Igår stod det UTERITT på schemat. Är väl kanske inte min favoritgrej i världen, absolut att det kan vara kul att rida i skogen, men vår "skog" är liksom en och samma lilla runda med väldigt få variationer och efter att ha hängt i samma stall, visserligen i perioder, men ändå, sedan tidigt 90-tal så KAN MAN varje sten på sagda runda. Hade mycket hellre tagit ett rejält dressyrpass, men ja, det finns en poäng med schemalagda uteritter och jag köper att det är bra för hästarna med lite omväxling.
Köttbullen var lite stirrig först, för vi skulle rida förbi en hage och där gick det tre hästar som började gnägga och springa omkring som tosingar när de märkte att det kom andra hästar, och eftersom Köttbullen är oerhört flockbunden så blev hon lite splittrad rörande vilken flock hon egentligen tillhörde för stunden. Eller så var hon bara allmänt motsträvig, det kan ju också vara en förklaring. Men det var lite kämpigt att ta sig förbi den hagen, för hon hade väldigt bråttom dit, sedan ville hon mest gå på tvären förbi den, och när vi skulle lämna den bakom oss så var hon inte riktigt med på noterna. Men när vi väl hade hagen utom syn- och hörhåll så var det en trevlig tur. Solen sken, fåglarna kvittrade men det var fortfarande off season för myggor, flugor och bromsar. Som ju är den biten man alltid lyckas glömma bort när man tänker "åh vad härligt att rida ut i skogen", men igår var det alltså inte ett problem.
Kände mig nöjd med Köttbullens galopp för hon kunde hålla det tempo jag ville, vilket nog var aningen långsammare än det som är hennes komfortzon. Hade ett avstånd på x meter till framförvarande häst och jobbade med att hålla det och det gick bra. Köttbullens gångartsregister är ju inte så stort, så det där med att variera tempot är något av en utmaning. Särskilt i galoppen och särskilt allt som innebär någon form av samlande arbete. Men vi kämpar på. Har ju fått rådet att bara låta henne galoppera på och hitta sin egen balans, och det känns som att vi är på rätt väg. Förut så bröt hon av till slängtrav så fort man bara tog i tyglarna, och vi är ju fortfarande oerhört långt ifrån vad man skulle kalla samling men det känns bättre och bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar