Fån telefon

Jag köpte ju en ny telefon förra året (viktigt att nämna p g a YSNS-utmaningen). Min gamla telefon, som ändå inte är jättegammal men ny teknik åldras ju förfärligt snabbt, hade drabbats av diverse ålderskrämpor, och gränsen nåddes när jag, efter att ha avslutat ett samtal, upptäckte att telefonen på helt eget bevåg hade författat ett sms till min bilverkstad med det tvivelaktiga budskapet "nnnnnnnggggrekgrtlökgSHJHHHHHHHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÄÄÄÄP" eller vad den nu fick ihop för skumt p g a att det där skärmlåset, som ska sättas igång när ett samtal startar för att skärmen inte ska reagera för tryck mot örat eller kinden, uppenbarligen bara fungerar när det själv har lust. Sånt är ju extremt trist, men samtidigt är det ju så djävla jobbigt att byta. Eller ja, "jobbigt" ska man väl kanske säga, för det är ju hemskt vad man blir teknik-lat med tiden. Minns till exempel hur det var när man skulle installera operativsystemet Windows 95 på sin fräna HEMDATOR (detta var innan de ännu fränare MULTIMEDIA-DATORERNA gjorde sitt intåg med CD-ROM och andra nymodigheter), och man fick en låda med, tror jag, 18 disketter som skulle matas in i rätt ordning och tuggas igenom både länge och väl med den snabbhet och kapacitet som ett ramminne på 128 MB kunde uppbringa, och sedan fick man nästan alltid något felmeddelande någonstans på den sextonde eller sjuttonde disketten och fick börja om från början igen. DET var väl ändå lite jobbigare än att ladda ner SMART SWITCH och låta två telefoner ligga bredvid varandra en halvtimme. Fast det började ändå med att jag fick åka till El-Giganten och frisera simkortet. Mitt simkort började sin karriär som frimärksstort, vad det nu kunde heta, mini kanske? För när jag bytte till förra telefonen så var det MIKRO, så det passade i alla fall inte den. Åkte då till El-Giganten (som är närmaste Tele2-återförsäljare) och trodde jag skulle få ett nytt simkort, men nähä, en ungdom tog fram något slags verktyg och bara klippte av det överflödiga så att det passade. Ja, men det var ju rätt smart, tyckte jag ändå. Den nya-NYA telefonen hade dock NANO-simkort, så då kunde man ju ta sitt gamla mikro och dra. Till El-Giganten då alltså, och den här gången trodde jag verkligen att jag skulle få ett nytt simkort i näven (så att jag skulle kunna sitta hemma och pyssla med detta) för jag trodde faktiskt inte det gick att klippa bort mer på det här gamla simkortet utan att komma in till själva metallen, men de här ungdomarna och deras verktyg arbetar flinkt, så innan jag hann blinka så stod jag med ett simkort som inte längre passade den gamla telefonen. GULP, känner jag inför sånt. Var ju liksom inte färdig med den gamla, tyckte jag. Men det var bara hem och sätta igång med SMART SWITCH. Vilket gick förvånansvärt bra. Det gick också förvånansvärt enkelt att fixa till exempel nytt bank-ID. Förra gången fick man logga in på sin internetbank med sin bankdosa för att beställa ett nytt bank-ID, och det var väl ungefär senaste gången jag använde den. Bankdosan, alltså. Men nu visade det sig att den gamla telefonen fungerade som en liten läsplatta med wifi även utan simkort (det kanske alla hade räknat ut utom jag så varsågoda för hånskratt och peka finger åt trögfattad), så där kunde man logga in på bankappen och bara fixa och trixa så ordnade sig allt till det bästa. TJOHO, kände jag då.

Så nu har jag en ny, fungerande telefon. Har även använt handsfree i bilen för första gången i mitt liv. Blev omkörd av en polisbil under detta historiska samtal och kom på mig själv med att liksom vända upp örat mot dom och nicka menande för att visa att här kör det en laglydig jävel. Mycket värdigt. Eller kanske inte.