I muséets dolda vrår

Har läst-om I muséets dolda vrår av Kate Atkinson och om det mot förmodan är någon som inte har läst detta MÄSTERVERK så anbefalles ni omedelbart att ta er till bibblan. Den här boken gavs ut någon gång på 90-talet och jag tror jag har läst den minst tio gånger, troligtvis fler. Detta är handlingen:

Det är inte lätt att heta Ruby Lennox. Mamma Bunty drömmer om filmhjältar och låter sig uppvaktas av grannen med en plasttulpan...Pappa George smiter ifrån papegojan och kattungarna i familjens djuraffär för att övertyga en yppig blondin om att han är fri och ledig. Systern Gillian blir en ängel - om de nu tar emot såna som hon i himlen - och hemlighetsfulla Patricia rymmer sin kos. Ruby iakttar sin omgivning med klara ögon. Hon längtar bort, precis som andra färgstarka medlemmar i släkten. Som spröda vackra mormorsmor Alice som rymde med sin kringresande fotograf, som mormor Nell, som mamma Bunty...Ruby vill också något annat och bättre...

Tycker baksidestexten är rätt klen, för det här är så mycket mer än så. När jag för första gången läste  den här boken, då någon gång i slutet av 90-talet när den gavs ut, så tyckte att den var omväxlande rolig och sorglig och med ett fantastiskt språk, fantastiska miljöbeskrivningar, fantastiska karaktärer, fantastiskt alltihop faktiskt. Men när jag kom till slutet så var det, utan att avslöja några detaljer för den som mot förmodan har denna litteraturskatt oläst framför sig, som att få ett slag i magen och en kallsup på en gång, och jag fick direkt börja läsa boken från början igen eftersom det som hände i slutet gav ett helt nytt perspektiv på hela berättelsen. Det var en av mina all time high starkaste läsupplevelser. 

Den går ju såklart inte att upprepa för nu vet jag ju vad som hände och själva upplägget, men det gör inte på något sätt boken sämre. Om jag fick ta med tio böcker till en öde ö där jag var tvungen att tillbringa resten av mitt liv så skulle den här tveklöst vara en av dom jag packade ner. Den får mer än fem släktkrönikor av fem möjliga.