Igår kändes det väldigt konstigt att åka till stallet, för hjärnan var ju liksom inställd på att det var söndag. Dessutom var jag svintrött efter all snöskottning från helvetet och hade mest av allt lust att gå och lägga mig redan klockan 18, men det går kanske inte riktigt för sig ens om det hade varit söndag på riktigt.
Vi fortsatte jobba med förra veckans övning, flytta bogen innanför spåret. Innan dess jobbade vi med övergångar på volt: trav, sakta av till skritt, trav igen efter ETT steg i skritt, och sen samma sak i galopp fast ny galoppfattning efter ETT steg i trav. Inte den lättaste övningen med Bulldozern. Eller om jag säger såhär: det är lättare att få henne lyhörd för framåtdrivande än för förhållande hjälper. MEN då hände istället detta: när jag satt där i galoppen och försökte få ner henne till det där enda travsteget, då började hon plötsligt (istället) samla ihop sig och gå i kort galopp med bibehållen form. HAR ALDRIG HÄNT FÖRUT! Nu var det ju inte riktigt meningen, men ändå. Bulldozern är lite av typen att hon liksom har ett läge och ett tempo i galoppen, och det har fram till nu varit helt djävla omöjligt för mig att jobba med det. Ökningarna - ja, det går ju förvisso fortare, men hon blir både lång i kroppen och fyrtaktig och det är ju inte riktigt tanken. Och varje försök till att minska galoppen har hittills mest inneburit att hon rasat ihop i den mest ovärdiga slängtrav för att hon inte orkar bära sig. Men igår, då var vi fan i mig i galopphimlen! Jag tycker galopparbete är ganska jobbigt eftersom det i Bulldozerns fall handlar om att försöka hålla ihop en stark tjock ponnykropp som bara dundrar fram lite hur som haver, och där man inte har så värst mycket att säga till om. Men det här med att få till det och rida i kort galopp med bibehållen samling var ju HELT MAGISKT och nästan inte jobbigt alls. Ville verkligen inte hålla på och tjafsa med övergångar och sånt larv när det kändes som att jag skulle kunna galoppera ända in i evigheten, men man är ju lydig elev så det gjorde jag förstås ändå. Försökte åtminstone.
Själva huvudövningen, den med att flytta bogen innanför spåret, gick väl lite sådär. Det är svårt både för Bulldozern och för mig, kanske mest för mig dårå. Men det är ju bara att kämpa vidare. Sen blev det lite hastigt och lustigt bestämt att nästa vecka, då vi enligt schema har teori, ska vi inte ha någon teori utan istället ska någon filma oss nästa gång vi hoppar, och så ska vi ha teori kring det när det nu blir. Jag har blivit filmad i samband med hoppning ett antal gånger och varje gång uppstår samma fenomen: man tycker att man rider skitfort och hoppar väldigt högt, och sen när man ser filmen så visar det sig att tempot på sin höjd är mediokert och hindren skrattretande låga. Men ja, det är säkert nyttigt på något plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar