Finns faktiskt få saker som gör mig på så dåligt humör som snö. Hatar att pulsa, hatar att det är halt och att man inte kan gå var som helst hur som helst som jag är van vid. Hatar att det är kallt och att man får snö överallt och att det blir pölar av smält snö på golvet som man sedan trampar i när man går med sina varma torra härliga strumpor så dom också blir blöta och kalla. Igår när jag körde till stallet så var det både mörkt, halt OCH dimmigt som satan och när jag puttrade fram i den modiga maxfarten 40 km/h så det kändes helt rimligt att tycka att det borde finnas någon form av myndighet som liksom kunde styra upp vintern så den blir lite mer hanterbar. Kunde inte det sysselsätta en stab tjänstemän i Bryssel eller nåt?
Snön ligger vit på taken och igår hände detta: en hörnstolpe till hönsgården gav vika så kanske en fjärdedel av hönsgården säckade ihop. Nätet på hönsgårdstaket hade inte pallat att släppa igenom de 30 centimeter snö som föll på kort tid, utan det hade blivit liggande och ja, en hönsgård är inte starkare än sin svagaste punkt som det gamla talesättet lyder. Den går i alla fall fortfarande att använda och ingen höna kom till skada.
Hatar också detta: att jag halkade till i den djupa snön och därmed vred till mitt knä på något dumt sätt, så nu kan jag knappt gå! Eller jo, klart att jag kan gå, men det gör ont, och när det adderas till ovan nämnda jobbiga grejer så blir livet rätt trist. Har ju varit så himla GLAD att jag, inte som ett mirakel utan tack vare flitig rehabträning, varit mer eller mindre symptomfri från min knäledsartros sedan...någon gång i somras? Och så ska det komma en djävla snösmocka och bokstavligt talat slå undan benen för mig. DET ÄR FAN INTE OKEJ. Det här hemmet är ju dock välförsett med knäskydd, liniment och andra förnödenheter så nu har jag smetat på en salva som heter COUNTERPAIN som jag köpte av min thaimassör och sedan satt på ett Back on Track-knäskydd och hoppas på bättring. Men fan alltså. Blir så less av att vara så här KLEN, speciellt som jag har skött min träning och mina rehabövningar snudd på exemplariskt. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre, sedan triangelmärkning och möjligen såld som sällskap.
Idag jobbar jag hemma och i morse stod termometern i alla fall på en plusgrad. Nu hoppas jag på många fler för jag sitter med mössa och fleecejacka på inomhus. Kökssoffan som jag brukar sitta och jobba i står i ett hörn i det vi kallar matrummet, och där blir man utsatt för drag från två fönster samtidigt. Fattar fortfarande inte hur sotaren kunde tycka att vårt hus var "för tätt" när gardinerna fladdrar i blåsten fastän fönstren är stängda. Jag är med i en Facebookgrupp som heter "Vi som eldar med ved" och där skriver folk alltid att man ska lita på sotaren för han (har faktiskt aldrig träffat eller ens hört talas om en kvinnlig sotare?) har erfarenhet och kunskap utöver det vanliga. Men det måste väl finnas rötägg och idioter även inom detta skrå? En gång hade vi ett fågelbo i skorstenen och den sotaren som var där då sa att det kunde dom hjälpa till med att ta bort sen när ungarna var utflugna (ur fågelboet dårå), det var inga som helst problem utan bara att ringa. Sen höll han en lång utläggning om det etiska i att inte förstöra ett fågelbo bara för att det satt på ett olämpligt ställe, men som sagt, så fort boet var tomt så var det bara att höra av sig så skulle dom komma och fixa det samt lägga på ett nät för att förhindra framtida fåglar att slå ner sina bopålar där. Det tyckte jag och min man lät bra, för ingen av oss är jätteglada för att klättra omkring på stegar på hög höjd. Men nästa sotare som kom var helt oförstående och direkt otrevlig, det var minsann ingenting som han tänkte befatta sig med utan det fick man banne mig ombesörja själv, vad trodde vi egenligen? Han betedde sig som att vi var bortskämda barn som behövde läxas upp och sättas på plats och kunde inte ens tänka sig att lägga på nätet på skorstenen när han ändå var uppe på taket och härjade. Jag och min man har en teori som är applicerbar på sotare och i viss mån även busschaufförer: antingen är dom helt onaturligt trevliga, sådär så att man känner att man nästan vill gifta sig med dom på stående fot, eller så är dom riktiga as. Det finns inga mellanting.
Nä, men om man skulle ta tag i "dagens utmaningar" dårå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar