Mycket självömkan blev det

Igår fick jag ju en "känning i halsen". Jag är ju, peppar peppar, rätt sällan sjuk, men när jag blir det så brukar det börja med en "känning i halsen", inte att det gör ont direkt utan mest att det känns lite irriterat i svalget och att man måste harkla sig och småhosta lite för att få det att försvinna. Vilket det alltså inte gör annat än högst tillfälligt. Och efter någon dag med det så kommer resten av förkylningssymtomen tassande och sen är det KÖRT.  

Igår var alltså en sån dag. Var en studie i självömkan, inte för att jag egentligen kände mig jättesjuk för det var fortfarande bara det där att det var irriterat i svalget, men inför vad som komma skulle. Jag som verkligen försökt hålla mig undan min man nu när han varit sjuk! Jag som är så noga med att tvätta händerna! Jag som äter sunt, motionerar och går och lägger mig i tid varje dag! Jag som ska springa lopp nästa helg, tänk om jag inte hinner bli frisk till dess? Osv, osv.  Efter jobbet åkte jag till apoteket och köpte ColdZyme och Zyx och andra halstabletter som om det inte fanns någon morgondag. Åkte hem, gick en promenad med hundarna, sådde tomatfrön för det hade jag ju bestämt att jag skulle göra. Lade mig sedan på soffan som en om inte död så åtminstone väldigt deppig sill och deklarerade inför min man att nu var det banne mig hans tur att sova i arbetsrummet, samt underhöll honom med en aldrig sinande ström av klagan över hur djävla orättvist allting var. Åt glass till kvällsmat i ren protest mot, jag vet inte vad, universum antagligen.  

Gick och lade mig vid åtta, har sovit bra i natt och vaknade upp och kände mig i alla fall inte sämre. Har fortfarande en känning, men ingenting annat såsom trötthet, halsont, nästäppa, huvudvärk, frossa etc som kom  som ett ovälkommet brev på posten dagen efter förra gången jag hade en känning, vilket var i höstas.  Så sjuk som jag var då har jag nog inte varit i modern tid, så det fanns ju fog för oron jag kände och fortfarande känner, för det är ju inte över förrän det är över och det kan väl fortfarande gå åt vilket håll som helst. KÄMPA PÅ NU, IMMUNFÖRSVARET! 

Sluten anstalt

Har läst Sluten anstalt av Fanny Klang, detta är handlingen:

Jonna, 21 år, börjar jobba på Kriminalvården - en sluten och sekretessbelagd värld som utomstående har mycket liten insyn i. Till en början är hon storögt fascinerad av allt på anstalten Kockbacka: de intagna, datasystemen och kollegorna. Ambitionerna.
Sedan blir hon varse verkligheten. Myndigheten befinner sig i en expansionsfas som innebär att platsantalet ska öka exponentiellt: intagna hamnar i isoleringsavdelningens kala celler i månader i sträck, i väntan på att platser ska frigöras på andra håll. Ledningen uppmanar anställda att anmäla varandra anonymt, intagnas tillhörigheter slarvas bort i förrådet och de som vågar utmana gamla maktstrukturer förflyttas till andra anstalter.
Inom kort står det klart att alla människor bryter mot regler medan endast ett fåtal blir bestraffade. I takt med att Jonna genomskådar verksamhetens dubbelmoral börjar hon själv revoltera, i det tysta. Vad är det egentligen som sker i den slutna miljön?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Jag ska genast erkänna att jag har noll inblick i kriminalvård och hur det går till så jag kan egentligen inte säga någonting om det, men om den här boken är tänkt att avslöja den bistra verkligheten så finns det inte en enda människa i hela den myndigheten som sköter sitt jobb och ju högre upp i hierarkin man kommer desto värre blir det, typ. Med några få undantag är alla som jobbar där helt likgiltiga typer som inte bryr sig ett skit om vare sig de intagna eller att följa regler, eller så följer de regler in absurdum fast lite godtyckligt när det passar. Å ena sidan beskrivs det som att man har så lite att göra och dagarna är så långa och trista men å andra sidan hinner man inte ens äta lunch? Det kanske varierar väldigt, inte vet jag, men det hänger liksom inte ihop, och inte heller känns huuvdkaraktären särskilt sannolik. Känns också väldigt konstigt att man, när man blir anställd vid en statlig myndighet, bara skulle kunna dra till med en godtycklig summa som sitt löneanspråk och så får man den oavsett vad andra anställda på samma arbetsplats och med samma typ av tjänst tjänar? Blir också irriterad på huvudkaraktärens "revolt i det tysta" som mest verkar gå ut på att utnyttja systemet till egen fördel. Vilket ju inte direkt är definitionen på att revoltera om ni frågar mig, det ska väl ändå ha ett högre syfte än att betala för en liten kaffe men ta en stor? Den här boken får två isoleringsceller av fem möjliga.  

Keep you going through the show

Igår var en knölig arbetsdag. Jag är ju inte alls någon sån där spontan och skön go-with-the-flow-person som rycker på axlarna och tar det som det kommer, jag vill ha ordning och reda och bestämda dagar för saker som ska göras, och på tisdagar så ska det springas, tränas pilates och sedan ridas. Gårdagens tisdag bjöd dock på gruppmöte efter min ordinarie arbetstid, men tänkte att jaja, jag slutar lite tidigare så hinner jag klämma in både ett och annat innan det mötet. Men sen tryckte min chef in ytterligare ett möte under den tid där jag hade planerat att göra detta. och det kändes ju ändå ändå rätt B att säga att näe hörredu, jag kan inte vara med på det mötet för då hade jag tänkt träna pilates. Så när min chef under det första mötet bad om ursäkt för att han förlagt gruppmötet till efter min arbetstid så sa jag bara att det var inga bekymmer, för man vill ju hellre framstå som en spontan och skön go-with-the-flow-person än Rain Man 2. Men det störde mig. Tog en promenad på lunchen för att kompensera den uteblivna träningen, solen sken och jag svettades trots att jag tagit en tunnare jobbjacka istället för min tjocka vinterjacka som man ju ändå måste ha på morgonen eftersom än är det vinter kvar, säger mor. 

Tror inte jag blev första april-lurad igår, tidningen Ridsport försökte med att Malin Baryard hade fått ett wild card till världscupfinalen i hoppning på grund av att någon annan tackat nej på grund av "transportproblem" men den gick jag inte på, särskilt inte som man hittade på att någon "senior equestrian strategy advisor" på FEI hette "Avril Folé". Sen var det någon skojare som hade satt gula lappar i samma form som parkeringsböter på alla bilar på jobbparkeringen, men det var ju så uppenbart fejk att jag inte tror någon ens var i närheten av att gå på det. 

Åkte hem efter jobbet, hann ligga på soffan i vad som kändes som en kvart innan det var dags att åka till stallet för ett litet möte innan ridningen. Sen rida, hem, duscha, i säng, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. Idag ska jag i alla fall ingenstans! Har tänkt så tomater idag, och sen blir det kanske filmkväll med min man. Enda smolket i glädjebägaren är att jag har en misstänkt känning i halsen, sådär som skulle kunna utveckla sig till en fullskalig förkylning och med tanke på att min man gått och hostat och snorat i över en veckas tid så vore det väl ett mirakel om jag inte skulle plocka upp några förlupna viruspartiklar som han så frikostigt spridit omkring sig. Eller så är det inbillning pga att jag såg att han hostade I HANDEN häromdagen och jag bara ursäkta, har du inte lärt dig någonting under pandemin? och det hade han tydligen inte för han såg helt oförstående ut. Sen försökte jag räkna ut vad han tagit i och det var väl det mesta som jag också tagit i, fjärrkontrollen, osthyveln, alla dörrhandtag et cetera. Kämpa på,  immunförsvaret. 

Till stallet istället, v 14 2025, pt 2

Igår var det dags för ytterligare ett pass utomhus och det stod delar av dressyrprogram på schemat även här. I måndags red vi delar av LB:1 och igår var det delar av LA:1 som så att säga stod på programmet. Annandag påsk ska vi ju ha programridning, det har vi pratat om sedan terminen började och det har känts otroligt avlägset men nu är det inte det längre. Jag sa ju dock redan från början att jag inte kommer att rida något LA-program för det ligger lite över Köttbullens förmåga just nu. Vi kan göra 10-metersvolter i galopp och det går att rida förvänd galopp, men då måste solen och stjärnorna och alla planeterna stå rätt och inte ens då är det mycket att visa upp om man ska vara ärlig. Plus att hon ju faktiskt inte kan rygga (än), och att kunna det som ingår i programmet måste ju ändå vara någon slags minimumnivå tycker jag. Bättre att satsa på LB:1 som egentligen bara är transportsträckor mellan bokstäver. Inte för att det är så lätt som det låter, för man måste ju ha precision och allting ska ske på exakt rätt ställen och Köttbullen är inte den mest lyhörda och inkännande ponnyn på jorden, plus att hon ju har sitt gamla issue med stelhet och att inte vilja ställa igenom ordentligt i höger varv. Men det är ju vad det är och vi får göra så gott vi kan helt enkelt. 
Egentligen skulle jag ha velat jobba mycket mer med galoppen, för det känns verkligen som att det är något på gång där, hon börjar bli starkare och det känns som att hon försöker göra rätt men fortfarande inte riktigt fattar vad det är hon ska göra. Och jag behöver ju också träna på att rida henne på rätt sätt så att det blir samarbete istället för kamp. Men all träning är ju bra träning så det var ju inte som att gårdagens pass var bortkastat. Det gick rätt bra, tyckte jag, fast det blir lite rörigt när alla ska rida samma linje och det inte finns någon uttalad turordning utan man bara ska komma "lite som det passar" för då blir det liksom varken hackat eller malet med tiden mellan, plus att man ju hela tiden måste se upp så att man inte är i vägen för varandra. Vilket såklart händer ändå. Men gruppen (med undantag för Häxan) är så trevlig och alla är gulliga mot varandra och det blir aldrig dålig stämning. 

April!

Jaha, då är det fan i mig APRIL! Jag har väl aldrig varit med om ett år där oxveckorna bara slunkit förbi  nästan helt obemärkt, men 2025 var det året och mars skenade iväg i samma överljudstempo. Fortsätter det så här så är det väl midsommar nästa vecka eller nåt. 

Min man har ju drabbats av Mansförkylning De Luxe™ och efter att ha varit hemma och hostat och kraxat i en vecka utan en tillstymmelse till bättring kravlade han sig iväg till vårdcentralen och blev sjukskriven i ytterligare två för akut bronkit. Tror det blir fortsatt skilda sovrum för oss ett tag framöver, för är han inte vaken och ligger och hostar så sover han och snarkar som en hel sågverksindustri. Det går fint att sova i Flickrummet™ men sängen/soffan som ju är tillverkad av lastpallar är på gränsen till att vara för hård, har ju bara en dyna som madrass, så nu har jag beställt en ny bäddmadrass på Jysk. Var dock för snål för att betala för hemleverans och den fanns inte i lager så det där Click & Collect blir väl inte förrän nästa vecka eller så. Passade också på att beställa några nya soffkuddar för i alla fall just nu är det ett evigt krig om de vi har. Vi köpte ju en hörnsoffa för ett par år sedan och jag sitter alltid i självasvängen eller vad man ska kalla det, och då vill jag ha ett gäng kuddar som ryggstöd. Min mans plats i soffan är i det ena hörnet, men speciellt nu när han lider av medeltidshosta så vill han också ha kuddar som ryggstöd, och det känns ju halvtaskigt att säga att jamen du har ju en vägg att luta dig mot, nöj dig med det. Aja, det var ju rätt lätt avhjälpt när man ändå var inne och klickade på Jysks hemsida. 

Igår var en rätt händelselös jobbdag. Åkte hem, hade tagit med mig låneböcker att åka och lämna på bibblan men kom inte på det förrän jag stod hemma på gårdsplanen igen. Lastade nämnda böcker i en liten ryggsäck och promenerade till bibblan istället, via en omväg för att få till dagens promenad. Hann väl knappt komma hem förrän det plingade till i telefonen och jag hade ytterligare en bok att hämta, men det får vara, den går ju ingenstans på ett tag. Har nu tre böcker på 14-dagarslån så det blir stressigt, haha. 

Om gårdagen rent jobbmässigt var händelselös så är det jättebökigt idag eftersom jag har möten efter min ordinarie arbetstid, men också ett möte som jag att jag inte riktigt hinner ta mig hem för att ta det sena mötet hemifrån, eller jag tror i alla fall inte att jag hinner det. Får se hur dagen utvecklar sig helt enkelt. Som om det inte var nog med det ska jag åka till stallet tidigare för ytterligare ett möte innan ridningen, vilket jag lite hade förträngt men det är ju bara att bita ihop och gneta på. 

Till stallet istället, v 14 2025, pt 1

Igår var det sol! Ljust fast det var kväll! Vi red i utepaddocken! Vi tränade lite allmänt på linjer som finns med i olika dressyrprogram, mest hörnpasseringar och vänd snett igenom på kort diagonal, men det var otroligt förvirrande för det finns nästan inga bokstäver i utepaddocken och de som sitter där sitter inte helt rätt och det var svårare än man kunde tro att få till en bra linje utan att ha ett riktmärke. Köttbullen kändes fin, det känns som att hon blir starkare i galoppen och klarar att bära sig bättre och bättre. Vi red också  halvt igenom och sedan förvänd galopp längs resten av långsidan och det gick jättebra. Kände dock att jag satt som ett stearinljus i sadeln, och då menar jag ett sånt där fult hemstöpt grenljus, föga ryttarmässigt, men men. Åh vad härligt att rida ute, sa vi till varandra ända tills vi skulle göra halt inför någon genomgång och per omgående blev attackerade av enorma svärmar med myggor stora som gråsparvar. Det är ju inte det man längtar efter när man längtar efter våren, men man får ta det onda med det goda. 

Flickorna och mörkret

Har läst Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Har tidigare läst Älskaren från huvudkontoret, Husdjuret, Dvalan, Skuggjägaren, Lånaren, Alla ljuger och Välkommen till evigheten och tyckt att de flesta varit riktigt bra. Den här är en fristående fortsättning på tidigare böcker där kriminalkommissarie Manfred Olsson figurerar som en slags huvudperson. Detta är handlingen: 

Femtonåriga Myra ger sig av på en ödesdiger resa: hon ska lifta från Hälsingland till Stockholm för att söka sanningen om sin försvunna syster. Kan poliserna Manfred Olsson och Pirjo Lundquist lösa fallet innan historien upprepar sig? Och kan Myra hantera det hon upptäcker?

Jag tyckte den här boken var lite tunn, helt ärligt. Störde mig på att det var så otroligt många radbrytningar, man behöver väl ändå inte börja VARJE mening med en ny rad? Gillade inte riktigt någon av karaktärerna heller. Själva historien var väl rätt okej och fick sedan en twist som jag inte riktigt såg komma och det gillar man ju, men i övrigt var det rätt medelmåttigt. Den här boken får tre borttappade mobiltelefoner av fem möjliga. 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta.

Det här är första delen i vad som kommer att landa i ett 50-tal böcker som alla har sin bas i den fiktiva staden Rocky Beach, som är belägen i närheten av Los Angeles, där tre ungdomar har bestämt sig för att starta en detektivbyrå. Det är lite oklart hur gamla de Tre Deckarna är, men någonstans i 13-14-15-årsåldern, baserat på att det nämns någon gång att de går i high school, och att de inte heller har körkort (och heller inte verkar kunna få det inom en överskådlig framtid), så i alla fall definitivt en bit under 16. 

Boken inleds med lite allmän etablering av karaktärerna som alla såklart har sina särdrag. Förste Deckare JUPITER JONES är den som är den huvudsakliga hjärnan bakom allt detektivarbetet, i det närmaste onaturligt intelligent och med en slutledningsförmåga som inte är av denna världen. För att ta udden av allt detta har man gjort honom till gängets tjockis, han är dessutom föräldralös och bor hos sin farbror TITUS (familjen Jones verkar ha en förkärlek för rymdtema när det kommer till namngivningen) och faster MATILDA som tillsammans driver företaget JONES VRAK- & STYCKEGODS där de Tre Deckarna har sitt högkvarter. På Jones Vrak- & Styckegods arbetar också de två tyska bröderna HANS och KONRAD, som båda är outsägligt stora, blonda och starka. 
Andre Deckaren PETER CRENSHAW är atletisk och för att väga upp det så är han kanske inte heller den vassaste kniven i lådan. Dessutom är han en riktig räddhare som hela tiden kommer med invändningar och protester mot att dra ut på de äventyrliga och riskfyllda uppdrag som framför allt Jupiter initierar, men han är också lojal och ställer upp när det behövs (om än motvilligt och med mycket klagan). 

Nummer tre i skaran, BOB ANDREWS, har istället för "deckare" titeln "Arkiv & Forskning" på de visitkort som Jupiter så flinkt tryckt upp på firmans egen tryckpress ("upphittad" på Jones' Vrak & Styckegods och givetvis reparerad av universalgeniet Jupiter själv). Bob är så att säga mellantinget mellan Jupiter och Peter, han är rätt smart (men inte lika smart som Jupiter), lite försiktig av sig (men inte lika feg som Peter) och dessutom har han en gång i tiden brutit benet på femtioelva ställen och går därför med någon slags skena som gör att han blir en smula handikappad, detvillsäga han är inte en tjockis som Jupiter men inte heller stark, smidig och vältränad som Peter. Bobs superkraft är också att han arbetar extra på biblioteket och därmed har han tillgång till alla möjliga uppslagsverk, tidningsarkiv och övrigt referensmaterial som kan behövas när Tre Deckare sätter tänderna i ett knivigt fall och internet inte ens går att skåda i en avlägsen framtid. 

Det är just det som är det största problemet i den här första boken, avsaknaden av ett knivigt fall alltså, för vad är det för mening med att ha både en detektivbyrå och visitkort och ungdomlig iver och övernaturlig slutledningsförmåga när det inte finns några gåtor att lösa? Peter lyckas via sin fader, som är någon slags filmfotograf, få reda på att självaste Alfred Hitchcock letar efter ett spökhus där han ska spela in sin nästa film, och det hade väl varit grejer att kunna få hjälpa honom med det och så kunde det ju skänka om inte ära och berömmelse så åtminstone lite gratis PR för den nystartade detektivbyrån. 

De bestämmer sig för att åka till Alfred Hitchcocks studio i Hollywood, men inte ens i B Wahlströms Ungdomsböcker kan tre okända tonåringar bara promenera in på Mästerregissörens kontor och få audiens lite hur som haver. Men nu är det så finurligt att Jupiter har vunnit en tävling där han fritt får disponera en förgylld Rolls-Royce med en äkta brittisk privatchaufför, WORTHINGTON, i en månads tid, vilket så att säga blev startskottet för den spirande detektivverksamheten.
Tre Deckare gör således en storstilad entré i Hollywood, vilket förmodligen är en god hjälp när Jupiter sedan lyckas bluffa sig in genom att låtsas att han är Alfred Hitchcocks brorson, vilket den godtrogna vakten inte vågar ifrågasätta eftersom Jupiter hotar med att ringa "farbror" (Rolls-Roycen är så lyxig att den är utrustad med både barskåp och TELEFON, fatta vilken grej att ha i en tid när till och med telefax räknades som high tech de luxe) och förutom allt annat som Jupiter är så är han också en lysande aktör, vilket förklaras med att han en gång i tiden var en berömd barnskådespelare, och nu kommer dessa superkrafter verkligen till pass.  

Alfred Hitchcock är dock inte jättesugen på att inleda ett samarbete med Tre Deckare, men Jupiter gör sin patenterade Alfred-Hitchcock-som-ung-imitation och lyckas vara så träffsäker på ett för Hitchcock obehagligt sätt att han, Hitchcock alltså, är beredd att lova vad som helst för att slippa uppleva detta igen, och går därför med på att skriva ett förord till det fall som de tre deckarna nu ser som sitt, nämligen att hitta ett spökhus åt Alfred Hitchcock i Kalifornien.

 Ett "skräckslott" dyker, via rätt luddig information från Jupiter upp som på beställning, och han skickar iväg Bob till bibblan för att forska fram allt som är värt att veta om det. Vad som är värt att veta är att Skräckslottet är ett hus som en f d berömd filmsstjärna vid namn Stephen Terrill som gjorde succé som skräckskådespelare under stumfilmseran låtit bygga upp och inrett med rekvisita från diverse skräckfilmer han medverkat i. Tråkigt nog för Stephen så blev allting ett stort fiasko när ljudfilmen kom eftersom han a. stammade och b. hade en otroligt pipig och löjlig röst. Skammen efter att hela Hollywood hånat honom för hans icke-läskiga röst plus en näve andra personliga problem såsom skulder och liknande gör att Terrill tar livet av sig eller det är i alla fall vad man tror för man hittar vraket av hans bil som kört utför en klippa och man antar att kroppen förts bort av vågor och tidvatten för den återfinns aldrig. Sedan dess har huset stått tomt, banken har försökt sälja det men alla tänkbara köpare och andra som varit där har samstämmigt vittnat om diverse kusligheter såsom spöklika ljud, mystisk dimma, en blå vålnad et cetera, och fått kalla fötter.

Oturligt för Bob så hade han under sin forskningssession på biblioteket råkat lägga ifrån sig det visitkort, på vilket Jupiter helt otaktiskt har skrivit "Skräckslottet" på baksidan, och då får ärkefienden "STÖREN" NORRIS tag på det och vips ska han sätta käppar i hjulen för Tre Deckare. "Stören" är i samma ålder som Tre Deckare men hans fader är skriven i en annan stat och därför har han, "Stören", körkort till skillnad från Tre Deckare, som nu visserligen kan låta sig transporteras omkring ståndsmässigt i Rolls Roycen, men det kräver ju ändå lite planering och framförhållning medan "Stören" obehindrat kan susa omkring och vara överallt och ingenstans på samma gång i sin fräna blå sportbil. 

Rykten om spöken är såklart inget som skrämmer Jupiter (däremot Peter), utan de två åker till Skräckslottet (trots Peters kraftiga protester) för att undersöka saken. Huset står olåst, de går in, kollar runt, plötsligt upplever de från ingenstans djup och innerlig fasa och flyr hals över huvud därifrån. För Peter faller det sig helt naturligt att aldrig mer sätta sin fot i Skräckslottet, men Jupiter blir ytterst irriterad över denna irrationella störning i sitt eget välkontrollerade känsloregister och propsar såklart på att de ska dit igen (trots Peters ihållande protester).
Tre Deckare söker upp Terrills f d manager, en läskig typ som heter Jonathan Rex men som går under namnet "Viskaren", som är flintskallig och har ett stort ärr på halsen (så man förstår ju direkt att det här är en man som man inte skojar bort) och som går omkring beväpnad med djungelkniv i sitt eget hem under förevändning att han håller på att beskära buskar (något Jupiter per omgående insåg var en bluff då han inte var det ringaste smutsig), men bjuder helt vänligt ungdomarna på saft (något som även det får Jupiter att per omgående att ana ugglor i mossen för vem har en stor kanna saft med is förberedd när man varit ute och beskurit buskar så nyligen att man inte ens hunnit lägga ifrån sig kniven?) och informerar att han livnär sig på att föda upp papegojor, samt berättar om sin gode vän Stephen Terrills tragiska öde samt att både Terrills och en hel drös andra onda andar hemsöker Skräckslottet som by the way är byggt av material från andra spökhus världen över så han, Rex, skulle inte tillbringa en natt där om han så fick tiotusen dollar. GULP! 

Mystiken tätnar men det är såklart inget som hindrar Tre Deckare utan de fortsätter sitt arbete. Fast om det inte hade varit för Jupiter så hade det helt ärligt inte blivit mycket gjort för både Peter och Bob är minst sagt skärrade och protesterar vilt mot varje initiativ (men gör ändå som Jupiter säger). Käppar sätts i många hjul, dels av Stören Norris och dels i form av hotfulla telefonsamtal, mystiska figurer, stenar som sätts i rullning av okända krafter och diverse andra läbbigheter både i och omkring Skräckslottet, vilket så småningom toppas av att Jupiter och Peter blir tillfångatagna och fastbundna i de djupaste fängelsehålorna av en minst sagt skräckinjagande kvintett bestående av en orientalisk man utan namn, en arab utan namn, en arab vid namn Abdul, samt kvinnorna Zigenar-Kate och Zelda som enligt egen utsago använder Skräckslottet som ett smugglarnäste och nu vill sätta P för ungdomarnas framfart.
De lämnar Jupiter och Peter bakbundna och åt sitt öde, men som väl är kommer Bob och Worthington, som väntat vid Rolls-Roycen, till undsättning och hittar och befriar dom tack vare att Jupiter haft sinnesnärvaro nog att skriva Tre Deckares hemliga signatur (ett frågetecken) lite här och var medan han blev buren omkring av Abdul & co inne i Skräckslottet (styvt) så att det är lätt att hitta dom.
I en korridor utanför fängelsehålan flaxar en massa papegojor omkring och Jupiter räknar då ut att det finns en underjordisk gång som förbinder Skräckslottet med Jonathan Rex' hus som ligger en bit bort. De följer den och den visar sig mycket riktigt mynna ut i en stor papegojbur (som slarvpellen Rex glömt att stänga, däraf lösflygande papegojor i hela det underjordiska tunnelsystemet). De möter Rex och en annan karl som heter Charlie Grant och det blir en konfrontation som heter duga. Jupiter levererar Det Stora Avslöjandet som är att orientalen, araben, Abdul, Zigenar-Kate och Zelda i själva verket är Rex och Grant, vilket de förnekar men då har Jupiter varit så fiffig att han ritat frågetecken på deras skor samtidigt som han blev bunden (verkligen urstyvt) och Rex och Grant var så ofiffiga att de inte brydde sig om att byta skor när de bytte sin övriga förklädnad (verkligen amatörmässigt).

Rex och Grant inser omedelbart att de mött sin överman och erkänner utan större omsvep att de legat bakom allt som Tre Deckare någonsin råkat ut för (minus det som kan skrivas på Stören Norris' konto), PLUS att det visar sig att Rex i själva verket är Stephen Terrill själv, i hög grad levande. Det visade sig att managern "Viskaren" bara var en karaktär som Terrill själv skapade när han skulle snacka business eftersom han inte blev tagen på allvar med sitt stammande och sin löjliga röst, som då maskerades med väsande röst (som tydligen också gjorde att han inte stammade), skallighet och ärr (kända våldsverkarattribut). Sen iscensatte han, Stephen Terrill alltså, så att säga sitt eget självmord och fortsatte att leva sitt liv som Jonathan Rex med målet att kunna köpa tillbaks Skräckslottet från banken, något som han tänkt finansiera med avkastningen från papegojuppfödningen, och framleva sina dagar i lugn och ro.
Rex/Terrill hade precis gnetat ihop tillräckligt mycket att börja slanta in när Tre Deckare kom och började snoka, och därför iscensatte han samma typ av spökerier som när banken tidigare försökt sälja huset men hade såklart inte räknat med Jupiter Jones, som i det tysta räknat ut att alla de skräckinjagande effekterna i form av dimma och vålnader och gastkramande skräckkänsla själva verket hade helt naturliga förklaringar som kolsyresnö, tygstycken, en orgel spelad på extremt låga frekvenser etc. Boken slutar med att Tre Deckare återsamlas på Alfred Hitchcocks kontor för att så att säga knyta ihop säcken. De får det erkännande de rätteligen förtjänar och samtidigt initieras ett nytt fall: hitta en bortflugen papegoja (ett till synes helt riskfritt uppdrag som i synnerhet Peter jublar över) som tillhör en god vän till Alfred Hitchcock. Det är bara en grej som är lite udda (nu  börjar Peter genast att dra öronen åt sig) och det är att papegojan stammar. Mystiken kring nästa fall tätnar alltså redan innan de unga deckarna hinner lämna Alfred Hitchcocks kontor. THE END. 

Sista mars! Sommartid!

Varje fredag har vi ju gemensam frukost på jobbet och om det blir något bröd över som inte kan frysas in så är det lite outtalat att jag tar hem det till hönsen. I fredags var det frallor, det blev fem över när alla hade ätit sin frukost. När jag var och åt lunch var det inte en kotte i lunchrummet, vi har inga bestämda tider så men de flesta brukar ändå dyka upp runt tolv om de har matlåda med sig men det är det nog bara jag som har det exakt varje dag och i fredags åt jag min lunch ensam, tog sedan påsen med de fem överblivna frallorna, gick tillbaks till mitt kontor, jobbade lite till och sedan var det End Of Day. När jag kom till jobbet i morse så hade en kollega skickat ett meddelande Har du tagit med dig några frallor från lunchen? i en ton som om jag hade travat hem med riksregalierna lite nonchalant nedstoppade i fickan. Antar att nämnda kollega inte hade någon lunch med sig i fredags och hade räknat med att kunna stilla sin hunger med leftovers från frukosten, men det är ju också märkligt för varje gång jag INTE tar hem överblivet bröd på fredagen så ligger det garanterat, hundra procent av gångerna, en påse stenhårt överblivet bröd kvar på måndagen. Jaja, det var kanske det låga blodsockret som talade, jag får väl göra en pudel. 

Körde intervallträning efter jobbet, åkte sedan och handlade, sedan hem och tränade pilates samt gjorde tacos till kvällsmat. Vi började kolla på The Mandalorian på Disney+, den var väl rätt okej som spinoff räknad, men rätt träligt med en huvudkaraktär som alltid går omkring med en mask, helt uttryckslös. Min man lider fortfarande av Mansförkylning De Luxe så vi gick och lade oss (i varsitt rum) jättetidigt. 

I lördags var det lite kallt när jag gick ut med hundarna vid sjutiden på morgonen, men så fort solen tittade fram blev det härligt vårväder, fick ta av jackan och knyta den runt midjan för att inte svettas ihjäl. Gick 15 kilometer, kom hem, städade hönshuset, åt en macka och läste en stund innan det var dags att bege sig till äldsta barnbarnets födelsedagslunch på lokal, vilket blev en trevlig och avslappnad historia. Åkte sedan en liten omväg förbi ett ställe där dom matar tranor på hemvägen för det är ju ändå rätt maffigt att se dessa tusentals och åter tusentals fåglar på ett och samma ställe. 

Igår var det vad jag hörde någon på jobbet kalla "ett bakslag i vädret", detvillsäga regn. Fast det är ju rätt starka ord, någon gång måste det ju regna och det är väl hundra gånger bättre än om det hade varit snö och minusgrader (ändå rimligt i mars). Då kan man väl snacka bakslag, men lite regn är väl ingenting. Vaknade hyftsat tidigt med tanke på att det var sommartid, marcherade ut på min vanliga söndagsrunda, kom hem, tränade ett pass pilates, åt lunch och sedan var det slappande i soffan resten av dagen. Hade egentligen tänkt så tomater, men det ska jag göra på onsdag istället för då ska det bli kanonväder och då kan man stå ute och hålla på med jorden istället för att slabba ner inomhus.  

En i alla fall på pappret hyfsat lugn vecka väntar. Ridning ikväll och imorgon kväll, annars ingenting förrän på söndag då vi ska ha Pay & Ride i stallet. Imorgon är en lite bökig dag för då har jag möte (för mig) rätt sent på eftermiddagen och då tänkte jag först att jag skulle åka hem och ta det hemifrån, men så knölade min chef in ett annat möte sent på förmiddagen så det blir tight med tid hur man än gör. Aja, får väl se hur jag gör. Min man är fortfarande dyngförkyld, idag skulle han ringa vårdcentralen för han är verkligen inte i skick för att jobba. Hoppas VERKLIGEN att jag slipper bli smittad. Försöker hålla mig på min kant, har sovit i mitt Flickrum™ i en hel vecka men det går ju liksom inte att undgå att vistas i virusmolnet när man lever ihop. Har tyckt att det har varit "något" i halsen i flera dagar men jag hoppas att det inte blir mer än en liten känning och helst att det ska bero på inbillning. Ska ju springa lopp nästa helg och vill verkligen inte missa det, plus att det ju rent allmänt suger att vara sjuk. 

Snövit

Igår såg Club ROMIF, i vars stadgar det alltså står (så långt det är möjligt) "se den film som visas i lilla salongen den sista torsdagen varje månad". Hittills har vi ju inte direkt haft några fullträffar i A real pain och Flickan med nålen  men skam den som ger sig. 

Filmen som visades igår var Snövit. Den nya alltså, inte den tecknade som visas på julafton (eller delar av den dårå). Man kan ju storyn, det kan man ju, så där kom ju inga överraskningar bortsett från att dvärgarna var animerade (det var kanske svårt att hitta sju kortväxta skådespelare?) och att Snövit gestaltades lite tuffare, allt kretsade inte kring prinsen (var han ens en prins den här Jonathan?). En rätt okej handling baserad på förutsättningarna, vad jag inte var beredd på var att filmen också innehöll  ett rikligt antal sång- och dansnummer som var på gränsen till outhärdligt trista om man bortser från den enda man kunde, nämligen Heigh-ho, heigh-ho, it's off to work we go.  Det hade de kunnat skippa och gjort det till en ordentlig spelfilm istället för någons slags musikalhybrid. 

It happened in the broad delight

Igår var en rätt sansad jobbdag. Alla måsten för första kvartalet är färdiga, avbockade, skickade till rätt instans och så vidare. Helvetesrevisionen fortsätter på andra delar av koncernen och beräknas vara avslutad imorgon, men det är inget kvar som berör mig specifikt. Sen väntar några veckors respit och sen är det dags för nästa revision direkt efter påsk, dock inte lika omfattande och det stora jobbet är ju redan gjort en gång så där känner jag ingen stress (än i alla fall, hehe). 

Eftersom min man var hemma så utnyttjade jag att jag inte behövde åka direkt hem efter jobbet för att gå ut med hundarna, utan jag gick stavgång i 90 minuter istället. Blev rejält svettig! Åkte hem och förhandlade med mig själv om att prioritera en timme i soffan istället för att städa en timme, vilket betyder att jag får städa på fredag istället. Gillar inte det egentligen, på fredagar ska man väl kunna komma hem till sitt nystädade hus och bara vara, men nu fick det bli så här. 

Åkte till stallet, hade styrelsemöte, åkte hem och lade mig. Det var väl i princip allt som hände igår. Idag är det jobb, sen ska jag träna intervaller och därefter blir det bio. 

I morse lade jag för första gången märke till att det började ljusna när jag åkte till jobbet. Det brukar vara så veckan innan det är dags att ställa om till sommartid, några dagar får man glädjas och sen blir det kolsvart om morgnarna igen. Men det blir ju å andra sidan ljusare på kvällarna och det är ju då man börjar känna livet i sig igen, efter den långa mörka vintern. 

Lite olika approach på saker och ting

För ett tag sen berättade jag ju för lite olika personer på jobbet om min förestående operation, har sagt att jag mest sannolikt kommer att behöva vara sjukskriven 1-2 veckor. Reaktionerna var så här:

Min chef: Nå, det var ju rigtig trist at høre. Men vi skal bare sørge for at løse det der uppstår når du er væk, det skal du ikke bekymre dig om. 

Mitt team: Jamen gud, det löser vi, inga problem. Hur mår du? Är det något vi kan göra för dig? Bara säg till!

Min kollega i Projektet: Oh, I'm so sad to hear about this! If there is anything I can do to help, and I really mean ANYTHING, just reach out to me. And really take your time to recover, no stress about anything, we will work it out. 

Min projektledare: (instämde i ovanstående samt skickade detta meddelande dagen efter samtalet):
Hi, I have been thinking about you a lot (as always) please know that I am right here. I deeply respect that you just want it to be over and move forward nor doesn’t want any fuss but please just know to me you are a very dear and treasured friend and that I am right here - if you want me to come your way, talk, go for a walk, hang out then I'll come your way ❤
(gulligt med tanke på att vi inte ens bor i samma land)

Vår platschef: Ja, men du kan väl alltid koppla upp dig hemifrån om det skulle vara något. 

Jodåsåatt. 

The brand new days

Igår var det jobb och efter det var planen att köra intervallträning, men kände att nä, jag testar att springa en runda istället och drog igång min Epic Running Playlist där alla låtar är jättelånga och så tänker jag att jag ska springa 5 låtar och så vips så har det gått 40 minuter utan att man har tänkt på det (jo, självklart har man TÄNKT på det, känner inte direkt att jag är i mitt livs form, men 5 låtar är liksom en greppbar mängd tid). Det gick bra, även om det var jobbigt. Foten känns, peppar peppar, okej och knät också även om jag är lite stel idag. 

Åkte hem, körde ett pass pilates, slöade på soffan tills det var dags att åka till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig och kollade på ett avsnitt av Love Is Blind Sverige och ja, herregud, vad ska man säga? Det hade inte funnits EN ENDA jag hade velat dejta om jag hade varit hälften så gammal och singel. Värst är väl ändå OLA, herregud, om någon sagt till mig att den sökte någon med långt tjockt hår för att det påminde om mamma och trygghet hade jag väl packat väskan och dragit fortare än någon hunnit säga glutenfri och alkoholfri öl. Och att de andra killarna går till honom för att få livsråd? Av en man som säger "universum har fört mig dit där jag ska vara" och tar råd av en sten? Jag dör. Blir också galen på hans sätt att säga HMM som respons på allt.
Sen kommer nog WIKTOR, han som i princip vill ha en tjej som är som hans syster och mamma, vem hade INTE tappat intresset om någon hade börjat mala på om det redan på typ första dejten? Enda paret jag gillar är NIKLAS och KARIN, dom verkar så gulliga ihop även om jag tycker att deras förhållande kanske bygger  lite väl mycket på att Karin är snäll på gränsen till att vara självutplånande, men det är kanske som dom har klippt ihop det.

Idag ska jag jobba och sen, tror jag, hem och städa för imorgon är det biokväll med Club ROMIF och då funderar jag på att kanske stanna kvar i stan istället för att i princip bara åka hem och vända. Och städa. Men ikväll är det styrelsemöte i stallet så det blir lite tight med tid, men jaja, går det så går det.  

Till stallet istället, v 13 2025, pt 2

Gårdagens övning var förvänd galopp, exakt samma övning som i måndags med vända halvt igenom och fortsätta i förvänd galopp längs resten av långsidan. Tyckte det gick lite bättre än i måndags, att även om galoppen inte är 100 så tyckte jag ändå att den kändes mer balanserad. Och hon höll ju den utan att byta eller gå i korsgalopp, även om hon inte riktigt orkade hela långsidan varje gång. Det känns som att det är något på GÅNG i galoppen ändå? Längtar efter ett genombrott av något slag, men nu är det snart dags att rida för tränare så kanske att vi kan få något verktyg där. 

Provade att rygga och ja, hon lägger tyngdpunkten bakåt men mer blev det inte. Fick hjälp av instruktör K så det blev i alla fall något steg bakåt. Rom byggdes ej på en dag, osv. 

Tula hem

Har läst Tula hem av Malin Norrback, en bok som beskrevs som "en suggestiv psykologisk spänningsdebut" som handlar om det här:

Uppriven av sorg lämnar Elin staden och sambon Dan för att isolera sig i parets avlägsna lilla torp, som saknar både el och vatten. Elin varvar långa, planlösa skogsvandringar med vedhuggning och andra sysslor, medan mobilen ligger avstängd i en skrivbordslåda.
Av en slump träffar Elin den äldre Eivor, som bor ensam. En varm relation växer fram, men när Elin försöker bjuda hem Eivor till torpet förändras med ens stämningen. Långsamt börjar Elin ana att något fruktansvärt en gång måste ha utspelat sig på Björktorp, i just det hus som hon och Dan äger.
Kvällarna framför brasan är långa och mörka. Den som sedan börjar göra Elin sällskap får henne att glömma det hon flytt ifrån - men vem är han?

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Det var ett ganska fint språk (störde mig dock på att man skrev Ardenner och Haflinger med stor begynnelsebokstav för det gör man inte när det handlar om hästraser), men själva berättelsen var lite småseg och "den som börjar göra Elin sällskap", ja man fattar ju vad det symboliserade och sådär, men den biten kändes inte så trovärdig ändå. Den här boken får tre skogspromenader av fem möjliga.  

I can feel my heart begin to pound

Arbetsveckan inleddes starkt med att en server låg nere och när man inte kommer åt vare sig affärssystem eller några dokument så blir mängden arbetsuppgifter att ta sig an rätt så begränsad. Fick i alla fall rensat i min mail, vilket var välbehövligt. Fick också tagit det där Jobbiga Samtalet™ med personerna som tycker att "vad vi än gör så är det fel" där jag lite satte ner foten och sa att självklart ska man inte acceptera att folk är otrevliga, men ni måste också reflektera lite över vad som faktiskt sägs och hur ni tolkar det, för det har faktiskt inte förekommit någon kritik så kan ni please sluta med att vi-och-dom:andet bara beror på alla andra. Fast lite inlindat dårå. Togs väl förhoppningsvis emot hyftat bra, sen kunde vi i alla fall rätt så sömlöst glida över till att diskutera deltagarna i Love is blind Sverige och alla deras tillkortakommanden, vilket nog tog längre tid än själva Det Jobbiga Samtalet™. Var kanske lite overkill att ha gått och ältat och lite våndats över det hela helgen, men samtidigt så hade det kanske inte fallit lika väl ut om jag tagit diskussionen på uppstuds så att säga. Vi får väl se, som med allting annat. 

Jobbade, åkte hem, gick ut i skogen. Knät kändes bättre, halleluja och tack Voltaren och Back on Track. Tog av mig skorna och gick barfota, njöt fast det var avsevärt kallare på marken än i luften så det var kanske mer en principfråga än ett faktiskt njutande. Sen fick jag krångla på mig skorna igen när jag kom ut ur skogen eftersom det fortfarande ligger drösvis med vasst grus på vägar och trottoarer. Kom hem, slängde i mig kvällsmaten och sen var det dags att åka till stallet för vi skulle ha ett litet möte i  vårt arbetsutskott innan ridningen. Kom hem och möttes av Förkyld Man™ med ont i halsen och "nästan feber". Han åker ju buss till och från jobbet och är betydligt mer exponerad för kreti och pletis virusattacker, men jag har själv haft en liten känning i halsen några dagar som jag hoppas bara försvinner obemärkt. För säkerhets skull gick jag och lade mig i mitt Flickrum™, inte bara för att förhoppningsvis undgå att bli smittad utan också för att Förkyld Man™ har en tendens att generera snarkningar vars ljudnivåer kanske inte direkt gränsar till skadliga, men som sannolikt hade inverkat på min nattsömn. Lika bra att mota Olle i grind.

Såg ett avsnitt av LIB Sverige innan jag somnade, och alltså herregud. Jag fattar ju att om X säger till Y att hen är dens nummer ett och samma sak till Z så är det väl mest sannolikt något som har klippts ihop så att det ska verka som att det sker med typ tio minuters mellanrum, men ändå. HERREGUD. Men ja, det är ju  såkallat bra tv. 

Idag vankas jobb, intervaller, pilates och ridning i snudd på ett svep så det är väl lika bra att kickstarta dagen. 

Till stallet istället, v 13 2025, pt 1

Gårdagens övning var förvänd galopp precis som förra veckan, och det var i princip samma övning också, vända halvt igenom och rida resten av långsidan i förvänd galopp. Gick väl bra såtillvida att Köttbullen höll galoppen och inte bytte eller ännu värre slog över i korsgalopp, vilket är ungefär lika bekvämt som att sitta på en centrifug. Vad som kan förbättras är form och tempo, men det är ju sen gammalt. Eftersom hon inte är så stark i galoppen så blir det att hon kompenserar med fart istället, och ja, det blir ju inte så mycket samling över det hela om man säger så. Men ändå. Hon kämpade på bra. När vi galopperade vanligt i framridningen så tycker jag nog att vi kom en bit mot form i vänstergaloppen, men i höger blev hon stressad och tyckte jag krävde för mycket och ville inte, så där fick jag backa bandet lite. Hade också något slags hallelujamoment i ryggningen. Hon vill ju verkligen inte rygga och försöker man sätta hårt mot hårt så viker hon bara halsen och svänger åt sidan. Men igår testade jag att bara sitta och krama tyglarna lite försiktigt samtidigt som jag liksom vinklade bäckenet bakåt och då kände jag att hon åtminstone la tyngdpunkten bakåt och då blev det massor av beröm såklart. Babysteps, osv. Ska testa detta igen idag. 

Efter så många år

 Har läst Efter så många år av Göran Sällqvist. Detta är handlingen: 

En man hittas torterad och ihjälslagen i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Tidigare samma dag har han upprepade gånger ringt en affärsman vid namn Rickard Ander.
På 80-talet var Rickard Ander narkotikapolis i Göteborg. Det då avgörande tillslaget mot en internationell amfetaminliga fick ett högt pris och efterspelet blev katastrofalt för Ander på det personliga planet.
För att en gång för alla få slut på den mardröm han trott att han lämnat bakom sig för över trettio år sedan blandar sig Ander i den aktuella mordutredningen. Kanske mer än han borde ...

Det här var inte direkt en bok i min smak. Tyckte den var tafflig, med platta stereotypa karaktärer och en rätt så halvdan intrig som faktiskt lämnade mig helt oberörd trots att den beskrevs som "en högkvalitativ kriminalthriller" med "rafflande tempo", vilket jag alltså inte alls håller med om. Den här boken får två (små) avsågade hagelgevär av fem möjliga. 

Soon we'll be living high and wide

Slog upp ett nytt uppslag i min papperskalender och såg att men alltså, på söndag är det omställning till  sommartid. Och nästa vecka är det fan APRIL? Känns helt galet, som att jag inte riktigt hänger med. Men oxveckorna sprang ju iväg som en olympisk kortdistanslöpare så jag ska väl inte klaga. 

Helgen har väl varit SÅDÄR, beroende på två saker. Den första var att i fredags eftermiddag fick jag ett jobbrelaterat sms på min privata telefon (som jag har sagt är okej att använda i nödfall och det tyckte  berörda personer tydligen att det var) där det var lite offerkofta på och vad vi än gör så är det fel och där jag kände att jag nog måste ta ett snack med dessa om att man inte alltid kan tolka allting som sägs som att det finns en dold agenda och ett ont uppsåt, att folk måste ju kunna prata med dom och fråga saker om jobbet utan att det direkt ska uppfattas som kritik, det blir ju väldigt giftigt om man hela tiden ska vända och vrida på allt och misstolka vad som sägs. Vad jag vet har det inte påtalats några fel så "vad vi än gör så är det fel" känns ju som ett rätt starkt uttalande. Plus att om något blir fel så måste man ju kunna få säga det också utan att det ska bli drama. Och det är ju så pissiga samtal att behöva ha, så även om jag har försökt hålla detta ifrån mig så har jag inte riktigt lyckats utan det har legat och puttrat och förtagit rätt mycket av känslan att det är helg och man är ledig, tyvärr. Grej nummer två är att mitt vänstra knä svullnade upp i torsdags och det har inte riktigt släppt. Är väl artrosen som spökar och då är man i ett skede där man kanske inte har lust men måste vara aktiv för att det inte ska bli värre. 

Men men. Det hände andra grejer också som var lite roligare. I fredags var jag, min son och hans fru (plus, kändes det som, resten av Ankeborgs kommun) på musikal. Jag tycker egentligen inte om musikal, det är något onaturligt med att brista ut i sång mitt i ett drama, men nu hade vi en gemensam vän som spelade en hyggligt stor roll och ibland får man ju offra sig för konsten, eller nåt. Vi hade världens pissigaste platser , man hade ingen förmån av att känna någon i ensemblen utan fick boka och betala som alla andra och det visade sig vara i det närmaste omöjligt att få tre platser bredvid varandra i den vanliga salongen så det slutade med att vi bokade längst bak och högst upp på en balkong, ungefär som de där gamla gubbarna i Mupparna. Det var med nöd och näppe vi ens hittade dit i ett virrvarr av korridorer och trappor med minst sagt bristfällig skyltning, och stressigt var det också för klockorna pinglade att det var dags och det är väl inte så att de väntar. Som väl är visade det sig att jag kände en av publikvärdarna så jag kunde gapa på honom och bli guidad rätt i sista sekunden innan allt drog igång. Var ändå en rätt så maffig upplevelse även om vi såg mer av skådespelarnas/sångarnas huvudsvålar än något annat, var framför allt imponerad av scenografin, eller rättare sagt hur flinkt allting skjutsades undan och plockades fram på ingen tid alls. Föreställningen var lång och våra stolar var fruktansvärt obekväma, så efter pausen satt jag mest och vred på mig och försökte hitta en bekväm ställning. Ej lätt när man inte når golvet utan får sitta och dingla med benen som en sexåring. 

Var hemma vid 22.30! I säng vid 23! Så länge är jag knappt vaken ens på nyårsafton. Vaknade ändå vid 06.00 på lördagen och kunde inte somna om, så det var bara att kravla sig upp och äta frukost och sen gå ut med hundarna. Gick en rejäl runda på cirka 14 kilometer i en skog där jag inte går så ofta, mest för att det är ungefär 4 kilometer dit och följdaktligen också 4 kilometer tillbaka hem igen när man väl gått sin runda i nämnda skog, så man får ju ha gott om tid och kraft. Det förtogs något av svullnaden i knät och det här att inte riktigt veta om man gör det bättre eller sämre.  

Kom hem, åt lunch, slöade på soffan en stund och sen gav vi oss iväg till stallet, jag skulle på möte och min man skulle följa med och kolla på om man kunde förbättra elsäkerheten på vårt kontor, där mängden uttag är från den tiden då den enda kontorsutrustningen som fanns var en skrivmaskin och en telefon typ, och därför finns det nu tre miljoner förgreningsdosor på ett sätt som inte är förenligt med god brandsäkerhet. Innan stallet så skulle vi inom en återvinningscentral och köpa några säckar jord. Jag betalade 200 kronor för 6 säckar, svarade ja på frågan om jag ville ha kvitto, men så kom det inget kvitto och på kortläsarterminalen stod det "slå in belopp" eller något sånt, så både jag och återvinningscentralskillen trodde att köpet inte gått igenom. Prova igen, sa han och det gjorde jag och det kom inte ut något kvitto den gången heller och när jag kollade i bankappen så hade beloppet dragits två gånger. Det visste inte återvinningscentralkillen hur man skulle fixa, så han fick hämta en kamrat, som inte heller visste hur man skulle göra men som konstaterade att kvittorullen var slut och bytte den. Sen spottades det ut en lång rad kvitton varav två var mina, och ytterligare en kamrat fick tillkallas som inte heller visste hur man backade ett köp utan föreslog att jag skulle kontakta "huvudkontoret" på måndag och förklara läget för det var ingen som hade visat dom det nya systemet. Valde då att lassa in ytterligare 6 säckar jord i bilen för det kändes som det minst jobbiga alternativet för alla inblandade, och jord har man ju alltid nytta av. 

Åkte vidare till stallet, var med på möte, åkte hem igen, lagade mat, försökte sedan tvinga min man att börja kolla på den nya säsongen av Love is blind Sverige, men han vägrade. Såg ett par avsnitt och ja, vad ska man säga? Var hittar dom alla dessa människor? Tyckte mig se snudd på vanvett lysa ur ögonen på både Ola och Jacob och vad ska man säga om han den där som pratar värmländska och tycker familjen är det viktigaste och att det är helt fantastiskt att hans tilltänkta fru har samma allergi som hans syster och gillar att äta fisk, EXAKT som hans mamma och syster.
Fattar inte varför dom verkar lägga oceaner av tid på smink och hår och utseende och kläder när hela grejen är att man inte ska se varandra? Tycker också det är lite märkligt att det nästan aldrig är några vanliga människor med vanliga yrken som är med, de är globala investeringscontrollers, content managers, projektledare, VD:ar och fan vet vad. Har aldrig sett en mattant eller busschaufför vara med i LIB, men dom hittar väl kärleken på annat håll får man väl förmoda.  

Igår vaknade jag också tidigt, gick min vanliga söndagsrunda, tyckte knät kändes lite bättre. Stekte pannkakor till lunch för nu har hönsen äntligen börjat komma igång med värpandet värt namnet, vi har inte behövt köpa några ägg men har ändå fått hushålla litegrann. Sen var det mest ligga i soffan och läsa och kolla på skidskytte på agendan resten av dagen. 

En hyfsat maffig vecka tornar nu upp sig. Ikväll och imorgon kväll är det ridning, på onsdag styrelsemöte, torsdag är det bio och sen är det helg igen under vilken vi ska fira äldsta barnbarnet. Men söndagen är väl vilodag ändå. 

Bara ha roligt

Har läst Bara ha roligt av Maria Maunsbach och det kan du också göra. Jag tillhör ju en förmodad minoritet som inte blev helt till sig i trasorna över Lucky Lada och jag, men såg den här på nyss-tillbakalämnathyllan på bibblan, bläddrade lite och tänkte att jag ska ge den en chans. Detta är handlingen:

Lydia träffar Johannes genom en kompis. Han är arkitekt och en medveten man med tydliga idéer om hur han vill ha en relation. Lydia är en ung, självständig kvinna som är hungrig på upplevelser, sex och frihet. Samtidigt drömmer hon om att fullständigt absorberas i ett kärleksförhållande.

De båda är två dejtingkompetenta personer som har lärt sig spelets regler. De vet hur de ska sälja sig själva, tolka varandras sms och vad de kan kräva av en relation. Ändå misslyckas de med sitt förhållande eftersom de är oförmögna att sänka garden, vara sårbara och mötas på riktigt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Tyckte den påminde litegrann om Halva Malmö består av killar som dumpat mig, inte bara för att den utspelar sig i Malmö (hoppas jag i alla fall, haha) utan för att den här också kändes så rak och uppriktig, rolig men samtligt rätt sorglig och visst kan man (jag) (även om det känns som hundra år sen jag var i den ålder som bokens Lydia befinner sig i) relatera till det här när man (ibland) så gärna vill ha ett förhållande att man liksom börjar förhandla med sig själv om sidor hos en eventuell partner som man kanske inte riktigt gillar, ska man acceptera dom eller ska man vara en såndär jobbig jävel och tänk om han inte gillar mig då? Tycker det var så spot on i den här boken, ibland var Johannes så irriterande att det kröp i hela kroppen på mig och man vill bara: Lydia, du är väl fan värd bättre än så. Den här boken får fyra stora äggakakor av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Born into this evil world

Igår var en rätt lugn jobbdag. Många borta på grund av sjukdom, tjänsteresa och så vidare men det var inget som direkt berörde mig. Hade möte med Projekt-teamet, berättade om min förestående operation p g a att någon gång måste man ju göra det. Har tyckt det här har varit svinjobbigt att prata om på jobbet, det känns för personligt och att folk nu vet för mycket om mig som jag inte tycker att dom har med att göra. Men jag kan ju inte heller bara vara borta ett par veckor utan förklaring och sedan dessutom eventuellt komma tillbaks som Quasimodo 2. 

Var på vårdcentralen och mätte blodtryck. Det har också varit en jättejobbig grej att förhålla sig till, jag som alltid haft perfekt blodtryck och nu har jag uppenbarligen inte det längre. Skaffade ju en egen mätare efter tips från Annika (tack!), men trots att jag mätt i hemmets lugna vrå vid ett antal tillfällen så blev det inte någon enorm förbättring. Fastän jag vet att jättemånga människor har högt blodtryck och äter blodtryckssänkande medicin så känns det nästan som att jag (bara jag, ingen annan) har fått en skamlig sjukdom, något jag skulle kunna påverka genom att sluta röka, börja motionera, äta sundare och gå ner i vikt. Men jag röker inte, motionerar regelbundet, äter oftast sunt och är inte överviktig, så jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra för radikala livsstilsförändringar? Börja röka för att sedan kunna sluta? Hehe. Men hon som mätte på vårdcentralen sa att det bara var "måttligt" förhöjt och inget alarmerande och när jag beklagade mig över att min sunda livsstil inte verkade vara någon garanti för att få bibehålla ett normalt blodtryck så sa hon att det kunde vara en effekt av klimakteriet. AAH! Klimakteriet, denna gudagåva som man i princip kan skylla allting på. Nu känns det lite bättre, hahaha. 

Efter jobbet åkte jag och handlade. Har inte riktigt fattat det här med att man inte ska handla nu under vecka 12 för att matjättarna ska få sig en knäpp på näsan och sänka priserna. Alltså tanken är ju god, men det blir väl ingen skillnad om man (som jag har läst att andra gjort) bunkrar före och storhandlar efter den här veckan, då blir det ju liksom ett nollsummespel av hela den här protesten. Plus att det ju knappt finns några affärer som inte är kedjor som ägs av någon som ägs av någon som skrattar hela vägen till banken. Jag vet ett par lokala lanthandlar (ser jättekonstigt ut i plural men det heter ju en lanthandel, två lant...handlar? handlare? AFFÄRER, goddamnit!), men hade helt ärligt inte lust att åka flera mil extra bara för den sakens skull. Förlåt för osolidarisk handling. 

Vädret var toppen, gick en runda med hundarna i skogen, fick plötsligt känningar av artrosen (antar jag) och mitt ena knä svullnade upp bara sådär. Det gjorde inte direkt ont, men det var inte roligare för det för man vet ju aldrig riktigt vad som komma skall. Kom hem, kände en vansinnig hunger, var tvungen att tugga i mit ett par nävar nötter medan jag städade, sedan åt jag kvällsmat och läste. Duschade, smorde in knät med Voltaren, satte på Back on track-knäskyddet och hoppades på det bästa. Idag känns det lite bättre, får väl se hur det här utvecklas. Hoppas det blir som den gången när vi åkte till Göteborg sommaren 2023 som ju ändå gick över rätt så kvickt. Hade ju hellre sett att min svekfulla kropp kunde uppföra sig normalt, men det är tydligen att begära för mycket. 

Nu vankas det i alla fall snart helg! Har inget särskilt planerat förutom en vända till stallet för ett möte imorgon eftermiddag. Ska plantera tomatfrön, tänkte jag. Har också beställt dahliaknölar som dök upp nu i veckan. För några år sen tänkte jag att nu djävlar ska jag bli en sån som har en trädgård som prunkar av dahlior, men jag glömde bort att gräva upp knölarna och ta in dom redan första vintern så det gick väl sådär. Men förra året blev jag inspirerad av grannens nyanlagda dahliarabatt och tänkte att jag skulle  ge mig på ett nytt försök. Vi får väl se hur det går. 

Thursday I don't care about you

Jobbade hemma igår, tycker det är tråkigt och hade det inte varit för det där medarbetarsamtalet så hade jag kanske tagit en semesterdag istället, vilket jag ibland tycker att jag borde bli lite bättre på. Har ju en djefla massa semesterdagar sparade och varje aprillön, eller om det är i maj, så tänker jag "oj vad mycket" och då är det för att det är ett gäng dagar, semester och arbetstidsförkortning, som betalats ut i pengar för att de inte får sparas längre. Och det är ju i och för sig trevligt, men det gör ju å andra sidan inte heller ont att vara ledig, unna sig själv en dag bara sådär, helt kravlöst. Som sagt: borde bli bättre på det, men det blev inte igår utan jag jobbade medan vädret visade sig från sin bästa sida, vilket jag upptäckte jag när jag tog en liten paus och gick ut med hundarna i trädgården. Solen sken, fåglarna kvittrade, hönorna kacklade och allting andades frid och fröjd. 

Medarbetarsamtalet gick väl bra såtillvida att min chef är nöjd med mig och jag med honom, men det är ju egentligen inget nytt under solen. Tyvärr blev det inte heller något nytt under solen avseende min befattning eftersom bollen inte ligger hos min chef utan hos en annan chef vars undersåte ska få ta över de delar av mitt jobb som enligt mig inte längre hör dit, men han, den andre chefen alltså, spjärnar emot för han tycker inte den aktuelle undersåten är tillräckligt erfaren. Han har en poäng i det, men enligt mig är det ju bara en teknikalitet, man kan väl ha ansvar för saker även om man är oerfaren, jag kommer ju att få hjälpa honom oavsett om ansvaret är hans eller mitt, men för mig hade det känts bättre att lära upp någon med målet att denne ska ta över ett ansvarsområde istället för att bara "jamen det här kan väl vara bra om du känner till hur man gör" och sen landar det lik förbannat på mig. Min chef ska fortsätta med sisyfosarbetet att övertyga den andre chefen om att det här är vägen att gå, vi får väl se hur det går med det. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att vara med på ett personalmöte, sedan hem och ut med hundarna. Vi gick en bit längs med landsvägen, där hade det kört en kärra med gödsel som hade läckt och innan jag hann reagera så hade Tage rullat sig i det. Så han fick ta en dusch när han kom hem, vilket varken han eller jag uppskattade något vidare, men han luktade minst sagt mustigt. Sen bestämde jag och min man att vi inte skulle ha filmkväll för jag hade mer lust att läsa och han var sugen på att utforska Disney + som nyligen införlivats i vårt tv-pakets basutbud. Jaha, då skulle jag bara in och aktivera och det var ju ett HELVETES klickande i undermenyer från helvetet innan jag hittade var man skulle göra det. Sen skulle man via TV:n knappa in sitt personnummer i formatet YYYY-MM-DD men när jag gjorde det så stod det "kontrollera ditt personnummer" som om jag inte visste när jag var född. Efter tusen försök och svordomar så knappade jag istället in mitt personnummer i formatet DD-MM-YYYY och då funkade det, men då ska man väl för i helvete inte skriva YYYY-MM-DD? Jaja, sen fick jag igång skiten och min man började kolla på någon nyinspelning av Shogun medan jag läste tills ögonen började kännas blytunga. 

Nu när jag avslutat omläsningen av serien av Annika tänkte jag att jag skulle ta itu med min barndoms absoluta älsklingsböcker (i kategorin icke-hästböcker ska väl tilläggas): Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser...och så är det ett rikligt tilltaget upplag av gåtor och mysterier som inleds någon gång på 60-talet med Skräckslottets gåta och avslutas i hyfsat modern tid med Datavirusets gåta som de tonåriga karaktärerna Jupiter Jones, Peter Crenshaw och Bob Andrews givetvis löser genom att tänka kritiskt och utanför boxen medan polisen står både handfallen och lamslagen inför den aldrig sinande flod av brottsligheter som strömmar genom den fiktiva staden Rocky Beach. Precis som med Bettina har de här grabbarna fastnat för evigt i en ålder, minns inte om det är uttalat vilken men i alla fall inte tillräckligt gamla för att få köra bil, bortsett från de sista böckerna i serien där man gjort dom lite äldre och försett dom med körkort och flickvänner. Tycker dock inte de böckerna är lika vassa som de tidigare, även om kvalitén skiftar en del även där, kanske på grund av att det varit flera olika författare inblandade. Dock inte Alfred Hitchcock himself. Stay tuned for the spännande fortsättning, hehe. 

Pojken på utsidan

Har läst Pojken på utsidan av Jeanine Cummins och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Christy är en "tinker", en resande, som tillsammans med sin familj åker från stad till stad i vagnar som inrymmer alla deras ägodelar. Resandelivet är allt han känner till, men när hans farfar dör slår sig familjen tillfälligt ner i en liten stad. Trots att Christy försöker anpassa sig till sina nya klasskamraters mer konventionella sätt att leva, betraktas han och familjen som främlingar och han förblir "pojken på utsidan".

Christy börjar ifrågasätta vem han är och var han hör hemma. Och när han hittar en sedan länge begravd hemlighet om sin döda mammas mystiska förflutna förändras hans liv för all framtid.

Det här var en bok som jag tyckte väldigt mycket om; själva berättelsen, miljöskildringarna, språket (möjligen störde jag mig litelitegrann på ordet "farfarn" men det kanske beror på att jag har lite svårt generellt för när man använder bestämd form, mitt hatobjekt är när folk pratar om sig själv eller sin mamma som "mamman"), älskade allt med den och den slutade både bra och dåligt på ett sätt som fick tårar att rinna. Den här boken får fem husvagnar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Dagen efter kvällen före eller vad man nu säger

Igår hade jag en "intressant" diskussion med en person på mitt jobb, samma person som jag tidigare refererat till som person A . Häromdagen så satte jag ner foten angående en grej som andra, bland annat hen, tyckte att mitt team skulle göra, anledningen till att jag satte ner foten var för att a. mitt team hade aldrig gjort det specifika testet förut och kände sig inte bekväma med att ansvara för att tolka ett resultat som, om feltolkat, skulle kunna få rätt stora konsekvenser, b. det fanns en person som hade betydligt mer erfarenhet av den grejen som jag tyckte var bättre lämpad att utföra det, och c. det var bråttom. Jag snackade med den bättre lämpade personen (DBLP) och det var inga konstigheter utan hen skulle fixa det, och så kom vi överens om att DBLP skulle visa mitt team hur man gjorde vid ett lämpligt tillfälle för de vill gärna lära sig, men kanske inte när man står med kniven på strupen. Så det i sig var inga konstigheter. 

Sen inträffade en annan grej som liksom var lite i samma härad, men där Person A var inblandad. Person A brukar aldrig göra något utan att först kolla med vår VD vad hen tycker, men nu var VD på tjänsteresa och inte tillgänglig och då blev väl Person A stressad när hen hade bollen och ingen att bolla sina tankar med. Person A försökte dyvla på det på mitt team, jag förklarade att bollen i första hand låg hos DBLP eftersom mitt team i nuläget inte har tillräckliga kunskaper för att göra det som efterfrågats varken i det första eller andra fallet. Sen skickade Person A ett mail till mitt teams gemensamma mailadress med cc till DBLP och VD där Person A skrev att "vi behöver ett beslut om detta asap". Jag försökte IGEN förklara att det är inte så lätt att komma till beslut när man inte har tillräckliga kunskaper och då kunde Person A inte för sitt LIV begripa hur någon i mitt team eller jag heller för den delen kunde tolka det som att det var riktat till dom, för hen (Person A) hade ju skrivit "vi". Jag sa att om man skickar ett mail till X med cc till Y och Z så hade i alla fall jag tolkat det som att X får uppgiften och Y och Z får information för kännedom. Jamen jag skrev ju VI behöver fatta beslut, fortsatte Person A envist att hävda och hann också slänga in att för man får ju vara så djäääävla noga med hur man uttrycker sig nuförtiden så att ingen blir kränkt. Jag svarade att det var väl ändå ganska uttalat att man förväntade sig någon form av underlag för beslutsfattandet och att det efterfrågades av folk som vi nyss konstaterat inte hade tillräckligt med kött på benen för att utföra arbetsuppgiften eller tolka resultatet och att bollen nu låg hos DBLP och att det var dit hen fick vända sig med frågor. Men det var som att Person A inte fattade skillnaden mellan att skicka ett mail direkt till någon och att cc:a någon (mer sannolikt: ville inte fatta för Person A kan aldrig erkänna att hen har gjort fel, det är sen gammalt) för sen började hen orera om hur rörigt det blir i mailtrådar när folk ibland bara svarar en ibland svarar alla, som om det skulle vara något unikt för just mitt team. Suck. Blir så trött. Men sen hade jag, mitt team och DBLP en fin stund där vi alla diskuterade och hjälptes åt att tolka de resultat som DBLP hade fått fram (DBLP är OCKSÅ rätt ny så inte lätt för hen heller även om hen har jobbat mer med detta specifika än vad mitt team har), så för oss var allting frid och fröjd. Men Person A känns ju lite som ett hopplöst fall.

Efter jobbet stack jag iväg och tränade intervaller, det kändes toppen. Hem, körde ett pass pilates, försökte sedan ta en taktik-powernapp på soffan för jag hade vaknat strax innan 03.00 natten till igår och kunde inte somna om, men det gick inte utan jag fick ta bussen till stan och möta upp Jenny med minimalt med nattsömn i kroppen. Klockan var mer än vad den brukade vara när vi träffas, så vi gick bara tvärs över gatan till Bishops och beställde varsin hamburgare och en flaska vin. Sen hade vi en trevlig stund som vi alltid har, om än i kortaste laget, men bättre lite än inget. 

Idag jobbar jag hemma. Tänkte ge mig själv sovmorgon och det fick jag också, fast vaknade vid kvart över sex och inte sju som jag ställt klockan på. Fumlade igång datorn, vi har nyligen börjat med tvåstegsautenticitering eller vad fan det nu heter, när man jobbar någon annanstans och jag lyckades hamna i osynk med den här Authentizator-appen så det tog tretusen år att logga in, men till sist lyckades jag i alla fall. Känner mig lite seg och bakfull idag, det kan man tydligen bli på en halv flaska vin? Är i och för sig det första vin jag druckit i år, så får väl skylla på ovana, hehe.

Idag ska jag och min chef ha medarbetarsamtal. När han var här i samband med revisionen förra veckan så diskuterade vi om vi skulle flytta det för han vill egentligen att det ska vara fysiskt möte, men nu gick det inte av diverse olika skäl så då får vi ta det på Teams. Hoppas ju att jag ska kunna få min befattningsbeskrivning uppdaterad så att en del ansvarsområden försvinner från mig och hamnar hos DBLP, det är ju bara ett år sen jag började driva den frågan så det vore väl inte en dag för tidigt att få det på pränt. Fast för ett år sen fanns ingen att lämpa över till för då var DBLP inte anställd. Men nu borde det väl ändå kunna falla på plats. 

Efter jobbet så ska jag till stallet för personalmöte, sen blir det kanske filmkväll med min man ikväll om jag orkar och planeterna står rätt.    

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 15 (DEN RAFFLANDE AVSLUTNINGEN!): Lycka till, Annika!

Boken börjar framåt höstkanten efter en (givetvis) helt fantastisk sommar på Gröna Ön där ANNIKA (cirka 16) och BETTINA (fortfarande 8) har bott (ensamma) hela sommaren tillsammans med TURK, FILUR och de andra hästarna i Annikas ridskola, plus hunden MISTER TODD som Bettina som av en tillfällighet fick ärva tillsammans med den rejäla fastighet som Gröna Ön utgör. 

Bettina får en inbjudan från BITTE, som äger hästen LUCKY BOY, a k a Skräcken, samt Turks halvbror PILO. Nu vankas det tävlingar! och Bitte är så angelägen om att de, Annika och Bettina, ska komma till deras gård Hägersta att hon "skickar en hästbuss" för att hämta dom (tänk om det varit lika enkelt och billigt i verkligheten!). Tävlingarna är redan samma helg (inte mycket till framförhållning här inte) men det är absolut inga bekymmer att lämpa över hela ridskolan till TRIXI och TEDDE med jättekort varsel, trots att de har både skola och jobb att tänka på, och så bär det iväg. 

Turk är förstås i toppform för HARRY har ridit honom (man undrar ju lite varför den allsmäktige och superrutinerade Harry inte tävlar själv utan överlåter det till en 16-åring), men Bitte och hennes syster HELENA har inte heller legat på latsidan med Pilo. Det visar sig dessutom att Helena är mer än lovligt flirtig med Harry, som i och för sig inte direkt flirtar tillbaka men inte heller är den tillknäppte och avvisande surmule som han brukar vara. Han låter Helena rida Turk, själv vill han prova Pilo, de försvinner på tu man hand och Annika blir svartsjuk.

Tävlingarna börjar och med dom ett rejält snöoväder (trots att det nyss var sommar) som gör banan hal och förrädisk. Det går dåligt för alla, den oslagbare Turk tar sig runt med fyra fel, Pilo går det betydligt sämre för (såklart), men den lilla käcka Filur "gillar snö" och i och med det verkar han vara helt befriad från problem med halka och underlag som släpper som drabbar alla vanliga dödliga, så han och Bettina susar igenom och över hela den extremt svåra banan på nolltid och utan fel och vinner hela klabbet. 

De far hem till Östervik i triumf (i alla fall Bettina) men Harry har transformerats till sitt gamla vanliga buttra jag och Annika ängslas nu över att han ska vilja sluta på ridskolan och börja jobba på Hägersta istället (det där med lojalitet är ju verkligen inte Harrys starka sida så den oron är ju inte direkt ogrundad om man säger så), för det hade Bittes fader DIREKTÖR FRANSSON sagt att han ville att Harry skulle.  Och på Hägersta finns ju extremt fina hästar som ju säkert är mycket roligare att hålla på med än de gamla ridskolehästarna i Östervik, resonerar Annika. Det blir inte bättre av att Bettina avslöjar för Annika att hon såg Helena ge Harry en KYSS när de tog farväl. 

Annika blir så deppig att hon tar en ridtur ut till Gröna ön för att skingra sina mörka tankar. Då visar det sig att någon varit där och rotat i stugan och Annika misstänker ANTON FRIMAN, en skum typ som lånat pengar av YANKEE JIM, den fd ägaren till Gröna ön som testamenterade hela klabbet inklusive hunden MISTER TODD till Bettina. När Annika håller på och letar igenom huset för att se om nåt saknas så bär det sig inte bättre än att dörren blåser igen och går i baklås, eller det är i alla fall vad Annika tror. Dessutom är Pollyanna, hästen hon red dit på, försvunnen, men det händer ju i var och varannan bok att hästar rymmer, blir stulna eller försvinner på annat sätt så det är inget som upptar Annikas tankar närmare utan där sitter hon och kan inget annat göra. Men plötsligt dyker Mister Todd upp och Annika kommenderar honom att "hämta Bettina", vilket han som den extremt kloka hund han är också gör. Då visar det sig att nyckeln (som Annika lämnat i dörren) inte är kvar i låset!, detvillsäga någon har med vett och vilja låst in Annika. Som väl är har Trixi en extranyckel så Bettina far iväg för att hämta den och Annika blir ensam igen. Plötsligt hörs det hovslag och vem kommer i full galopp om inte Harry på Turk, med nyckel i högsta hugg och Annika blir så lycklig att hon kastar sig i famnen på honom medan tårarna strömmar. Sen kommer Bettina, Filur och Mister Todd. Medan Annika och Harry diskuterar om det kan vara Anton Friman som ligger bakom går Bettina iväg och låter Mister Todd spåra efter eventuella skurkar. När hon kommer tillbaka är varken Annika, Harry, Turk eller Filur kvar men det är ju inget som skrämmer denna rådiga åttaåring (det är inte heller några betänkligheter att lämna kvar en åttaåring fast att man misstänker att människor med skumma avsikter finns i krokarna) utan hon tänker att hon kan vänta kvar ifall den försvunna Pollyanna skulle komma tillbaka. Plötsligt hörs det hovslag och vem kommer där i full galopp om inte nämnda Pollyanna med en vilt främmande karl på ryggen som påstår sig ha hittat henne nere i samhället och nu kräver hittelön. Bettina replikerar morskt att de pengarna kan han ju ta och fråga Anton Friman om, och sen blir Mister Todd som galen och flyger på den främmande mannen som så småningom inser att här finns inget att hämta och ger sig av. Bettina ger sig av tillbaka till stallet med Pollyanna, möter Harry på vägen, berättar vad som hänt och givetvis ska Harry upp till stugan för att byta lås och se om han kan få tag på Anton Friman och hans skumma kumpaner för att säga dom ett sanningens ord, fastän erfarenheten borde lärt honom att det sällan är en bra idé.

Nästa morgon när Annika vaknar är Bettina försvunnen (vanligt fenomen) och när hon (Annika) kommer till stallet är varken Harry eller Turk där (också inget ovanligt) och när ingen av dom dyker upp så cyklar Annika iväg till stugan för att leta, men där är det tomt och Annika hittar till sin förfäran Mister Todd ihjälslagen med en spade (huvudmisstänkt: Anton Frimans okände kumpan). Som på beställning dyker  Harry upp och ännu en gång får Annika möjlighet att gråta ut i hans armar innan de begraver Mister Todd. 

Bettina blir förstås förtvivlad när hon får veta och Anton Friman tycks vara uppslukad av jorden så ingen rättvisa kan skipas. Deppigt värre, men en dag kommer LÖJTNANT STARKE på besök och bjuder alla på tårta (ingen bok utan fest) och då blir det livat och glatt i Östervik igen. Sedan kommer ett brev från Bitte där hon bland annat skriver att Bettina är välkommen att hälsa på och att hon gärna får ta Harry med sig eftersom Helena "går och trånar efter honom". INTE BRA! 

En kväll sitter Annika, Bettina, Trixi pch Tedde i stallets trivselhörna när Harry dyker upp och vill ha Tedde med sig. Bettina blir skickad hem, men på hemvägen stöter hon på mannen som kom tillbaks med Pollyanna, a k a Anton Frimans kumpan, och bestämmer sig för att följa efter honom (rimligt). I stallet sitter Trixi och Annika och  våndas över vad Harry och Tedde kan ha råkat ut för och Annika anförtror sina känslor för Harry till Trixi. Sedan kommer Tedde tillbaka och berättar att Anton Friman (tack vare Harry) åkt fast, men att de tyvärr inte fått tag på "den värste kumpanen", men det är ju den som Bettina har span på och nu har hon följt efter honom och sett var han bor. Men att stjäla någons häst och slå ihjäl någons hund är tydligen inte skäl nog att anhålla någon så det arbetet har hon tyvärr gjort förgäves, men man får väl hoppas att det var Anton som var den drivande i denna onskans gärning. 

Nästa morgon när Annika kommer till stallet är Turk och Pollyanna redan sadlade och Harry föreslår en ridtur på tu man hand. Väl ute i skogen lägger Harry armen om hennes midja (trots att de fortfarande sitter till häst) och kysser henne (också det från hästryggen!) samt bedyrar att de två hör ihop. THE END.

FASCIA FTW

Igår var det inte så lite GÖTT att komma till jobbet och mötas av en rätt så tom kalender. Eller ja, tom och tom, allt är ju relativt, men mer hanterbart i alla fall. Har ju ända sedan jag började jobba igen efter julledigheten haft mer än fullspäckade dagar där det mesta handlat om vad man kan prioritera ner för stunden utan att något går åt helvete. Men nu känns det som att det är i alla fall LITE mindre kniven på strupen. Har en skarp deadline den 31 mars men det känns ju som en evighet dit, hehe.

Hade medarbetarsamtal med personerna i mitt team, allt känns bra och vi är transparenta och tydliga med förutsättningar och förväntningar. Efter jobbet susade jag iväg till Fotspecialisten. För vad som känns som några veckor sen (men som nog egentligen har pågått längre tid men det är ju så lurigt med grejer som "kommer smygande") så fick jag en känning i typ, sätesmuskeln? ischiasnerven? det var lite svårt att ringa in problemet faktiskt, men det kändes som att baksida lår var mycket stramare på vänster ben än på höger, och att det gjorde lite ont i vissa situationer, till exempel när jag sitter upp till häst, går uppför branta backar, vissa pilatesövningar där man står på ett ben, där själva smärtans epicentrum var lokaliserad någonstans kring vänster sittben och det även känns som att jag tappar lite kraft i det benet. Passade på att gnälla om det, inte för att jag vet om det har något samband med min löpträning men det har ju kommit i samband med att jag har trappat upp så helt osökt är det väl ändå inte. 

Nu råkar Fotspecialisten också hålla på med bindväv, eller FASCIA som det tydligen heter i det vetenskapliga, så vi kom överens om att skippa foten (där är det för övrigt status quo, vilket just nu betyder inte helt hundra bra men mycket bättre och helt okej ändå med tanke på att belastningen hela tiden trappats upp) och fokusera på FASCIA istället. Fick kliva upp och ner på en stol med höger respektive vänster ben först, där gick det bra med högerbenet men jobbigt med vänster. Sen fick jag lägga mig på mage och så lokaliserade han raskt "någonting" (han pratade hela tiden om hur FASCIA fungerar och att det från och med 2017 räknas som kroppens största organ, huden är numera degraderad till en snöplig andraplats så det var väldigt mycket information på en gång och jag fattade inte riktigt allt vad han gjorde och vad syftet var om jag ska vara helt ärlig) på baksida lår, petade och klämde och grejade, och så fick jag resa mig, gå runt lite och sedan kliva upp på stolen igen OCH DÅ KÄNDES DET MINDRE!?! Och efter ytterligare en omgång kändes det i princip INGENTING?!?! Fattade heller ingenting, det var så att man började misstänka att Frälsaren använt sig av denna metod när han uppväckte Lasarus från de döda. Fick lära mig att fascian kan "klibba ihop" och då får nerverna sämre kontakt med musklerna och därför kan man uppleva sig som svag där man har det problemet. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, NJÖT av att slippa den här känningen som jag, nu när jag inte längre kände av den, nog som sagt har dragits med ganska länge för nu när den inte fanns där så kände jag ändå "nu när jag går upp där kommer det att kännas", inget som jag liksom tänkt aktivt men det har ju uppenbarligen legat och skvalpat någonstans för att kroppen ska vara beredd på vad som komma skall antar jag. Kändes OTROLIGT och jag började genast fundera på ifall det här skulle kunna vara roten till en del annat jag dras med, ibland känns det som att hela jag är ett skepp kommer lastat med krämpor där framför allt nacke, axlar och bröstrygg är som ett stort smörgåsbord av varierande grad av smärta. Fotspecialisten och jag kom överens om att jag ska maila honom som imorgon och ge en statusuppdatering "och så tar vi det därifrån", jag kan garantera att jag har saker att diskutera. Sen tror jag förstås inte att grejer man har dragits med i snudd på hela sitt vuxna liv skulle försvinna som i ett trollslag för att någon går in och grejar med ens FASCIA, men man kan ju få fantisera i alla fall. Status idag är att jag är lite öm på baksida lår och det är väl rimligt när någon har varit där och våldfört sig på muskelfästen och annat, men den här känslan av att inte ha samma kraft i båda benen är fortfarande borta. Bra där! 

Sen diskuterade vi olika träningsmetoder, just nu slumpar mina algoritmer fram en massa PT:s som pratar om marklyft som det enda sättet att träna sina sätesmuskler på. Jag kör inga marklyft, mest pga att jag inte har någon stång och det finns ju en gräns för hur mycket gymgrejer man vill ha ståendes i ett hörn i matrummet. Men enligt Fotspecialisten så var marklyft det absolut sämsta man kunde göra och det fanns "en miljon" bättre sätt att träna sätesmusklerna på. Tyvärr var hans bästa tips istället utfallssteg, vilket är typ min värsta övning att göra näst efter Bulgarian splits. Men vanliga hederliga knäböj funkade också bra.  To be continued. 

Idag ska jag jobba, sedan träna intervaller och pilates (förra veckan blev det bara kattskit med  det mesta av min träning pga revisionen men nu är det nya friska tag) och sen ska jag ta bussen till stan och träffa Jenny och prata och dricka vin. Härligt! 

Till stallet istället, v 12 2025

Den här veckan blir det ingen "part 2" pga att ibland måste man prioritera annat och ikväll ska jag ut med Jenny och dricka VIN. Men igår var det ridning. Vi tränar ju för programridning i påsk och igår skulle vi träna förvänd galopp. Lite överdrivet för mig som bara ska rida LB:1 men man ska ju sätta sina mål högt. Köttbullen kändes fin, men nu vill instruktör K att jag rider henne i högre form och det tycker hon ju är jobbigt och jag också, för då måste jag ha kortare tyglar än vad jag tycker känns bekvämt. Men ja, jag fattar att hon inte ska gå på bogarna och bli framtung, det är bara det att hon har inte känts så framtung de senaste gångerna, i alla fall inte jämfört med tidigare när det liksom hela tiden var ett motstånd i tyglarna. Men jag ser ju inte hur det ser ut annat än om man hinner kasta en hastig blick i spegeln när man rider förbi och det är ändå inte mycket man ser p g a vårt ridhus byggdes när ponnyer knappt var uppfunna, så speglarna är placerade därefter och jag ser kanske den översta decimetern av Köttbullens 139 centimeter över havet. 

Tyckte Köttbullen kändes jättefin när vi red fram, det var nästan inget motstånd alls i högersidan, HALLELUJA. Vi red mycket volter och det gick bra i båda varven. I galoppen (under uppvärmningen) kom vi en liten bit längre mot form än vi gjort tidigare, kändes det som. Problemet är bara att jag måste rida henne framåt som om det nästintill gällde livet, och samtidigt sitta och rida henne "som om det vore trav", vilket känns som mission impossible. Fast det går bättre och bättre. Sen red vi den förvända galoppen, det gick väl ändå hyfsat såtillvida att hon ändå höll den förvända galoppen hela linjen, men så värst vackert var det nog inte. Men men. Det får ju finnas gränser för hur mycket man kan begära. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 14: Annika och Bettinas lyckohäst

Boken börjar med att BETTINA tycker sig ha sett LILL-FIA på stan (för att vara en som både arbetar och utöver det tillbringar all sin lediga tid i stallet så är Bettina anmärkningsvärt ofta ute och flänger på annat håll). Lill-Fia var ju en av de två hästar (den andra var Belinda) som LÖJTNANT STARKE via FORS-JOHAN bytte TURK mot till en gång i tiden när han (Starke) insåg att Turk inte dög som ridskolehäst, och som Bettina kände lite extra för eftersom hon känt dom, Lill-Fia och Belinda alltså, redan när hon bodde med sin sjaviga moder FRIDA i Norrland, innan hon (Bettina) fick bli Annikas lillasyster (rätt lättvindiga adoptionsregler på den tiden ändå). Sedan sålde Starke Lill-Fia och Belinda när han bestämde sig för att överlåta ridskolan till ANNIKA och HARRY. 
Bettina blir nu som besatt av att de ska köpa tillbaks Lill-Fia till ridskolan och det dröjer inte länge förrän hon (Bettina) har lyckats spåra upp Lill-Fias nya ägare som visar sig vara en hemflyttad svenskamerikan som heter YANKEE JIM som bott i Amerika i många år och skickat hem pengar till sin fattige fader som trots sin fattigdom sparade vartenda öre och sedan på sin ålders höst köpte en stor egendom vid en sjö som sedan Yankee Jim fick ärva när han flyttade hem igen. Där bor han nu ensam med sin hund MISTER TODD i ett litet men ändå hemtrevligt skjul. Han och Bettina blir givetvis goda vänner på nolltid. 

En dag kommer Mister Todd till stallet och signalerar tydligt att han vill att Annika och Bettina ska följa med honom, vilket de gör och då hittar de Yankee Jim liggandes avsvimmad på golvet. Han hamnar på sjukhus och dör kort därefter, men såklart har han hunnit sno ihop ett testamente och eftersom Yankee Jim inte hade några jordiska arvingar så får Bettina helt lägligt ärva hela klabbet, stugan, marken, Lill-Fia och Mister Todd utan några som helst betänkligheter. 

Yankee Jim kallade sin mark för Klippiga Bergen men Bettina döper om den till Gröna Ön. Tillsammans med TRIXI och TEDDE kommer de på att de kan ha hästarna där till sommaren och tillsammans med bland andra Harry och VIKING blir hela fastigheten inhägnad på nolltid (och till noll kostnad) och härliga tider väntar. En dag när Annika och Harry är ute och rider så möter de en människa som leder en häst på vars rygg det sitter en ynklig hopkurad varelse som visar sig vara ingen mindre än den gamla antagonisten MARIKA BORG, nu svårt ryggskadad, och till och med den kallblodiga Harry tycker att det var ett väl hårt straff även för en sådan inpiskad fähund som Marika.

En dag kommer en kille som presenterar sig som JACK till Gröna Ön och letar efter Yankee Jim, men trots att han får veta att han (Yankee Jim) är död så fortsätter han att hänga omkring dom och beter sig allmänt skumt. Bland Yankee Jims kvarlämnade papper hittas anteckningar om att någon som heter ANTON FRIMAN har lånat pengar och när Annika frågar om Jack känner honom blir han undvikande och försvinner. En natt kommer han förbi och klipper av trådarna på det nyuppsatta staketet och alla hästarna rymmer (fast bara tillbaka till ridskolan så inget drama och förrymda hästar är ju rena vardagsmaten i Östervik). Det visar sig att Jack och Anton Friman är en och samma person som har utnyttjat Yankee Jims godtrogenhet och nu (såklart) är duktigt avundsjuk på Bettina som fått ärva Yankee Jims egendom. 

Harry hör sig för om Friman, oråd anas från dennes sida och ännu en gång hamnar Harry i slagsmål där polisen dyker upp som i ett trollslag och griper samt burar in den skyldige, detvillsäga Anton Friman. Harry kommer sönderslagen och blödande till Gröna Ön och blir ömt omplåstrad av Annika som nu har insett hur mycket hon gillar Harry. THE END. 

Helgen

I fredags genomleds dag två av två av revision från helvetet. På det stora hela gick det bra, får man väl ändå säga, kanske mest på grund av att revisorn vid ett par tillfällen sa till mig att jag skriver OK på det här om du gör en intern avvikelse och hanterar det PÅ DEN MÅDE (såklart var det en dansk revisor). Det var visserligen inga stora grejer han anmärkte på, men jag är inte övertygad om att en annan revisor hade varit lika pragmatisk. Tror det har att göra med att den här revisorn snart ska gå i pension och därför inte vill ha något oavslutat att behöva lämna över/följa upp. Eller så var han bara allmänt hygglo. 

Pratade lite med TG:s chef och sa att jag hoppas att TG nu förstår att det finns en anledning till att han ska sköta sin dokumentation, för ibland känns det som att han tror att jag säger det enbart för mitt eget höga nöjes skull. Vet du vad jag tror det beror på? sa TG-chefen och jag svarade Nej, vad tror du att det beror på? varpå hen svarade: Okunskap! som om det var världens insikt och jag höll på att kollapsa inombords. Svarade lite svalt att om man nu känner att det brister ifråga om kunskap så kan det ju vara klädsamt att vara litegrann ödmjuk i det och faktiskt då lyssna på dom som har kunskap istället för att bara köra på och göra som man tror är rätt. Fick väl inget riktigt svar på det, men vi får väl se vad som händer framöver. 

Efter avslutande möte åkte jag till Willys och handlade, sedan hem och gick 9 kilometer med hundarna i snöslasket. Min man hade ju åkt till Köpenhamn så jag var ensam hemma. Landade sedan i soffan, åt mackor till middag, kollade på ett par avsnitt av Pörni och sen gick jag och lade mig strax efter klockan 20.00, jätterockenroll. 

I lördags vaknade jag upp till åtta minusgrader, sol och klarblå himmel. Gick en lång runda med hundarna, hittade en ny väg! Skogarna som omger Nästan-Österlen är fulla av trevliga små timmervägar men efter 15+ år av dagliga promenader så skulle jag vilja påstå att jag kan dom alla utan och innan, men tydligen inte. Den här gick visserligen bara parallellt med två andra men ändå. Solen sken, temperaturen steg, snön dråsade ner från träden, över himlen drog stora flockar av tranor fram och skränade upprört över snön (det sista hittade jag i och för sig bara på, men det kan man väl föreställa sig). Kom hem efter 15 kilometer, åt lunch och sen låg jag mest i soffan och kollade på skidskytte, handboll och några repriser av den otroligt förutsägbara serien Sjölyckan (som jag ändå gillar på något  slags obskyrt guilty pleasure-vis). Gick och lade mig tidigt, somnade och sov som en stock hela natten. 

Igår gick jag upp tidigt och gav mig ut på min vanliga söndagsrunda. Snön hade inte riktigt smält undan inne i skogen så det var kämpigt i backarna där jag skulle behövt ha tövalla under skorna för jag bara gled. Kom hem, åt lunch, kollade på skidskytte och såg Sverige ta guld i mixedstafetten och silver i singelmixstafetten. GÖTT. Låg sedan mest och läste och slappade och njöt av lugnet resten av dagen. Sen ringde min man och undrade om jag kunde komma och hämta honom vid bussen i grannbyn, för det hade varit en massa meck med hemresan från Köpenhamn pga inställda tåg och inte tillräckligt många ersättningsbussar och gud vet vad, så då fick jag masa mig iväg dit, till grannbyn alltså, och fiska upp honom. Sen hem, laga mat, sen kollade vi på en dokumentär om punk på SVT Play och så var det plötsligt läggdags. 

Det var helgen det. Idag ska jag jobba, sen till Fotspecialisten och ikväll är det ridning. Då kör vi. 

Sön snöiga backar, framme vid vattnadal 3 v tidigare

Snart i mål

Revision dag ett gick bra. Inga avvikelser, bara ett par informella anmärkningar som inte direkt hade med mitt jobb att göra utan det var (surprise) TG:s ansvarsområden, och det var grejer som jag tidigare påpekat men det är ju sen gammalt att det jag säger inte har någon direkt bäring. Kanske att han nu till slut fattar att det jag säger ska göras faktiskt måste göras p g a lagkrav och inte är som jag hittar på bara är för mitt eget höga nöjes skull? Har svårt att tro det, men vi får väl se. Märktes i alla fall att min chef är trygg med det jag gör, förr om åren så hovrade han omkring och var redo att rycka in om det skulle behövas, men nu gick han iväg och tog samtal och var med på möten och var knappt där. 

Grillningen fortsätter idag, först ut är mitt team och det är deras första revision så de är helnervösa fastän jag har sagt tusen gånger att ingen kommer att slängas framför bussen. Efter lunch är det över, då tänker jag åka hem, ta ut hundarna i skogen och sen bara slappa. Hade egentligen tänkt träna intervaller, men i natt har det snöat så det får vara, orkar inte halka omkring i snömodd och slask så det får bli en långpromenad istället. Min man ska åka till Köpenhamn över helgen så det vankas dessutom egentid i massor, och på tisdag ska jag träffa Jenny och dricka VIN. Because I'm worth it, tycker jag nog. 

Allt som är farligt

Har läst Allt som är farligt av Stacy Willingham, och det kan du också göra. Detta är handlingen:

För ett år sedan förändrades Isabelle Drakes liv för alltid. Det var då hennes son Mason - 18 månader gammal - togs från sin spjälsäng mitt i natten, medan hon och hennes make sov i rummet bredvid. I avsaknad av bevis och med få ledtrådar för polisen att gå på blev det snart till ett kallt fall.
Men Isabelle kommer inte att få någon vila, bokstavligen, förrän hon har fått tillbaka Mason. Förutom någon kortare tupplur, eller de blackouter där hon tillfälligt tappar greppet om tiden, har hon knappt sovit det senaste året.
I en desperat förhoppning om att få fram något nytt vittne eller någon begravd ledtråd går hon med på att intervjuas av en true crime-podd. Men mannens närgångna frågor om Isabelles förflutna gör henne nervös. De envisa frågorna, i kombination med hennes grava sömnproblem, öppnar en dammlucka för obekväma minnen från hennes barndom.
Isabelle börjar ifrågasätta inte bara sina minnen från natten då Mason försvann, utan också vem hon kan lita på - inklusive sig själv. Men oavsett vart det leder tänker hon inte ge upp förrän hon grävt fram sanningen.

Jag gillade den här boken, den var rätt välskriven och spännande och med några twister både hit och dit som jag inte riktigt såg komma. Kanske att det var lite väl enkelt angående hur "dammluckan för obekväma minnen från hennes barndom" levererades, men i övrigt tyckte jag det var med beröm godkänt. Den här boken får fyra spjälsängar av fem möjliga, marsch till bibblan.