Lite apokalypskänsla ändå

Jobbar hemma idag och det var inte direkt planerat. Men igår kom det nya direktiv från vårt företags högsta ledning: Alla som kan jobba hemma ska göra det från och med imorgon. Alla möten ska ändras till Skypemöten. Alla resor ställs in. Detta gäller till 2020-03-31. Ja, fast på English dårå.
Och sen höll vi på resten av dagen med att dela in de som inte kan jobba hemma i olika grupper och organisera hur dessa skulle bete sig så att de har så lite kontakt som möjligt med varandra, och vem som skulle vara backup till vem i händelse av. Känns helt sjukt med tanke på att resten av samhället verkar tuffa på som vanligt, bortsett från att det dråsar in lite mail om inställda grejer. Inget Göteborgsvarv (spelar ju inte mig någon roll, men jag gav bort två starter i julklapp till min dotter och hennes sambo så nu får jag väl hitta på någon slags kompensation?) och hundutställningen som jag anmält Tage till blir inte heller av. Gör mig inget alls, för jag tycker hundutställningar är så trökiga. Men tycker samtidigt att det är lite ens plikt om man har köpt en renrasig hund med stamtavla för att ge uppfödaren lite kvitto på avelsarbetet. Så åtminstone en officiell utställning får man väl plåga sig igenom, har jag resonerat. Men nu blir det ingen. Hurra. Hehe. Ändå surt för SKK åberopar force majeure så några pengar tillbaka lär man inte se röken av. Men men.

Nä, så nu sitter jag här och knåpar på en presentation till ett möte på måndagen (som kommer att vara ett Skypemöte). Det känns rätt overkligt att jag ska ha soffhörnet eller möjligen fåtöljen framför kaminen som min arbetsplats i flera veckor framöver (givet att det inte händer någonting så att jag måste bli aktiverad i min "on site backup"-roll dårå). Jag brukar vara rätt chill med sånt här, men nu får man kanske ändå vara beredd att tänka om lite. Det bästa scenariot är väl om man kan se tillbaks på detta om några år och skratta åt hur vi överdrev allt. Det värsta scenariot vill man kanske inte ens veta.