Worse things happen in Veberöd

Idag gav jag och min man och min bror oss ut på en liten roadtrip genom de sydskånska nejderna. Först besöktes Kulturens Östarp med en vag plan att äta lunch på gästgiveriet där, men de planerna strandade för de serverade "söndagsbuffé", vilket verkade vara någon upphottad variant av julbord minus kanske julskinkan, och det kände vi oss inte direkt sugna på. Plus: övriga gäster var stora uttråkade sällskap som släpat med sig moster Karin och gammelfaster Viola och där finklädda medelålders par dystert krasade fram över grusgångarna med nån blomsterkvast som pliktskyldigast skulle överräckas. Så himla deppigt. Sen hade ju VÅRVÄRMEN slagit till på allvar och pressat upp kvicksilvret på drygt 20 grader och det fanns ingen skugga att parkera i och vi hade hundarna med oss. Så vi wrooomade vidare genom pilevallars land och råkade hamna i Veberöd ungefär samtidigt som blodsockret dalade ner i jämnhöjd med fotknölarna. Bestämde oss därför för att stärka oss med lite proviant ur den lokala Sibyllakioskens sortiment. Min bror skulle först inte ha något och jag beställde två grillade med bröd och en stor chokladmilkshake och en stor jordgubbsmilkshake. Åh nej, TVÅ OLIKA SMAKER! råmade ynglingen på andra sidan disken. Sen upplyste han om att det inte fanns några färdiggrillade korvar, men "det får lösa sig medan jag blandar era milkshakes", i en ton som om jordens undergång var nära förestående. I detta skedet kom min bror på att det nog skulle vara gott med en milkshake, så han beställde en liten jordgubbsmilkshake. TRE SMAKER! skriade ynglingen i en ton som att han just blivit ombedd att montera ner hela Eiffeltornet enbart med hjälp av en stekspade. Vi talade om för honom att det fortfarande bara rörde sig om jordgubb och choklad (det fanns för övrigt förutom detta även vanilj och banansmak på menyn, så det var inte precis som att vi bad om någon ynnest utöver det vanliga) och han suckade, drog fram en vanlig hushållsmixer, tryckte ut ett par liter mjukglass i den, hasade iväg till kylskåpet, återvände med en lättmjölkstetra ur vilken han slog i en skvätt tillsammans med något aromämne. Så fipplade han en stund med knapparna, slog i mera mjölk och fortsatte att joxa omkring med det under helt ogenerade suckar och klagomål över hur jobbigt det var. Sedan hällde han upp i bägare, försvann ut i kulisserna och återvände med mixerbägaren för att sätta igång med chokladmilkshaken. Ja, diskningen blev lite bristfälligt gjord, anförtrodde han oss och verkade tycka att vi skulle vara glada för den informationen. Sedan slabbade han en stund med det och berättade samtidigt att han "hatade" att göra milkshake "eftersom man alltid skvätter ner sig". Till slut ställde han triumferande ner våra beställningar och då hade vi även fått veta att han "hatade att ha svarta kläder".

Han var inte som andra, kunde vi ju konstatera när vi stod och sörplade i oss våra jordgubbsmilkshakes (som för övrigt mest smakade artificiella körsbär). Aldrig förr har man väl varit med om att någon ungdom på något snabbmatställe har stått och liksom skuldbelagt kunderna när de beställer helt normala saker från menyn? Vår teori var att han var typ ägarens son och att han därför kunde få blomma ut i klagomål och skita i att diska ur mixerbägaren. Han skulle aldrig få sparken ändå, medan de andra anställda svor och knöt näven i fickan.

Återstår nu att se hur ens matsmältningssystem kommer att hantera det här. Om man kan öppet och utan att skämmas erkänna att man bara diskat "lite bristfälligt" så undrar jag ju hur resten av städrutinerna fungerar. En tät och ångestladdad thriller som jag hoppas får ett lyckligt slut.