Vad ridning gör med mig är att om det går bra (och då menar jag inte att det behöver ha skett stordåd, men när man har en bra känsla av samarbete och kommunikation) så blir jag så djäääävla uppåt. Och när det går dåligt så blir jag uppenbarligen så djääääävla neråt istället. Nu har jag väl inte direkt ridit (höhö) på någon framgångsvåg de senaste åren, men igår gick det helt enkelt pissdåligt. Det var hoppning, och till en början gick det ändå rätt skapligt. Vi hoppade fram på ett enkelhinder och Travaren hoppade snällt även om jag tyckte att sprången kändes lite konstiga, som att han sköt upp ryggen så att det kändes nästan som att han bockade över hindret. Men så kanske det är att hoppa med en stor häst? Hehe. Jaha, sen skulle vi rida själva övningen, som var att hoppa fyra hinder i serpentin över medellinjen. Och det gick ASDÅLIGT. Alltså, Travaren gjorde nog så gott han kunde, men rider man som en påse skridskor så blir ju resultatet därefter. Ansträngde mig ändå jättemycket och tänkte på vägen, tittade mot nästa hinder i språnget, osv. Men det kändes ändå som att jag var nån djävla nybörjare (alltså absolut inget fel i att vara nybörjare, men har man ridit i så många år som jag har gjort så är den känslan inte kul) som inte kunde vare sig styra eller planera för någonting. Och det var inte ens höga hinder! Och vi red i trav! Dom andra i min grupp sa visserligen att det inte alls såg så illa ut som jag beskrev att det kändes, men det sa dom säkert bara för att vara snälla. Blääää så deppigt. Och inte blir det någon mer ridning denna vecka och nästa vecka är det teori. Blääää så deppigt. Repeat x 100.
Försökte luska lite kring Mysteriet Med Den Försvunna Ridläraren, men det enda jag fick reda på var att en hade hört av en som är timanställd att hon tydligen "sjukskrivit sig utan att någon visste varför". Så det kanske var något av privat karaktär då. Mer lär man väl inte få veta.
Det stod på informationstavlan i stallet att hästen X hade boxvila och jag frågade en som brukar rida henne om hon var halt. Det var hon inte, hon hade skadat sig i hagen och fått ett sår...och här såg personen jag frågade jättebesvärad ut och klämde till slut fram ett ja, i själva kissemurran så att säga. Först tyckte jag det var lite komiskt att vi, två vuxna människor i hyfsat aktningsvärd ålder, inte skulle kunna tala om hästars yttre könsorgan på ett naturligt sätt. Sedan kom jag på att jag nog aldrig talat om könsorganet på ett sto överhuvudtaget. Det har liksom aldrig funnits ett behov av det. Men om jag skulle göra det så hoppas att jag aldrig någonsin kommer att använda ordet kissemurran. Nu måste jag tvätta tangentbordet med tvål. Hejdå från deppbloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar