I fredags var det för en gångs skull sol - tror aldrig jag har varit med om en så solfattig vinter även om jag definitivt inte klagar, är ju nöjd så länge det är barmark och plusgrader, men det går inte att komma ifrån att humöret definitivt åker upp när solen behagar visa sig - och Karin bestämde därför att vi skulle rida utomhus. "Det brukar oftast gå bättre med dom där som är från Irland", sa hon med adress till Köttbullen, och bland det första som hände var att Köttbullen blev jätterädd (alternativt "jätterädd" för jag märkte då inget) för någonting i ena hörnet av paddocken och kastade sig iväg med en väldig fart, men jag satt kvar och så var det inte mer med det.
Kämpade på med Köttbullen och det går ju verkligen framåt. Nu hade ridskolechefen ridit henne i veckan och det märktes. Ja, nu är det ju inte som att hon börjar prestera storverk direkt, men jag kunde i alla fall få henne på tygeln emellanåt, och då inte bara ett par steg utan kanske flera meter. Sen är hon ju fortfarande enormt svag och vinglig och det är jättesvårt att få henne att hålla en linje, men Rom byggdes ju inte på en dag. Och när hon blir trött så blir hon ännu värre, tror det liksom blir information overload i huvudet på henne för det känns som att hon verkligen inte vet varken ut eller in. Sen har hon börjat visa tendenser att tvärstanna och köra ner huvudet när hon inte vill. Eftersom vi nästan bara jobbar i skritt så är det inte så dramatiskt som det låter, men det känns som att hon har en stor portion ponnyenvishet att tampas med. Pojken är ju mer okomplicerad på det sättet, när han blir trött så är det liksom bara som att bensinen tar slut, men det känns som att Köttbullen har ett större register där. Aja, vi får väl se hur det utvecklas.
Nästa vecka blir det INGEN RIDNING för det är teori och på fredagen ska det vara någon sportlovsklubbhoppning så det blir ingen drop in heller. Bäääh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar