Efter en revision

Igår hade vi revisionen från helvetet och det är fortfarande lite oklart hur det egentligen gick, för den  fortsätter hela veckan fast på andra siter. Tror i alla fall jag överlevde med någorlunda ära och heder i behåll, men det är svårt att veta eftersom revisorn hade ett stenansikte som inte röjde någonting, plus att hens engelska var ganska mager och inte direkt uttryckte några större nyanser. Oavsett vilket så är det i alla fall över för den här gången och delar av mitt liv som de senaste veckorna satts på paus till förmån för rövmycket arbete kan nu få börja ta plats igen. Tack för det. 

Vad har då hänt sen sist?  Ja, helgen var väl inte mycket att hänga i julgranen. Vi åkte in med Hilding (RIP) sent på fredag kväll. På lördagen skulle jag egentligen ha gått spårprov med Laban och hängt hela helgen med andra tax- och viltspårfantaster, men det fick jag ju avboka när Hildings tillstånd började försämras. Så det blev en långsam hemmahelg istället för en actionfylld sådan i spårskogen. Det var ändå rätt så skönt. Sorg måste också få finnas och ta plats. 

Började med att gå en långpromenad med mina numera bara tre hundar. De är till synes helt obrydda av att det saknas en i flocken, det var samma när vi fick ta bort gubbhunden Boris. Sen tror jag absolut det är skillnad om man till exempel har två hundar och en försvinner, för då blir ju den som är kvar helt ensam. Eller om man själv bara har en hund och den försvinner, för då är man plötsligt inte hundägare längre. Men i vår flock märktes det inte någon direkt skillnad. Inte för att Hilding (eller för den delen gubbhunden Boris) inte är saknad, för det är han (dom) såklart, men kanske mest av oss människor. Men det är ändå skönt att ha ett gäng som viftar på svansen och slickar en i ansiktet och är skitglada. 

Vi gick en runda på 12 kilometer, solen sken och det var riktig vårvärme i luften. Tillbringade eftermiddagen i trädgården. Min man fick feeling och drog igång motorsågen och imponerade storligen på två grannar som bett honom kapa en rätt hög björkstubbe så att den blev mer sittvänlig. Jag låg i trädgårdslandet och rensade ogräs och imponerade inte på någon utom möjligtvis hönsen. 

Var trots vädret rätt seg och oinspirerad, kände mig nästan bakfull på något vis. Hade NOLL inspiration till matlagning. Jag tror jag måste Jonhandla, sa jag till min man. Jonhandling är ett begrepp som kommer sig av en man (Jon) i den yttersta periferin i bekantskapskretsen som hade en fru som jobbade  mer än heltid samt pendlade från vischan på Österlen till Lund (eller om det var Malmö, rätt långt bort i alla fall) varje dag. Under samma period gick hennes man, Jon alltså, hemma och var arbetslös eftersom han hade startat upp en vegetarisk restaurang i stor stil som sedan kraschade i ungefär samma takt som turisterna lämnade Österlen eftersom lokalbefolkningen är föga intresserade av att betala överpriser för att äta ekologisk getfeta med hemgjord ramslökspesto. Så Jons restaurang gick i putten och han gick hemma och drog och fick inte ens a-kassa eftersom han av princip vägrade besöka arbetsförmedlingen (eller "arbetsförnedringen" som han valde att kalla den). Obs, nu har jag bara hört Jons (numera före detta) frus version, han själv har säkert en annan historia att berätta.
Hur som helst. Hans (dåvarande) fru fick dessutom rama in sina jättelånga arbetsdagar med att både hämta och lämna på dagis (som det hette på den tiden) eftersom det låg en bra bit från hemmet och Jon inte hade något körkort, hur man nu kan välja att bosätta sig på landet och inte ha det, men han hade ju såklart en hel serviceinrättning i form av sin fru. Men han lagade åtminstone mat, det får man ju ge honom (även om man tycker att det var väl ändå det minsta man kan begära av en som bara går hemma och som dessutom är utbildad kock). Ibland kunde det hända att den numera före detta frun ringde hem och frågade vad Jon hade tänkt att de skulle äta till middag så att hon kunde handla det på väg hem från jobbet. Men sånt kunde Jon inte svara på för han var tvungen att liksom se matvarorna framför sig för att kunna visualisera den kommande måltiden, och var det då tomt i skafferiet så hade han ingen aning om vad han skulle laga. Så Jons (numera före detta) fru fick alltså först köra från jobbet till dagis och hämta barn, sedan hem för att fiska upp Jonjäveln och sedan köra tillbaks till Coop i Tomelilla eller vad som nu var närmaste affären så att han skulle kunna gå runt där och få inspiration för att sedan hem igen för att han skulle kunna laga den där måltiden, vilket ju måste innebära att de inte fick middag förrän typ åtta på kvällen. Mitt blodtryck stiger till helt ohälsosamma höjder när jag tänker på det. Men ja, de är ju skilda sedan många år tillbaka och det har man ju full förståelse för. 

Nu fick jag i alla fall Jonhandla för fastän jag i normala fall skulle kunna slänga ihop en fullvärdig måltid av saker man finner i kyl och frys så hade jag ingen som helst inspiration. Gick ner till Konsum och visualiserade à la Jon ihop en måltid bestående av färsk pasta, bacon och broccoli. Som jag nog strängt taget skulle kunna fått ihop utan att ta omvägen om Konsum, men men. Vi åt och såg filmen Léon av Luc Besson. Den spelades in 1994 men jag tyckte ändå att den klarat sig hyfsat utan att tuggas alltför mycket av tidens tand. 

På söndagen gick jag min älsklingsrunda, den kuperade femkilometersslingan vilket totalt ger en promenad på någonstans mellan 8,5 kilometer till en mil lite beroende på vilken väg jag väljer att gå dit och/eller hem. Hem valde jag den väg som vi kallar "över backarna" där backsipporna nu börjat blomma (vårtecken, check). Mötte där en man i 30-årsåldern. Han gick barfota, höll en öppnad folköl i näven, bar på en konsumkasse med ytterligare ett dussin burkar och skulle helt uppenbart hem och vårda sig själv eftersom hans tillstånd var på god väg att transformeras från brak- till bakfylla. Klockan var kanske halv elva på förmiddagen och han var så medtagen att han var tvungen att sätta sig ner och vila ungefär var tionde meter i den förvisso kuperade terrängen, men ändå. Kände lite att hur man själv än mår så mår man nog inte lika kasst som han. 

Resten av söndagen var slö. För oss alltså, hur den var för ölburksmannen är okänt men jag tror den var sådär. Själv rensade jag ogräs och städade hönshuset, bakade bröd, lagade mat och fixade med veckans matlådor, präktigt kanske men sen satt jag också och spelade fruktansvärt många omgångar Solitaire på telefonen. Jaja. Det får väl vara så ibland. 

Idag ska jag på massage. Har haft fruktansvärt ont i axlarna med tillhörande spänningshuvudvärk senaste tiden, vilket man nog inte behöver vara med i Mensa för att räkna ut att det beror på att jag dels har jobbat rövmycket, dels varit stressad och orolig för Hilding. Har tid hos Laserkvinnan nästa vecka, men kände att jag nog behövde något akut. Min vanliga thailändska brukar ha hyfsat gott om tider, men nu fanns det helt plötsligt ingen förrän om fjorton dagar. Fick googla runt och hittade en ny thailändska rätt så nära jobbet, så jag tänkte att jag lika gärna kan testa henne. Sökte upp adressen på Google Maps för jag vet var själva gatan ligger men inte i vilken ände de höga respektive låga numren finns. Fick träff att stället låg inklämt mellan en frisör och en butik som förr kallades "utlänningsaffär", alltså en sån som säljer lite mer orientaliska varor, ja ni fattar. Kunde dock inte se själva massagestället för pricken  på kartan verkade mer peka mot något kylrum bakom butiken. Det här bådar inte gott? Återkommer (förhoppningsvis!?) imorgon med en rapport.