I morse när jag körde till jobbet var allt ungefär som vanligt, trodde jag, tills jag körde ut ur vår lilla by och in i ett dimstråk som inte var av Guds nåde. Har ni sett The Mist? Den framstår ju som ett djävla barnprogram i jämförelse med hur det såg ut på väg 9/19 i morse. Man såg bokstavligt talat inte mer än någon meter framför sig. Fick slänga mig på bromsen, för den här dimman låg alltså som en VÄGG, ta sikte på mittlinjen och krypköra i 30 km/h. Gick bra tills det kom ett parti med snödrev och varken mittlinjen eller kantlinjen eller någon annan djävla linje längre syntes. För att ytterligare spä på känslan av en nära förestående apokalyps så låg det ett rävhuvud på vägbanan och blängde dolskt på mig. Igår kväll när jag körde hem från stallet så såg jag den överkörda räven på motsatt vägbana, och det var väl tur det för annars hade väl fantasin skenat iväg alldeles fullständigt.
För att ytterligare kröna denna morgons förträfflighet kom jag på, när jag kommit mer än halvvägs till jobbet, att jag glömt min jobbdator hemma. Så det var bara att vända om och köra samma väg igen. Få en repris på in i dimman, genom snödrevet, se ett blodigt och halvmosat rävhuvud sticka upp ur snön. Borde stannat, instagrammat skiten ur det hela med texten EN HÄRLIG KICKSTART PÅ DAGEN. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar