KRÄMPORNA!

Alltså, det här med att bli äldre har ju nästan bara fördelar som jag ser det. Man är klokare, man vet mera, man har bättre jobb och bättre lön, man har bättre självförtroende, man kan ta det mera chill för man vet att jorden inte går under för vissa grejer även om det känns så just då, OCH SÅ VIDARE. Man kanske inte är lika het som när man var 20, men man bryr sig inte längre (eller i alla fall inte lika mycket som när man var 20). Senaste nytt i det: sluta använda bh. Så himla skönt, och vad fan gör det om någon skulle notera att det under ens särk hängde tvenne slappa pattar? Det lär ju inte vara någon riksangelägenhet, tänker jag (52).

Men en sak som jag inte kan förlika mig med är KRÄMPORNA. Att allting ska göra mer ont och ta längre tid. I höstas stukade jag tummen och det har fan i mig tagit ett helt djävla halvår för den att bli bra. I somras någon gång så bar jag en trave böcker till och från bibblan och gick omvägen om affären och hämtade ett tungt paket, och av det (bor ju liksom inte 800 mil från bibbla och affär) fick jag någon himla inflammation i armbågens muskelfäste som också tog orimligt lång tid innan det gick över. Och så har jag ju min neverendingstory med min diskbuktning, som visserligen för stunden håller sig i schack med hjälp av pilatesträning, men bra vete fan om det någonsin blir? Jag har ju också en pågående slemsäcksinflammation i hälsenan och den är visserligen betydligt bättre än vad den var för ett tag sedan, men det betyder ju inte att den är borta med vinden utan den ligger där och lurar och liksom varslar om sig själv så fort den får lust. Till exempel varje gång jag går i ridstövlar så klämmer ridstöveln precis på den knölen under vilken slemsäcken sitter och påpekar att jag ska minsann inte tro att saker ska gå som en dans. Roligare kan man ju ha. Man kan såklart också ha det tråkigare, men varför ska det vara alternativet?

Senaste nytt i den här evigt pågående kavalkaden av krämpor är mitt vänstra knä. Det är ömt och till och med lite svullet utan att jag liksom har gjort någonting som motsvarar den ömheten och svullnaden. Eller jag ramlade i och för sig för ett tag sedan och landade på knät, men det var ett fall i slow motion och jag upplevde inte ens att jag slog mig eller hade ont efteråt, så det ska väl inte komma NU efter flera veckor? Sånt stör mig sjukt mycket, det är väl en sak om man får ont i knäna för att man har sprungit en mil, men ont i knäna för ingenting ger jag inte mycket för. Får nu halta fram som en annan gamling. Men aja, det ger sig väl. Jag tänker att eftersom jag inte har gjort något för att det ska bli så, så kommer det väl att gå över av sig själv också? Kör med Voltaren och hästliniment, min universalmetod, och har dragit på något gammalt skydd från den gamla goda tiden tiden när jag kunde ha ont i knäna efter att ha sprungit en mil. Men ska det vara så här nu? Stappligt och eländigt ända fram till gravens rand? Tummen ner för det i så fall.