Det är nästan lite för varmt för att titta på film, men nu har vi i alla fall tagit oss igenom mästerverken Psycho, Psycho II och Psycho III.
Psycho III börjar med att en nunna sitter i ett torn i ett kloster och vrålar att det inte finns någon Gud. Sedan råkar hon knuffa ner en annan nunna från tornet, och hon, den senare dör, och den förra får lämna klostret och man får se henne trava iväg med en resväska. Sedan blir hon upplockad av en kille i bil och hamnar i sinom tid på Bates’ motell, men det är en annan historia.
Dagen efter att vi hade tittat på Psycho III åkte vi på en sådär ödslig landsväg på Österlen. Ut ur skogen, till synes från ingenstans, klev en nunna som släpade på en stor resväska. Hon klev upp på vägen och började gå söderut med raska och beslutsamma steg.
I skräckfilmer förundras man ju ofta över hur erbarmligt korkade folk är. De går helt obekymrat in i mörka gränder, tomma hus och andra ställen där man vet att döden står på lur. Vi var smartare än dom, för vi vågade inte ens en gång vända oss om och se vart nunnan tog vägen. Vi hade ju sett i Psycho III hur sånt kunde sluta. Och eftersom vi körde åt motsatt håll som alla vettiga människor som sett Psycho III skulle ha gjort kommer vi alltså INTE att sluta våra dagar i träsket bakom Bates motell, som somliga andra.
Survival of the fittest har härmed fått en helt ny innebörd. Nu ska jag räkna ut hur stora oddsen är att få syn på en nunna som kliver ut ur skogen med en resväska dagen efter att man sett Psycho III. Om det nu går. Jag tror de är så små att de knappt är mätbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar