Ikväll, nej det var förresten en överdrift, i eftermiddag ska jag träffa Jenny för ingen av oss är direkt några nattugglor så vi får börja tidigt så att vi kan sluta i någorlunda tid. Vi är också fjättrade av kollektivtrafikens bojor och beroende av dess avgångstider för att kunna ta oss hem efter våra utsvävningar, och med dessa förutsättningar givna så det går inte för sig att vara ute och sudda till frampå småtimmarna, det begriper ju alla. Men vi är i stort sett proffs på detta och kommer ledigt att hinna med att både ta en drink före maten på ett ställe, äta och dricka vin på något annat ställe, gå och ta en drink efter maten på ett tredje ställe och samtidigt prata mycket och länge om livet, universum och allting och ändå vara hemma igen till kl 22.00.
Mycket av våra samtal brukar handla om hur förträffliga vi själva är (och i förlängningen hur kassa alla andra är). Ett år, det var på den förnämliga gamla goda tiden när Jenny och jag var kollegor och träffades fem dagar i veckan, så skulle vi ta tåget till Stockholm och springa Tjejmilen. Just då hade först Jenny och sedan jag (eller om det var tvärtom) haft semester och vi hade inte träffats på nästan två månader och på den tiden hade vi även andra kollegor som det gick att ha enormt mycket synpunkter på hur de skötte (eller snarare inte skötte) sitt jobb som nu hade ackumulerats i ett antal veckor. Vi hamnade i en sån där liten kupé för fyra personer, det var vi och så två strikta businessgubbar i slips och kostym och med portföljer och grejer. Det var rätt synd om dom, för det var inte många nanosekunder som det var tyst i den kupén under den resan. Mitt (f d vårt) jobb kan vara nästan som Dallas, mycket intriger och drama med snabba vändningar och upplösningar, men det är kanske inte jätteunderhållande för en som inte är eller har varit i (den mycket smala) branschen att få ta del av smaskiga inside information-detaljer rörande Ankeborgs motsvarigheter till JR Ewing och Cliff Barnes.
Sådär är det ju inte längre, men livet är ju fullt av idioter som kommer i ens väg på ett eller annat sätt, så det finns mycket att avhandla. Och vi är fortfarande förträffliga (enligt oss själva dårå), och det kan man inte nog understryka (eftersom ingen annan gör det). Jag längtar till kvällen. Eller förlåt, eftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar