd mellan labb och kontor: kanske...20 meter? men är man lat så är man), och vår IT-avdelning sände lydigt en dator med tillhörande tangentbord, som sedan stod helt oanvänd eftersom det också visade sig vara så jobbigt att behöva logga in på två ställen och de som efterträdde Jättebebiskollegan hade inte ens en tanke på att det skulle vara jobbigt att gå de där 20 meterna. 

Nu var det väl inte direkt något större fel på mitt tangentbord, men varför ska ett snyggt och coolt med jätteplatta tangenter och solcellsdrift stå oanvänt medan jag hamrar på ett mediokert (inte fullt så platta tangenter, batteridrivet). Bestämde därför att det från och med i fredags var MITT, men som alla förstår så är det ju inte bara att byta från det ena till det andra. För när jag lyfte på det mediokra tangentbordet så blottades en samling damm, smulor och gamla post-it-lappar, och börjar man städa på ett ställe så kan man ju inte lämna resten av skrivbordet i ett halvdassigt skick. Började därför rensa i högar och hittade både det ena och det andra som uppenbarligen legat där i flera år utan att jag kastat så mycket som en blick på dom. Så cirka 90 % åkte i pappersinsamlingen utan vidare åthävor. Kunde därför göra det som jag en gång föresatt mig skulle ske om inte dagligen (minns inte ambitionsnivån) så åtminstone varje fredag, lämna jobbet med ett fint och välstädat skrivbord. Vilket var ett mål som inte gick att hålla särskilt länge eftersom det alltid verkar dyka upp oförutsedda arbetsuppgifter som genererar pappershögar på mitt skrivbord vare sig jag vill det eller ej. 

Hade egentligen tänkt springa efter jobbet, men kände noll motivation. Åkte till Willys och veckohandlade, sedan hem och gick en promenad med hundarna samt tränade yinyoga. Min man kom hem, jag beordrade honom att ringa efter hämtmat och så var planen att vi skulle kolla på Stranger Things men Netflixappen gick inte att starta så istället kollade vi på en repris av nationshoppningarna i Falsterbo från i somras på kanalen Horse & Country som vi plötsligt har. Sen gick jag och lade mig, trött efter en strävsam vecka. 

I lördags gick jag min sedvanliga hundpromenad, tränade min sedvanlig yinyoga, åt lunch och åkte sedan till stallet för möte och för att vara tillhands om det skulle behövas inför ungdomssektionens Luciashow. Behövde inte göra jättemycket, så det var skönt. Också skönt att kunna sticka hem när man kände för det istället för att vara tvungen att stanna to the bitter end, för ska man vara ärlig så var det lite väl utdraget. Var hemma vid 18-tiden, lagade middag medan min man underhöll om en HELT FANTASTISK dokumentär om Hitlers DNA som han hade sett, sedan åt vi och kollade på Stranger Things och sedan läste vi tills det var läggdags. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda och sedan till bibblan för att lämna och hämta. Hade ju fyra böcker på 14-dagarslån och det ska ju funka, men den här gången gjorde det inte det eftersom jag var i Stockholm (utan böcker) och iväg större delen av lördagen. Hann bara med två, men jaja. Biblioteket finns ju kvar. Dessvärre var fem av sex böcker jag hade att hämta ut också 14-dagarslån utan möjlighet till omlån, så nu gäller det att vara disciplinerad utav bara helvete. 

Gick hem, tränade yinyoga och satte mig sedan disciplinerat med en bok. Disciplinen förstördes av att min man kom och undrade om jag inte ville se den där dokumentären om Hitlers DNA som tydligen loopades på någon historiekanal. Avböjde vänligt men bestämt, och då kunde han liksom inte nöja sig med det utan gick på om att det borde intressera mig eftersom jag ju var intresserad av naturvetenskap och yadayadayada. Det finns få saker som irriterar mig så mycket som när någon annan än jag själv har åsikter om vad jag borde vara intresserad av, eller som inte bara kan acceptera att man säger tack men nej tack, så vips var det dålig stämning och min man gick upp till sitt Pojkrum™ och gjorde något mancave-aktigt (antar jag), medan jag fortsatte med min läsning tills det var dags att laga middag. Sedan blev vi sams igen över stekt strömming och potatismos och världscupen i hoppning på tv. 

Vi gick och lade oss tidigt, tyvärr drog Snarkfabriken AB igång nattskiftet innan jag hann somna så jag flydde till Flickrummet™, men varje sådan förflyttning gör ju att jag blir klarvaken och då tog det tusen år att somna. Sedan vaknade jag vid 01.30 och var kissnödig och det går ju liksom inte att tänka bort. Tänkte sedan gå och lägga mig i sovrummet igen för nu var det tyst, men det visade sig att det var pga att min man var vaken och meddelade att han skulle vara hemma från jobbet pga ont i halsen. Det har han klagat på i flera dagar, men så sent som igår eftermiddag sa han att det nog inte var någon större fara, men nu hade det tydligen blivit värre för han är inte den som stannar hemma i första taget. Flydde tillbaka in till Flickrummet™ för att undvika hans förkylningsvirus. Jag har nämligen ett par hektiska veckor framför mig. Ikväll och imorgon kväll är det ridning, på onsdag kväll ska jag träffa Jenny, på torsdag kväll är det styrelsemöte i stallet, på fredag kväll ska jag träffa A2 och på söndag eftermiddag åker jag till Dääänmäääärk för att vara där till nästa torsdag. Sen återstår bara en dags jobb på jobbjobbet och sedan är det julledigt, men fram till dess är det full spead ahead rätt in i kaklet. Så jag har verkligen inte tid med några mansförkylningar! Tycker mig nu ana en känning i halsen, men man kan ju hoppas att det bara är inbillning? STAY AWAY! 

All the neon lights and billboards to be seen and to be heard

Jag jobbar (bland annat) i ett system som automatiskt skickar ut ett mail varje gång man har fått en uppgift. Eftersom jag var på kurs i tisdags och reste hem på onsdagen så hade jag 102 olästa mail från det systemet igår morse. Hade 57 när jag gick hem så det var väl ändå en hyfsat produktiv dag. Var tvungen att svänga inom Biltema på vägen hem för min man skulle byta vattenlåset till handfatet i badrummet och det saknades någon skarvbit. Hatar "att svänga inom Biltema", i teorin är det så himla lätt, man har letat upp artikelnummer och vet att man ska gå till, till exempel BYGG 33. När man sedan systematiskt ska leta igenom alla artiklar som finns på BYGG 33 inser man att den som placerat ut grejerna på de olika sektionerna nästan helt säkert går på någon form av hallucinogena droger, alternativ ha använt en slumpgenerator laddad med hundra procent ondska. Man har siktet inställt på till exempel artikelnummer 23-236, hittar artikelnummer 23-234 och tänker att nu börjar det närma sig, men då är nästa nummer 23-240 nånting och så får man börja om från början. Finns inget som kan få mig mer frustrerad än det, vad är det för fel på vanlig hederlig NUMMERORDNING? Igår hade jag dock tur och hittade rätt direkt, så hela besöket från det att jag körde in på parkeringen tills det att jag körde därifrån rymdes inom en låt i hörlurarna (det var visserligen Rövarkungens ö med Nationalteatern, den är väl minst 10 minuter lång, men ändå). 

Kom hem, gick ut med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, tränade pilates och yinyoga. Sen kom min man hem och började greja med ovan nämnda vattenlås. Vi har ett handfat med ett sånt där inbyggt skåp under, och fördelen med att byta vattenlås är att man då måste tömma skåpet för att komma åt rören, och därmed uppstår också ett osökt tillfälle att rensa det från allt som tryckts in där under årens lopp och som har irriterat mig ett bra tag. Tror jag slängde en hel kasse med ospecificerat BÖS som jag inte ens visste att jag hade. Gött. 

Det pågår ju ett handbolls-VM och jag har i skrivande stund inte sett en enda match! Det är VÄLDIGT tråkigt att handbolls-VM sänds på en kanal jag inte har. Har ju ändå vad som känns som en miljon kanaler (note to self: säg upp sånt som inte tittas på), men inte Viasat Sport som tydligen är den enda kanalen i hela universum som inte ingår i Tele 2:s utbud. Har verkligen ingen lust att betala typ 800 spänn i månaden för att få det heller. Men det är så surt. Kan inte minnas ett enda handbollsmästerskap som jag inte följt slaviskt. En gång i början av 2000-talet var det nära, då sändes det på TV3 på den tiden när jag bodde på ett ställe där vi bara hade bonnakanalerna ettan, tvåan och fyran, men då bjöd jag in mig själv till en kompis som hade TV3 så jag åtminstone kunde följa Sveriges matcher. Men damernas VM 2025 blev alltså det första där jag inte sitter och studsar och biter på naglarna i tv-soffan. Nu hade det förvisso inte spelat någon roll om jag haft ViaSat Sport, för jag har faktiskt inte varit hemma då någon av matcherna sänts, men ändå. Principen. Handboll gör sig inte på radio. Nu har det väl förvisso inte heller gått så bra för Sverige, men ändå. Principen som sagt. Och igår fick jag se ett klipp från matchen mellan Serbien och Färöarna där det var 29 sekunder kvar, stod 31-30 till Serbien som också var i anfall och hade möjlighet att avgöra, men blev avblåsta för passivt spel och sedan gjorde domarna VAR-granskning, kom fram till att det var spelförstörelse och dömde straff till Färöarna som satte den och knep en poäng. Man måste ju bara älska Färöarna vars invånarantalet inte ens är 55 000 personer men ändå lyckas de skrapa ihop handbollslag på både dam- och herrsidan? Och så får man bara se slumpvisa klipp. Ja, jag är bitter. 

