Nu ska jag bege mig ut i världen en stund; närmare bestämt ska jag göra ett nedslag i huvudstaden över helgen. Jag har packat en väska och räknat ut hur vi ska ta oss från A till B och vidare till C med hjälp av sl.se så det här ska nog gå bra.
Det är lite spännande. Jag är absolut ingen storstadsmänniska och jag tycker det mesta är ganska fascinerande, från tunnelbanan ("kolla, precis som i Matrix") till alla stressade människor som halvspringer fram genom livet med kaffemugg i handen och Cipramil i blicken och som håller på att bryta ihop när lokaltrafiken trilskas eller när man råkar stå fel i rulltrappan och som inte har tid att vänta på grön gubbe vid övergångsställena ens en gång. Det känns som om alla är på väg någonstans utom jag. Jag är hänvisad till att vara turist i tillvaron och en betraktare, vilket råkar vara ett av mina favoritnöjen.
Förra sommaren stod jag på Häggviks pendeltågsstation klockan sex på morgonen och det var jag och två personer till som stod där i tystnaden och allt var ganska fridfullt. Och så kom det ett meddelande att tåget var fyra minuter försenat och den ena personen slet upp sin mobiltelefon och skrek att nu skulle han bli sen och Det är skandal, det är ta mej fan SKANDAAAAL så det ekade. Den andra personen suckade uppgivet med hela kroppen och plockade fram Da Vincikoden ur sin väska. Själv lyssnade jag på Bob Dylan och tvekade i en frågeställning vars karaktär skulle kunna betecknas som amorös men som inte var det. Men det är en helt annan historia.
Men det är spännande med perspektiv. Där jag kommer ifrån gick det en buss på förmiddagen och en på eftermiddagen och sedan lades linjen ner för den var inte lönsam. I mina ögon kommer det ju i Stockholm nya tåg och bussar precis hela tiden, så jag fattar inte vad folk bråkar om. Eller jo, det är klart att jag fattar att även stockholmare har tider att passa och att det ställer till det med förseningar, jag fattar att man riskerar att missa anslutande tåg och bussar och att man därför blir ännu mer försenad, och jag fattar till och med att inte alla bor eller jobbar så att lokaltrafiken passerar varje minut. Men ändå. Fyra minuter. Livet är underbart men kort.
Och så det där med rulltrappor. Har ni inte fattat att grejen är att man ska slippa gå i dem? Det är ju jätteskönt att bara stå stilla och vila benen, det trodde jag alla begrep, men uppenbarligen inte. En gång råkade jag stå fel i en rulltrappa i Londons tunnelbana i rusningstrafik och stressade affärsmän i kostym och med portfölj började mässa To the right, please i ett kör ända nerifrån perrongen som om själva livet hängde på de där futtiga sekunderna de skulle spara på att halvspringa uppför rulltrappan. Om mitt liv hade varit en musikal hade jag i det läget brustit ut i skönsång, Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång? Fast mitt liv är ju helt vanligt, så det gjorde jag inte.
Ibland fantiserar jag om att först stå på fel sida i en rulltrappa på Stockholms central vid åttatiden en måndagsmorgon och sedan stanna en halvmeter efter rulltrappan och veckla ut en jättestor turistkarta och kanske ställa en oskyldig fråga om någon möjligen känner till hur man hittar till slottet.
Undrar om man hade överlevt ett sådant tilltag? Jag tror inte det.
Jag är aldrig ledsen när jag lämnar Stockholm. Ett besök då och då är roligt, men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för stort och för trångt på samma gång och det passar inte mig. Och när man ser alla de där stressade människorna som knuffar sig fram som om det handlade om att få plats på en av Titanics livbåtar så undrar man ju om det verkligen passar dem också.
Men de kan nog inte svara på det, för de måste hinna med bussen. Om den inte är försenad förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar