En reseskildring med eposet som ideal

Har varit i Stockholm på kurs i några dagar. Och överlevt. Att puttra iväg med ett halvtomt pågatåg och sedan dimpa ner på Stockholms central i rusningstrafik är nämligen något av en kulturkrock, kan man väl säga.

Det började inte bra. Jag skulle åka med Öresundståget till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden. X2000 skulle avgå 14.52 från Hässlehåla, men när jag kom till stationen i Ankeborg så stod det att Öresundståget var försenat och beräknades ankomma tidigast 15.10. Ja, det är ju en ekvation som inte riktigt gick ihop sig ens om det hade varit i samma stad och från samma plattform, vilket det nu inte var. MEN, där stod ju Christina Piper och välkomnade mig istället. Christina Piper var en rik kärring som köpte slott och fideikommisser och företag som andra köpte marknadskarameller i Skåne någon gång på 1700-talet och för det har hon fått ett pågatåg uppkallat efter sig, och tack vare detta tåg kom jag alltså iväg som jag skulle. Alla Öresundståg var nämligen kraftigt försenade denna dag, vilket uppgavs bero på "obehöriga i spårområdet". Känns lite som någon ny variant av "löv på rälsen", för mig veterligen så är det samma spår för alla tåg och de andra gick ju i tid. Men det var väl väldans smart att hitta på att förseningen orsakats av några random hittepåpellejönsar som var ute och rantade omkring på förbjuden mark så att folk kunde ondgöra sig över det istället för Skånetrafikens eller SJ:s oförmåga att hålla tider. LISTIGT.

Ja, i alla fall. Jag kom iväg som jag skulle och jag kom fram som jag skulle, även om det som sagt alltid är något av en chock att kliva av på Stockholms Central för jag fattar aldrig riktigt var jag är och åt vilket håll jag ska gå och det är ju tusen trappor och gångar i alla riktningar och människor överallt som alla har superbråttom vidare i sina jätteviktiga liv.
Tidigare på dagen hade jag varit inne på SL:s hemsida och laddat mitt SL-kort (som jag har i min ägo sedan tidigare), med en 72-timmarsbiljett som skulle ta mig hit och dit i kungliga huvudstaden utan att jag skulle behöva hålla på och krångla med reskassor och sms-biljetter och fan och hans mormor. ÅH VAD SMIDIGT DET VAR, och vad skönt att slippa ställa sig i en jättekö på något SL-resecentrum på Stockholms Central i rusningstrafik. Älskar när saker är smidiga. Här borde jag anat både oråd och ugglor i mossen. Det gick liksom FÖR lätt, och mycket riktigt blev det både tvärstopp och rött kryss och ilsket pip när jag "lite smidigt" försökte glida med strömmen ner i tunnelbanan. Fick alltså lik förbannat baxa mig tillbaks till det där SL-centret och ställa mig i en jättekö. I Stockholm står man tydligen i kö FASTÄN man har kölappssystem, åtminstone gjorde alla det där så det gjorde jag också. Jaha, sen visade det sig att "det kunde ta lite tid" innan köpet blev registrerat och de sex timmar som förflutit mellan köp och användning var uppenbarligen inte nog. Och i kundcentrat kunde de inget göra fastän jag hade kvitto, utan vad jag fick göra var att köpa ett nytt 72-timmarskort där, för då gick det att ladda på kortet i realtid, och sedan ringa till SL:s kundtjänst och återkalla det första köpet.

Jaha, så när jag väl installerat mig på hotellrummet slog jag det helt orimligt långa telefonnumret till SL:s kundtjänst och fick tala med en robot som så småningom slussade mig vidare till nån yngling som påstod att de inte gjorde några återköp, utan för det ärendet fick jag gå till SL:s kundcenter, "som kommer att hjälpa dig". EH, nej, här fick jag inlägga ett veto, och åberopade mitt kvitto och mitt ordernummer och kortnummer och allt möjligt, men då påstod ynglingen att de hade "systemfel" och att han inte kunde hjälpa mig av den anledningen. "Det tar ju upp till 72 timmar innan ens köp blir registrerat i systemet", mästrade han i en så dryg ton som om det vore en helt oomtvistad sanning i stil med att solen går upp i öster och ner i väster. Jag härsknade till och svarade i samma ton att det kan väl inte jag veta, för när man laddar sitt kort hemma i Skåne så får man minsann sitt köp registrerat PÅ MOMANGEN. Vilket han förmodligen gav blanka fan i. Ja, så där kom jag ingen vart, så jag fick nöja mig med att skriva ett syrligt mail till SL istället. To be continued alltså.

Jaha, sen skulle jag bo på hotell! Är det något jag gillar så är det att bo på hotell. Lyx och flärd, det är liksom min melodi det, åtminstone när någon annan betalar. Fast eftersom jag är sparsam av naturen så tänker jag inte precis "Grand Hotel" även om någon annan betalar, utan försöker ändå hitta ett prisvärt alternativ. Det här med lyx och flärd handlar nämligen inte så mycket om att bada i hummer och champagne utan mer om att ligga i sängen och kolla på tv, att det finns en grandios frukostbuffé som dukas fram och bort av någon annan samt att denna någon annan även städar och bäddar ens säng. Annars är grundkraven bara att rummet ska ha fönster och eget badrum, så är jag nöjd.

Ja, så jag bokade rum på HOTELL ÅRSTAVIKEN. Tyckte det lät både idylliskt och trevligt och låg dessutom hyfsat nära där kursen skulle vara (på kartan - sedan tog det en halvtimme att gå dit i verkligheten, så det där med "hyfsat" kan ju diskuteras, men jag har inget emot att börja dagen med en rask morgonpromenad in the name of Google Maps). Kom fram. Gick in. Möttes av EN SJUKHUSKORRIDOR? Trodde först jag hade gått fel eftersom en skylt förkunnade att jag hamnat på avdelning 80, Södersjukhusets avdelning för neurologi och demens. Kändes ju extremt passande. Eller kanske inte. Sen såg jag en liten skylt där man påpekade att Hotell Årstavikens reception låg på plan 4. Åkte dit. Jo, men nu började det se ut lite mer som ett vanligt hotell. Det visade sig att Hotell Årstaviken är Södersjukhusets patienthotell. Också, ska väl tilläggas, för eftersom det gick att boka rum via Booking.com så välkomnades väl vanliga dödliga också. Ja, i alla fall. Rummet var ett vanligt hotellrum, så jag slapp åtminstone ligga i en sjukhussäng och bli väckt av ronden klockan sex. Man får vara glad för det lilla. Hotellfrukosten, den bästa måltiden som finns i hela världen, var också okej bortsett från att jag, förutom personalen, var den enda som inte hasade omkring med en droppställning eller en nyfödd bebis i en sån där plastbalja på hjul. Jag brukar i och för sig inte känna mig speciellt hemtam bland såna där viktiga businesskostymnissar heller, så det kan väl gå på ett ut.

Hemresan gick som på räls, så att säga. Och så himla skönt att kliva in i väntsalen i Ankeborg där det satt kanske fem personer och degade och INGEN SA ETT ORD. Så tyst och fridfullt att det nästan gjorde ont i trumhinnorna. Någon storstadsmänniska blir jag nog aldrig. Det är kul att göra ett och annat nedslag, men sen får det fan i mig vara bra.