Dödens pendel

Sist var jag på biblioteket så lånade jag Dödens pendel av Jonas Moström som ljudbok. Den är helt okej så här långt, även om jag undrar om det finns NÅGON deckare där huvudrollspolisen har a. en sund relation till det motsatta könet, och b. en god nattsömn. Samtliga poliser i litteraturen är olyckligt frånskilda och har oerhört tilltrasslade relationer med exfru och (oftast) barn, och träffar de någon ny så är det oftast extremt komplicerat eftersom hon i regel är kronvittne i en mordutredning eller något i den stilen. Eftersom litterära poliser jobbar JÄMT så hinner de ju aldrig ragga på krogen eller nätet som vanligt folk, därför får de hålla tillgodo med vad de råkar komma över på jobbet. Och de sover som fan vet vad, oftast sitter de uppe hela nätterna och dricker whisky och grubblar på svårlösta fall, eller går långpromenader vid havet och undrar över meningen med livet.

Men boken är okej. Vad som däremot INTE är okej är när den som läser in ljudboken, i det här fallet Torsten Wahlund, mera känd som Peter-som-gifte-sig-med-Malin-i-Saltkråkan, tycker att han måste sätta lite egen prägel på karaktärerna genom att läsa deras repliker med särskilda röster. I den här boken finns en polis som är från Finland (okej, jag vet att det finns en skillnad men jag erkänner: Jag KAN INTE skilja på finlandssvensk, svensk från Finland, en person som talar svenska med finsk brytning, finsk person som är bosatt i svensktalande delar av Finland och de olika dialekter som föds ur detta). Jamen då tycker väl Torsten Wahlund att han måste läsa med finsk brytning när den här polisen talar. SJUKT STÖRIGT. Jag tycker "finlandssvenska" är en oerhört charmig dialekt när den så att säga är autentisk. När någon försöker härma samma dialekt är det för det mesta inte det minsta charmigt. Ännu värre är att det i boken finns en amerikansk rättsläkare som är bosatt i Sverige och då måste alla hans repliker läsas med svenskamerikansk brytning, jag retar ihjäl mig på det. Hör du det, Torsten?

Jag har nyligen sträcklyssnat igenom ett par Roslund & Hellström-deckare som Shanti Rooney läste. Han spelar ju rätt ofta lite knepiga typer, udda strulputtar med ett komplext känsloliv och ett svårtolkat inre som beter sig därefter. Men inte fan håller han på och ger ljudbokens karaktärer sin egen prägel, utan han bara läser vad det står. Vad är det för fel på det? Rätt svar: INGET FEL ALLS. Hör och lär.