En dag ska jag berätta om mamma

Har läst En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg. Eller snarare börjat läsa och sedan ögnat igenom för att se om den möjligtvis skulle bli bättre längre fram. Det blev den enligt mig inte. Handlingen är denna:

Varje familj bär på en hemlighet. Något vi gömmer undan, inte får tala om. Just därför får det så stor makt över våra liv, långt efter att vi minns vad som egentligen hände.

En kvinna reser tillbaka till sin barndomsö. Skammen möter hennes redan vid ångbåtsbryggan. Följer henne hack i häl. Mumlande, viskande: Nog minns folk här hur det var. Allt det där med din mamma.

Längs barndomens stigar når hon tillbaka till sin mammas liv och vingklippta längtan men också till insikten om hur hon själv har präglats av det som hände, och av sitt behov att aldrig, aldrig någonsin, bli lik sin mamma. När hon lämnar ön vet hon inte bara mer om sig själv. Hon vet också mer om sin mammas hemlighet, vad som hände innan allt var för sent.

 

Ja, alltså...NEJ. Det här var inte en bok i min smak. Det hintades om mammans psykiska ohälsa redan från början, men det var så mycket hintar att det liksom aldrig blev någon helhet av det utan hela berättelsen var rörig och fragmentarisk. Jag kan visst det läsa mellan raderna och räkna ut saker själv, men kanske inte HELA TIDEN? Intressant fenomen (typ: hoarding), men dåligt förvaltat. Den här boken får en slarvigt genomförd storstädning av fem möjliga.