Måste också ta tag i det trökiga med att fixa bilförsäkring, fick en gratis månad i samband med bilköpet men tiden tickar ju på och man vill ju verkligen inte stå där ensam och oförsäkrad om det skulle skita sig. Vilket det ju kan göra hur oskyldig man än är. Vi hade Folksam innan, men tyckte inte det var så djävla smidigt att behöva stå och fylla i en skadeanmälan på telefon för att de "inte tog emot skadeanmälningar på telefon längre", så tänkte byta till Länsförsäkringar för två av varandra oberoende personer i min närhet har vittnat om hur smidigt de har hanterat skadeärenden. Men allt som rör försäkringar är ju så zzzZZZzzz trist. Jaja, bara att bita ihop och FIXA. 

Back in business

Nu är jag tryggt återbördad till den skånska myllan efter ett par dagar med utbildning i den kungliga hufvudstaden. Åkte dit i måndags eftermiddag, allt gick bra. Bodde på ett hotell på S:t Eriksplan dit jag promenarade från centralstationen med lite bistånd av Google Maps. Det var bara knappt 2 kilometer men jag tycker alltid det känns längre när man går i en stad. Kanske för att det är så mycket intryck överallt som tar på ens (mina) krafter?
Kom fram till hotellet, fick ett rum på tionde våningen och det lät ju som att man skulle ha utsikt över halva Sverige, men det visade sig att receptionen låg på "våning 4", fastän den låg i gatuplan. Sen fanns det gym och garage på "våning 3", detvillsäga i källaren. Sen fanns det ingen våning 2 och 1 (i alla fall inte som man kunde nå med hiss), så varför man valt att numrera på det här sättet var för mig helt obegripligt. Rummet var lite litet, men i övrigt okej. Spelar ju egentligen ingen roll att det är litet för det enda man gör på ett hotellrum är ju normalt att ligga i sängen, men nu hade jag ju tänkt vara disciplinerad och genomföra min träning. Nu fanns det ju som sagt ett gym på hotellet, men  gym är ju inte riktigt min grej och det lockade inte. Det kostade visserligen ingenting, men om man ville bli medlem där så fick man först betala 1000 kronor i inträdesavgift och därefter "från" 1150 per månad. Det var väl ändå rätt saftigt?, kunde jag känna även om jag är smärtsamt medveten om att det inte är  det jämfört med vad ridning kostar, men men. Nu har jag ju fantastiska Vibes för 149 kronor i månaden, det passar mig utmärkt och efter lite ommöblering i hotellrummet gick det fint att genomföra både styrkepass och yinyoga. Tog sedan en liten promenad för att reka hur lång tid det skulle ta att gå från hotellet till kurslokalen (10 minuter) och för att proviantera (hade ingen lust att gå till någon restaurang utan köpte en sallad som jag mulade i mig på hotellrummet). 

Tisdagen gick jag upp klockan 06.00 och tränade ett pass pilates innan dagens bästa händelse: HOTELLFRUKOSTEN! Den var väldigt bra måste jag säga. Sen var det dags att trava iväg till kursen. Kom in i något hypermodernt kontorskomplex där det minsann inte bara var att ta en hiss till sjätte våningen utan man skulle ange vilket våningsplan man ämnade bege sig till och sedan blev man tilldelad en hiss. Som sedan inte hade några knappar att  trycka på, så det var inget utrymme för att improvisera om man inte riktigt visste vart man skulle. Vet inte om det är vanligt att folk okynnesåker hiss? för det kändes lite ansträngt. Men jaja, jag visste ju vart jag skulle så det var inga bekymmer.

Kursen var okej, det hade stått i det utskickade kursmaterialet att man skulle vara aktiv och ställa frågor. Jag har inga problem med att ställa frågor, men har svårt för det där med att man förväntas göra det liksom på beställning. Frågor kommer väl när de kommer, inte när någon kursledare tycker att de ska göra det. Men det var inte så stingsligt med den saken när det kom till kritan. Tror inte jag sa ett ord på hela dagen förutom när det var rast och man skulle socialisera med övriga deltagare. 

Efter kursen promenerade jag tillbaks till hotellet och lämnade min dator, sedan gav jag mig ut i folkvimlet i Vasastan, tror jag väl att jag befann mig i i alla fall. Är jättedålig på stadsdelar och hur de interagerar med varandra. Mitt mål för promenaden var Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, där jag tänkte att jag skulle kunna hitta någon trevlig julklapp till min man. Men där var det var mest Manga för hela slanten, så jag gick därifrån igen. Det fanns visserligen mycket rollspelsrelaterat som jag tror skulle kunna intressera honom, men jag tror också att om jag ger honom ett rollspel i julklapp så kan det tolkas som att jag skulle vara intresserad av att sitta och slå med tjugosidiga tärningar och fråga spelledaren vilket vapen som ska användas för att döda fienden. Eller hur det nu går till, jag har aldrig spelat rollspel och jag har exakt noll komma noll procents intresse av att lära mig det. Traskade tillbaks till hotellet, det var mörkt och det är ju alltid kul att kunna kolla in i fönster och se hur finfolket bor. Antar att man måste vara rätt tät för att bo vid Odenplan/S:t Eriksplan med omnejd? så jag gick där och försökte lista ut hur stora folks lägenheter (eller där heter det väl våningar) med utgångspunkt från adventsstjärnorna i fönstren. Tyvärr var det inte så mycket liv och rörelse i fönstren som man hade önskat. En gång för jättemånga år sen bodde jag på ett hotell som låg mitt emot ett sånt där förnämt gammalt hus med våningar, då satt jag en hel kväll och kollade in hos folk. Det var som att ha tio parallella teaterpjäser om folks liv framför sig, OTROLIGT spännande och har bara toppats av när min man och jag bodde på ett hotell på Istedgade i Köpenhamn där det förekom prostitution helt öppet i gathörnen. Fast det har väl gentrifierats bort vid det här laget. Min nuvarande hotellutsikt var medioker  så när jag kom tillbaks till mitt lilla rum lade jag mig i sängen och började kolla på Rederiet (är klar med Varuhuset så nu ska jag beta av någon annan förnämlig svensk såpa) på SVT Play efter att ha bläddrat runt i kanalutbudet och konstaterat att absolut ingenting lockade. 

Igår avverkades den härliga hotellfrukosten, sedan checkade jag ut och traskade jag till järnvägsstationen (eller förlåt, centraaalen). Jag tycker det är något av det roligaste med att vara i en främmande stad, att strosa fram utan att ha bråttom och kolla på människor som liksom är på väg och som är fullt fokuserade på sig själva och sina viktiga liv. De där som går med snabba steg och håller sina mobiltelefoner framför munnen som om det vore en smörgås och pratar om viktiga saker i sina viktiga liv. Älskar att betrakta på avstånd och fundera på hur de där människorna har det egentligen. Noterade också att det var förvånansvärt många rätt små barn som gick till sina skolor själva, mitt i stan bland all trafik! Trodde det var mer ängsligt och curlande, eller möjligen att jag skulle få se barnflickor eller au pairer, men där gick 8-9-åringar helt obekymrade i morgonrusningen. Men sån blir man kanske om man bor på gångavstånd från Vasa Real eller Lilla Adolf Fredriks skola.   

Kom i god tid till centralen men höll nästan (okej, det var kanske att ta i) på att missa tåget ändå, för på bänken bakom mig i vänthallen satt en karl som inte gjorde något väsen av sig men plötsligt stod det fyra poliser där och undrade vem han var och om han kunde legitimera sig "för det kan vara så att det finns folk som letar efter dig". Då blev det väsen, för karlen ifråga ansåg inte att svensk polis hade med det att göra, och en lång diskussion uppstod där det framkom att mannen kunde vara antingen ryss eller est, men absolut inte finne (en polis föreslog det och fick en ström av okvädningsord med öststatsengelsk brytning till svar). Vet inte hur det slutade för jag var som sagt tvungen att gå till mitt tåg, men kunde konstatera att poliserna faktiskt var väldigt vänliga och tålmodiga med denne synnerligen surmulet ovillige ryss-eller-est-men-absolut-inte-finne. Jag har kollat en del på Tunnelbanan och 112 på liv och död och liknande serier och har då tänkt att de (poliserna och ordningsvakterna) nog mest spelar sådär snälla och omtänksamma bara för att de har ett helt kamerateam i hasorna, för det måste ju vara otroligt tålamodsprövande att behöva hålla på och dividera med fyllon, pundare och allmänt motsträviga element dagarna i ända. Men de här var i alla fall inte ens i närheten av att tappa humöret och börja veva med batongerna (nu behöver ju inte alla poliser för all del vara som de där piketsnutarna i Samhällsbärarna av Leif GW Persson heller), i alla fall inte så länge jag satt där med öron som parabolantenner för att suga in hela dialogen. Men det är klart, man behöver ju inte heller ha ett kamerateam i hasorna eftersom alla människor går omkring med mobiltelefoner och nog är beredda att livesända varje ordväxling som kan tänkas eskalera. 

Tågresan hem var händelselös bortsett från detta: satt i tyst kupé och det var tyst bortsett från en gubbe som satt och läste för sig själv, detvillsäga ljudade orden tyst för sig själv, vilket blev OTROLIGT irriterande att lyssna på efter ett tag för det kändes som att alla ord började på s eller något som genererade läppljud. Fick proppa in hörlurar med musik för att slippa höra det, det gick ju liksom inte heller att säga något för det var ju inte på något vis högt, bara för djävla enerverande. 

Kom hem som jag skulle, gick en promenad med hundarna och njöt av att ha grus och jord under fötterna istället för asfalt och betong, men framför allt av STILLHETEN. Det där att man hör att nu kommer det en bil istället för att det är ett ständigt brus av trafik som bara finns där i bakgrunden som en dyster bordunton, och att man ständigt måste se sig för. 

Nu är jag back in business igen, har 102 olästa mail trots att jag jobbade på tåget, så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. 

Följeslagaren

 Har läst Följeslagaren av Sofie Sarenbrandt, det är del en miljon i serien om kriminalinspektör Emma Sköld och hennes minst sagt kämpiga relationer till män, exmän, syskon och föräldrar. Detta är handlingen: 

En kvinna försvinner i Bromma. Inga livstecken finns, men inte heller någon kropp. När en makaber ledtråd upptäcks i en grannes trädgård fruktar polisen det värsta. Varför väntade maken i tre dygn innan han anmälde försvinnandet?
Kriminalinspektör Emma Sköld gör allt för att lösa fallet. På eget initiativ hjälper hennes syster till med utredningen nu när hon är sommarledig från polishögskolan. Men Josefin har ingen aning om vad hon gett sig in i.

Jag tyckte den här boken var ungefär som jag förväntade mig, för trots att jag gång på gång deklarerar hur trött jag är på fantastiska Emma Sköld så kan jag inte låta bli att läsa nästa bok. Hyfsad intrig, men aningen seg emellanåt och vad det gäller Emmas privatliv, så herregud, öppna munnen och sjung ut för helvete!, morrade jag mellan tänderna emellanåt. Svårt att känna sympati för någon som gör det så djävla svårt för sig. Kopplingen mellan Kitty och Lycke kändes också lite ansträngd, men i övrigt en helt okej bruksdeckare. Den här boken får tre samurajsvärd av fem möjliga. 

December!?

Det var i det närmaste tomt på parkeringen när jag kom till jobbet i morse. Det är det ju alltid, eftersom jag alltid är först, men idag har jag tagit bussen och kom därför ett par timmar senare än vad jag brukar. Och då brukar det ju ha dykt upp folk, men idag stod det alltså bara en enda bil där. För i fredags var sista dagen för rätt många, så det är ju så här det kommer att vara fortsättningsvis. Två kollektivanställda och fem tjänstemän, om ett drygt halvår: noll kollekktivanställda, tre tjänstemän. Det är en så märklig känsla. Har sett bilder från den norska fabriken som håller på att byggas ut, det blir en jättefabrik. Den skulle ju ha legat här, det var vad alla trodde när man började prata om att ha en jättefabrik för Sverige-Norge-Finland-Baltikum. Men så blev det alltså inte. 

I fredags gick jag och A2 på lunchkonsert i kyrkan där min son spelade orgel. Det var mysigt och stämningsfullt som alltid i kyrkan, oavsett om man är religiös eller ej (tycker jag dårå, är väl bäst att tillägga). Sen åkte vi tillbaks till jobbet och gick runt och sa hej då. Fast vi ses väl på labbglöggen? kunde man ju tillägga, de flesta skulle nog ändå komma lät det som. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gick till affären och hämtade ut ett paket, handlade, gick hem och tränade yinyoga, kokade gulaschsoppa och sen var det kväll. Vi började kolla på nya säsongen av Stranger Things. Den känns väl okej, men sådär förtätad och magisk och spännande som den första säsongen blir det ju aldrig. 

I lördags gick jag en långpromenad och yinyoga. Åkte sedan till grannbyn för att lämna adventskalender till min dotter, en tradition som är helig trots att hon fyller 40 nästa år. Passade också på att gå på systemet när jag ändå hade vägarna förbi, köpte en flaska whisky i julklapp till svärsonen (en annan tradition) och lite bubbel som ju alltid passar att ge bort till random folk. Sen hem för lite bok och soffslappande innan det var dags att hasa ut i köket och fixa mat. Vi åt tidig middag för vi skulle på teater på kvällen tillsammans med min son och sonhustru, där en vän till familjen spelade huvudroll. Förra gången vi var på teater var det på en musikal i våras  (där samma vän till familjen spelade med, det är tydligen vad som krävs för att jag ska dra på mig kulturkoftan), då hade vi platser högt upp på balkongen som var fruktansvärt obekväma. Nu satt vi på parkett eller vad det heter, betydligt bättre komfort. Pjäsen var Frankenstein och min man var dödsrädd för att det skulle vara moderniserat för det är det värsta han vet när man ska förflytta klassiker till nutid. Jag kan väl till viss del hålla med, framför allt hade jag väl inte direkt uppskattat om Varelsen helt plötsligt skulle vejpa, sms:a och dricka Red Bull. Men det var  att oroa sig i onödan utan tvärtom var det en mycket väl förvaltad berättelse i originaltid. 

Igår var det den vanliga söndagspromenaden och yinyogan, därefter soffa och bok. Packade min väska, för idag ska jag åka till Stockholm på kurs (därav ovan nämnda bussresa). GULP. Det var lite material man skulle ha läst igenom innan och när jag satt och kollade på det i fredags så råkade jag se i det finstilta att kursen riktar sig i första hand till revisorer av ledningssystem. Det är inte jag, därav gulpet. Men det värsta som kan hända är väl att man får sitta av en dag och känna sig som en I-DI-OT, det är ju inte som att man kommer att bli avrättad för falsk tillvitelse eller så. Det värsta är dock att min chef redan har sålt in min kunskap-to-be  i detta inför resten av gruppen, men det får bli ett senare problem i så fall. 

Och så var det december? Hänger fan inte med i svängarna alltså. Träffade min exman i kyrkan i fredags, det blir tacolunch/knytkalas hos dom den 23 som enda julfirande i år vad det ser ut som nu i alla fall. Avspänt och bra, det har man ju inget direkt emot. 

Nu väntar alltså tågresa till Stockholm, kurs imorgon och sedan ska jag, istället för att flänga hem och stressa för att hinna med alla byten och anslutningar och slutligen komma hem med sista bussen mitt i natten, bara traska tillbaks till hotellet och stanna en natt till för att sedan inleda onsdagen med hotellfrukost och sedan tillbringa arbetsdagen på tåget i (förhoppningsvis) godan ro. Vi får väl se hur det går med den planen. 

 

Fjärde gången gillt

Igår åkte jag till banken för fjärde gången på lika många dagar och den här gången gick allt som det skulle, eller åtminstone har ingen hittills hört av sig och sagt något som tyder på motsatsen så det borde väl vara i hamn nu. Detta inkluderade i det närmaste intima frågor om var jag fått de här pengarna ifrån och jag fick logga in på det kontot (som är i en annan bank) så att bankkillen kunde se alla transaktioner 6 månader tillbaks i tiden så att det inte plötsligt skulle dyka upp någon stor och mystisk summa pengar som skulle tvättas rena från handel med vapen och knark, eller vad de nu tror om mig. Men det såg ut att vara i sin ordning, tyckte han. Tjoho, eller nåt. Hade väl aldrig kunnat föreställa mig att ett hästköp skulle innebära dagliga besök på banken och regelrätta förhör. Tur i alla fall att det finns ett lokalt bankkontor bara några minuter från jobbet, hade jag varit tvungen att åka in till stan varje gång så hade jag nog gett upp redan dag ett. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, städade och plockade fram adventspyntet. Hann med ett snabbt yinyogapass innan det var dags att sätta sig i bilen och åka tillbaks till stan igen för biokväll med min dotter. Vi såg den norska filmen Stargate: en julberättelse. Föreställde mig att den skulle vara lite i stil med Hjem till jul som jag sett på Netflix, och såg fram mot att få lite julkänsla och värme inombords. Vi brukar skoja om att av de filmer som vi sett i vår bioklubb så har den gladaste hittills varit The Dance Club, som ju ändå var en film som handlar om psykisk ohälsa (det är inte 100 % sant för vi har också sett nyinspelningen av The Naked Gun och även om den inte var bra så kan man ju i alla fall inte anklaga den för att vara film noir). Men en norsk julfilm måste väl ändå vara höjden av mys, vad kan gå fel liksom? Då visade det sig att den handlade om två barn som levde med en ensamstående pappa som i sin tur levde med rätt grava alkoholproblem, så det var rätt mörkt i alla fall. Det verkar vara Club ROMIF:s öde. 

Efter filmen mötte vi upp med äldsta barnbarnet som skulle överlämna bingolotter som jag tvingats köpa för att hans klass som redan nu (ettan på gymnasiet) har börjat samla pengar till sitt studentflak som tydligen kostar skjortan och lite till, så det är väl bra med framförhållning. Skjutsade sedan hem dom och vidare hem till L som är kassör i stallet för att vi skulle skriva på det där avbetalningskontraktet på den litauiska hästen när nu bankaffären gått i lås. Nu går säkert färjan under med man och allt, förutspådde jag dystert när L skojade och sa att man fick hoppas att hästen var värd allt det här besväret som jag i målande ordalag beskrev för henne. 

Åkte sedan hem med förhoppningen att se handboll, damernas VM har ju börjat. Då visade det sig att Sveriges matcher sänds på någon himla Viasat Sport-kanal som inte ingår i Tele 2:s utbud. Ska jag inte få se någon handboll alls nu i december och januari? Blev på nästan orimligt dåligt humör och det hjälpte inte ens att Sverige vann sin premiärmatch mot Tjeckien med 31-23 (vad spelar det för roll när man inte FÅR SE MATCHERNA? Röven x 1000).  

Idag är det fredag och också sista arbetsdagen för flera av mina kollegor. Vissa kommer att vara  mycket saknade, andra inte lika mycket. Livet går såklart vidare ändå, men det känns konstigt. Hela den här hösten har känts konstig, som att inget man gör är på riktigt och att man bara går och väntar på att allt ska ta slut. Nu är en av de här dagarna här, idag slutar labbpersonalen och alla i produktionen utom de två som blir kvar till nästa sommar. Sen kommer en dag innan jul när Stefan, som jag jobbat riktigt tight ihop med sedan 2003, slutar. TG ska enligt uppgift sluta i april eller maj (minns inte riktigt vilket) och PC och de två återstående produktionskillarna i augusti nästa år. Sen har väl den feta damen sjungit klart på detta stället, antar jag. 

A2 och jag ska gå på lunchkonsert i kyrkan och lyssna på orgelmusik, framförd av min son. Sen tänker jag att vi går och fikar eller något och sen får man väl en sån här dag kalla det en dag. 

                                                   

Cupid, don't draw back your bow

Igår åkte jag till banken för tredje gången den här veckan, går numera i princip som barn i huset och är känd som "hon med hästen". Den här gången hade jag a. undertecknat kontrakt, b. rätt IBAN-nummer så att c. BETALNINGEN KUNDE GENOMFÖRAS!!! Blev helt till mig i trasorna, åkte därifrån med jubel i sinn och köpte fikabröd och sedan till stallet för att bjuda personalen samt visa kvittona för K så att hon kunde skicka bildbevis till förmedlaren så att han skulle börja rodda med transport. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, då ringde banken och sa att säljarens bank inte tog emot inbetalningar i SEK utan det måste vara i euro så då hade betalningen avvisats och skickats tillbaka. JAMENVADIHELVETE? Så tillbaka på ruta ett igen då alltså. Trodde ju ändå att det skulle vara tredje gången gillt, men icke. 

Höll sedan på hela kvällen och grejade med A2:s avskedspresent som hon ska få imorgon. Det blev inte riktigt som jag ville, men good enough och det är väl tanken som räknas. Blev ingen filmkväll pga det, men vi får väl ta igen det i helgen. Idag är det en annan filmkväll, detvillsäga CLUB ROMIF-kväll. Hoppas jag får ordnat upp mina tvivelaktiga bankaffärer idag också. Stön. 

Ska strax iväg och hänga på låset till ICA Maxi när de öppnar. Vi turas ju om att handla till vår gemensamma fredagsfrukost på jobbet, men imorgon ska det bjudas på lunch och då var det någon (a k a PC:s gullegris, say no more) som tyckte att det var onödigt att ha både fredagsfrukost och fredagslunch så därför blev det bestämt att det skulle vara torsdagsfrukost istället. PC:s gullegris är av typen som äter supermycket av strategiska skäl bara för att det är gratis, så då hade han väl räknat ut att det inte skulle bli  riktigt maximal utdelning. Hur som helst så är det ju sista arbetsdagen för en del, så därför tänkte jag anstränga mig lite extra med denna torsdagsfrukost och därför åka till ICA Maxi och köpa deras levain-frallor som alla gillar. Vissa köper alltid färska frallor på väg till jobbet när det är deras vecka, men när jag är på väg till jobbet är det ju ingenting som är öppet så jag brukar köpa vanligt bröd istället. Men ingen regel utan undantag dårå. 

We're gonna rock you 'til your metal hunger's fed

Igår försvann delar av mitt labb. Det kändes konstigt att se den utrustning som liksom varit en förutsättning för ens dagliga arbete köras ut genom dörrarna och lastas för vidare transport till andra bolag i koncernen. Ännu konstigare att komma till jobbet idag och se gapande tomma hål där det tidigare stått instrument och maskiner som liksom varit en del av inredningen. Men ja, det är väl bara att vänja sig. 

Gjorde ett nytt försök på banken och åkte dit med ett undertecknat köpekontrakt. Fick (igen) svara på 1000 frågor om den här transaktionen, skulle den göras en gång eller flera, skulle jag hantera kontanter, varifrån fick jag min inkomst? etc. Sedan visade det sig att säljaren missat några siffror i IBAN-numret så det var inte giltigt och då spelade det ingen roll hur ärlig och rättskaffens man var i övrigt, det gick inte att genomföra någon betalning i alla fall. Det var ju såklart inte bankens fel, mest bara irriterande att åka därifrån med oförrättat ärende EN GÅNG TILL. Ringde K och bad henne kontakta säljaren EN GÅNG TILL för ett nytt kontrakt. To be continued. 

Åkte hem, gick en promenad med hundarna, tränade yinyoga och pilates. Slappade i soffan en stund innan det var dags att åka till stallet. När jag kom hem igen var huset nedsläckt och jag utgick från att min man gått och lagt sig, för det brukar han ha gjort på stalldagarna. Satte mig i hallen och pustade och stånkade  en del när jag skulle kränga av mig alla lager-på-lager av ridkläder. Då hördes en röst ur mörkret från vardagsrummet som började prata från ingenstans om att man kunde ta olja på ett plåster och sätta på. Höll på att DÖ AV SKRÄCK. Det visade sig att min man lagt sig på soffan för att sova eftersom han hade målat någonting tidigare på kvällen och när han skulle gå och lägga sig så fick han för sig att han luktade lacknafta och eftersom jag är lite känslig för (till exempel) den lukten så ville han inte att jag skulle behöva ligga och andas in det. Omtänksamt av honom (även om han höll på att skrämma skiten ur mig). Oljan på plåstret-grejen var för att han trodde att jag stönade av SMÄRTA pga en hälspricka som jag beklagat mig ljudligt över för några dagar sedan. Tror inte han kan föreställa sig hur mycket vinterridbyxor av kompressionsmodell kan tighta till sig när de ska dras över hälarna tillsammans med  långa strumpor. 

Idag är det onsdag och jag ska ingenstans efter jobbet, skönt. Igår regnade det så det är inte så mycket snö kvar nu, också skönt. Idag kanske man kommer ut i skogen till och med, eller åtminstone slipper att gå ut med hundarna med livet som insats. Ska fixa ihop en avskedspresent till A2, min man har byggt som ett litet tittskåp och i det ska jag placera vissa grejer som jag lärt mig är viktiga för A2 samt en liten skylt med texten In case of emergency - break the glass. Tror hon kommer att tycka det är lite roligt. Det måste bli klart ikväll för imorgon är det bio med CLUB ROMIF och sen slutar hon på fredag. 

Till stallet istället, v 48 2025, pt 2

Igår var det  teori, men uppsuttet och med sitsträning och "coachning". Vilket går till som så att man blir indelade i grupper om två och så ska den ena rida och den andra komma med feedback och så byts man om efter halva tiden. Det brukar ändå sluta med att instruktör K får ge feedbacken, för man är ju inte ridlärare, det är man ju inte. 

Blev ihopparad med Häxan, vi hade Älskling. Att ge Häxan feedback är ganska poänglöst för hon hör knappt vad man säger. Hon är ju ändå 75+ så det kan man väl ha överseende med, värre är det väl när vi rider och hon inte uppfattar vad man ska göra, men det är vad det är. Jag behandlar ju henne  artigt och trevligt och som om vi inte alls har en historia från back in the days, och hon gör antingen likadant eller så har hon glömt att vi har en historia från back in the days. Så det var ju ingen plåga på det sättet, men ändå lite meningslöst för jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne. Vi var inte jämna par och när det var dags att byta så blev det en liten diskussion kring ifall den som var udda skulle få rida en gång till (K frågade om vi andra tyckte det var orättvist, men det var det ingen som tyckte) eller stå på marken och ge feedback (fattade aldrig riktigt upplägget där), men ett tu tre kläckte Häxan ur sig att det skulle vara roligt att få prova den hästen och så plötsligt så satt hon på den och jag fick bli coachad av någon annan. Det gjorde nu inget. Älskling var lite tjurig och ville inte ställa igenom riktigt till vänster och när det blir jobbigt för henne i skritten så försvarar hon sig med att takta. Fick lite bra tips av instruktör K för hon som skulle coacha mig sa (ungefär som jag själv skulle ha sagt) att jag ser ju vad problemet är men jag vet inte hur man ska komma åt det. Men det är så svårt med Älskling för hon går så lätt bakom hand och då känns det ju som att allt bara försvinner och man inte har något att jobba med. Men det gick ganska bra mot slutet i alla fall. 

Namnen

Har läst Namnen av Florence Knapp och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Kan ditt namn bestämma ditt öde? Vem skulle du vara om du fått ett annat namn?
Året är 1987 och Coras man Gordon vill att de ska döpa sin nyfödde son efter honom, helt enligt familjetraditionen som han gärna vill upprätthålla. Men Cora är mer tveksam. Vad skulle det göra hennes son till för människa om han får sin pappas namn? Skulle han bli en annan person om han fick ett annat namn?
Morgonen efter en storm går Cora för att registrera sonens namn och när Cora ställs inför beslutet tvekar hon. Att gå emot Gordons önskan kommer att få konsekvenser, men är det rätt att hennes son ska ärva ett namn med allt vad det innebär? Det val hon gör i det här ögonblicket kommer att forma deras liv.
Sju år senare heter hennes son Bear, ett namn som hans storasyster valt och som kommer att visa sig vara lika katastrofalt som stormen det uppstod ur. Eller så heter han Julian, namnet som hans mor bestämde sig för, i tron att det skulle göra det möjligt för honom att bli sin egen. Eller så heter han trots allt Gordon, döpt och uppväxt som en avbild av sin far. Tre namn och tre helt olika versioner av ett liv.

Det här var en bok i samma stil som filmen Sliding doors, detvillsäga man fick följa tre parallella människoöden som de skulle ha blivit om man gjort si istället för så. Jag tyckte om boken, den var välskriven, fina miljöskildringar, lite sorglig ibland. Sträckläste från första sidan till sista, mest pga att jag måste lämna tillbaks den på bibblan för jag hade önskat att jag hade kunnat lägga den ifrån mig ibland och reflektera lite mer över innehållet, men det var verkligen fint. Den här boken får fem namn av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er (där jag har lämnat tillbaks den). 

Mitt liv som ekobrottsling?

Lång historia kort: Min ridklubb behöver lite akut köpa åtminstone en, helst flera nya hästar och ekonomin är väl som för alla föreningar inte på topp. Våra intäkter har ändå ökat mycket sedan föregående år, men likviditeten är fortfarande sisådär och om vi köper en häst nu så har vi ingen buffert om något oförutsett skulle inträffa. Och att äga djur är att leva med oförutsägbarheten, det är ju sen gammalt. Det hade funkat att köpa på avbetalning för det är som sagt ut med klumpsummorna som är problemet, men ingen är ju såklart intresserad av att sälja en häst på dessa villkor och det fattar man ju. 

För ett tag sedan kom jag på att jamen jag skulle ju kunna köpa en häst och sedan sälja den till klubben på avbetalning. Givet att man skriver ett kontrakt där det framgår att hästen är min tills den är betald och givetvis att klubben står för alla omkostnader, försäkringar et cetera, så att man inte står där sedan med skägget i brevlådan ifall, Gud förbjude, något skulle hända eller klubben skulle gå i konkurs eller så. Då har man ju åtminstone hästens värde att falla tillbaka på, och ja, det finns såklart risker med detta, men jag ser dom ändå som rätt låga. 

Nu har det dykt upp en trevlig häst, problemet är att den står i Litauen. Back in the days hade vi kontakt med en hästhandlare som åkte runt i Baltikum och köpte upp hästar som han sedan sålde eller hyrde ut. Det var TREVLIGA hästar. Inte flashiga gångartshästar eller med kapacitet att tävla på hög nivå, men rejäla viktbärande modeller som var vettiga i huvudet och inte flög i luften så fort ett löv fladdrade till. Perfekta ridskolehästar med andra ord, så mitt förtroende för hästmaterialet på andra sidan Östersjön är högt om inget ändrats drastiskt de senaste åren. Nu är det ju tyvärr apdyrt med transporter så det är väl inte lika lukrativt att åka över och köpa hästar längre, men det finns uppenbarligen dom som gör det och en sån har vi varit i kontakt med nu. Hästen är tingad, veterinärbesiktning gjord UA, köpekontrakt finns, vi har skrivit ett för mig förmånligt avbetalningskontrakt och det är egentligen bara betalningen som återstår. Då ska pengarna föras över till UTLANDET och det var inget man bara kunde sitta hemma och fippla med i bank-appen. Hade uppgifter om IBAN och BIC och sånt där, men nehe, man var tvungen att ringa kundtjänst för att "aktivera utlandsbetalningar". Kundtjänst svarade helt oväntat i telefon klockan 18.30 en fredagskväll, men kunde dessvärre inte göra något eftersom de som jobbade med att aktivera utlandsbetalningar slutade klockan 17.00 så det var bara att vänta till måndag.

Ringde igår, men då var problemet enligt kundtjänst-som-sysslar-med-utlandsbetalningar att jag skulle föra över ett belopp i SEK (som jag fått av den svenska förmedlaren) men då gick det bara att aktivera per telefon om det var ett belopp i euro, annars fick man åka till ett bankkontor. Åkte till bankkontoret, förklarade mitt lilla ärende ("jag (eller "jag") ska köpa en häst från Litauen") och blev utsatt för ett regelrätt förhör. Fanns det en annons på hästen, kunde jag visa upp den annonsen, har du legitimation, känner du den här hästhandlaren, etc etc. Det kändes nästan som att de trodde att jag skulle köpa ett parti rent heroin. Sedan stupade det lik förbannat på att kontraktet, som jag tagit med mig för att kunna visa upp alla IBAN och BIC och allt vad det heter, inte var undertecknat. Då blev det kalla handen direkt. Hur folk bär sig åt för att ägna sig åt penningtvätt eller andra ekobrott övergår mitt förstånd. Ska dit idag med ett undertecknat kontrakt och se om det möjligtvis går bättre. HER-RE-GUD alltså. 

I övrigt hände detta: att det nu börjar komma folk och riva ner fabriken. Ja, inte väggar och tak förstås, men maskiner och utrustning. Det är en väldigt märklig känsla. Den här veckan är det sista veckan som A2 och A3 jobbar, de slutar på fredag tillsammans med de flesta i produktionen. Två blir kvar fram till den slutgiltiga nedstängningen som blir nästa sommar. Så stämningen på jobbet är väl sådär. En som började samtidigt som jag, i april 2001, och som slutar nu på fredag har i alla fall fått en guldklocka trots att han "bara" kom upp i 24 år och 7 månader. Det var väl ändå lite schysst. Hade en kollega som när hon började fick förskottssemester, som ju blir en skuld som skrivs av efter 5 år och hon slutade (inte nu det här var för några år sedan) efter 4 år, 11 månader och någon vecka. Fick betala tillbaks RUBBET. Man skulle ju kunna tänka sig att de skulle skriva av en femtedel per år eller nåt, men så går det tydligen inte alls till. 

Till stallet istället, v 48 2025, pt 1

Igår hade jag Älskling, det gick bra men tyvärr stod det WE på schemat, och är det något jag hatar är det WE. Jag kan absolut förstå de som tycker WE är kul, jag har stor respekt för de som tävlar i WE på hög nivå för det är sannerligen inte något vem som helst klarar av, men när det är en sån där "nu ska vi testa WE"-lektion så tycker jag inte man gör något mer än rider runt runt och flyttar någon mugg från ett hinderstöd till ett annat. Och det är SÅ. DJÄVLA. TRÅKIGT. Men men. Nu är det i alla fall gjort för den här terminen.   

De närmaste

Har läst De närmaste av Henrik Bromander, detta är handlingen:

De är en helt vanlig, ovanlig småländsk familj. Pappa Lars gör karriär från mentalskötargolvet ända upp till vårdbranschens topp medan mamma Inger sjunker allt djupare ner i sjuktillvarons mörker. Efter tjänstgöringen i Afghanistan landar sonen Rickard ett topphemligt jobb i säkerhetsbranschen medan dottern Rebecka sadlar om från hårdför vänsteraktivist till hajpad restaurangkock.
År läggs till år medan tystnaden breder ut sig. Tråd för tråd vävs väven av hemligheter och lögner. Så händer saker som kommer ställa allt på ända och hota att spränga hela jävla skiten inifrån.

Jag lånade den här boken främst för att den skulle utspela sig i mina gamla bibelbältehoods. Tycker det är kul att känna igen sig (även om det var sjukt längesen jag bodde där) och myser lite inombords när huvudpersonerna åker samma buss som jag en gång åkte, fikar på samma fik där jag en gång fikade, hänger på samma kulturhus där jag en gång hängde, ET CETERA. Är ju inte jätteofta det händer eftersom de flesta böcker INTE utspelar sig där jag bor eller har bott. Sen är det självklart mycket som har ändrats (har till exempel ALDRIG hört någon vare sig förr eller senare referera till Jönköping som "Jönnet", men det är väl jag som inte  hängt i dom kretsarna eller ens med i svängarna, antar jag). 

Gillade själva berättelsen, det var vardagsliv och -dramatik utan några större ytterligheter bortsett från en del då, men det var inte ytterligheterna som lyfte berättelsen, snarare tvärtom. Gillar ju det småputtrigt vardagliga och när människor är ärliga med sina känslor. Det är lite befriande att läsa om folk som retar sig på svärföräldrar eller tycker sina barn är jobbiga ibland, som en motvikt till allt som är så djävla tillrättalagt och perfekt.
Störde mig lite på att det växlade mellan första, andra och tredje person singular beroende på vem det handlade om och möjligen något på det orimliga i att Rebecka fick såna djävla matlagningsskills från vadå? typ ingenstans?, och pappa Lars' plötsligt förändrade sexuella preferenser, men i övrigt tyckte jag om den här boken. Den får fyra tändstickor av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

But the sun is still in the sky and shinin' above you

I fredags var sista produktionsdagen EVER för vår största produktionslinje och idag kommer det folk och ska börja riva. Den lilla linjen blir ju kvar fram till nästa sommar, men efter semestrarna ska den också monteras ner och försvinna någon annanstans i koncernen. Så sjukt skum känsla att nu har jag gjort det här för sista gången. I alla fall i de här lokalerna. 

Slutade tidigt och var på massage. Det nya stället är bra, hon frågade om jag ville ha "hard or normal". Svarade "hard" fast det är ju en definitionsfråga, man vill ju inte vara en sån som säger att man gillar det och sedan ligger och jämrar sig och ber om nåd.  Lite som att säga att man gillar stark mat och så får man någonting som påminner om brinnande svavelsyra som man inte klarar av att äta. Hennes "hard" var dock precis lagom för mig, sådär "gott-ont" som en flumpelle jag gick till för hundra år sedan uttryckte det. Traskade sedan till bilen, åkte till Willys, veckohandlade, sedan hem för en promenad med hundarna, lite yinyoga och sedan en lång skön eftermiddag/kväll i soffan framför kaminen. Min man hade ju åkt till Köpenhamn med en kompis så jag skulle ha härlig egentidshelg. 

Det har ju snöat. Såklart KAN man gå i skogen ändå, om man gillar att pulsa och kasa hit och dit och känna att man inte kommer någonstans. Det gillar inte jag, så lördagens promenad blev 6 kilometer norrut på plogad och grusad gång/cykelbana, sedan vända och gå 6 kilometer tillbaka. Kanske den tråkigaste varianten av promenad, men man får ju laga efter läge som det heter. Kom hem, tränade yinyoga, bar in ved, städade hönshuset och när jag stod i någon tydligen ofördelaktig böjning så pang så smällde det till i ryggen och gjorde ont. Det tycker jag är orättvist när man ändå försöker träna och ta hand om sig. Låg sedan på värmedyna på soffan och läste och kollade på handboll resten av dagen. Det hade jag i och för sig tänkt att göra ändå, så det var inte någonting som störde, förutom då att varje gång jag skulle sätta mig upp så högg det till i ländryggens högra sida. Omväxling förnöjer, tycker annars allt elände hamnar på vänster sida. 

Igår steg jag upp tidigt, upprepade lördagens promenad och yinyogaträning (dock ett annat pass), sedan var det soffa och bok, var tvungen att läsa ut en bok som skulle lämnas tillbaks som idag och som inte gick att låna om. Min man kom hem vid 14.30-tiden och då började vi diskutera inköp av mattor till vardagsrummet, ett förslag som jag lade fram för ett tag sedan. Vi är ju inte mycket för heminredning utan mer att man tager vad man haver och så blir det som det blir. 

När vi flyttade ihop så kom vi över ett par koskinn på loppis som fick tjäna som mattor i vardagsrummet. Men nu, 15+ år och ett antal krafsande hundar senare är de minst sagt blanknötta och inte speciellt snygga längre, plus att jag är dödstrött på att de inte ligger mot underlaget som en normal matta gör utan man riskerar hela tiden att snubbla på någon uppvikt flik. Min man är dock dödsförtjust i Rosa och Majros pga att "de är så lätta att dammsuga" men eftersom man lik förbannat får en känsla av att de är grusiga även om det är precis nystädat så var det väl inte direkt ett argument som var 100 % hållbart i längden. Så nu ska vi köpa mattor! Vi har dock inte samma smak, visade det sig. Jag kan tänka mig lite klatschiga färger, medan min man vill att det ska vara neutralt. Eftersom jag mer bryr mig om att det ska vara skönt att gå på golvet/mattan än att det ska vara i en viss färg så överlät jag efter ett tag åt min man att välja medan jag läste ut min bok och traskade till biblioteket för att lämna och hämta nya (tyvärr 4 stycken som alla var på 14-dagarslån så here we go again). När jag kom tillbaks hade han bestämt sig och de var helt okej men otroligt anonyma. Kan inte minnas hur de såg ut längre, men jaja. Det blir nog bra med den saken. 

Då är det nya vecka och nya tag. Ikväll är det ridning, imorgon är det teori men vi ska träffas i stallets kommunikationsgrupp innan så det blir ändå en sittning. Och på torsdag är det träff med CLUB ROMIF och på lördag teater. På fredag är det eventuellt lunchkonsert med min son i kyrkan, men det beror på om det ska fixas någon slags avskedslunch på jobbet. Annars mycket kultur denna vecka! 

I've escaped from reality, dancing in the snow

Igår var en dag som gick I ETT. Först var det jobb, sen åkte jag till bilfirman för att kvittera ut Korpen. Det tog ju lite tid med blanketter som skulle fyllas i, osv. Sen skulle jag tömma gamla bilen. Det var inte gjort i en handvändning kan jag säga. Hittade bland annat: tre (3) varningstrianglar, fem (5) Moraknivar, tre (3) luft på burk-burkar, två (2) flaskor myggspray, tre (3) första förbandskuddar, tre (3) flaskor handsprit och säkert tio (10) snöskrapor. Bland mycket annat. Säga vad man vill om oss men vi står inte handfallna om något skulle tänkas gå åt helvete (sen gick det ju åt helvete i alla fall och det enda man hade nytta av då var sin mobiltelefon och det inlagda numret till Vägassistans). Lassade urskiljningslöst ner allting i stora kassar och tänkte att det där får jag ta och sortera upp sen. Tänker också att det får räcka med en pinal av varje sort av det där som är bra att ha.

Åkte sedan till ett bageri och köpte en liten tårta eftersom det var min mans födelsedag. Sen hem i nya bilen och där hade det kommit säkert 15 centimeter tung blötsnö. Körde fast när jag skulle vända på gårdsplanen och då lade jag av misstag i sexans växel istället för backen, eftersom backen på Korpens växellåda ligger spegelvänt mot vad den gjorde på förra bilen. Stod och slirade på stället ett par sekunder innan jag fattade att det inte var backen jag hade i. Hehe. Gick ut med hundarna och sedan var det bara att dra fram snösläden och börja ploga undan all djävla snö som kommit. HELVETE vad det var tungt, och det kändes som att jag aldrig blev klar. Sen in och städa. Eftersom det var min mans födelsedag så tänkte jag överraska honom med att städa hans delar också så att han skulle slippa det. Plockade, dammade, dammsög och våttorkade på vad som måste vara rekordtid och blev klar precis i samma stund som min man kom innanför dörren. Vi åt kvällsmat och tårta, sen tränade jag min yinyoga och så satt vi i soffan och läste och lyssnade på musik och hade det allmänt g-ö-t-t. 

Idag är det fredag. Ska sluta lite tidigare idag eftersom jag ska på massage. Nämnde det i fikarummet igår och då hände det här löjliga: För ett par dagar sedan föreslog jag att vi kanske kunde fixa en gemensam lunch eller något som nästa fredag, eftersom det är flera som jobbar sin sista arbetsdag då. Ska man säga något sånt till PC så vet jag av erfarenhet att man måste inleda med Du har säkert redan tänkt på det här..., annars blir det inte bra. Så det gjorde jag. PC hummade och mumlade att jo, den tanken fanns. Jaja, vad bra sa jag och sen var det inte mer med det. Sen på lunchen så nämnde jag då att jag skulle gå tidigare som idag. Hur dags sticker du? undrade PC och jag sa att jag ska vara där vid 11.30 så jag går väl strax efter 11. Nähä, men då var det tydligen så att det skulle bjudas på pizza till lunch som idag, för nästa fredag är inte vår VD vara på plats för han är på tjänsteresa. Jaha, okej, men varför ska det vara så djävla H-E-M-L-I-G-T? Är det dödsstraff på att säga Jo, nu på fredag tänkte vi bjuda på pizza så att folk vet det och inte tar med sig matlådor som sedan får tas hem igen, alternativt kastas? Men nej, det ska tisslas och tasslas och bara vara för några få invigda. PC i ett nötskal så man borde ju inte blir förvånad, och det blir jag väl inte heller, mest trött på idioti. 

Jaja. Nu är det som sagt fredag, en helg med egentid väntar eftersom min man och hans kompis ska fira sina gemensamma födelsedagar i Köpenhamn sagda helg. Ser fram mot det, over & out. 

Cut a six-inch valley through the middle of my skull

Igår kväll började det snöa. Flingor betydligt större än dasslock vräkte ner, fast bara en kort stund, sedan blev det mer moderat flingstorlek. Men ändå. Det kom visserligen inga 15 centimeter som det varnats för "på sina ställen", så man får väl vara glad för det lilla. Men ändå. Vad är det för fel på barmark? Kom på att jag glömt lägga min lilla aluminiumfilt på bilrutan, så jag fick ut och sopa bilen ren ifall det skulle bli minusgrader under natten för det är ju ett överskattat nöje att skrapa bilen ren från fruset snöslask. Hoppas ingen på hyrbilsfirman läser detta, men jag fick använda den piassavakvast som jag vanligtvis använder till att sopa yttertrappan med, eftersom min vanliga snöborste ligger i gamla bilen och hyrbilens enda extrautrustning är en snöskrapa och en p-skiva. Sen var det lik förbannat plusgrader i morse så det var ju ogjort arbete, men det kan man ju inte veta. 

Häromdagen när jag tankade stod det i den otroligt meddelsamma hyrbilens display att "en tankning har identifierats" och så någon fråga om jag ville nollställa något räkneverk. Så jag hade nästan förväntat mig att den skulle berätta att det hade snöat och att jag skulle aktivera någon inbyggd extrafiness, men det gjorde den alltså inte. En eloge till snöröjningen dock, när jag körde hemifrån 04.30 så var det både plogat och saltat. 

Man blir ju ändå lite förundrad över folk. Häromdagen kom vi att prata om vinterdäck på jobbet, och då visade det sig att TG, som ändå är en person som ger sken av att vara lite intresserad av fordon, fortfarande körde runt med sommardäck. Jag väntar med att byta till efter jul, sa han på sitt otroligt sävliga sätt, som om allt som inträffade avseende vinterväglag lät vänta på sig till efter den 24 december. Men då kör du ju olagligt, påpekade A2 och TG bara ryckte på axlarna och tyckte att det var väl bara att hoppas på att man inte åkte fast. För min del hoppas jag att han gör det, eller kasar ner i något dike så att han lär sig den hårda vägen. Det kan ju knappast komma som en överraskning för någon att snö, minusgrader och därtillföljande halka inträffar varje vinter? 

Igår ringde bilförsäljaren och sa att Korpen, som först skulle servas och få vinterdäcken påsatta, var färdig att hämtas som idag istället för som på fredag som vi först kommit överens om. Det innebär att jag idag får åka till bilförsälkningsstället, lämna hyrbilen, tömma den gamla bilen på allt bös som ackumulerats där under de år som min man haft den som en slags ambulerande soptipp (det ska bli mycket hårda regler för vad som får förvaras i Korpen!) för att sedan åka därifrån i ovan nämnda Korp.  Sedan ska jag åka förbi ett bageri och köpa någon slags bakelse, för min man fyller år idag och förtjänar att firas. Hans variant av fir är att åka till Köpenhamn med en kompis imorgon, så vi får köra lite firande ikväll. Förhoppningsvis hinner jag hem och städa, tänkte offra mig och städa min mans delar också eftersom det ändå är hans födelsedag. Om jag hinner, det vet man ju inte hur lång tid det kan tänkas ta på bilfirman. Man köper ju inte ny bil vart och vartannat år direkt så det är ju inte som att jag vet hur det "brukar" gå till. 

Förde slutligen över en i mina ögon monstruös summa pengar till bilfirman från ett sparkonto som nu känns oroväckande magert. Men det kommer ju pengar från försäkringsbolaget så småningom, fast det lär väl ta hundra år. En gång när Remus (RIP) blev inlagd på djursjukhus så kunde de inte direktreglera utan man fick punga ut med hela summan (vill minnas att det gick på 15 000 eller så) själv, sedan tog det 25 arbetsdagar att få tillbaks det på försäkringen. TJUGOFEM ARBETSDAGAR. Och det var bara ett helt vanligt standardärende. Det är inte vad de gör på banken efter tre man ska fråga sig utan vad i helvete man sysslar med på försäkringsbolaget hela dagarna om det måste ta fem veckor att reglera ett helt vanligt standardärende där pengar betalas in, det ska dras ifrån självrisk och sånt (väldigt mycket!) som inte täcks av försäkringen och sedan betala ut den skrattretande lilla summa som blir kvar. HUR SVÅRT KAN DET VARA? 

Igår tränade jag ett lite längre Vibes-pass med hantlar och kettlebell som var otroligt bitigt. Har ju ökat vikten på hantlarna och tyckt att det ändå varit görbart, men då har det varit pass där man kört varje övning kanske 30 sekunder och sedan vilat 15, gånger ett antal repetitioner. Nu var upplägget att man körde 3 olika övningar, 10 repetitioner per övning och så höll man på så länge låten som spelades varade. Skulle gissa att en låt är sådär tre och en halv minut, men det kändes som otroligt lång tid när mjölksyran bara strömmade. Övningarna för ben och bål gick väl någorlunda, men för armar och axlar var det rent ut sagt VIDRIGT. Axlar och nacke är ju sen gammalt min akilleshäl, så det är väl bara att kriga på. Och vara glad att det inte är någon utdragen liveversion av Shine on you crazy diamond på 23 minuter som ska styra hur länge man ska göra sina bicepscurls. 

Sen kollade vi färdigt på Bilbo: En oväntad resa och sen var det läggdags. Imorgon är en annan dag, osv. 

The innocence I need

Igår var jag som sagt ensam på jobbet, i mina lokaler alltså. Det gjorde inte så mycket, dels gillar jag ju att ha det lugnt och tyst omkring mig och för övrigt så jobbar jag ju mest för mig själv så i det avseendet blir det ju ingen skillnad. 

Skulle egentligen ha sprungit efter jobbet, men kände ett allmänt motstånd och också en liten föraning till något som kanske inte är något men som också skulle kunna vara en liten förkylning (hoppas verkligen inte!), så då gav jag fan i det. Åkte hem och gick ut med hundarna istället, när jag kommit en bit på väg så kom en störtskur av snöblandat regn. Mysigt, NOT. Tur man vet att (eventuella!) förkylningar orsakas av virus och inte av att man blir nedkyld, och "nedkyld" är ju i sig ett rätt starkt ord när det handlar om att man varit ute och i konstant rörelse i kanske 1½ timme. Man är  ju inte nån himla växelvarm reptil utan har ju genom endotermiska processer en relativt konstant kroppstemperatur. Ändå har man blivit itutad sedan barnsben att "akta dig för att bli kall, du kan bli förkyld" och det sitter väl inristat i någon slags reptilhjärna. 

Fick hänga upp alla kläder på tork när jag kom hem. Tränade min yinyoga, sedan lade jag mig på värmedyna och pratade i telefon med min dotter en god stund. Sedan kom min man hem och kort därefter var det dags att åka till stallet och sen var dagen slut. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet. S och jag pratade om det igår, hon är lika kvällstrött som jag och tycker liksom jag att det är jobbigt med två dagar i rad när man inte är hemma förrän 21-nånting. Även om det är roliga grejer man är iväg på så tar det emot (även om det alltid är kul när man väl kommer dit). Och även om det är bättre än när jag red i Bästa Måndagsgruppen™ som SLUTADE klockan 21 och man sällan var hemma före 22 så är det ändå skönt när måndagen och tisdagen följs av en onsdag när man inte behöver ge sig ut igen. Det går väl an på våren/sommaren/tidiga hösten när det ändå är lite ljust, men så här års formligen skriker ens hela organism efter att få bädda ner sig i soffan med filtar och tekoppar och inte sticka näsan utanför dörren förrän solen går upp nästa gång. 

Ikväll är det filmkväll, då ska vi väl äntligen avsluta Bilbo: En oväntad resa (som den heter, inte En hobbits äventyr som jag nog skrivit tidigare, för det är ju boken som heter så). VEM kom på att filmer ska vara nästan 3 timmar långa? (Huvudmisstänkt i det här fallet är väl Peter Jackson). VEM orkar se filmer som är nästan 3 timmar långa i ett svep? En vardagskväll när man ska upp innan fan själv fått i sig vällingen nästa dag? INTE VI. Det kan man nog konstatera. 

  

Till stallet istället, v 47 2025, pt 2

Igår var det Köttbullstisdag och tyvärr hade hon fortfarande sin tjocka vinterpäls kvar så jag förväntade mig ett pass där jag skulle få jobba satan bara med att få fram henne. Det fick jag absolut göra, men inte värre än vanligt. Faktiskt kändes hon lätt i framdelen på ett sätt som hon inte brukar göra, hon är ju typen som har att gå på bogarna i framvikt som standardläge. Vi red som väntat ungefär samma övning som på måndagen och det var som väntat betydligt knepigare att rida Köttbullen med hängande innertygel och stöd på yttertygeln. Paradregeln inside leg to outside rein är inget hon vill kännas vid, åtminstone inte i höger varv. Vänster gick ändå rätt skapligt, men höger...nja. Erbjud en stadig yttertygel, sa K och när jag  enligt mig erbjöd en fin och stadig yttertygel så tolkade Köttbullen det som att hon skulle vända utåt. FAst det var mot slutet när hon började bli trött, så det kan man väl lite förstå. Instruktör S som jag red för när jag började i Bästa Måndagsgruppen™ sa ibland att man får låta hästarna ta ansvar för det de ställer till med, men jag vete fan om jag tycker det är ett så himla bra råd? En gång när jag red Pojken så kändes det som att han skulle gå rätt in i väggen istället för att lyssna på vändande hjälper och då tänkte jag "jaha, men då får han väl göra det då". Och så gjorde han det. Oklart om någon av oss lärde sig något. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med Köttbullen när hon tror att en stadig yttertygel betyder att hon ska gå åt det hållet och skiter högaktningsfullt i innerskänkeln. Instruktör K hade inte heller någon patentlösning, mer än att " bara nöta på". Såatteh, ja. Det är väl vägen att gå. Kände mig i alla fall hyfsat nöjd med gårdagens lektion, bortsett från att jag nu sitter med ett skavsår i röven. Livets skit, osv. 

För några av sångerna har jag köpt en bil

Igår morse regnade det och var runt nollan. Det var inte halt när jag körde till jobbet men ett par timmar senare frös det på, vilket jag märkte när jag gick över gården för att hämta kaffe vid sju och noterade att det var skithalt, till skillnad från när jag lufsade från parkeringen till kontoret ett par timmar tidigare. Nu börjar det, winter is coming, etc. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rask promenad med hundarna samt gjorde fotrehab. Sedan åt jag en tidig kvällsmat och så var det dags att flänga in till stan igen. Hämtade upp min man och så åkte vi till bilfirman. Vår nu snart f d bil är en Peugeot som vi har varit väldigt nöjda med så vi var väl lite inne på att ha något snarlikt och hade ju hittat en som jag trodde var ungefär som vår fast nyare som var till salu till ett relativt hyfsat pris på samma bilfirma som har verkstan där vår bil står. Min man var dock lite anti, för den hade varken dragkrok eller takräcke men jag viftade bort det med att dragkrok kan man ju montera på och ett takräcke är väl mer nice to have än ett absolut måste. Det visade sig dock att den bilen jag hade hittat verkligen var i fjösigaste laget, kändes som att den nådde mig till midjan och blotta tanken på att lasta in mer än en säck med hönsfoder i den var skrattretande. Hade jag bott ensam och i stan så hade jag nog inte tvekat, men nu kände jag att vi fick tänka om. Så istället för en Peugeot blev det helt otippat en Seat. Det visste jag knappt ens var ett bilmärke, trodde nog att det var ett sånt där tilläggsnamn som bilmärken har, typ Ford Seat. Den kostade lika mycket, hade gått några mil mer men kändes mer robust och (till min mans stora glädje) hade BÅDE dragkrok och takräcke. Samt manuell växellåda, vilket vi båda uppskattade. Visst, jag kan hålla med om att det är bekvämt med en automatare, men jag gillar det ändå inte. Det läskigaste med den här (som går under arbetsnamnet "Korpen") är att den har en såkallad KEYLESS GO, vilket innebär (fick jag lära mig) att man istället för att sätta nyckeln i tändningslåset och vrida om för att starta så har man istället bilnyckeln liggande i fickan och så trycker man på en startknapp som på något magiskt sätt kommunicerar med nyckeln. Vet inte om jag någonsin tyckt det varit betungande att vrida om en nyckel, men uppenbarligen finns det ett behov av att slippa? 

Jaja. Vi slog till på Korpen utan att ha funderat speciellt länge. Tror min man hade nöjt sig med vad som helst bara det hade dragkrok och takräcke, han brydde sig inte ens om att provköra. Dealade till mig en uppsättning vinterdäck, fast det tror jag nog mer är ett trick man får lära sig på bilförsäljningskurser, att det egentligen ingår men de säger att det inte gör det och så ska man tycka att de är schyssta när de "slänger med det på köpet". Ingen bilförsäljare lär gå lottlös och gråtande ur en affär, men man måste ju ha både sommar- och vinterdäck så då slipper man åtminstone det bekymret ett tag och jag kunde i alla fall en liten stund låtsas som att jag var hård i affärer. Ska hämta den på fredag, för den ska först servas och så ska det bytas från sommar- till vinterdäck. Sen återstår att tömma Peugeoten på allt BÖS som ackumulerats där under de åtta-nio år vi ägt den, innan den åker på skroten eller vad som nu händer med bilar som försäkringsbolaget löser in. 

Åkte sedan och lämnade av min man på en busshållplats, sedan vidare till stallet. Hem igen och så avverkade jag dagens yinyogapass, som var ett pass som man kunde göra i sängen. Det gick väl ganska bra, fast jag föredrar nog att ligga på golvet ändå. Snarkfabriken AB körde nattskift så jag satte igång ljudbok och tog mig mödosamt in i sömnens rike. 

Idag är jag i princip ensam på jobbet för alla som har blivit uppsagda är iväg på någon slags kompetensutvecklingskurs där man ska få lära sig att skriva CV och så vidare. Det är jag och de två andra som kommer att bli kvar, men de sitter i en annan byggnad så jag är helt solo här. Gör mig dock ingenting, har det tusen gånger hellre så än att sitta i ett kontorslandskap med folk och tjatter omkring mig hela tiden. 

Till stallet istället, v 47 2025, pt 1

Igår fick jag ha Älskling, hurra! Hon är så trevlig att rida! Lite lömskt är det, för när hon går och maskar, vilket ju dom flesta hästar på ridskola lär sig ganska kvickt, så känns det ändå rätt trevligt. Inte som med Köttbullen som liksom bara dör i framåtbjudningen, utan Älskling mer smyger och tassar fram på ett sätt som känns som att hon ändå jobbar på framåt, fastän hon inte gör det. Har väl börjat lära mig lite hur det ska kännas när det är rätt, men konstig känsla ändå, att det som känns så behagligt inte alls främjar ändamålet. 

Övningen var att rida nästan hela lektionen med innertygeln hängande i en båge, vilket var betydligt svårare än det lät, vilket ju också visar att man nog håller på och micklar för mycket med handen. Så det var nyttigt. Självklart skumpade vi också fram utan stigbyglar vilket kändes som lite risky business med tanke på att det var såkallat knäpphästväder igår, kallt och klart, vilket av någon anledning kan få hästar att flyga i luften för minsta lilla. Till och med Köttbullen, som inte har några nerver överhuvudtaget om det inte handlar om att bli lämnad ensam, låtsades bli jätterädd för en skottkärra en gång när det var sånt väder, och det är ju inte som att hon aldrig har sett en skottkärra stå utanför stallet förut. Men allt gick bra, alla satt kvar och alla var nöjda efteråt. 

Sista ordet

Har läst Sista ordet av Ellie Griffiths. Det är fjärde (och efterlängtade!) delen i serien om Harbinder Kaur, som inleds med Främlingen, följd av Mordkonsulten och Blödande hjärtan, och den ska du också läsa. Detta är handlingen:

Natalka och Edwin driver en detektivbyrå i Shoreham, Sussex. Trots en ström av mindre fall är Natalka frustrerad och längtar efter en större utredning.
När den lokala författaren Melody Chambers hittas död får de sin chans. Författarens familj är övertygad om att det rör sig om ett mord, och Edwin, som alltid läser tidningens dödsannonser, upptäcker en märklig detalj i författarens dödsruna. Spåren leder till en författarretreat med en något olycksbådande atmosfär, och det dröjer inte länge förrän ännu en författare avlider.
Polisen behöver nu kopplas in och Natalka och Edwin söker därför upp en gammal vän: polisinspektör Harbinder Kaur. Verkligheten visar sig snart överträffa dikten - men kanske finns gåtans lösning trots allt bland författarnas sista ord?

Det finns tydligen en genre som heter "cosy crime" och det är väl Elly Griffiths i ett nötskal: det behöver inte ens vara ett mord för det är så IN I HELVETES mysigt att bara hänga med karaktärerna i deras vardag. Älskar Harbinder, Edwin, Natalka samt (givetvis!) Benedict.  Ska jag vara riktigt ärlig så tyckte jag eventuellt att denna intrig var ansträngd, på gränsen till konstruerad, samt att motivet faktiskt var i tunnaste laget, men vet ni vad: det spelar ingen roll. Den här boken får ändå fem koppar cappuccino (från Benedicts kafé) av fem möjliga. Spring raka vägen till bibblan med er allihop. 

Driving one of your cars

Helt plötsligt har vi glidit över i andra halvan av november och i helgen märktes det. Att det var november alltså, tidigare har det varit 10-12 plusgrader var och varannan dag, men nu smällde det till och blev minus. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Har ju provat att springa till podd istället för musik, men vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. I tisdags testade jag Förhörsrummet och i fredags blev det Flashback Forever som ju är min favoritpodd, men jag vet inte riktigt om jag tyckte något av det gjorde sig bra till löpning. Imorgon tänkte jag att jag skulle testa någon historiepodd om första triumviratet som jag laddade ner för jättelängesen men sedan glömt bort att lyssna på. Funkar inte det så återgår jag till musiken.  

Efter fredagens springrunda så åkte jag till Willys och handlade, sedan inom Jula för att köpa motorolja eftersom hyrbilen meddelat att den ville ha det. Är det verkligen vi som ska stå för det? gnölade min man och inte fan vet jag, men någonstans kände jag att det måste väl vara enklare att själv fylla på en skvätt olja än att åka till hyrbilskontoret och liksom kräva att de ska göra det?, alternativt läsa igenom det finstilta för att ta reda på vem som ansvarar för vad. 

Åkte sedan hem. Hundarna fick springa av sig i trädgården och jag packade upp och bar in ved och läste  hyrbilens instruktionsbok för att hitta var i HELVETE man öppnade motorhuven. Själva öppningsanordningen satt såklart där den sitter på alla bilar, men sen sitter det ju en spärr under själva huven och den var jag FAN inte människa att hitta. På alla andra bilar jag har öppnat motorhuven på så kan man känna den om man för med fingrarna under huven, men den här hade sin spärr liksom infälld i karossen och där låg den och lurade. GAH. Jaja, tur man inte har några vittnen. Slog på en snål skvätt olja för det är ju som sagt inte min bil. Hehe. 

Under tiden hade hundarna grävt varsitt stort hål i trädgården, förmodligen på jakt efter sork, och var  mäkta belåtna över detta. Gick in med dom, tränade ett pass yinyoga och sedan tände jag i kaminen och lade mig på soffan med en bok. Min man kom hem, vi åt fryspizza till kvällsmat och sen var det slut på aktiviteter för min del. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett pass för axlar och armar som var pissjobbigt, avrundade med yinyoga och gjorde sedan två olika sorters äppelkaka. Den ena tog jag med mig hem till S och sen satt vi några timmar och försökte begripa oss på vårt nya administrationssystem.  Det gick inte lika bra som förra lördagen, men vi kom väl en bit framåt i alla fall. Åkte sedan hem, lagade middag och så kollade jag och min man på Charterfeber Sverige. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tränade yinyoga och sedan tänkte jag mig en lugn och skön eftermiddag i soffan med en bok och världscupen i hoppning från Stuttgart. Men så kom min man och hade fått meddelande från försäkringsbolaget att "skadornas omfattning överstiger marknadsvärdet" och därför betalar de inte reparationer utan istället får man ut vad de tycker bilen är värd och så får man köpa en ny. Därför fick vi sätta oss och börja bläddra runt på Blocket, för enligt försäkringsvillkoren får man bara ha kvar hyrbilen sju dagar efter att detta meddelande skickats, vilket det hade gjorts som i fredags fast min man hade inte sett det förrän som igår då. Köpa ny bil är kanske det ABSOLUT VÄRSTA vi båda vet. Jag vill bara ha det fixat asap och hittade raskt en ungefär likadan som den vi hade, fast nyare, till ett ändå någorlunda hyfsat pris som dessutom fanns på den verkstan/bilförsäljningsstället där vår bil befinner sig. Då började min man svamla om att han ville "höra med folk på jobbet" för han hade hört, eller trodde sig ha hört, någon snacka om någon verkstad där i krokarna som var dyr. Så vi ska inte köpa en bil för att någon på ditt jobb säger att en VERKSTAD i samma område är dyr? sa jag halvsurt och min man replikerade trekvartssurt att det var väl inget fel med att höra sig för, ta reda på fakta, etc. Lätt härsken stämning rådde, men det ordnade upp sig sedan vi rett ut logistiken kring detta med att "åka och titta på bil". Vilket vi kunde ha gjort I LÖRDAGS om inte min man var sämst i Sverige på att kolla sin Kivra, å andra sidan hade jag förmodligen gnällt ännu mer över att behöva förstöra en lördag med att åka till bilhandlare så det hade väl gått på ett ut misstänker jag. 

Sen blev det i alla fall soffa, bok och världscup där det gick bra för Peder (brons!), mindre bra för Jens (8 fel och plats 30-nånting) och där Willem Greve tog hem segern efter en helt galen satsning i omhoppningen. Sen lagade jag middag och när vi skulle äta visade det sig att vi hade tittat slut på Charterfeber Sverige. Kollade därför på ett avsnitt av den norska förlagan, men jag vet inte jag. Börjar lite tröttna på detta som i det närmaste får Morgan och Ola-Conny i Ullared att framstå som medlemmar i Svenska Akademien.  

Ny vecka och nya tag! Idag ska vi alltså titta på ny bil, vilket innebär att jag får åka hem efter jobbet, gå ut med hundarna, KANSKE hinna träna något men troligtvis inte, innan jag kastar mig tillbaks till stan igen för att fiska upp min man, åka ut till bilfirman, förhoppningsvis hitta något rimligt fordon, sedan åka och lämna min man vid någon busshållplats och slutligen landa i stallet. Tur jag har mitt fantastiska drop in-upplägg med ett färdigt ombyte i mitt skåp så jag slipper åka till bilhandlaren klädd i lätt hästdoftande ridmundering, det kanske de inte är så sugna på att ha i sina nystädade bilar. Vi får väl se hur det här går. 

Finalen

Den slutliga upplösningen. 

He had a Colt .45 and a deck of cards

Förutom måndagens bilkrock har den här veckan varit väldigt händelselös. Inget särskilt har hänt på jobbet, inget särskilt har hänt på fritiden. Man knotar på genom livet och det känns helt okej, varken jättekul eller pisstråkigt utan livet bara är och det är helt okej men kanske inte så mycket att blogga om. 

Igår jobbade jag, sedan åkte jag hem, gick en runda med hundarna, städade samt pratade i telefon med min bror under tiden som jag utförde de två senare sakerna. Sen åkte jag till stallet och hade styrelsemöte, även det var rätt händelselöst. Åkte sedan hem, tränade ett kort pass yinyoga, duschade och gick och lade mig. 

Nu är det fredag, har inga möten inbokade utan ska jobba med mitt nya projekt, plus en ny arbetsuppgift som min chef daskade ner på mitt bord igår. Egentligen skulle idag vara sista produktionsdagen (EVER! helt sjukt), men nu verkar det som att det blir några dagar i nästa vecka också. Sen ska nedmonteringen börja. En så sjukt skum känsla. 

Efter jobbet ska jag springa, sedan handla (note to self: måste börja försöka få till veckohandling på en annan dag än fredagar, för det är ju en sjukt tråkig sak att göra när man bara vill hem och påbörja sin helg). Imorgon ska jag och S träffas och knåpa med stallets nya elevportal som ska vara i drift 1/1 2026. Det blir nog roligare än det låter, hehe. Annars är det inga direkta planer för helgen. Tänker mig långpromenader, elda i kaminen, läsa böcker och äta god mat. Det ska bli kallt, tydligen. Kanske snö. Det ser jag inte fram mot. Minusgrader, okej, men gärna i kombination med barmark om jag får välja.