Drunkna tyst

Har läst Drunkna tyst av Åsa Leijon och det ska du också göra. Det här är handlingen: 

Sedan Jannica steg av bussen vid stora vägen sent en fredagskväll i början av sommarlovet har ingen sett henne. Den enda som vet vad som verkligen hände är Minna, Jannicas lillasyster. Men sanningen är farlig.
I byn på den uppländska landsbygden hanterar alla sorgen, saknaden och skulden på sitt eget sätt, och om natten sker skamliga ting. Samtidigt gror misstänksamheten – mellan de som minns och de som absolut inte minns, mellan de som saknar så att de håller på att gå sönder och de som tiger som muren.
För alla kände Jannica. Och alla har en hemlighet.

Jag tycker att det här var en OTROLIGT STARK läsupplevelse som jag i princip sträckläste och höll andan. Nä, det gjorde jag inte för den var drygt 400 sidor lång och även om jag läser rätt fort så hade det varit fysiskt omöjligt. Men det kändes så. Den var så himla bra skriven, så fantastiska miljöbeskrivningar, så bra skildrat att jag så att säga var där. Det kan eventuellt ha underlättat att jag växte upp i en liknande miljö under ungefär samma tidsepok (boken utspelar sig 1984), men jag kunde verkligen se exakt alltihop framför mig, känna samma känslor (även om min uppväxt inte innehöll ett drama som det i boken), leva mig in i det som hände. Kan därför förlåta ett par felaktiga musikreferenser som Still got the blues for you (släpptes 1990) och Himlen är oskyldigt blå (släpptes på svenska 1993 även om låten fanns med på B-sidan av Satellit 1979 men då på engelska och under titeln Blue virgin isles), som ju var omöjliga för bokens karaktärer att lyssna på i mitten av 80-talet och som jag nog tycker att någon kunde ha faktagranskat, men i övrigt: Schas med er till bibblan allihop. Den här boken får fem mörka hemligheter av fem möjliga.