Grannarna tvärs över gatan hade fest igår. Jag bor på gränsen till ett villaområde, då kan man sitta i sin lägenhet och ta del av gräsklipparljud och sommardofter av tändvätska och fläskkarré genom sin öppna balkongdörr utan att behöva bekymra sig om fastighetsskatter och klippning av ligusterhäckar och andra tunga villaägarbekymmer.
De, grannarna alltså, är ett till synes strävsamt par i femtioplusgenerationen, men i natt rockade de loss ordentligt med sina vänner. Jag överdriver inte om jag säger att de spelade Queens We will rock you tjugo gånger. Och Europes The Final Countdown ungefär lika många gånger. Ackompanjerat av fylleskrål och luftgitarrer.
Det var nästan så att jag hade lust att gå över och be dem dämpa sig. Inte för att det egentligen störde mig, men det stod några stycken och utgjöt fyllebekännelser på altanen, och jag var synnerligen intresserad av att ta del av smaskiga detaljer kring värdparets personligheter. Men på grund av ett maffigt högtalarsystem blev det ingenting av med det.
Förra helgen var det en annan granne som hade fest, och de underhöll med karaoke till fram på småtimmarna. Det känns som att jag är på fest nästan varenda helg. Man behöver inte ha något eget liv, det räcker med att grannarna har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar