Idag när Stefan och jag var ute och gick vår lunchpromenad så pratade vi nästan oavbrutet om träning, något av ett favoritsamtalsämne faktiskt, och jag beklagade mig nästan oavbrutet hur i helvetes djävla TRÖGT det går med min löpning. Inte trögt som i långsamt tempo, för är det någon som ger långsamt tempo ett ansikte så är det undertecknad oavsett hur vältränad jag är. Jag är helt enkelt inte särskilt snabb, har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig att bli det heller. Jag är mer som ett tjurigt gammalt gotlandsruss som lunkar på i kölvattnet av fullblodslöparna (a k a Tord och Magnus). Men det är inte det som är grejen för mig, poängen är just att bara kunna lunka på, lägga kilometer efter kilometer bakom sig och ändå känna att man kan fortsätta lite till, lite till och ytterligare lite till och ändå ha krafter kvar till en avslutande spurt (mycket viktigt). Det är det som är målet, men det är som sagt helvete vad det går trögt. Jag har ju någon slags minnesbild av hur det var att vara lite mer vältränad, när det var fullt rimligt att sticka ut och springa en mil efter jobbet. Nu verkar det vara en rent övermänsklig uppgift att jogga i lugnt tempo 30 minuter i ett svep utan att vara tvungen att fuskgå lite efter 20. Visst vet jag att kondition är en färskvara och eftersom jag har gått och dragits med min djävla fotskada i nästan 3 år så är det ju som att börja om på ny kula. Men att det skulle vara så satans TRÖGT att komma igång. Och så djävla JOBBIGT! Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig gett mig på det igen, faktiskt. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att jag hinner komma i form till Humlestafetten (som är i maj och jag ska springa 4 km), så fansjävlajobbigt är det.
Sådär gick jag och beklagade mig för Stefan idag på lunchpromenaden, och det var väl inte helt lyckat med tanke på att jag ett par timmar senare stod och snörde på mig mina Saucony och var redo att ge mig ut. Men! Idag tog jag mig runt hela min blygsamma runda utan att behöva gå en enda gång! Jag ska inte säga att det inte var jobbigt, för det var det, men det kändes mer NORMALT jobbigt, inte stannar-jag-inte-snart-så-kommer-jag-att-dö-jobbigt. Men inte heller jag-kan-lika-gärna-promenera-omkring-på-stan-med-en-latte-lätt förstås, utan som ett helt normalt träningspass helt enkelt. Just nu känns det som: I AM BACK!
En puckel är avklarad. Fler återstår, men den första är alltid värst. Känner mig alltså mycket mycket nöjd just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar