Vi håller på att bygga ett växthus av gamla fönster och med gjuten grund av gamla tegelstenar. Eller håller på är kanske att ta i, för vi har inte riktigt börjat än, men det är på gång. Jag är ju inte den som är händig i den här familjen, hade jag varit med och byggt pyramiderna så hade jag mer varit en sån som släpade fram sten än de som var med och skapade underverk. Följdaktligen bygger jag ingenting på det här växthuset heller, än i alla fall, istället har jag åtagit mig att gräva ut för grunden.
Är det något jag är för djävla bra på så är det att gräva. Tyvärr är det ju inget man får särskilt mycket cred för. Det är aldrig någon som kommer att ooh:a och aah:a över vilken fin grund vårt växthus vilar på. Men det ska ju göras lik förbannat. Det är rätt mycket jord som ska bort, men det är sandig och stenfri jord, rena barnleken. Skulle det kunna ha varit.
Han som bodde här innan hette Folke. Han har byggt ett uthus med sina bara händer av gammalt rivningsvirke, och det är i anslutning till detta uthus som växthuset ska ligga. Nu visar det sig att baksidan på sagda uthus är Folkes egen djävla kökkenmödding. Vad är det egentligen med folk i den generationen (40-talister och tidigare), de tror liksom att bara man gräver ner saker så upphör de, sakerna alltså, att existera. De vet inte att INGENTING FÖRSVINNER, ALLT FINNS KVAR! som Lasse och Morgan sjöng på Tippen, detta finfina barnprogram som lärde svenska barn att källsortera. Men vissa tillhör en förlorad generation, Folke hör dit. Jag har redan identifierat Stället Där Folke Grävde Ner Några Gamla Betongrör och Platsen Där Folke Lät Begrava Några Halvfulla Cementsäckar. Idag tog jag mig långsamt igenom Kvadratmetern Där Folke Tippade Resterna Från Köksrenoveringen 1998. Det är inte lätt att gräva med raska tag när spaden klonkar i hundratals kakelplattor, gamla målarpenslar inlindade i hönsnät (fråga mig inte varför) och annat MÖG ideligen.
Det känns osäkert om växthuset kommer att bli klart innan odlingssäsongen är över om själva grundgrävningen ska gå framåt i detta snigeltempo. Tack och lov har jag åtminstone satsat på en sibirisk tomatsort som säkert går att odla under bistrare förhållanden, och gamla hederliga pålitliga frilandsgurkan Marketmore 76, så det är väl inte så att det brinner i knutarna ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar