Har läst Gråleken av Maria Sveland, en berättelse som beskrivs som en "klaustrofobisk relationsroman" och det kan jag nog hålla med om. Sträckläste, kanske inte för att det var sådär himla jättejättespännande, men jag ville verkligen veta hur det skulle gå.
Handlingen:
Julia och Jesper åker med sin fem månader gamla dotter till Anholt, en ö i Kattegatt mitt emellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus över sommaren. Med miljöombyte och lugn och ro hoppas de hitta tillbaka till varandra efter några omtumlande månader då gräl och missförstånd alltmer tagit över deras samliv. En ständigt pågående maktkamp som gått så långt att de mest vardagliga situationer utlöser tärande dispyter. Deras respektive olikheter gör inte saken lättare. Julia kommer från ett övre medelklasshem i Stockholm, Jesper är uppvuxen i Skellefteå i en familj utan akademiska poäng eller kulturellt kapital. Den olikhet de från början fascinerades av hos varandra blir alltmer ett föremål för irritation och förakt. Väl framme i huset på den märkliga ön med en öken som upptar stora delar av landskapet, blir ingenting som de hade hoppats. Tvärtom växer ångesten och klaustrofobin, förstärkt av ökenlandskapet som breder ut sig framför dem. Julia dricker alltmer för att stå ut och snart tycker hon sig se syner och höra oförklarliga ljud. Är det bara inbillning, en konsekvens av vinet?
Det är den här typen av böcker jag gillar att läsa. Finns i och för sig rätt många typer av böcker jag gillar att läsa, men jag är svag för det här med vardagsrealism. Älskar att läsa om när folk diskar, handlar, tjafsar om vardagssaker och har problem. Mmm. Fast efter ett tag blev jag dock väldigt trött på Julia och Jesper för det var så extremt mycket tjafs och kränkthet och missförstånd och vad såg de egentligen hos varandra och varför kunde han inte bara säga nej och varför kunde hon inte lyssna och är det verkligen okej att dricka så mycket vin när man ammar, och måste man verkligen notera exakt VARENDA gång som Alice fick en bröstvårta i munnen? Men berättelsen löpte på i ett friskt tempo mellan dåtid och nutid och det var, tja, fascinerande? Kanske lite onödigt omständligt detaljerat, och när boken var slut kände jag mest "jaha?" och tyckte att en del grejer blev hängande i luften. Inte så att det bäddar för en uppföljare, det var bara detaljer som nämndes som jag tänkte att det skulle spinnas vidare på, men så...nähä, det blev visst inget av det.
Den här boken får tre stadiga gammeldansksupar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar