Träna, träna, träna

Tage och jag har gått en liten minikurs som heter "Sund med hund" som går ut på att man tränar tillsammans med sin hund. Så att om människan t ex gör knäböj så ska man sedan få hunden att göra någon motsvarande övning, t ex att resa sig från sittande till stående. Det var rätt kul och när jag via en kompis som också är instruktör fick veta att det fanns en digital utbildning så gled jag in på den via ett bananskal utan att riktigt veta vad det var jag gav mig in på. Jag trodde att man bara skulle få lite tips om övningar man kunde göra och hur man kunde lägga upp ett pass och sen var det bara att tuta och köra in detta i sin kursverksamhet, men NÄNÄNÄ. Utan nu är vi med i en Facebookgrupp och där kommer det nya utmaningar varje vecka och så ska man filma och lägga upp hur man tränar de olika momenten för att sedan bli examinerad och förhoppningsvis godkänd. Utöver momenten så ska man dessutom två gånger i veckan gå en pulshöjande promenad eller jogga 2 km. 

Jaha, men vem är väl jag om inte en som antar utmaningar? Så i måndags tog jag med mig Tage och avverkade 2-kilometersslingan på elljusspåret här i byn. Nu råkar jag bo vid Linderödsåsens fot och motionsslingorna är därefter. KUPERADE är väl bara förnamnet. Så även om man bara går så får man minsann puls, åtminstone i uppförsbackarna.  

Provade att springa lite försiktigt, för ska det va' så ska det ju som bekant va'. Har ju inte sprungit sen Jesus red in i Jerusalem på en åsna, för de sista åren av min "löparkarriär" har ju kantats av en lång rad av skador, rehab, komma igång igen, ny skada, ny rehab, repeat i det oändliga. Det har varit fötter, knän, höfter och rygg som har krånglat, och för några år sen kände jag att NU RÄCKER DET. Sen fick jag ju som grädde på moset knäledsartros för drygt ett år sen. Sedan dess är jag noga med den fysiska aktiviteten, jag gör någonting varje dag. Och det har ju hjälpt. Inte är jag i skick som ny, men (oftast) smärtfri även om artrosknät är stelare. Men springa har jag inte vågat mig på. Fast jag har funderat på det. Och nu gjorde jag alltså ett försök. Och det gick bra. DET GICK BRA. Ja, kanske inte prestationsmässigt, för tempot var verkligen inget man skriver hem om. Om Tage var haren så var jag sköldpaddan, och jag gick i alla uppförsbackarna så effektiv löpsträcka var kanske...drygt en kilometer? Dessutom hade jag ett par jätteurtvättade träningsbyxor som hela tiden gled ner eftersom jag hade både bilnyckel och telefon i dom. Ej så löparmässigt med andra ord. Men det gick bra. DET GICK BRA. Knät höll. Ryggen höll. Jag kände mig som om jag vunnit ett maratonlopp. Det fattades visserligen 40 km, men det är väl inte så noga. 

Är nu så sjukt taggad på fler endorfinrus. HERE WE GO.