Nu är jag tryggt återbördad till den skånska myllan efter ett par dagar med utbildning i den kungliga hufvudstaden. Åkte dit i måndags eftermiddag, allt gick bra. Bodde på ett hotell på S:t Eriksplan dit jag promenarade från centralstationen med lite bistånd av Google Maps. Det var bara knappt 2 kilometer men jag tycker alltid det känns längre när man går i en stad. Kanske för att det är så mycket intryck överallt som tar på ens (mina) krafter?
Kom fram till hotellet, fick ett rum på tionde våningen och det lät ju som att man skulle ha utsikt över halva Sverige, men det visade sig att receptionen låg på "våning 4", fastän den låg i gatuplan. Sen fanns det gym och garage på "våning 3", detvillsäga i källaren. Sen fanns det ingen våning 2 och 1 (i alla fall inte som man kunde nå med hiss), så varför man valt att numrera på det här sättet var för mig helt obegripligt. Rummet var lite litet, men i övrigt okej. Spelar ju egentligen ingen roll att det är litet för det enda man gör på ett hotellrum är ju normalt att ligga i sängen, men nu hade jag ju tänkt vara disciplinerad och genomföra min träning. Nu fanns det ju som sagt ett gym på hotellet, men gym är ju inte riktigt min grej och det lockade inte. Det kostade visserligen ingenting, men om man ville bli medlem där så fick man först betala 1000 kronor i inträdesavgift och därefter "från" 1150 per månad. Det var väl ändå rätt saftigt?, kunde jag känna även om jag är smärtsamt medveten om att det inte är det jämfört med vad ridning kostar, men men. Nu har jag ju fantastiska Vibes för 149 kronor i månaden, det passar mig utmärkt och efter lite ommöblering i hotellrummet gick det fint att genomföra både styrkepass och yinyoga. Tog sedan en liten promenad för att reka hur lång tid det skulle ta att gå från hotellet till kurslokalen (10 minuter) och för att proviantera (hade ingen lust att gå till någon restaurang utan köpte en sallad som jag mulade i mig på hotellrummet).
Tisdagen gick jag upp klockan 06.00 och tränade ett pass pilates innan dagens bästa händelse: HOTELLFRUKOSTEN! Den var väldigt bra måste jag säga. Sen var det dags att trava iväg till kursen. Kom in i något hypermodernt kontorskomplex där det minsann inte bara var att ta en hiss till sjätte våningen utan man skulle ange vilket våningsplan man ämnade bege sig till och sedan blev man tilldelad en hiss. Som sedan inte hade några knappar att trycka på, så det var inget utrymme för att improvisera om man inte riktigt visste vart man skulle. Vet inte om det är vanligt att folk okynnesåker hiss? för det kändes lite ansträngt. Men jaja, jag visste ju vart jag skulle så det var inga bekymmer.
Kursen var okej, det hade stått i det utskickade kursmaterialet att man skulle vara aktiv och ställa frågor. Jag har inga problem med att ställa frågor, men har svårt för det där med att man förväntas göra det liksom på beställning. Frågor kommer väl när de kommer, inte när någon kursledare tycker att de ska göra det. Men det var inte så stingsligt med den saken när det kom till kritan. Tror inte jag sa ett ord på hela dagen förutom när det var rast och man skulle socialisera med övriga deltagare.
Efter kursen promenerade jag tillbaks till hotellet och lämnade min dator, sedan gav jag mig ut i folkvimlet i Vasastan, tror jag väl att jag befann mig i i alla fall. Är jättedålig på stadsdelar och hur de interagerar med varandra. Mitt mål för promenaden var Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, där jag tänkte att jag skulle kunna hitta någon trevlig julklapp till min man. Men där var det var mest Manga för hela slanten, så jag gick därifrån igen. Det fanns visserligen mycket rollspelsrelaterat som jag tror skulle kunna intressera honom, men jag tror också att om jag ger honom ett rollspel i julklapp så kan det tolkas som att jag skulle vara intresserad av att sitta och slå med tjugosidiga tärningar och fråga spelledaren vilket vapen som ska användas för att döda fienden. Eller hur det nu går till, jag har aldrig spelat rollspel och jag har exakt noll komma noll procents intresse av att lära mig det. Traskade tillbaks till hotellet, det var mörkt och det är ju alltid kul att kunna kolla in i fönster och se hur finfolket bor. Antar att man måste vara rätt tät för att bo vid Odenplan/S:t Eriksplan med omnejd? så jag gick där och försökte lista ut hur stora folks lägenheter (eller där heter det väl våningar) med utgångspunkt från adventsstjärnorna i fönstren. Tyvärr var det inte så mycket liv och rörelse i fönstren som man hade önskat. En gång för jättemånga år sen bodde jag på ett hotell som låg mitt emot ett sånt där förnämt gammalt hus med våningar, då satt jag en hel kväll och kollade in hos folk. Det var som att ha tio parallella teaterpjäser om folks liv framför sig, OTROLIGT spännande och har bara toppats av när min man och jag bodde på ett hotell på Istedgade i Köpenhamn där det förekom prostitution helt öppet i gathörnen. Fast det har väl gentrifierats bort vid det här laget. Min nuvarande hotellutsikt var medioker så när jag kom tillbaks till mitt lilla rum lade jag mig i sängen och började kolla på Rederiet (är klar med Varuhuset så nu ska jag beta av någon annan förnämlig svensk såpa) på SVT Play efter att ha bläddrat runt i kanalutbudet och konstaterat att absolut ingenting lockade.
Igår avverkades den härliga hotellfrukosten, sedan checkade jag ut och traskade jag till järnvägsstationen (eller förlåt, centraaalen). Jag tycker det är något av det roligaste med att vara i en främmande stad, att strosa fram utan att ha bråttom och kolla på människor som liksom är på väg och som är fullt fokuserade på sig själva och sina viktiga liv. De där som går med snabba steg och håller sina mobiltelefoner framför munnen som om det vore en smörgås och pratar om viktiga saker i sina viktiga liv. Älskar att betrakta på avstånd och fundera på hur de där människorna har det egentligen. Noterade också att det var förvånansvärt många rätt små barn som gick till sina skolor själva, mitt i stan bland all trafik! Trodde det var mer ängsligt och curlande, eller möjligen att jag skulle få se barnflickor eller au pairer, men där gick 8-9-åringar helt obekymrade i morgonrusningen. Men sån blir man kanske om man bor på gångavstånd från Vasa Real eller Lilla Adolf Fredriks skola.
Kom i god tid till centralen men höll nästan (okej, det var kanske att ta i) på att missa tåget ändå, för på bänken bakom mig i vänthallen satt en karl som inte gjorde något väsen av sig men plötsligt stod det fyra poliser där och undrade vem han var och om han kunde legitimera sig "för det kan vara så att det finns folk som letar efter dig". Då blev det väsen, för karlen ifråga ansåg inte att svensk polis hade med det att göra, och en lång diskussion uppstod där det framkom att mannen kunde vara antingen ryss eller est, men absolut inte finne (en polis föreslog det och fick en ström av okvädningsord med öststatsengelsk brytning till svar). Vet inte hur det slutade för jag var som sagt tvungen att gå till mitt tåg, men kunde konstatera att poliserna faktiskt var väldigt vänliga och tålmodiga med denne synnerligen surmulet ovillige ryss-eller-est-men-absolut-inte-finne. Jag har kollat en del på Tunnelbanan och 112 på liv och död och liknande serier och har då tänkt att de (poliserna och ordningsvakterna) nog mest spelar sådär snälla och omtänksamma bara för att de har ett helt kamerateam i hasorna, för det måste ju vara otroligt tålamodsprövande att behöva hålla på och dividera med fyllon, pundare och allmänt motsträviga element dagarna i ända. Men de här var i alla fall inte ens i närheten av att tappa humöret och börja veva med batongerna (nu behöver ju inte alla poliser för all del vara som de där piketsnutarna i Samhällsbärarna av Leif GW Persson heller), i alla fall inte så länge jag satt där med öron som parabolantenner för att suga in hela dialogen. Men det är klart, man behöver ju inte heller ha ett kamerateam i hasorna eftersom alla människor går omkring med mobiltelefoner och nog är beredda att livesända varje ordväxling som kan tänkas eskalera.
Tågresan hem var händelselös bortsett från detta: satt i tyst kupé och det var tyst bortsett från en gubbe som satt och läste för sig själv, detvillsäga ljudade orden tyst för sig själv, vilket blev OTROLIGT irriterande att lyssna på efter ett tag för det kändes som att alla ord började på s eller något som genererade läppljud. Fick proppa in hörlurar med musik för att slippa höra det, det gick ju liksom inte heller att säga något för det var ju inte på något vis högt, bara för djävla enerverande.
Kom hem som jag skulle, gick en promenad med hundarna och njöt av att ha grus och jord under fötterna istället för asfalt och betong, men framför allt av STILLHETEN. Det där att man hör att nu kommer det en bil istället för att det är ett ständigt brus av trafik som bara finns där i bakgrunden som en dyster bordunton, och att man ständigt måste se sig för.
Nu är jag back in business igen, har 102 olästa mail trots att jag jobbade på tåget, så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar