Gaslightad

Har läst Gaslightad av Sofia Larsson. Detta är handlingen:

Han håller telefonen i handen. Jag hör signalerna gå fram. Jag gråter och ber honom berätta vem han ringer till. Han lägger på luren och förklarar lugnt att det var psykakuten. Gör inte slut , snyftar jag i hans varma famn. Det gör han inte heller, istället för han långsamt mitt huvud mot hans mun och med sammanbitna tänder säger han: Glöm inte en sak. Det är du som är sinnessjuk i det här förhållandet, inte jag.

Sviken av mannen jag levt med under många år möter jag kärleken igen. Jag får all uppmärksamhet och stora framtidslöften. Men efter bara några månader är allt förändrat. Den person jag trodde var mitt livs kärlek börjar manipulera och övertyga mig om att jag är galen. Tillslut tror jag på honom. Tillvaron blir en nedåtgående spiral och den psykiska misshandeln är på väg att kosta mig livet.

Men bara nästan, jag klarade mig och lyckades ta mig ur den destruktiva relationen och är med den här boken redo att berätta min egen historia.

Jag är väldigt intresserad/fascinerad av fenomenet gaslightning och tyckte den här berättelsen inleddes starkt med en scen där Sofia inte ens vågar skära upp ett bröd av rädsla för att göra "fel". Den fortsätter att vara bra ungefär till hälften, sedan blir det tyvärr mest sida upp och sida ner av skildringar av dåligt psykiskt mående efter att relationen tagit slut. Som man såklart förstår att hon lider av och varför, och jag förstår också att det är en del av berättelsen och att det är viktigt att det kommer fram. Men jag tyckte det blev lite väl omständligt och ingående. Störde mig också på att karaktärerna inte hade några namn utan reducerades till bokstäver. Fattar ju att man inte vill hänga ut, men man kan ju ge dom hittepånamn istället för "J" och "D"? Den här boken får tre sociopater av fem möjliga.