Jag och mina Adidas

Jag är en person som snudd på alltid går omkring i Adidasbyxor, bomullsvarianten alltså, inte såna där i blankt syntetmaterial, eller jag har såna också, men dom har jag bara när jag tränar och aldrig annars. Det här är en klädstil som anammats av en hel del stentuffa och spänniga machokillar också (men kom ihåg: jag var först) men det är nog föga risk att någon skulle ta mig för en hangaround till dem. För typ 20 år sen gick det ett rykte om att det fanns ett värsting-tjejgäng i Kristianstad som hette Adidas Kickers och som såg det som sin livsuppgift att slå ner alla blondiner, eftersom...ja, nu minns jag inte riktigt orsaken, men antingen tyckte de att blondiner var fula, eller så var de själva blondiner och såg andra blondiner som ett hot. Tror att det kom fram sen att det bara var ett rykte, men om det sitter någon gammal Adidas Kickers-brud och trycker bland mina läsare så träd gärna fram och avlägg ett vittnesmål.

Hur som helst är nog risken för att någon skulle förväxla mig med en avdankad Adidas Kicker, trots att jag snudd på har Adidasbyxor som livsstil. Enligt mig finns det nästan bara fördelar:
1. Bekvämt. Så in i helvete BEKVÄMT. Spelar ingen roll vad man gör, det är ändå alltid djävulskt BEKVÄMT med Adidasbyxor.
2. Faller inom ramarna för såväl "oömma kläder" som "kläder efter väder" (oftast), vilket innebär att man alltid kan vara med på allt och slipper mesa med "nja, jag kan inte vara med på brännboll eftersom jag inte vill få gräsfläckar på Hugo Bosskostymen". Obra om man nu inte VILL spela brännboll, men då får man helt enkelt hitta på en annan ursäkt = kreativiteten odlas.
3. Om man nästan alltid går klädd i Adidasbyxor så räcker det med att dra på sig ett par jeans för att  folk ska betrakta en som "uppklädd", eller till och med, om det är snygga jeans, "finklädd". Lite jobbigare för dom som går med Hugo Bosskostym till vardags, vad ska man ha på sig när det ska vara "uppklätt"? (Ok, kanske ingen stor sak för den som har pengar och intresse för sånt här, men jag har det inte. Och då är det inte ens pengarna som är den huvudsakliga frågan.)
4. Om man har Adidasbyxor som sin uniform så behöver man aldrig lägga speciellt mycket tid på att fundera på vad man ska ha på sig. Adidasbyxor + nån luvtröja + gympaskor, sen är man liksom dressed for success.
5. Kvalitet. Adidasbyxor håller tyvärr inte i evigheter (se nedan), men i alla fall rätt så länge, och "rätt så länge" är avsevärt längre än billiga noname-joggingbyxor. Och man slipper äckliga noppor och vridna sömmar och annat som hör lågpriskläder till.

Ja, ni ser själva, att man inte infört Adidasbyxor som riksuniform är något av ett mysterium. Det finns väl kanske en och annan invändning också. Typ: faan vad fult. Och lite jobbigt kan det ju vara om man råkar hamna i något sammanhang där alla är uppklädda till tänderna och så kommer man själv hasandes i sin snäppet-ovanför-baglady-outfit. Och det är nog svårt att kombinera Adidasbyxor med andra skor än gympaskor och samtidigt behålla värdigheten. Adidas och lågskor? Nja. Adidas och högklackat? NJA.Osv.

Men i alla fall. Runt sekelskiftet (visst låter det längesen?) köpte jag på mig fem par träningsbyxor. Två par svarta Adidas, ett par grå Adidas, ett par svarta Nike och ett par blå Peak Performance (här kan man ju undra varför jag inte var konsekvent och köpte fem par Adidas när jag nu har predikat dess förnämlighet, och svaret är: REA på de övriga och jag är snål). Hur som helst är det dessa byxor som har utgjort själva stommen i min slacker-outfit. Och så har det varit i tolv år, men nu stundar nya tider. Här är mina träningsbyxors olika livsöden:
De båda svarta Adidasbyxorna och de svarta Nike-byxorna är nu så trådslitna att de inte längre går att laga om man inte sätter lappar. Och även om jag inte bryr mig speciellt mycket om min utstyrsel så känner jag lite att lappade träningsbyxor kan man på sin höjd ha hemma i trädgården, men kanske inte "bland folk". De gråa Adidasbyxorna och de blå Peak Performance-byxorna är inte fullt lika slitna, men däremot är det sjukt många små hål i dom på grund av närkontakt med revor i lömska björnbärssnår. MORMORS BYXOR ÄR SÖNDER påpekade Adrian en gång, och nästa gång lät det MORMOR HAR ANDRA BYXOR SOM OCKSÅ ÄR SÖNDER, och eftersom man inte vill att folk ska tro att man är någon djävla Kulla-Gulla som framlever sitt liv i armod och fattigdom så får väl även dessa byxor förpassas till enbart på hemmaplan.
MOWGLI INGA BYXOR INGA STRUMPOR INGEN TRÖJA, löd för övrigt Adrians smått förundrade recension första gången han sett Djungelboken. Vaken kille det där, så här gäller det att passa sig.

Återstår alltså att efter TOLV (12) år köpa nya byxor. Faaan vad jobbigt. HATAR att köpa kläder i allmänhet och byxor i synnerhet. Dyrt är det också, fast när man har använt dom så gott som dagligdags i tolv års tid så kan det kanske få kosta lite. Första paret köptes redan förra året, men jag blev lite bitter över att det inte fanns några VANLIGA, såna med revärer, utan de här var svarta och så stod det Adidas tryckt som en revär. Inte snyggt, men just då till extrapris, så jag slog till och sedan tryckte jag bara in dom längst in i garderoben och så fick de ligga där, för förra året höll de gamla fortfarande ihop någorlunda. Men nu när alla träningsbyxorna ligger i högen med kläder som ska lagas blev de nya synliga, och tur var väl det. ETT par Adidasbyxor är dock en droppe i havet, så idag samlade jag ihop mig och skenade in på Intersports jävelrea på hemvägen. Galopperade förbi alla klädsnurror med reaskyltar och hittade Adidashörnan. Hittade ett par svarta med revärer för 400 och ett par svarta utan revärer för 350, hade turen att båda fanns i min storlek, älgade bort till kassan och betalade och var ute i bilen igen innan låten dom spelade på radion när jag gick in hade tonat ut. Så handlar jag. 750 spänn rakt av på ingen tid alls. Det är tur att det inte blir oftare än sisådär vart tolfte år eller så.