För ett tag sedan resignerade jag som bekant och började cykla istället för att vara bitter över över fotskadan från helvetet. Det går rätt bra, eller det beror väl på vad man menar med bra. Men det blir ändå ett antal mil ett antal gånger i veckan i ett för mig rätt så friskt tempo. Det tycker man ju ska göra någon form av nytta, åtminstone jämfört med att bara sitta och gnälla över sin kraschade fot. Åtminstone efter ett tag, och nu har jag hållt på med detta ända sen Tjejmilen, det vill säga lite drygt en månad
Och i lördags när jag skulle knäppa en regnjacka jag inte använt på ett tag upptäckte jag att min bakdel hade ökat i omfång. Notera detta, ökat. Allting annat är som det brukar eller mindre, men röven har växt. Ska det verkligen vara på det här viset?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar