Om programledare, Absolut och lite om romarrikets uppgång och fall.

Ja, det blir visst inte tid till någonting här. I alla fall inte till att skriva spirituella blogginlägg om allt mellan himmel och jord, som jag kanske skulle vilja. Annika har till exempel beställt att jag ska tycka till om 1. varför folk säger "pogramledare" istället för "pRogramledare", och 2. varför ordet "absolut" har kommit i ropet. Jag ska försöka göra en liten analys:

1. Jag tror det är samma fenomen som gör att folk skriver "interjuv" och liknande. Det vill säga, man hör bara ordet i tal, på någon dialekt kanske, och ser det kanske aldrig i skrift, och så tror man att det heter som det låter, och sen får det låta som det heter så att säga. Enkla varianten: Allt är Peter Jihdes och han-som-ibland-har-Ring-Så-Spelar-Vi-istället-för-Lisa-Syréns fel. De är båda programledare och uttalar inte R. Känner dock att jag som smålänning måste få försvara denna rätt. Men alla som pratar med tungspets-r borde öva på att säga prrrrrogramledare.
Där jag växte upp uttalar man "fotboll" som "fopoll". Återstår att se när det blir en riksglosa? Nu bor jag i Skåne, här säger man "fiiooouuutboll", lika långsamt och sävligt som 90 minuters harvande på mittfältet i division fyra.

Själv har jag vid något tillfälle klantat mig och skrivit "viltsvin" istället för "vildsvin", för så uttalas det här. Inte för att jag inte vet hur det stavas dock, men i hastigheten råkade det bli så. PINSAMT. Sen ser jag folk som skriver "råddjur" som om Bambi var något slags hornprytt orakel som man kunde vända sig till vid tveksamheter (jag vet att Bambi var en hjort, men jag ville slippa upprepa ordet "rådjur"). Allmänt är det väl ett tecken på a. att folk använder "språket är dynamiskt" som en ursäkt för att slippa bry sig, och b. att folk är dumma och lata och uttrycker sig därefter. SÅDÄRJA, NU VAR DET SAGT.

2. Här får jag bekänna färg: Jag är en sån som använder ordet ABSOLUT i tid och otid, har inte ens tänkt på det förrän Annika i barska ordalag påpekade att det var en vodka, jag bor ju dessutom bara ett stenkast från ABSOLUT-produktionens vagga så att säga, så jag borde väl veta bättre. Eller så är allting en gigantisk komplott, Kanske får Pernod Ricard (som äger varumärket) en krona eller en tänkbar ny kund varje gång någon tjoar "ABSOLUT" på frågan om hen vill ha en glass.
Har verkligen ingen aning om varför folk har börjat med "Kan du hjälpa mig med detta?" "ABSOLUT". "Ska vi ta en kopp kaffe?" "ABSOLUT". "Ska vi ligga?" "ABSOLUT". Själv använder jag det ofta även tvärtom, alltså "Har du tid en stund?" "ABSOLUT INTE". Undrar varför. Det vore ju mycket enklare och mer tidsbesparande att bara säga "ja" eller "nej".


Tid är det för övrigt väldigt ont om just nu. Jobbar RÖVEN av mig, vilket inte precis är en önskedröm hos mig. Vad är det med heliga 40 timmars arbetsvecka egentligen, är det inte dags att slipa av litegrann på denna del av samhällsmaskineriet? Så att de som inte har jobb faktiskt kan få jobb och så att de som redan har jobb inte behöver slita ihjäl sig? Man tycker ju att allting borde flyta på fan så mycket bättre då och att alla skulle vara gladare och mer harmoniska. Men sådan är kapitalismen, otack är den armes lön och så vidare.

Kollar (när jag någon gång har tid, GUD vad jag ligger efter med massor av serier) på Rome på HBO och tycker att romarrikets storhet är något överskattad. Alltså när de är ute och krigar: De höga militärerna har ju för fan inredda djävla palats när de är ute i fält. Med tunga matsalsmöbler och stora sängar och soffor och kristallglas och tusentals kvadratmeter tältduk och draperier och grejer, och så sitter de där och brer ut jättestora kartor och dricker vin och smider planer. Men det måste ju ha tagit DAGAR att bara packa ner allting för att förflytta sig en dagsmarsch, och DAGAR att montera upp allting igen, för att inte tala om hur mycket folk som måste ha gått åt för att ombesörja allt detta. För jag tror ju inte att Julius Ceasar och hans vänner stod och reste tält i ösregn, de lät sig väl bäras fram av slavar till dukat bord. Inte undra på att romarriket föll som en fura med sån kass logistik. Fanns även (enligt tv-serien Rome dårå) särskilda slavar som rusade fram och ställde sig på alla fyra så fort någon skulle sitta upp på en häst, så att de rika hade något att kliva på. När man ändå har med sig ett helt möbelvaruhus på sina fälttåg, vad sägs om en PALL för detta ändamål?

Och så fort någon beter sig som ett as så blir den personen inom ett halvt avsnitt ihjälklubbad som en oxe. Synnerligen lättstötta personer befolkar serien så det är ju lätt att räkna ut att det blir hel del dödande. Nu kanske inte just den modellen av konflikthantering och problemlösning är någonting att direkt efterapa, men ibland kan jag, eller åtminstone någon liten irrationell del av reptilhjärnan, tycka det känns lite lockande ändå. Verkar så enkelt. Fast kanske inte så hållbart i längden ändå? 

Funderar även på andra praktiska detaljer, som till exempel hur de löser det med mat när de är ute så himla många? Koktrossen måste ju ha bestått av ett halvt lands befolkning, för det lär ju inte precis ha funnits Soldatens Ärtsoppa på burk att utspisa med, och inga direkta förvaringsmöjligheter heller. Sedan tänker jag även på hur de skötte toalettbestyren? Romarna var ju kända för sina akvedukter, och enligt mig är vattenburna avloppssystem en markör för en civilisations framgång. Men i fält var det ju knappast aktuellt, några Bajamajor fanns väl inte heller. Och om man tänker sig att en legion bestod av några tusen soldater som behövde tömma tarmen med en viss regelbundenhet? Funkar ju knappast att man smiter ut i skogen lite som det faller sig, utan här måste nog till någon form av schemaläggning, OCH HUR FUNKADE DET? Vem förde befälet över skitsakerna så att säga? Det är sånt jag funderar på när jag inte kan sova.

Borde få till någon form av slutknorr för att knyta ihop den här litterära säcken, men det hinner jag inte riktigt. ENJOY i alla fall.