Minns ni tv-serien Kråkguldet? Klart ni gör, i alla fall om ni är barn av min tid och kanske annars med eftersom den numera finns på DVD, jag tror jag måste skaffa den. Jag såg den när den visades på tv för ett tiotal år sedan och även om man kan skratta lite överseende åt repliker i stil med Hörru Staffan, kila iväg och hämta en pepparkaka är du bussig så anser jag det vara mycket god underhållning och det är tveksamt om det görs några barnprogram som ens är i närheten av den mästerliga standard som karaktäriserar en del av det som visades på 70-talet (Kråkguldet, Kullamannen, Huset Silvercronas gåta). Paradoxalt nog finns det nog inga barnprogram som ens är i närheten av de mediala bottennapp som utgjorde andra barnprogram som visades på 70-talet (Vilse i pannkakan, Clownen Manne, Herr Barbalander).
Men ibland ska man som bekant inte se sin barndoms filmer som vuxen. För ni vet i det avsnittet när de har smugit sig in i kemisalen och Åke har kommit på att man kan hälla kungsvatten på lite av guldet. Och det löses upp och Åke uttalar de magiska orden Då ÄR det guld!
Och då tyckte man ju att det ju var ett rent otroligt listigt sätt att kolla det på och vad smarta de var som kom på det, särskilt som Åke skulle föreställa vara 12 år eller så och knappast kunde ha haft mer än ytterst elementära kunskaper inom kemi. Fast sanningen är ju att kungsvatten löser i princip alla metaller, så det kunde ju ha varit vilken mässingsklump som helst som Staffan fått tag på. Kunde ingen ha berättat detta för regissören?
Å andra sidan uppväger Thorstein Bergmans röst i titellåten Guld är inte allt som glimmar nästan allting. Det har jag inget minne av att jag tyckte som barn, då ville man nog mest att han skulle sjunga färdigt så man skulle få veta om Signe och Orvar skulle kunna sno Skarp-Eriks guld. Så på det hela taget har nog själva upplevelsen bara blivit bättre, trots fadäsen med kungsvattnet.
Jag är i en förlåtande sinnesstämning just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar