måndag 17 november 2008

But wasnt he a most peculiar man?

Det är nog inte obekant för någon i min bekantskapskrets att jag hyser en djup och innerlig avsky för trädgårdstomtar. Det finns väl egentligen bara en sak jag föraktar mer, och det är människor som besudlar sin trädgård med dessa ondskefulla tingestar. 

Motsägelsefullt nog äger jag själv en tomte. Efter att ha haft en ledande roll i den hemliga terrororganisationen SAB (Svarta AntitomteBrigaden) som spred skräck och ond bråd död bland tomtar och troll, beslöt några av mina så kallade vänner att fresta mina nerver med denna gåva. Han heter Birger och härskar numera över riket på min balkong.
När rökande människor är på besök förpassas de på egen risk ut till casa de Birger. Det är i allra högsta grad tillåtet att släcka cigaretterna i någon av Birgers kroppsöppningar. Jag till och med uppmuntrar det, för det får mig att må bra. Hur Birger mår av den här behandlingen är lite mer oklart. Han är den tysta och gåtfulla typen.

Man kan tycka vad man vill om att ha sin balkong ockuperad av en ondskefull gipsfigur, men så har i alla fall jag det. Men förra helgen fick jag se något som var ännu värre.  Det var nästan så att man börjar undra om evolutionen verkligen har gjort ett så himla bra urval som Darwins teorier säger. Åtminstone fanns ett rejält hack i den evolutionära skivan i en trädgård i närheten av min pojkväns hem.

Den innehöll nämligen en kvinnlig trädgårdstomte, tomtemor själv så att säga, med en byst som trotsade varje form av tyngdlag, och hon var topless, och stod där med ett vansinnesflin i sitt målade gipsansikte. Jag nästan dog på fläcken vid blotta anblicken. Mitt psyke bröts ner till sina beståndsdelar, och det var först igår som jag kände mig stark nog att återvända, denna gång i syfte att föreviga denna hondjävul i tomteskepnad.

Och då var den borta! Man kan undra vem som har flest udda kromosomer omkringflytande i sin genpool, den som plockar in sin Pamela Anderson-vulgo-trädgårdstomte för vinterförvaring, eller den som blir besviken ända in i själen över att inte få fotografera densamma.

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar