Det börjar verka kärlek banne mig. Eller kanske inte.

Har fått i uppdrag att blogga om KÄRLEK. Det var ju ett ämne som inte talade direkt till mig, kan man ju säga. Snarare något i stil med att någon står längst fram på en Motörheadkonsert och viskar lite diskret. Jaha, men det är ju bara att ta tag i, även om det tar emot, för om man bara gjorde det som var enkelt och smidigt så skulle ju inte mycket bli uträttat här i världen.
Är inte direkt den såkallat romantiska typen. Har heller aldrig varit ihop med någon som varit den romantiska typen, så jag vet inget om att bli uppvaktad med blommor och grejer som man hör talas om via skryt i sociala medier, som om kärlek var någon slags måttstock där mätenheten var rosor och smycken. Fast man kan ju vara romantisk på många sätt. En kollega till mig gjorde typ en adventskalender till sin fru, där hon varje dag i december månad fick en lapp på temat "varför jag älskar dig". En annan vän trakasserade på den tiden det begav sig den närmaste omgivningen med dikter som han skrev hellre än bra till sitt hjärtas dam. Om såna grejer kan jag verkligen KÄNNA att det är gölligt, jätterart och till och med bli lite rörd, men om jag själv hade blivit utsatt eller vad man ska säga, så är risken nog störst att jag hade reagerat med att ana ugglor i mossen, varför detta djävla FJÄSK utan anledning liksom? Sån är jag. Tror jag, har alltså aldrig blivit uppvaktad på något särskilt romantiskt sätt så jag VET ju egentligen inte.

Mat och kärlek lär hänga ihop, sägs det. Mat ska lagas med kärlek, sägs det. Håller ej med, eller det är ju klart att man inte vill att ens värsta fiende ska laga den mat man tänkt äta eftersom munskänkar som yrkesgrupp så att säga har dött ut (HÖ HÖ HÖ). Men konceptet mat och kärlek känns krystat om ni frågar mig. Enligt mig ska mat lagas med bra råvaror och gott om tid. Gärna innehålla mycket kalorier också, eller okej: om någon hittar något sätt att ERSÄTTA kalorier med typ luft och ändå få det att smaka himmelskt så var inte blyga, stig fram och sjung ut kring era magiska hemligheter. För det vet ju alla att om det ska bli riktigt gott så måste det till fett. Och ska man göra någon god efterrätt så kan man faktiskt helt och hållet skippa epitetet "nyttig", för det funkar ändå inte. Var på ett spa en gång där de gick all in på nyttighet i den trerätters som ingick i det ohemula priset, så desserten bestod av "palsternackskaka med yoghurtsås" och den kunde de faktiskt lika gärna ha skippat om ni frågar mig, för ledsnare sätt att avsluta en måltid på har jag sällan varit med om. De hade lika gärna kunnat servera en tallrik ugnsbakad bark. Nä, smör och socker och grädde och framför allt kolhydrater är väl den enda och sanna nyckeln till ett lyckligt liv (men kanske inte lika långt? därom tvista de lärde). Jamen tänk om någon sa: "här får du en kärleksfull måltid", och så fick man ett fat med morotsstavar? VILKEN DJÄVLA MISS om ni frågar mig. Inte så att morotsstavar inte är gott, det kan det väl visst vara, men det är väl sällan det som först bubblar upp när man tänker att man ska "unna sig något smaskigt".

Romantiska middagar är ju något av ett koncept som jag heller aldrig riktigt har förstått mig på. Alltså, man ser ju på film hur det ska vara: levande ljus, soft musik i bakgrunden, vita dukar, ett förälskat par som stirrar varandra in i ögonen. MEN ÄTER DOM? Nä, aldrig. Möjligen smuttar de lite återhållsamt på ett glas champagne eller ett årgångsvin, men aldrig att man ser någon sitta och tugga och smaska och bälga i sig och mmm:a i extas som vi vanliga dödliga. Det är väl därför ens liv inte är så romantiskt dårå? Så måste det förstås vara.