Till stallet istället, v 16 2022

Igår när jag stod och gjorde i ordning Köttbullen inför lektionen så kom en i min grupp och berättade att hon fått ha Köttbullen på hoppningen för två veckor sen "och det var det värsta jag har varit med om i hela sitt liv". Inte för själva hoppningen, men att rida fram. Jag kan mycket väl föreställa mig hur Köttbullen gnuggade hovarna och såg det som ett ypperligt tillfälle att passa på att göra så lite som möjligt, för sån är ju hon. Hon testar ju mig också, varje gång, och även om hon inte är bråkig så är hon inte heller så lättriden om man vill göra mer än bara såsa runt i svansen på någon annan. Så på ett sätt blev jag i smyg lite glad, för hade det gått jättejättebra för K gång ett så hade ju jag framstått som rätt kass som harvat runt på henne i två år och visserligen kommit superlångt jämfört med hur det var när vi började, men det är ju fortfarande en KAMP och det är ju ofta det bara går lite sisådär.

Ikväll var ni en i mängden, sa ridlärare I efter lektionen och det var alltså beröm. Övningen var en sån som Köttbullen skulle kunna ha sabbat fullständigt om hon hade varit på det humöret, det var först serpentiner med tydliga halvhalter på medellinjen, och sedan var det byt om volt med ökning eller minskning på diagonalen mellan volterna. Så det var mycket ställning och böjning och det GICK faktiskt att både ställa och böja även i högervarvet. Inte jättemycket och inte gav hon väl efter så mycket som man hade önskat, men hon försökte! kändes det som, eller hon bet i alla fall inte sig fast i bettet, låste halsen och vägrade samarbeta. Så att vara en i mängden var fint.