Jag läser ganska mycket deckare, eller, för att vara mer korrekt: Väldigt mycket deckare. Det är rätt så många poliser går omkring som barn i huset i mitt medvetande. Det är bra. När man ställs inför ett svårt val här i livet så kan man alltid fråga sig: Vad hade Martin Beck/Kurt Wallander/annan valfri poliskaraktär gjort i den här situationen? Sedan kan man med fördel göra precis tvärtom, så kommer man förmodligen att leva både längre och lyckligare än Martin Beck/Kurt Wallander/annan valfri poliskaraktär. För de är ju oftast väldigt olyckliga, och agerar inte alltid helt genomtänkt.
En sak som har slagit mig i deckarvärlden är att det alltid tycks råda någon form av extremväder när ett mord ska redas upp. Polisens kriminaltekniker jobbar alltid i motvind och med sämsta tänkbara förutsättningar för att säkra spår som vädrets makter gör sitt bästa för att utplåna. Och vid tidpunkten för själva mordutredningen är det väldigt ofta extremt varmt (ex: Linda som i Lindamordet av Leif GW Persson), eller extremt kallt (ex: Flickan under gatan av Roslund/Hellström). Påfallande ofta är det också både hällregn och snålblåst (ex: snudd på valfri berättelse av Henning Mankell). Det är aldrig så att vädret liksom är lite lagom, eller av underordnad betydelse. Man kan ju tycka att en mordutredning borde innehålla nog med smaskiga detaljer utan att man liksom måste späda ut det med meteorologiska fenomen.
Kan jag ju tycka. Men jag är ju bara deckardrottning-wannabe, så jag får väl ligga lite lågt i frågan tills vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar