Ingen ridning i fredags, buhu. Fick ett infall nu i helgen och skickade iväg ett meddelande till en som sökte medryttare. Unghäst, kallblodskorsning, inriden men inte utbildad. Lite som jag är van vid med andra ord. Stod i ett stall en liten bit utanför byn, men hur tänkte jag här? Jag blev ju erbjuden att vara medryttare på Enögda Ponnyn men tackade nej och det kändes som rätt beslut. Och så sent som i onsdags så berättade jag för en kompis att jag var inne och rotade i Facebookgruppen Medryttare sökes och lade sedan till Fast jag kanske först ska känna lite hur det känns att inte ha något att göra innan jag börjar boka upp en massa nya aktiviteter? Så det där med "infall" är ju ett starkt ord, för jag har ändå gått och funderat på det här med ridningen ett tag. Framför allt de senaste veckorna när det inte har varit någon drop in-ridning. Tycker ju det är så kul! Och framför allt är det ju något som jag gör enbart för mig själv. Att hålla hundkurser är ju inte helt och hållet en altruistisk handling för såklart är det kul och givande och lärorikt även för mig som instruktör. Men det man gör för andra vs det man får ut själv i ett ratio på kanske...80-20, i bästa fall. Sen var det andra omständigheter kring Enögda Ponnyn som gjorde att jag tvekade, bland annat faktiskt att de inte hade någon bra sadel. Det låter ju extremt bortskämt och det är jag verkligen inte för ridskolehästarna har inga fancy grejer och även om jag vet att det kan göra enorm skillnad på ens sits och inverkan när man rider i en bra sadel så är det verkligen inget jag räknar med ska finnas. Men det är ju ändå rimligt att ens röv ska passa, och den sadel som fanns till Enögoda Ponnyn var typ 12 tum, nä jag minns inte riktigt men den var i alla fall avsedd för ett barn. Inte för att min röv direkt är i storleksordning världsdel, men lite större än en spinkig 10-årings är den i alla fall, och som sagt, jag är van att rida i halvkassa och billiga sadlar så det är inte det, men att liksom inte få plats är ju en helt annan femma. Sen var det väl också det här med att Enögda Ponnyn ganska nyligen blivit enögd och var lite spooky kring det och att det kändes som ett himla ansvar att ha.
Kunde tydligen inte släppa det här med att vara medryttare ändå, för jag har som sagt då varit inne och rafsat runt i Facebookgrupper som söker medryttare. Vet inte om det är ett symtom, för att kolla hästannonser är en sån där typisk grej jag gör när jag är stressad, HELT ologiskt för alla vet ju att är det något som verkligen blir en bristvara när man håller på med hästar så är det ju tid (och pengar). Tänker såklart inte köpa någon häst, det är en alldeles för stor apparat att dra igång. Men vara medryttare hade inte varit så dumt, tänker jag rätt ofta. Och som sagt, nu i lördags så slängde jag iväg ett meddelande om att jag var intresserad. Berättade lite kort om mig själv och fick svar rätt så fort att hon skulle höra av sig "imorgon" (dvs igår) eftersom de hade gäster "nu" (dvs i lördags). Fast hon hörde aldrig av sig, så antingen tyckte hon inte att jag passade in på det hon sökte, eller så hade hon redan hittat någon annan. Aja, det var kanske lika bra det. Eller?
Vad hände annars i helgen då? Inte mycket förutom långpromenad både lördag (11,5 km) och söndag (9 km). Träffade en gammal tant på promenaden igår, vi var ute och gick på småvägar runt byn och här är det så att man hälsar på alla man möter oavsett om man känner dom eller ej. Den här tanten ville prata, hon tyckte hundarna var fina, taxar hade hon haft som barn och Tage var så rolig när han hoppade upp och ner som en cirkushund. Hon frågade om hon fick ge dom leversnittar och det fick hon såklart och hon hade till och med en liten burk med sig i fickan. Frågade henne därför om hon själv hade hund, för det verkar ju vara en rimlig fråga att ställa till någon som går omkring med leversnittar i fickan, men då började hon storgråta och snyftade fram något om att hon haft hund i hela sitt liv och sedan sprang hon därifrån. Deppigt, hon hade säkert varit tvungen att ta bort någon fyrbent vän ganska nyligen.
Annars hände väl inget särskilt, förutom det gamla vanliga med att laga mat och baka bröd och diska och plocka och hålla på. Började titta på The secrets she keeps på TV4, den var rätt bra. Dock konstigt att se LADY EDITH från Downton Abbey i en annan roll, hehe. Annars har jag väl mest läst, slösurfat och varit allmänt inproduktiv. Min man har däremot fått feeling och byggt en spaljé av nedsågade tujastammar medan jag har legat på soffan och degat. Men om allt går som planerat så är jag förhoppningsvis över krönet av jobbpuckeln på onsdag kväll. Då djävlar börjar livet igen, hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar