Offermakaren

Har läst Offermakaren av Viveca Sten, den handlar om detta:

Just när skidsäsongen börjat i Åre hittas ett lik i en av liftarna. Kroppen är stelfrusen med läppar som smalnat av kylan. Mycket pekar på ett mord. Daniel Lindskog är inspektör vid Årepolisen och nybliven pappa. Hanna Ahlander har flytt till Åre efter att ha blivit dumpad och tvingats lämna sitt jobb på Citypolisen i Stockholm. Snart blir de båda två avgörande i utredningen kring den döda. Snön yr, temperaturen sjunker och allt fler svävar i livsfara. Hur många måste offras innan sanningen uppdagas?

Ja, det här var väl en rätt så okej bruksdeckare, men inte så mycket mer heller. Gillade inte Hanna Ahlander speciellt mycket. Störde mig på den vördnad som Årepolisen visade henne, jag säger inte att det var som att hon var som sänd från gudarna och nedsteg för att låta sin storstadsnåds sol lysa över de lite efterblivna poliserna från landet, men lite åt det hållet var det nog ändå. Störde mig också på att hon var sådär självsvåldigt dumdristig som bara poliser i polisdeckare kan vara. Ni vet det här scenariot: karaktären följer upp ett spår (som ingen annan har en aning om eller tror på) och hittar något skumt, och själv tänker man bara: gå inte in i huset, GÅ INTE IN I HUSET, ring en kollega, invänta förstärkning, hämta ett tjänstevapen men GÅ INTE IN I HUSET och så går karaktären lik förbannat ensam och obeväpnad in i huset, blir slagen medvetslös av en ondsint mördare och vaknar upp fastbunden vid ett element eller nedslängd i en möglig källarhåla med små utsikter att kunna ta sig loss/ut och varna omvärlden och förhindra att fler offer skördas (fast de lyckas förstås i sista sekunden ändå). Blir också sjukt stressad av att läsa om folk som måste göra viktiga saker men som hela tiden skjuter upp dom, men det säger kanske mer om mig än om dom. Sen vet jag inte, det kändes som att det var mycket krut på att etablera miljöer och karaktärer (första delen i en planerad serie så det är väl befogat) och själva mordhistorien kändes lite svag. Men ja, rätt bra tempo och lättsmält. Den här boken får tre snöskotrar* av fem möjliga. 

* Jag tror, men rätta mig gärna om jag har fel, att folk i Norrland generellt säger "skoter" och inte "snöskoter". Tips till författaren för mer trovärdig dialog, även om nu både Hanna och Daniel kommer söderifrån. Gud vad ordet "skoter" ser konstigt ut när man skriver det flera gånger btw.