I förrgår klagade min man på ont i halsen och igår kom han hem som en trasa med en fullt utblommad mansförkylning. Oempatiska jag tänkte genast "men ÅH NEJ, och vi som skulle hyra släp och åka till tippen på lördag". Sa dock inte det till honom (och det är klart att jag tycker synd om honom. Förkylning är aldrig kul, förkylning i smällvarma sommaren är ju riktig öken). Men som jag har sett fram mot att få undan allt BÖS. Att kunna strosa omkring lite avspänt i trädgården istället för att behöva skutta och kryssa fram mellan högar av ris och grenar som tar upp cirka halva gräsmattan. Att baxa bort det cirka en kubikmeter stora kråkboet som satt i det gamla plommonträdet och som nu ligger som nån djävla minivariant av Nimis och är allmänt i vägen. Nu ska väl allt bli liggandes till DÖDDAGAR, speciellt om jag också blir smittad av denna mansförkylning. Risken finns ju.
Och det är klart att jag kan hyra ett släp och åka till tippen själv, har visserligen ingen dragkrok på min bil men jag kan ju ta hans om han ändå bara ska ligga nerbäddad och äta glass. Men det kommer ju att ta evigheter för mig att ensam släpa allt ris från ena änden av trädgården (där det alltid tycks ligga) till gårdsplanen, baxa upp det på släpet, surra fast det, åka iväg och så ska det ju av också. Dessutom ska det tydligen bli 30 grader varmt. Fan vad jobbigt. Nä, jag får ägna den här dagen till att släpa undan riset som stör mig mest så att det ligger på ett och samma ställe, och sedan inte titta åt det hållet mer. Sen: kollapsa med en glass. Eller ett glas vin. Eller båda delarna. Och grunna vidare på mina i-landsproblem. Så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar