Skilsmässan

Har läst Skilsmässan av Moa Herngren som handlar om det här:

Bea och Niklas lever ett bekvämt liv på Östermalm i Stockholm. Men efter ett ganska bagatellartat gräl försvinner Niklas hemifrån. Bea tror att han när som helst ska komma hem, bara han lugnat ner sig. Men timmarna går och ingen Niklas kommer.

Under dagarna som följer fortsätter han att hålla sig borta. Och ilskan växer hos Bea. Så här beter man sig inte efter ett långt äktenskap, med två döttrar. Hon tar barnen och åker till Niklas familjs sommarställe på Gotland. Bara för att han har en livskris ska det inte gå ut över deras semester.

Men när det kommer fram att han träffat en annan ställs allt på sin spets. Han är inte intresserad av att försöka lösa krisen, utan han vill skiljas. Hur kan han vara så känslokall och oresonlig efter alla år tillsammans?

Men kommer verkligen skilsmässan som en blixt från klar himmel? Är alltid den som lämnar den onda? Vad kommer fram när man börjar skrapa på ytan?

Jag tyckte om den här boken som jag tyckte om Tjockdrottningen och Svärmodern. Rätt okej. Intressant med skildringen ur olika perspektiv, gillade beskrivningarna av det vardagliga, störde mig (som vanligt) på överanvändandet av "tjejerna" så fort barnen nämndes, tyckte det var helt orimligt att dottern Alma var tävlingsryttare utan att föräldrarna knappt satte sin fot i stallet och det liksom bara konstaterades i förbigående att hon "hade tävling på söndag" när alla som varit i den svängen vet vilket djävla jätteprojekt det är och vilken tid det tar. Tyckte också att både Bea och Niklas var rätt irriterande, hade de ingen vilja? ingen koll på något? Men annars en helt okej roman. Den får tre flyttkartonger av fem möjliga.